Människosyn och den svenska avundsjukan

Sven-Otto Littorin avgår p.g.a. personliga skäl. Det har varit känt länge att han genomgår en uppslitande vårdnadstvist mot sin f.d. Fru. Jag avskyr den politiska linje Littorin står för, speciellt när det gäller den immigrationspolitik och den syn på Sverige som ”De nya Moderaterna” står för. Däremot känner jag en viss symtai för ”arbetslinjen”. Så här står det i DN.

Han berättade att han sedan två år är inblandad i en vårdnadstvist med sin före detta hustru, som han skilde sig från för fem år sedan. Mediebevakningen av denna tvist har varit oerhört påfrestande.

- När det nu är klart att tvisterna med min förra fru fortsätter, står det klart att jag inte orkar.

Nej, Littorin tar ansvar för sig själv och sina barn, han gör rätt naturligtvis. Däremot kan man ifrågasätta mediabevakningen av Littorins privata affärer, speciellt när det gäller kvällspressen. Det är samma kvällspress som brukar anklaga mig och mina meningsfränder för bristande ”människosyn”. Vi måste dock fråga oss vad man har för människosyn när man säljer lösnummer genom en annans människas uppslitande vårdnadstvist. Jag tycker Sveriges immigrationspolitik är vansinnig, men hade jag varit journalist hade jag inte kunnat gräva i Littorins vårdnadstvist. Min människosyn hade hindrat mig från det, även om min anställning stått på spel.


Länk DN


Länk SvD


Palats och tiggare


Jag delar för närvarande ut lite partimaterial för det parti jag sympatiserar med. Jag gillar att dela på lite avlägsna ensliga vägar, jag vill nå alla och jag vill se mig omkring. Dessutom är det underbart att dela material tidigt på morgnarna när fåglarna börjar sjunga och hararna gör sina morgonbestyr. 



Vid dessa turer så får man stifta bekantskap med nyrikedomen i vårt land, nya villor byggs på de lite avlägsna vägarna som mest liknar små palats. Jag har tidigare bara beundrat dessa hus och bedömt deras arkitektur. Själv vill jag bo ganska kompakt, så jag verkar inte ha drabbats av den svenska avundsjukan så långt. 



Men det har under mina turer visat sig att en icke obetydlig del av dessa nya palats på de lite mer ensliga vägarna byggts av ”nya svenskar”, alltså av invandrare, främst med någon form av arabiskt ursprung. Jag vill med skärpa påpeka att det inte är något fel med att jobba, tjäna pengar och bo fint. Tvärtom, skattepengarna för sådan verksamhet kommer hela samhället till del. Dessutom måste ju alla, oavsett ursprung eller etniska tillhörighet ha samma chanser att tjäna pengar och göra sig en karriär, det är självklart. Men det jag undrar över är hur flyktingar, som till stor del, fått sina uppehållstillstånd av humanitära skäl, kan ha pengar att bygga små palats? Har de på kort tid hunnit bygga upp sådan förmögenhet att de kan bygga palats i åtminstone sex-miljoners klassen?      


Raka motsatsen såg jag när jag var i staden för att införskaffa mig en ny mobiltelefon. Tiggare satt på trottoarkanten med en vädjande undergiven blick, ”snälla skänk en slant till en fattig”. Jag såg på deras blick att de verkligen var utan både mat och pengar, det fanns äkta desperation i deras blickar. Förmodligen rörde det sig om den grupp vi vanligen benämner ”papperslösa”. Jag såg att de Stockholmare som vanligen berömmer sig för att verkligen inte ha samma ”människosyn” som de hemska SD:arna, tog långa omvägar runt dessa tiggare, noga med att vända bort både blick och uppsminkat ansikte. 

Jag tänkte prata med en av tiggarna, men tyvärr orkade jag inte med hans blick, den var för mycket, på alla sätt. Jag gick därmed miste om hans historia och jag förbannar min tillfälliga svaghet. 


Det står alldeles klart att vår immigrationspolitik är skadlig och destruktiv både för nationen och enskilda människor. Det är en ovärdig politik som förnedrar alla inblandade. Politikerna ger oklara signaler till omvärlden vad som gäller för uppehållstillstånd och asyl i vårt land. Det hela blir ett ovärdigt och nyckfullt lotteri. Det som förvärrat situationen är att människor utan papper kan erhålla uppehållstillstånd. Det går helt enkelt inte att komma till vårt land utan papper. För att få uppehållstillstånd måste man ha giltiga papper, det är regel nummer ett.


Förövrigt så borde hela immigrationspolitiken göras om från grunden, även själva skrivningen om vad som gäller för uppehållstillstånd borde skrivas om. Vi har nåtts vägs ände med nuvarande immigrationspolitik. Det visar både palatsen och tiggarna, två sidor av samma nyckfulla och inkonsekventa mynt.

Feminismen politiskt bankrutt i Sverige

På samma närupplaga kan man i DN läsa om en kvinna som skall stenas för otrohet i Iran, hon erkände efter 99 piskrapp enligt artikeln. Lite längre ned kan man läsa att Gudrun Schyman och Fi skall elda upp 100,000 kronor för att manifestera mot orättvisa löner mellan kvinnor och män.

Jag är osäker på om Fi verkligen kommer att elda upp så mycket pengar, det skulle vara en oerhört dum manifestation. Ingen lågavlönad människa skulle sannolikt rösta på partiet efter en sådan uppvisning i överflöd på pengar, då återstår lite mer välbesuttna människor som Benny Andersson. Det är i själva verket rätt förmögna människor som står bakom detta budskap att kvinnor tjänar för dåligt, Schyman som låter sin handväska åka taxi för hundratusentals kronor och Benny Andersson som nog inte äter torrt franskbröd utan pålägg till frukost. Trovärdigheten närmar sig absoluta nollpunkten.

I själva verket visar gamla undersökningar att skillnaden i inkomster om man tar hänsyn till alla parametrar som tjänst, antal anställningsår och ansvar att skillnaden i lönenivå mellan män och kvinnor är försvinnande små. Mina sympatier ligger hos den kvinna i Iran som skall stenas till döds om inte världsopinionen lyckas stoppa vansinnet. Hon har inga hundratusen att elda upp, hon får inget stöd av varken Schyman eller stenrike Benny Andersson. Ibland undrar jag om vi inte fått det för bra i vårt land, människor har tappat all verklighetsförankring. Det mentala avståndet har dessutom ökat mellan det politiska etablissemanget och valmanskåren. Vi får en vag känsla av att detta etablissemang inte ens kan förställa sig vad vanliga människor 8verklighetens folk om man s vill) tycker eller hur de reagerar på olika utspel.

Länk DN stening

Länk DN Schyman

UPPDATERING:
De brände verkligen upp pengarna! Länk SvD
Verkar som att ingen tänkt på att det faktiskt är olagligt att bränna pengarna.

Svenska kyrkan förnekar sig inte

 Under Almedalsveckan (politikerveckan i Almedalen om ni så vill) så gör alla politiska partiet sitt bästa för att hamna i rampljuset, helst då på ett positivt sätt. Även Sverigedemokraterna är självklart där med några representanter, i skuggan av Reinfeldts och Sahlins tjafs om skattesatser. När Björn Söder debatterar med KD:s Rolf Tufvesson så stormar Biskop Lennart Koskinen fram och vill uppenbarligen mota iväg SD från platsen. Detta trots att SD fått alla tillstånd man behöver och blivit anvisad platsen i vederbörlig ordning. Därefter påstår Koskinen att han blivit bortmotad med våld, han kan vidare inte förstå att ”De har mera rätt än Svenska kyrkan”. Man tar sig för pannan, är det ett barn som Svenska kyrkan befodrat till biskop? Vidare så säger Koskinen så här i artikeln.

Sverigedemokraterna som står för ett helt annat budskap än Svenska kyrkan ställer sig två meter framför vårt tält så att vi inte har möjlighet att visa vårt budskap. De har stora högtalare så att allmänheten kan tro att det är vi som står för detta främlingsfientliga budskap, när det är precis tvärtom

Alla känner redan till de meningslösa floskler Koskinen och Svenska kyrkan skall mata åskådarna med, vi har alla hört dem till leda. Alla människor är lika mycket värda (ingen säger emot detta) alla har rätt att bo i Sverige (nästan alla säger emot detta) papperslösa skall få stanna, tycker man inte det är man mycket elak och inhuman (de allra flesta säger emot detta). Islam är en mycket bra religion, nästan bättre än kristendomen (folk kliar sig i huvudet och undrar var Svenska kyrkan egentligen är för organisation nuförtiden). 


Att någon enda människa på Gotland eller i norra Europa skulle förväxla SD:s plattform med Svenska kyrkan är lika sannolikt som att Bälinge skulle slå Tyska landslaget i fotboll eller att underteckand skulle slå Mike Tyson i en 12 ronders match. Denne Koskinen har gjort sig till fullständigt åtlöje och har väl, om möjligt, ytterligare undergrävt det ytterst lilla förtroende denna organisation har kvar.

Länk DN   

Hatkampanj som hatkampanj

Inte mindre än 26 socialdemokratiska distriktsordförande skriver på DN-debatt om den hatkampanj som sägs bedrivas mot Mona Sahlin. Undertecknarna av artikeln uppmanar Moderaterna att stoppa sin hatkampanj och bedriva en valrörelse där sakfrågorna dominerar debatten.

Nu förekommer det ju andra politiska hatkampanjer i vårt land, där även Socialdemokraterna medverkar högst aktivt. Det rör sig då om hatkampanjer mot ett speciellt parti där alla etiska och moraliska regler kastats överbord, allt detta i ”humanismens” och ”demokratins” namn. 

Nu är det inte bara Moderaterna som bedriver hatkampanj mot Sahlin, denna kampanj kommer från alla håll, t.o.m. från Sahlins eget parti. Vi frågar de socialdemokratiska distriktsordföranden hur vore det att föregå med gott exempel och sluta med deras egen hatkampanj?

Länk DN

Arbetskraftsinvandring är ingen lösning för våra pensioner

In en debattartikel på DN går VD:n för sjunde AP-fonden, Peter Norman ut och propagerar för höjd pensionsålder, fler arbetade timmar hos befolkningen samt arbetskraftsinvandring för att vi skall kunna bibehålla vår pensionsnivå i framtiden. Samtidigt påstår Norman att vi ändå har kanske ”världens bästa pensionssystem”, vi får nämligen ut vad vi själva betalar in, utan att staten skjuter in pengar i systemet. Så här skriver Norman i sin artikel.

En mer framkomlig väg att undvika sänkta pensioner är att öka arbetsutbudet, vilket ändrar proportionerna mellan befolkningens arbetsinsats och pensionsuttag. Fler arbetade timmar per pensionär, helt enkelt. Tre områden som är intressanta i det här sammanhanget är pensionsåldern, studiemedlen och invandringen.

Att invandringen skulle vara en lösning är inte sant. För det första så måste i sådana fall varje invandrare som kommer hit få ett jobb, samt behålla det till pensionsåldern, bara det är inte trovärdigt längre. För det andra så blir även invandrarna äldre och skall gå i pension, då gäller det att ytterligare öka invandringen för att även de skall få ut sina pensioner o.s.v. i alla oändlighet. För det tredje så är det i princip omöjligt att få hit utbildad arbetskraftsinvandring som kan sättas in i en meningsfull produktion på ett systematiskt sätt. Alla Europeiska länder sitter ju i samma situation, och inte menar väl Norman att fler pizzerior skall rädda våra pensioner? Vidare så fortsätter Norman så här i sin artikel.

Invandring kan också bidra till ökat arbetsutbud. På 1960-talet kunde Sverige bara öppna portarna för att fylla på med den arbetskraft som behövdes. I framtiden kommer det inte vara lika enkelt. En stor andel av Europa har samma demografiska problem som Sverige. Den potentiella arbetskraften utanför Sveriges gränser kommer att bli allt svårare att locka hit.

Invandringen på 60-talet bidrog inte till ökat arbetsutbud, det låg redan för handen när de kom hit. Nu har vi i stället nästan en halv miljon arbetslösa, den demografiska kurvan skulle lösas om dessa kom i arbete. I framtiden kommer det att vara oerhört enkelt att bara locka till sig människor från tredje världen till vårt land, men omöjligt att få dem i meningsfullt arbete. Att den potentiella arbetskraften i Europa inte går att locka till Sverige hur som helst längre är nog sant, och vad beror det på undrar vi? Några satser är speciellt anmärkningsvärda i Normans artikel, här är en.

Invandringspolitiken borde kunna överskrida partigränserna.

Från vilken planet kommer Norman? Är det någon fråga där det garanteras aldrig kivas om i riksdagen så är det väl denna. Ridå! En annan sats av Norman.

Hur får vi en effektivare opinionsbildning som förklarar invandringens bidrag till den svenska samhällsekonomin?

Ja, inte har du lyckats Norman. Det är alltså en fråga om att övertala svenska folket om invandringens välsignelse för vår ekonomi och våra pensioner. En bra början vore väl att åtminstone få ned arbetslösheten i Rosengård, Hammarkullen, Fittja och Rinkeby till riksnivå.

Sannolikt kommer vi att få avsätta en större del av vår arbetsinkomst till våra framtida pensioner, om vi vill leva drägligt efter pensioneringen. Om alla de som nu är arbetslösa fick ett arbete skulle ju det samlade antalet arbetstimmar som vi åstadkommer per år öka på samma sätt som om vi tog in arbetskraft utifrån (om nu dessa mot förmodan skulle få ett jobb). Fördelen med att försöka sätta en del av de arbetslösa i arbete är ju att statens kostnader för olika bidrag samtidigt skulle minska, en dubbel effekt således. Sedan gäller det att staten och våra politiker håller sina giriga fingrar från vårt pensionssystem och inte ”lånar” pengar från detta.

Vi har prövat med en generös immigrationspolitik, detta med förfärande resultat. Vi har skapat enklaver med arbetslöshet och utanförskap. Det är inte längre någon politiker som ens tror eller försöker att få människorna i Rosengård i ett vettigt arbete, och då talar vi om männen. De kvinnor som betraktas som etniska svenskar i vårt land förväntas jobba åtminstone deltid fast de har två, tre barn. I Rosengård, Hammarkullen och Fittja skulle sådana förväntningar locka till hånskratt. Vi har kommit till vägs ände när det gäller vår immigrationspolitik.

Länk DN

Bristen på verklighetsförankring finns hos fler än Hägglund

Med anledning av att Kristdemokraterna håller ting (som de kallar det) och att partiledaren Göran Hägglund naturligtvis håller tal på detta ting så har ledarredaktionen på DN skrivit en kritisk artikel. Utgångspunkten för ledarredaktionens kritik är Hägglunds tema på ”verklighetens folk”. Det är ju ett tema som skall anknyta till partiets konservativa rötter. Att en liberal redaktion inte har någon förståelse för temat i sig är inget att förvåna sig över naturligtvis. Men det verkar som om redaktionen inte ens reflekterar över att utgångspunkterna för Hägglunds strävan att fånga upp de konservativa rötterna (eller konservativa väljarna snarare, de kan ju få för sig att hoppa över till SD) och redaktionens liberala plattform är två olika utgångspunkter, två olika ideologier. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

Göran Hägglunds  en timme långa tal vid rikstingets öppnande i Örebro i går blev innehållsmässigt ett famlande efter frågor och angreppssätt som kan tänkas attrahera. Han dammade återigen av ”Verklighetens folk”, som anses vara de som gillar tavlor som föreställer någonting. Det var populistiskt och billigt redan förra gången. Nu, efter Carl-Henric Svanbergs uttalande om ”small people”, framstår greppet som än mer ogenomtänkt.

Att Hägglunds tal verkar ”famlande” och diffust är ju för att han försöker fånga upp ”verklighetens folk” men inte vågar/vill göra det fullt ut. Hägglund balanserar mellan att vara lagom inkorrekt men inte på allvar utmana etablissemanget som han ju själv är en del av. Detta är just denna balansgång som ger detta obestämda intryck. ”verklighetens folk” gillar verkligen inte en hel del av den nya kultur som varit så aktuell med olika ”performance” från elever som går på Konstfack bl.a. Vad det skulle vara för populistiskt med att bestämt ta avstånd från en speciell konsform förstår jag inte, speciellt inte om den dessutom delvis är skattefinansierad. All kritik man inte gillar kan man bara kalla ”populistisk”, det verkar vara ett universalverktyg i klass med en Schweizisk armékniv. Däremot är orden ”small people” fruktansvärt kränkande, möjligtvis kan de användas om våra nuvarande riksdagsmän. Vidare så skriver redaktionen så här.

Om man utifrån talet ska tolka vad ”verklighetens folk” intresserar sig för blir svaret: monarkin, fastighetsskatten, skattesänkningar för pensionärer, vårdgaranti i alla dess former, att myndigheterna sköter sig, föräldraförsäkringen och maktförhållandet mellan medborgare och stat.

Bulls eye! Verklighetens folk intresserar sig för immigrationsfrågor, integrationsfrågor, kriminalpolitik och ett tryggt samhälle där vi har institutioner som fungerar utan att hela lönen går till skatt. Detta kan ju inte Hägglund säga rakt ut, det förstår ju alla. Så just därför ”famlar” han för att ändå, på något sätt kunna gripa tag i alla dessa väljare. Till sist tar vi med en märklig skrivning som jag spontant reagerade på vid en första skumläsning, det lyder enligt följande.

Samma parti som motarbetat så gott som alla rättigheter för homosexuella har en partiledare som i dag talar om rätten att vara trygg i sin livsföring, ”att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad”.

Det är just här som redaktionen visar sin fullständiga frånvaro av verklighetsförankring. De menar alltså att rätten att få gifta sig i kyrkan och att adoptera barn är en grundläggande mänsklig rättighet, ungefär som att få säga vad man vill, äta sig mätt och att få andas luft. Svenska kyrkan är ju en fristående organisation så det får väl göra hur de vill med vigslar för homosexuella, jag bryr mig ärligt talat inte (det kanske inte verklighetens folk gör heller). 

Att adoptera barn är absolut ingen självklar rättighet för homosexuella, det är inte ens en rättighet för heterosexuella. Det är ingen rättighet för någon enda människa. Här går vårt liberala samhälle för långt. Alla människor skall ha alla rättigheter, oavsett konsekvenserna enligt moderna liberala principer. Jag och andra människor som anser oss tillhöra kategorin ”verklighetens folk” är starkt emot adoptioner för homosexuella, för barnens skull, inte för att på något sätt begränsa rättigheterna för homosexuella. Min erfarenhet är att adopterade barn har det tillräckligt kämpigt ändå, de behöver inga ytterligare utmaningar, som att gå i bräschen för den svenska ultraliberalismen.  

Länk DN

En förbisedd funktion av värnplikten

I dag är värnplikten avskaffad och vi har formellt en yrkesarmé. På DN jublar redaktionen och häcklar vår gamla värnpliktsarmé, ” Inte duger den mot ryssen i alla fall” . På sextiotalet och sjuttiotalet när jag växte upp i detta samhälle (egentligen ett helt annat samhälle) så hade det sannolikt väckts åtal mot redaktionen för ett sådant uttalande, nu är det väl ingen som ens reagerar. Tanken hisnar när man plötsligt inser hur annorlunda vårt politiska klimat blivit i dag. Jag själv tillhör dem som i 30 minusgrader legat stilla i timmar med geväret riktat mot en imaginär fiende, detta för att försvara bl.a. vår fria press och yttrandefriheten, så att redaktionen på DN skall kunna skriva vad de vill. Jag misstänker starkt att just redaktionerna på våra stora tidningar tillhör dem som kanske aldrig deltog i vår allmänna värnplikt och fick känna på att ligga still med ett gevär, medan kylan åt sig in ända in i benmärgen. Jag är inte helt övertygad om att de praktgossar eller praktflickor som nu väljs ut som yrkessoldater är så mycket bättre än oss på att uthärda svåra förhållanden.   

På SvD försvarar de värnplikten, bara att SvD och DN tycker olika är en mycket positiv upplevelse. Vi lever i en tid när mångfald hyllas, bara det inte är en mångfald av politiska åsikter, där är det ofta enfald som hyllas. Men inte heller SvD tar upp en politisk inkorrekt fråga, nämligen uppfostran av våra manliga generationer som skall kliva in i vuxenlivet. Vi lever i en tid när pojkarna, trots allt jämlikhetsarbete uppfostras av mammor, ofta alltför eftergivna mammor (låt oss vara ärliga). I skolan möter dessa växande och energiska pojkar kvinnliga fröknar som nog lärt sig de senaste rönen om demokratiskt ledarskap och hur man undervisar utan att ens vara i närheten av att kränka de små liven. En del pojkar deltar i lagsporter där de möter en manlig tränare de får lyda, utan att mamma förklarar bort vikten av att inordna sig, samt tvingas ta hänsyn till kollektivet. Väldigt många av mammas pojkar väljer efter en kort tid att lämna denna lagidrott, ”det var inget för mig”. 

Jag träffade en gammal instruktör för vår gamla värnpliktsarmé som påstod att varje framgångsrik kultur har haft någon rit för att unga pojkar skall kunna kliva in i vuxenvärlden. Jag vet inte om detta stämmer men jag förstår utmärkt väl vad han menar. Väldigt många av de unga män som skall kliva in i vuxenvärlden får aldrig lära sig att inordna sig i ett kollektiv, de får inte lära sig att ta ansvar, de får aldrig härda ut trots att det är jobbigt. På något sätt får våra unga män aldrig lära sig ”besegra sig själva” som vi fick göra, vi som låg i gyttja och snö under 227 dagar. Vi får vad vi förtjänar, kanske förtjänar vi unga män som lämnar sitt första arbete för att chefen kränkt den unge mannen när samma chef påtalat vikten av att komma i tid.

Eftersom det är första dagen som vi har en yrkesarmé i vårt land kanske jag får undslippa mig ett sista lumparminne. Jag ber i förväg alla damer om ursäkt. Under en höstvecka låg vi i fält på en gudsförgäten plats vid namn Örnnäs. På nätterna låg vi i trasiga iskalla tält, det ömsom regnade in, ömsom snöade in. Att torka några kläder var inte att tänka på, det gick inte helt enkelt. På dagarna gjorde vi anfall genom blötsnö i oländig terräng. Vi gjorde anfall på anfall tills blodsmaken i munnen var det enda vi kunde uppfatta. Under en av de sista dagarna gjorde vi en framstöt genom skogen, plötsligt dyker det upp en bäck med lite snöblask i. Hela plutonen stannar instinktivt. Vårt befäl (kapten Castenvall) blir blodröd i ansiktet och skriker ”era jävla primadonnor, skall ni döda ryssar får ni för fan ta er över den här lilla skitbäcken”. Vi klev ner i vattnet och vadade genom bäcken, samtidigt som vi hatade vårt befäl mer än någon annan på jorden. Den kvällen var det väldigt många som sjukskrev sig, hela plutonen smalt ihop till runt 15 man, vi var 50 från början. Blev vi kränkta? Javisst, men tyvärr hade vi inte våra respektive mammor där som vi kunde beklaga oss för.

Dagen efter kom majoren och tog över befälet. Vi marscherade upp på en höjd. Majoren tog till orda, ”soldater, titta er omkring”. Vi såg oss förvånade omkring och undrade vad han menade. Majoren fortsatte, ”det är de ansikten ni nu ser som ni kan lita på om det smäller, det är ni som bestått provet”. Det ingår säkert i befälens pedagogiska utbildning att få soldater känna den där speciella känslan som vi då kände. Likafullt förstår jag så här långt efteråt vad han menade. Nu undrar jag bara, motsvarar vi som härdade ut till den där sista dagen i Örnnäs det urval som i dag blir yrkessoldater?

Länk DN

Länk SvD