Kyrkan är aldrig obekväm

I en artikel på DN skriver Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot och ledamot av Kyrkostyrelsen, att kyrkan behöver "obekväma röster" och att evangeliet måste ges fler personliga tolkningar. Detta skriver Wallmark som en reaktion på SD:s uttåg ur Storkyrkan när biskop Brunne politiskt markerade mot SD:s i samband med riksdagens öppnande. Så här skriver Wallmark i sin artikel.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. 

Prästen Kaj Munk gick emot makten och de som styrde över det danska samhället på sin tid. Munk visade mod och han riskerade något. Vad gjorde däremot Brunne? Hon gav en känga till ett parti som har hela det politiska och mediala etablissemanget emot sig, Brunne sällade sig till etablissemanget och den samhälliga makten. Skillnaden mellan det Munk gjorde och det Brunne gjorde torde vara så tydlig att skillnaden borde lysa som Stockholms största neonskylt framför ögonen på precis alla. 


Dessutom var väl att göra skillnad på människor precis det Brunne gjorde, sverigedemokrater är mindre värda än andra riksdagsledamöter. Däremot har Brunne all rätt att kritisera de delar av sverigedemokraternas program hon finner frånstötande (dock inte vid nämnda tillfälle) frågan är dock om hon ens har läst detta partiprogram. Vidare i artikeln skriver Wallmark så här.

Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena. 

Så bra, då skulle Hallmark inte ha något emot att vid nästa öppnande av riksdagen så kritiserar en biskop moderaterna för att göra skillnad på människor. Jag kan tänka mig temat att moderaterna gör skillnad på arbetsoförmögna och de med framgångsrika karriärer, de som bor på Djursholm och de som bor i Tensta, samt de med feta bankkonton och de utan något konto alls och som är bostadslösa. Skulle en biskop spinna vidare på detta tema skulle det bli lite mer relevant att jämföra med prästen Munk dessutom, ty då skulle denna biskop sannolikt riskera sitt jobb och alldeles säkert skulle den framtida kyrkliga karriären vara tillspillogiven. 


Länk DN


PS.


Prästen Kaj Munk var nazist innan tyskarna invaderade Danmark. Efter invasionen så bytte Munk ståndpunkt och blev hängiven antinazist, han gick således emot etablissemanget i princip hela tiden.
DS.

En bra och nödvändig markering

Sverigedemokraternas riksdagsgrupp tågade ur ceremonin i Storkyrkan som är en tradition vid riksdagens öppnande. Bakgrunden är att Biskopen Eva Brunne i sin "predikan" hyllade en protest i Sverige mot "den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag". Dessutom lär Brunne ha sagt att "det inte var värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor".

Alldeles uppenbart så gör Brunne och andra skillnad på de folkvalda sverigedemokraterna och andra mer politiskt korrekta ledamöter. Ett annat bibliskt ordspråk säger att man skall se bjälken i sitt eget öga innan man börjar orera om grandet i din nästas öga (fritt översatt). Svenska kyrkan deltar i trakasserier och mobbning mot ett parti som har hela det övriga politiska etablissemanget mot sig, för att inte tala om det mediala och kulturella etablissemanget. Man kan undra om detta är i enlighet med kristen värdegrund. Så här står det i DN om varför Brunner tog upp frågan om rasism i sin predikan.

För att det hör till evangelium och för att det är något som förekommer i vår tid. Mitt uppdrag som biskop är att tolka evangeliet in i vår tid.

Hör en generös immigrationspolitik till "evangelium"? I sådana fall så bryter de flesta av våra grannländer mot detta evangelium och Brunne borde genast brännmärka bl.a. våra grannländer. Man kan tydligen tolka evangeliet "in i vår tid" lite som det passar och som de politiska vindarna blåser. Om SD:s åsikter företräddes av en 60 procent av riksdagens skulle vi inte varken höra Brunner eller någon annan biskop predika om "rasism".

Svenska kyrkan och kristendomen har oförtjänt gott rykte i vårt land. Jag läser en relativt opartisk historiebok om meddeltiden där det går som en röd tråd genom hela boken hur kyrkan lismat och lierat sig med den politiska och militära makten. I mångt och mycket har kyrkan sysslat mer med maktpolitik än religion. Behöver det sägas att kyrkan alltid ställt sig på den till synes starkaste sidan, även om denna sida inte alltid avgått med den slutgiltiga segern.

Likadant är det med de s.k. kristna värderingar vi omhuldar i vårt land. Dessa är till stor del från det förkristna samhället, då dessa värderingar t.o.m. kunde återfinnas i sin ädlaste form. Dessutom håller ju Svenska kyrkan själv på att sälja ut dessa värderingar, detta för att framstå så politiskt korrekta som bara möjligt.

Det är dags att markera på allvar mot Svenska kyrkan och vända den ryggen med kraft. Uttåget från Storkyrkan var definitivt ett steg i rätt riktning. Det som verkligen skulle kännas för Svenska kyrkan är ett medlemstapp av betydelse, det är väl det enda som verkligen skulle få biskopar och andra företrädare för kyrkan att börja tänka till.

Länk DN

Länk SvD

Länk SR

UPPDATERING:

Länk Gå ur Svenska kyrkan

Striden om kulturarvet

Björn Magnusson Staaf, fil dr i arkeologi, har skrivit en artikel på DN-debatt där han argumenterar mot SD:s kultursyn och kulturpolitik. Staaf menar att SD försöker lägga beslag på "vad som är svenskt" och hur vårt land blev "Sverige". Därefter beskriver Magnusson hur tidigare regeringar och det politiska Sverige gjort precis som SD gör nu, använder historien och vårt kultarv för att definiera oss själva. En viktig komponent i detta kulturarv är arkeologin konstaterar sedan Staaf, vilket inte borde förvåna någon. Så här skriver Staaf i sin artikel.

Det finns ingen neutral historia, men alla tolkningar är inte av lika stort intresse. De slutsatser som dras efter analyser av lämningar, miljöer och dokument bygger på rimlighetsantaganden. Den nationalromantiska historiesyn som ligger till grund för SD:s ideologi är alltför endimensionell för att ha trovärdighet i djupare resonemang. Den är lika platt som en till sin yttersta spets driven historiematerialism. 

Det finns ingen neutral historia och alla ideologier tolkar den på sitt sätt, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Människor väljer fritt vilken tolkning man vill ansluta sig till och vilken tolkning man tycker är mest trovärdig. Med alla arkeologiska titlar Staff innehar tycker man att han själv borde ta ställning, vilket han noga undviker. 


Det ligger säker något i att SD:s historiesyn är något endimensionell, vilket de övriga partiernas historiesyn också är. Det Staaf gör är att slå in fullständigt vidöppna dörrar. Varken SD eller något annat parti har utgett sig för att vara en intresseorganisation för arkeologi eller historia. Alla partier anammar sin del av vårt gemensamma kulturarv, det är inget konstigt med det, utan är normalt och naturligt. Sedan blir det värre i Staafs artikel.

Om intellektuella sakresonemang varit avgörande faktorer för politisk framgång skulle SD inte sitta i riksdagen. Partiet är emellertid skickligt på att exploatera känslomässiga attityder.

Här märks det att Staaf inte vet vad han pratar om och att han är ute på djupt vatten, trots alla sina fina titlar. Om intellektuella sakresonemang varit avgörande skulle SD vara i ensam majoritet i riksdagen. Vår massinvandringspolitik är vansinnig enligt alla logiska principer och argument. Den är inte ens human eller hjälper speciellt många. De övriga partierna undviker debatt med SD just för att de logiska argumenten gynnar SD. Det är de övriga partierna som kör med känsloargument som "människosyn" och "allas lika värde". Så här skriver Magnusson i slutet av sin artikel.

Vi måste i framtiden fokusera mindre på frågor kring vilka ”de” är, och i stället koncentrera oss mer på vad som ryms inom begreppet ”vi”. Hur vi tar oss an kulturarvet, historien och arkeologin är därför en central framtidsfråga.

Det är i grova drag även SD:s politik och syn i frågan. SD har aldrig fokuserat på vilka "de" är förutom i fallet med en doktrin som allvarligt påverkar vårt samhälle i negativ riktning. Magnusson har skrivit under sin artikel med ett nära nog oändligt antal fina titlar, ändå vet han inte vad SD står för och han har tydligen slukat och låtet sig påverkats av den infantilaste propagandan. Fina titlar och en högt uppsatt position motverkar tydligen inte att man kan motstå propaganda och i stället tänka själv. Det enda motmedlet mot massiv men infantil propaganda är tydligen rätt uppfostran från unga år samt kontakt med verkligheten. 

Länk DN

En fruktansvärd människosyn

Jan Söderqvist är enligt Wikipedia författare, skribent och konsult och har bland annat skrivit en bok tillsammans med Alexander Bard. Vi förstår ungefär vad Söderqvist står politiskt bara genom de knapphändiga uppgifter vi får genom Wikipedia. Söderqvist har dessutom skrivit en artikel i SvD (där han har en anställning) som borde väcka en del uppmärksamhet. Först skriver Söderqvist att de som vid valet röstade på Sverigedemokraterna sannolikt visste vad de röstade på och att vi i Sverige förmodligen har en hel del människor som Söderqvist kallar "främlingsfientliga".

Därefter tillbakavisar Söderqvist allt prat om att SD:s framgångar skulle bero på att de sju partier som sitter i majoritet mot SD i riksdagen skulle ha lagt locket på när det gäller immigrationsdebatten och alla de problem denna invandring för med sig. Söderqvist menar att det visst rapporterats om Rosengård, brinnande bilar och upplopp.

Nu är ju inte vanlig nyhetsrapportering någon politisk debatt, vilket Söderqvist borde veta om han nu är så intelligent, i alla fall jämfört med alla (enligt Söderqvist) korkade sverigedemokrater. Att tidningar och TV rapporterar från de ständigt återkommande upploppen i Rosengård innebär inte att våra politiker debatterar immigrationspolitiken, snarare är det vattentäta skott mellan verkligheten och den politiska debatten. Så här skriver Söderqvist om globaliseringen och de människor som röstat på SD i sin artikel.

Det här är människor [de som röstat på SD, min anm.] som har konstaterat att de är förlorare i den pågående process som präglas av globalisering och ökad rörlighet över gränser, och det är en helt korrekt analys.

Äntligen tar någon från den mediala eliten bladet från munnen och helt öppet säger att det finns en mycket stor grupp människor som förlorar på globaliseringen och de öppna gränser vi har i dag. Att Söderqvist som själv är en välbesutten konsult lite rått stämplar alla dessa människor som "förlorare" ger dock en lite fadd smak i munnen. Men det blir värre, så här fortsätter Söderqvist.

Det är ingen slump att så många av SD:s kandidater är arbetslösa och/eller kriminella. Alla dessa outbildade män från landsbygden är de som tar mest stryk i dagens snabbt föränderliga samhälle; ett skrämmande stort antal av dem är i praktiken icke anställningsbara.

Det har talats en del om vilken undermålig "människosyn" sverigedemokrater skulle ha av offentliga PK-debattörer. Även politiker på mycket hög nivå använder detta begrepp ofta för att markera avstånd från SD. Just därför studsar man till när Söderqvist likt ett frustrerat barn låter besvikelsen över valresultatet bubbla fram. Att definiera arbetslösa landsbygdsbor som "i parktiken icke anställningsbara" skvallrar om en oerhört rå och hänsynslös människosyn (och nu är det inga citattecken över människosyn) som borde få t.o.m. Söderqvists åsiktsfränder att reagera starkt.

Om någon frustrerad medlem ur den skara som kallas "verklighetens folk" skulle kalla t.ex. de somalier som kommer till vårt land "i praktiken icke anställningsbara" skulle han genast från Söderqvist få stämpeln "främlingsfientlig" men nu går Söderqvist själv ut och säger samma sak om en annan grupp. Så här elegant avslutar Söderqvist sin artikel.

Följaktligen måste vi avsätta betydande resurser för att integrera också denna extremt utsatta grupp. Våra underlåtelsesynder har i regel en prislapp, och i det här fallet blir det dyrt.

Rent faktiskt blir det nog billigare än vad vår vansinniga immigrationspolitik kostat. Oavsett det så visar Söderqvist återigen upp ett mycket rått, cyniskt och odemokratiskt ansikte, de som röstat "fel" måste integreras, trots att prislappen blir dyr. I själva verket måste en majoritet av svenska folket "integreras" enligt Söderqvist. Han själv bor på Norrmalm i en mycket flådig våning och arbetar som konsult, detta moderna snitsiga yrke där man understundom täljer guld med täljkniv, ofta på skattebetalarnas bekostnad.

Jag har p.g.a. Söderqvists råa tonfall och defekta människosyn frångått min vana att aldrig lägga ut bilder på personers bostadsportar (som är mycket lätt att erhålla från nätet dessa dagar). Jag lägger här ut en bild på hur Söderqvist bor i sin flashiga lägenhet fjärran från alla förlorare från vår svenska landsbygd. Tycker ni som Söderqvist, rösta som han gör, tycker ni inte som Söderqvist, rösta då inte som honom, thats democrasy.

Länk SvD

UPPDATERING:


En läsare har hittat en länk (Tack!) där det står att Jan Söderqvist var med i den exklusiva "elitlista"  där även Alexander Bard deltog med liv och lust (Bard var rentav huvudperson i denna maillista). Denna lista var ett E-postnätverk som i princip gick ut på att trakassera och mobba kända personer. En del text har sluppit ut på nätet från denna korrespondens, däribland en del skrift undertecknad Jan Söderqvist (det tackar vi varmt för). Så här har Söderqvist skrivit bl.a.

Apropå kritikern Jan Söderqvist så känner han sig uttråkad och vill därför hata någon som det är "litet sport att hata". "Någon fin människa?" Han ger själv ett exempel - författaren Kerstin Ekman.  

Eller varför inte ett helt parti? Som Sverigedemokraterna. Gillar man att mobba och trakassera finns det inget bättre objekt att ge sig på än SD, det är ju verifierat uppifrån att det är helt OK med hat och mobbning mot just detta parti. SD:s uppdykande på scenen måste vara rena julafton för personer som Söderqvist, äntligen får han hata och mobba med "licens". Jag tror mig veta att Söderqvist inte heller är helt populär i alla kretsar nuförtiden. Kan jag hjälpa till så att allmänheten får en lite mer realistisk bild av denne man står jag gärna till tjänst, prislappen behöver vi inte ens tala om. Så här beskrivs gruppen som deltog? (om den inte finns kvar) i den exklusiva E-postlistan av artikelförfattaren, och i mångt och mycket av Alexander Bard själv.

Tycker du att hat är en fantastisk känsla? Vill du tillhöra en utvald skara människor som anser sig vara fysiskt och mentalt överlägsna alla andra? Vill du ha rätten att förlöjliga, håna och jaga underlägsna människor? Blir du upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor? Och, när du väl kommit in i den exklusiva skaran - är du beredd att hänga ut, skada och förstöra livet för den som läcker till utom­stående?

Då borde du tillhöra sändlistan Elit, som funnits i drygt 15 år och som styrs enväldigt av artisten och debattören Alexander Bard.

Med i denna E-postlista finns alltså människor som kritiserat SD för dess "människosyn". Man kan undra om det är på skämt eller om vissa element ur den mediala eliten fullständigt saknar all självinsikt och verklighetsförankring. Det är alltså, enligt många mediepersoner, SD som bör kritiseras för dess människosyn, inte t.ex. medlemmar (som Söderqvist) i E-postlistan "Elit". Själv skulle jag aldrig ägna mig åt organiserad mobbning som medlemmarna i Elit, det är avskyvärt och perverst.

Länk DN "Elit"

Förortens folk

Jag har ägnat en del tid åt att analysera valresultatet den senaste tiden, speciellt i Stockholms län. Stockholm med dess innerstad och många skiftande förorter är ett utmärkt analysunderlag för att konstatera vilka som röstat på vilka partier. Eftersom mina egna partisympatier ligger hos Sverigedemokraterna så faller det naturligt att titta speciellt på var detta parti erhållit sina röster. Lika intressant är faktiskt var SD inte fått sina röster. En hel del av de analyser som förs fram av politiskt korrekta författare och debattörer stämmer helt enkelt inte, annat stämmer bättre. Att det inte är överklassen (socialgrupp 1) som främst röstat på SD står utom allt tvivel. Stockholmskommuner där SD gjort ett direkt dåligt val är:


Danderyd: 1,68 %


Lidingö 2,66 %


Nacka 2,75 %


Täby 2,33 %


Vaxholm 2,65 %


Resultaten gäller riksdagsröster, därmed sker en direkt rensning av lokala partier. Det som är gemensamt för dessa kommuner, i mer eller mindre grad, är att dess befolkning anses vara besuttna, högutbildade (för allt i världen) samt leva på ett påtagligt avstånd från alla problemförorter. Kommuner som Danderyd och Lidingö har inte heller utmärkt sig för sin vilja till flyktingmottagning. I Danderyd fick Moderaterna 52,13 procent av rösterna. Man undrar hur det gick till när Billström pressade Danderyd att ta emot "ensamkommande barn". I Lidingö har de lokala representanterna för SD delat ut enorma mängder material och parti-information, till synes utan resultat. 


I dessa kommuner bor även "samhällsbärarna" förvaltarna av den förda politiken och har ett speciellt intresse av att upprätthålla den politiska korrektheten. Att de sedan tycker som Josefsson omtalade valstugereportage avslöjade är ytterligare en pikant detalj i sammanhanget. Kommuner där SD gjorde ett mycket bra resultat är Södertälje, Nynäshamn, Haninge och Nykvarn. I dessa kommuner bor inga "samhällsbärare" inga representanter för den högsta politiska eller mediala makten. Man kan rentav säga att just i dessa kommuner bor "verklighetens folk". Länk.


Tittar vi i Stockolms stad, Södermalm så fick SD i de flesta valkretsar ett resultat på mellan 2 och 3 procent, överraskande högt skulle jag vilja säga, fast i vissa valkretsar var resultatet under 2 procent. På Södermalm bor ju en betydande del av vår mediala och kulturella elit. Hur de pratar när de tar en latte med varandra anar vi, hur de röstar vet vi nu efter valet. Länk. 


Ett område i staden jag tittade lite närmare på var Farsta, ett relativt invandrartätt område men i avsaknad av olika samhällseliter. Totalt i "Östra Söderort fick SD 4,47 procent av rösterna. I vissa valkretsar fick SD röstetal på 6 till 7 procent. I flera valkretsar fick SD dessutom ett resultat på över 7 procent. Här bor ingen medial elit, här bor inga journalister som skriver i DN eller SvD. Här bor inga riksdagsmän eller stylade företagsledare, konsulter finns det nog men inte är de många, här dricker man kaffet svart. Länk.


Vilket parti man röstar på avspeglar sig i vilken samhällsklass man tillhör, var man bor och vilket yrke man har, detta står utom allt tvivel. Ju närmare makten och härligheten, ju glassigare man är, ju mer spelar den politiska korrektheten roll, att man har "de rätta åsikterna" och en "global och human" approach. Man önskar att Göran Hägglund kunde draga lite djupare och större växlar på talet om "verklighetens folk", fast det är klart, han själv befinner sig på fel sida om staketet.

Reflektioner kring Dawit Isaak

Sveriges tidningar har drivit en intensiv kampanj för att få Dawit Isaak frigiven från hans fångenskap i Eritrea. I dagens DN publiceras ytterligare en artikel som resonerar kring Isaaks fångenskap på mycket tveksamma grunder. 


Det är lätt att hålla med om de allmänna principerna i DN:s artikel. Isaak fängslades på oriktiga grunder, inte ens en rättegång har hållits. Eritreas regering har inte ens presenterat någon anklagelse mot Isaak som låter vettig för en västerländsk medborgare. Det finns dock utvecklingstendenser i vårt eget land som är värt att reflektera över, även om de naturligtvis inte är fullt jämförbara med hur det ser ut i Eritrea. Så här skriver redaktionen i sin artikel.

På papperet gäller visserligen FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i nästan hela världen, inklusive Eritrea. Men i realiteten är deras upprätthållande delegerat till de enskilda medlemsländerna. Vår frihet och trygghet är beroende av vårt medborgarskap. För att tala med Bertolt Brecht: det bästa hos människan är passet. 

Alla vet att FN:s deklarationer i många länder inte ens är värt papperet de är skrivna på. När svenska medier och organisationer hela tiden hänvisar till FN:s deklarationer så fort de vill driva en fråga (i egna politiska syften) så stärker de inte FN:s auktoritet. FN reduceras till ett tillhygge man använder får att nå sina egna syften och för att slå politiska motståndare i huvudet. Alla organisationer och enskilda individer som använder FN på detta sätt är principiellt medskyldig till att undergräva FN:s auktoritet, och det är många i vårt land. 


Om det bästa hos människan är passet så borde vi i vårt land vara lite mer försiktiga med hur vi delar ut vårt medborgarskap. Dubbla medborgarskap bör inte tillåtas, enbart denna reform har undergrävt vikten av ett svenskt medborgarskap och det tillhörande passet. Förmodligen beror den relativt svala folkliga uppslutningen kring fallet Isaak på att de flesta vet att vi delar ut vårt medborgarskap alltför lättvindigt. Allt har ett pris och när vissa individer t.o.m. köpt sig svenskt medborgarskap utan att regeringen anser sig kunna ta tillbaka detta, så kommer räkningen förr eller senare. 


En annan aspekt på fallet Isaak är att alla de friheter som DN nu trycker så hårt på är på tillbakagång även i vårt eget land. Exemplen på att partier och människor som inte ansluter sig till den påbjudna politiska paradigmen diskrimineras i vårt eget land kan göras mycket lång, även om det naturligtvis inte går så långt som i länder som Eritrea. Senaste har vi en valrörelse där vi såg en mycket smutsig kampanj mot oliktänkande. En ung pojke blev misshandlad och fick ett hakkors inristad i pannan av uppenbart politiska skäl. Vår statsminister gjorde ett uttalande med budskapet att denne pojke fick skylla sig själv eftersom han hade fel åsikter. 


Dessutom framfördes uppgifter om att den unge pojken tillfogat sig skadorna själv, detta några dagar innan vårt allmänna val. Vi vet ännu inte hur det förhåller sig med von Arnolds skador och händelsen där han skulle blivit allvarligt misshandlad, men statministern hade inte en aning om tveksamheterna kring händelsen innan han gjorde sitt uttalande. Dessutom så framfördes uppgifterna om dessa tveksamheter precis innan valet, och de var baserade på en rättsläkares tveksamheter. I alla andra fall skulle media och övriga institutioner väntat med uppgifterna om dessa tveksamheter tills de utträtts mer grundligt. 


Det finns ett bibliskt ordspråk om att "se bjälken i ditt eget öga innan du påtalar grandet i din nästas öga". Denna tes är väl inte helt plausibel i detta fall, då vår demokrati är vida överlägsen den obefintliga demokratin i Eritrea. Men de uppenbara bristerna som nyligen uppenbarat sig i vår egen demokrati, och som dessutom läggs i dagen så fort det kommer ett parti eller människor med en annan agenda, gör ändå att opinionen för fall som Isaaks mister sin udd. Jag och många andra ställer gärna upp på DN:s och andra tidningars kampanj för Isaak, men det går inte att samtidigt vara tyst för bristerna i vår egen demokrati, eller ännu värre, vara en aktiv aktör i dessa brister.

Länk DN