Det brittiska valet

Så var det klart då, Storbritanniens val till över och underhus. Tories med David Cameron utropas som tveksam vinnare. Tories fick ingen egen majoritet trots att det engelska valsystemet är gjort för att just skapa egna majoriteter. Enligt tidningsrapporterna så har Cameron bjudit in Socialliberalerna till regeringssamarbete.

Det som morgonsändningarna i svensk TV reagerade mest på är opinionsundersökningarnas opålitlighet. Ingen undersökning hade kommit nära det valresultat som blev verklighet i valet. Opinionsinstituten är detta vals verkliga förlorare tillsammans med Labour. Vi har även sett i vårt land hur olika institut kommit till helt olika resultat fast de gjort sina undersökningar mycket nära i tid. En debatt om opinionsinstitutens roll och tillförlitlighet borde vara demokratiskt klädsamt även i vårt land.

Scottish National Party fick 1,7 procent av rösterna. Jag hade förväntat mig mer för detta parti då Skottarna är oerhört nationalistiska. Ett parti som Sverigedemokraterna betraktas säkert inte som nationalistiska alls av en ”medelskotte”.

British National Party fick 1,9 procent av rösterna och gick fram starkt från en mycket låg nivå får man säga. De fick trots allt 563743 röster och det låter mycket men Storbritannien har en stor valmanskår. BNP ligger alltså på samma nivå som SD låg på för sex år sedan ungefär, sedan dess har det hänt mycket i vårt land och BNP har en bra bit kvar till SD:s nivå. Jag har som hastigast skummat BNP:s partiprogram och jag såg inga konstigheter. Jag får lägga in en brasklapp att jag då bara skummade programmet. De verkar lägga mycket större vikt vid etnicitet än det svensk SD dock.

Länk DN

Länk SvD

Bristerna i vårt valsystem

I Second opinion skriver Jørgen Elklit, professor i statskunskap och Birgitta Wistrand, fil.dr, genusforskare om bristerna i det svenska valsystemet. De kritiserar det svenska valsystemet som det ser ut på valdagen, ur två perspektiv, dels hanteringen av valsedlar, dels traditionen att partierna står och delar ut valsedlar på valdagen. Mycket av den kritik Elklit och Wistrand kommer med är relevant, speciellt hanteringen av valsedlar. Dock överdriver de betydelsen av främst traditionen med utdelning av valsedlar utanför vallokalerna, som mest kan liknas vid ett jippo på valdagen. Denna tradition saknar förmodligen nästan helt betydelse för valresultatet. Många av de personer som faktiskt står utanför vallokaler på valdagen och delar ut valsedlar anser att det mest är ett roligt jippo (jag har pratat med otaliga eftersom jag själv stått och delat sedlar).

Ett långt större problem rent demokratiskt är det mediala etablissemangets nära kontakter med det politiska riksdagsetablissemanget. Media är i väldigt hög omfattning i symbios med den politiska eliten som har en gemensam agenda vad gäller vissa politiska paradigmer som faktiskt saknar saklig grund. Osakliga mediekampanjer drabbar uppstickarpartier hårt och gynnar de redan etablerade partierna, detta är så mycket allvarligare i de fall dessa kampanjer inte ens vilar på saklig grund. Jämför man detta problem med hanteringen av valsedlar och att partier med många medlemmar kan stå utanför vallokalen på valdagen så är de sistnämnda problemen försvinnande små.

Länk Second opinion

Att inte se skogen mitt framför ögonen

Niklas Ekdal skriver i en debattartikel på DN om nackdelarna med dagens blockpolitik och att denna politik skulle vara destruktiv och orationell. Ekdal tar många hänsyn och ser flera positiva aspekter av blockpolitiken. Så här skriver han i sin artikel.

Blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu. När S i regeringsställning resonerar om en bortre parentes i sjukförsäkringen är det ansvarsfullt, men när alliansen inför den blir den en ”stupstock”. Retoriken är en förolämpning mot medborgarna, som vill ha rationella politiska lösningar. Det som är bestående i Sverige har skett i samverkan mellan blocken – den stora skattereformen, pensionsreformen och åtstramningen av de offentliga finanserna. Med stabila och radikala åtgärder över blockgränsen skulle Sverige gå en fantastisk framtid till mötes, skriver Niklas Ekdal.

Att blockpolitiken är förljugen står utom allt tvivel men Ekdal glömmer en mycket viktig sak i hela sitt resonemang, skall inte väljarna ha något att säga till om. Att gå till val måste väl innebära att valmanskåren just väljer mellan alternativ, sedan får man se vad som har folkligt stöd. Åtstramningarna av de offentliga finanserna var i någon mån nödvändig då det är lika omöjligt för en nation att leva över sina tillgångar som att en familj kan göra så.

Pensionsreformen hade svagt folkligt stöd vill jag mena, den debatterades inte och många människor som jobbat och slitit hela livet får en depression varje gång de tittar i sina orange kuvert. Ekdal frågar inte ens efter något folkligt stöd, vad är själva valet för människor om vi slår ihop de två blocken? I dagsläget kan jag bara se ett alternativ till de sju etablerade partierna, och det är ett alternativ Ekdal helst vill slippa. Vidare i artikeln så står det så här.

Alliansens arbetslinje med mycket piska och lite morot är ingen succé, och det beror inte bara på finanskrisen. För att komma upp i 1990 års sysselsättningsgrad – 84 procent – skulle Sverige behöva nästan 700 000 nya jobb. Borgerlighetens skattesänkningar för 100 miljarder kronor ger i bästa fall en tiondel.

Och ändå så är Sverige i skriande behov av arbetskraftsinvandring och ”flyktinginvandring” för att någon skall torka oss i stjärten när vi blir gamla. En nästan rasistisk invandringspolitik avslöjas här omedvetet. Inte ens rejäla skattesänkningar löser vår arbetslöshet, men var är då denna uttjatade arbetskraftsbrist som i princip skulle börja redan nu? Vidare i artikeln så står det.

Socialdemokraternas och Moderaternas demonisering av varandra kommer att leda till cynism, röstskolk, politikerförakt och framgångar för bisarra småpartier. För förstagångsväljare med vaga begrepp om partiernas rötter blir dagens debatt rena operetten.

Ekdal med flera har oerhört att förstå det enkla faktum att nya partier bygger sin framgång på att människor inte tycker som det ”riksdagsparti” som Ekdal ser som sin högsta dröm. Politikerföraktet finns redan i stort mått, har det helt undgått Ekdal? Ja dagens debatt ÄR rena operetten vi vet ju att de nästan är överens i viktiga frågor, men det gäller regeringsmakt, pengar och makt. Vidare i artikeln står det.

Sverigedemokraterna kan bli tungan på vågen i riksdagen. Bara genom block-överskridande samarbete går de att isolera.
Vi kan inte lita på att Sverigedemokraterna förgör sig själva på samma sätt som Ny demokrati. Med ett starkt brohuvud i politiska församlingar kan tvärtom en rasistisk, nationalistisk och tillbakablickande rörelse växa sig bred även i Sverige.

Självklart vill Ekdal ”isolera” alla partier som tycker lite annorlunda, väljarna skall ju enbart rösta mellan partier som tycker likadant. Den rörelse som växer sig starkare för varje dag är inte rasistisk, den vill ha en annan immigrationspolitik (och då är den rasistisk enligt gängse terminologi). Den nationalism som dessa partier står för är oerhört ljum jämfört med den nationalism som finns i de flesta andra västländer. Vidare i artikeln så står det enligt följande.

Vill Mona Sahlin fortsätta att kombinera massarbetslöshet, inte minst bland invandrare, med stenhård retorik mot Sverigedemokraterna och en migrationspolitik som alltmer går dem till mötes? En friare invandring innebär hårdare krav på att människor försörjer sig själva – alternativet är murar kring en etniskt definierad välfärdsgemenskap.

Men snälla Ekdal, du säger emot dig själva i samma stycke. Inte ens skattesänkningar ger mer än en tiondel av de som nu är arbetslösa jobb, enligt DINA EGNA ord. Ekdal talar om en friare invandring som kräver hårdare tag för egen försörjning, jag håller med. Nu är det ju så enligt Ekdal själv att det behövs nästan en miljon nya jobb för nuvarande befolkning i vårt land. Det logiska och rationella i det Ekdal själv skrivit kan nog de flesta med normal intelligens räkna ut. Jag skulle kunna göra denna artikel hur lång som helst, men vi nöjer oss med en sista sats av Ekdal med hänsyn till läsarna.

Polariseringen mellan de två blocken gör att våra största samhällsfrågor sopas under mattan.

Ja precis, och det är hela vitsen med denna polarisering, har du inte fattat det Ekdal?

Länk DN

OBS! Glöm inte att rösta på partiernas hemsidor.

Hemsidestävling - bästa partihemsida

Sverigedemokraterna har fått ett nytt gränssnitt på sin hemsida. Vi står inför ett historiskt val där vi alla känner historiens vingslag svepa, det intressantaste valet i mannaminne. Redan nu skall vi rösta om de snyggaste hemsidorna, och de fulaste.

Det är inte innehållet vi bedömer nu (då skulle tävlingen redan vara avgjord, låt oss vara ärliga) utan det är estetik, funktionalitet, användarvänlighet vi bedömer. SD:s hemsida är inte helt klar ännu och har därför ett handikapp (får vi förmoda).

Bedömningen görs enligt följande, tre poäng till bästa sida, två poäng till näst bästa, och ett poäng till bronsplatsen. Jag vill ha in många bedömningar och jag vill att de är opartiska och objektiva, så långt möjligt. Jag länkar de nedan och ger mina poänger, samt bifogar mina synpunkter ( ve och fasa, nu kan det avslöjas vilken oestetisk och gammaldags person man är).

Centerpartiet   
Snygg bård eller huvud på sidan. Annars gillar jag den inte. Ger ett amatörmässigt intryck förutom toppbåden som var mycket fin, inga poäng.

Sverigedemokraterna
Toppklass, modern, funktionell, stilren. Största fördelen är att den inte ger ett rörigt intryck. 2 poäng.

Moderaterna
Ger ett modernt men alldeles för rörigt intryck. Verkar inte heller vara funktionell med sin rörighet, de har försökt tryckt in för mycket och vara för moderna kanske. Inga poäng.

Folkpartiet
Traditionell utan att vara dålig. Den är heller inte speciellt bra, medioker skulle jag vilja säga. En bild på Birgitta Ohlsson drar definitivt ned betyget. Tja, inga poäng.

Kristdemokraterna
Trevlig, traditionell och funktionell, utan att lyfta till några himmelska höjder (trots partinamnet). Låt vara att jag börjar bli gammal och dammig, men jag ger den 1 poäng.

Socialdemokraterna
Sämsta sidan av alla (OBS innehållet obeaktat) en partisida skall inte vara en blinkande cirkus. Detta är ett rejält misslyckande, jag ser inga fördelar eller plus med denna sida. Kunde jag skulle jag dela ut minuspoäng.

Miljöpartiet
Ja, snygg, funktionell, ganska stilren, modern. Tyvärr alla SD:are, jag tvingas med vånda ge denna sida mina tre poäng. Dessutom är ju inte SD:s sida färdig ännu.

Jag kan tyvärr inte ge Vänsterpartiet en länk här för dess kopplingar och moraliska stöd till illegala organisationer, men självklart får ni även ge poäng till deras sida.

Mina poäng går således till MP 3 poäng, SD 2 poäng och KD 1 poäng.  Fyll i ställningen när ni avgett ert omdöme i kommentarerna. Må bästa sida vinna.

Fakta lyser med sin frånvaro i samhällsdebatten

Roland Poirier Martinsson skriver en artikel i SvD som nästan kan uppfattas som ett försvar av SD, han jämför SD med V och finner att SD inte ”är sämre” än V. Mellan raderna kan man nog läsa att Martinsson nog tycker att SD är att föredra framför V t.o.m. Men Martinsson måste för säkerhets skull göra ett offentligt avståndstagande från SD innan han gör sin jämförelse, den som misstänks hysa den minsta sympati för SD är ute i kylan, det gäller att gardera sig. Så här skriver Martinsson i sin artikel.

SD står för en diskriminerande människosyn som bryter mot både kristen moral och upplysningsideal.

Vad skulle denna ”diskriminerande människosyn” bestå i? Att inte alla människor på jorden kan bo i just Sverige? Då har i princip hela övriga världen en ”diskriminerande människosyn” dessutom så diskriminerar ju sådana som Martinsson den tredje världen, han påstår ju implicit att Sverige är det enda land i världen som det är människovärdigt att bo i. Vidare i artikeln.

Det har en syn på mångkulturalism som på ett rent personligt plan stör mig djupt

Det är ju synd att inte alla applåderar det mångkulturella samhället, men så är det i en demokrati, man brukar få tycka annorlunda och förorter som Fittja och Rosengård har inte övertygad om det mångkulturella samhället fördelar. Vidare i artikel står det så här.

Det har en förvriden syn på begreppet “svenskhet”. Jag är därför starkt engagerad i målet att hålla partiet utanför riksdagen.

Och Martinsson har en förvriden syn på demokrati. De flesta sverigedemokrater ansluter sig till Wikipedias definition på svensk kultur, och vill bevara densamma (summan av alla hävdvunna kulturyttringar som finns eller har funnits hos den historiskt definierbara svenska befolkningsgruppen i Sverige och Finland). All meningsfull demokratisk debatt omöjliggörs om man kommer med ogrundade påståenden som ”förvriden syn på begreppet svenskhet” utan att man ens försöker förklara vad det menas med denna förvridna syn, eller vad den skulle bestå i. Det sista jag tar upp i artikeln är detta.

Visst finns det hyggligt folk inom V, men det är inte poängen. Det finns hyggligt folk inom SD också. Det handlar om hur vi ser på demokrati och mänskliga rättigheter och båda partierna fallerar då ett anständighetstest.

Exakt, det handlar om hur vi ser på demokrati, och Martinsson vill att alla partier som inte anslutit sig till den rådande politiska korrektheten skall försvinna, men det är INTE andemeningen i vår demokrati. Höjden av demokrati tycker Martinsson är när bara de sju nuvarande riksdagspartierna (hur skall jag beskriva dessa partier efter valet?) finns att välja mellan. Partier som kommit överens i viktiga centrala frågor, frågor där de INTE har stora delar av befolkningen med sig. Enligt mig är detta mycket likt skendemokrati. Det är faktiskt Martinsson själv som faller i anständighetstestet. Om folk vill rösta på V så får de göra det, om människor vill rösta på SD skall de ha sin fulla rätt att göra det också, DET är det enda anständiga i en demokrati.

Länk SvD

Tänk om det vore en Sverigedemokrat

Ett folkpartistiskt kommunalråd i Haninge verkar ha svårt att hålla sig från flaskan. Kommunalrådet har enligt Aftonbladet irrat omkring påtagligt onykter på sin arbetsplats. Hans partikamrater har dragit den inte alldeles orimliga slutsatsen att mannen inte kan fortsätta arbeta utan behöver vård för sitt överdrivna drickande.

Jag säger inget om kommunalrådet själv, vem som helst kan under vissa förutsättningar börja dricka för mycket. Har man väl hamnat i en ond cirkel så brukar destruktiviteten fortsätta av bara farten. Men däremot kan vi ju föreställa oss reaktionerna om det vore en Sverigedemokrat i samma belägenhet. Utrymmet för omgivningens förståelse skulle då vara en smula mer begränsat, om vi uttrycker oss diplomatiskt.


Länk SvD

Länk DN

Heléne Lööw om syster Marianne

I Axess skriver Heléne Lööw en intressant artikel om rasismen i dag och ur ett historiskt perspektiv. Allt som Lööw kallar rasism är som vanligt inte rasism utan åsikter om immigrationspolitiken. Dock ger Lööw en mycket mer mångfacetterad bild av både rasismen och antirasismen (jag bör skriva alla ord som rasism och antirasism med citattecken, men vi lämnar det därhän) än vad antirasister brukar. Det är ju också därför Lööw vunnit pris som ”årets antirasist” på denna blogg.

Lööw skriver bl.a. om ”syster Marianne” som tydligen var en i media ofta förekommande antirasist under 80 och 90-talet. Så här står det om denne ”syster Marianne” i artikeln.

Affären med Radio Islam belyser också andra aspekter av oförmågan att hantera denna komplexitet. En som kom att figurera i Radio Islam-debatten var syster Marianne från den 1987 bildade så kallade Fristadsrörelsen, vilken gömde flyktingar som hotats av utvisning. Hon kom snabbt att bli en av förgrundsgestalterna i den antirasistiska rörelsen. Hon deltog i konferenser, skrev debattartiklar och gjorde utspel i pressen. Hösten 1987 intervjuades hon i Radio Islam. I intervjun sa hon bland annat: ”Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelserna av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker.”
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet gjorde hon följande förtydligande: ”När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att fl yktingar avvisas från Arlanda.

Reportern: – Gör detta tyskarnas skuld mindre? 

Syster Marianne: – Ja, tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna,
till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.

Reportern: - Vad var tyskarna tvungna att ta hand om? Kunde man inte låta judarna leva?

Syster Marianne: - Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då plötsligt får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna ’Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte.

Reportern: - Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?

Syster Marianne: - Ja, självklart.”

Man kan alltså vara ”antirasist” men ändå tycka att judeutrotningen var en bagatell som Storbritannien och andra Allierade länder var skuld till. Om en Sverigedemokrat skulle säga hälften så kontroversiella saker som Marianne skulle ett uteslutningsärende vänta tämligen omedelbart, men denne ”Syster Marianne” är alltså en antirasist. Dessutom säger Lööw att denne Syster Marianne var en förgrundsfigur inom den antirastiska rörelsen under 80 och början på 90-talet.  Det kanske vore läge att den antirasistiska rörelsen också vädrade ur sin garderob.

Man måste också tyvärr dra den slutsatsen att förgrundsfiguren inom den antirasistiska rörelsen under 80 talet också var rasist, alltså denne syster Marianne var både rasist och antirasist på samma gång, hur nu det är möjligt. Det går naturligtvis inte att både vara övertygad äkta antirasist och rasist på samma gång, det är en slutsats Heléne Lööw också borde draga tycker man. Man kan inte vara antirasist men göra ett undantag för ett folk som man tycker sig ha rätt att hata. Det för oss till slutsatsen att dagens ”antirasister” egentligen inte är antirasister i ordets egentliga bemärkelse. Det är mer ett varumärke en beteckning för ett politiskt ställningstagande, ett ställningstagande för en generös flyktingpolitik, ett mångkulturellt samhälle och den rådande politiska korrektheten. Att vara ”antirasist” i dag har alltså väldigt lite med kamp mot äkta rasism. Betecknande nog så riktas också den mesta energin inte mot äkta rasister utan mot SD, det stärker ytterligare tesen att dagens antirasister mer står för ett politiskt ställningstagande än någonting annat.

Länk Axess