Robsten blog

Kristdemokraternas irrvandring fortsätter

2012-01-31T21:39:00.002+01:00

Vi har precis bevittnat hur Mats Odell misslyckades med att ta över partiledarposten från Göran Hägglund. Kritiken har pyrt en längre tid i de kristdemokratiska gräsrötterna mot en alltför utslätat politik. Med vikande opinionssiffror växte kritiken och till slut tog Odell chansen att utmana Hägglund för en något skarpare profil. Det ryktas i våra dagstidningar om utrensningar i de kristdemokratiska leden av Odellanhängare. Vi får se hur mycket substans det är i spekulationerna. Våra dagstidningar försöker som bekant slå mynt och lösnummer av varje eventuell konflikt. Att många i KD gått vilse ideologiskt ser vi när Patric Rylander på Facebook yppat funderingar på "underklassafaris" där socialbidragstagare och skrikande ungdomar skall skådas från den bekväma bussen. Ett tips till Rylander är väl att köra en extremsafari till Rosengård, fast då är väl risken för stor att deltagarna går över till SD.

Att KD har politiska och ideologiska problem står klart när vi läser Newsmillsartikeln av Aron Modig, där han med glimten i ögat säger att SDU:s kärlek till KDU tyvärr är obesvarad. Nu har väl SDU inte flörtat så mycket med KDU. Det handlar väl mest om att erbjuda uppvaknande KDU:are en hygglig reträttväg, speciellt de som mer står för Odells linje. Dessutom är inte KDU:s kärlek till väljarna heller besvarad. Modig försöker sedan visa på hur mycket finare KDU är än SDU. Så här skriver Modig i artikeln.

Kristdemokratins mest grundläggande fundament är principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet...

Vi utgår i denna vår grundsyn från naturrätten och det arv som förvaltas av den västerländska humanismen och den kristna etiken.

Verkligen? Låt oss då studera lite vad Patrik Rylander, verksamhetschef hos KD föreslagit. Rylander vill anordna underklassafaris där lite finare människor kan skåda "socialbidragstagare" och "vanartiga skrikande ungdomar". Dessutom utlovas slitna miljonprogramsområden, med mycket klotter och utarmad samhällsservice. LÄNK!

Även om Rylander har kandidatexamen i journalistik så kanske han skrev det med en smula ironi för alla hans 889 vänner på Facebook. Även om det inte skrevs på allvar så visar det på att även KD är medvetna om våra etniska enklaver där t.o.m. samhällsservicen är utarmad. Nu har ju KD aldrig kommit med några förslag för att åtgärda problemen i våra utanförskapsområden. Ja partiet eller Hägglund har inte ens nämnt dessa områden och de manifesta problemen, utom då när Rylander gör sig lustig över dessa förfallna problemområden.

I övrigt rapar Modig upp det som alla partier och alla partier lär sig rabbla på sitt första partimöte. Att de aldrig tröttnar. Vad exakt innebär det i praktiken att man är för "unika och okränkbara människovärdet"? Förutom då att man är för massinvandring för att pressa lönenivåerna i samhället. Vilket parti är inte för den västerländska humanismen? Den enda kraft som på allvar vill utmana principen om vår västerländska humanism är en konkurrerande politisk religion, som KD aktar sig mycket noga för att kritisera. Modig visar sitt politiska mod genom att inte stöta sig med någon, förutom de som det är påbjudet att man skall stöta sig med, vilket oerhört mod du visar upp Modig.

Länk SvD Odell

Länk DN Rydell

Länk Newsmill Modig

UPPDATERING:

SDU:s Gustav Kasselstrand har tydligen redan hunnit replikera Modig på Newsmill. Kasselstrand har dessutom fräckheten ;-) att även replikera på själva Modigs artikeltitel. Kärlek börjar alltid med bråk: LÄNK

EU information

2012-01-30T09:59:00.000+01:00

Enligt faktapromemoria 2011/12:FPM69.

Det nya EU-projektet Horisont 2020 kommer enligt beräkningar att kosta 80 miljarder euro. Enligt liggande förslag (som inte är en färdig produkt) kommer EU:s budget att öka med 7 procent. Sveriges EU-avgift kommer enligt beräkningarna att öka med 10 miljarder kronor per år. Detta är mycket mer än 7 procent. då vår EU-avgift i dagsläget ligger på drygt 31 miljarder kronor.

Horisont 2020 är ett omfattande projekt för Europeiskt samarbete inom forskning, indistriellt ledarskap och spetskompetens. Regeringen har motsatt sig Sveriges kostnadsökning, men stödjer i övrigt förslaget. Regeringen anser inte heller att förslaget strider mot subsidarietetsprincipen.

Kultureliten diskreta charm

2012-01-29T10:23:00.000+01:00

Bengt Ohlsson skrev en mycket uppmärksammad artikel i DN (4e jan) där han fullkomligt krossade det han kallade "kulturvänstern". Ohlsson beskrev hur allt gott på ett utstuderat sätt kopplas till kulturvänstern och allt ont till de som anmäler avvikande åsikter. Den oförblommade självgodhet och oförmåga att ta till sig världen utanför den konstlade glasbubbla kulturvänstern lever i beskrev Ohlsson också mycket bra. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ett ursinnigt vrål hördes från vår kulturelit som försvarade sina positioner på ett sådant sätt att de bekräftade just det Ohlsson sagt i sin artikel.

En bekräftelse på hur dessa godhetens apostlar resonerar får vi från Gotland, där en kulturförening tillsammans med Gotlands Allehanda dragit tillbaka sitt erbjudande om en spelning för metalbandet Avenir, då det misstänks att sångaren är medlem i Sverigedemokraterna. Sångaren Richard Möller fick dessutom reda på att de inte längre var välkomna via Facebook. Så här löd meddelandet.

Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela på Rockskallen. Varken tidningen eller Roxy kan stå bakom Sverigedemokraterna. Sorry.

Det var raka besked kan man tycka. Men när redaktionschefen på Gotlands Allehanda ställs till svars från en annan journalist säger hon att den inställda spelningen beror på en hotbild riktad mot SD. Hotbilden har tydligen bekräftats från SD:s kansli. Men varför ringde man upp kansliet och varför forskade man i Möllers politiska engagemang överhuvudtaget? Om det som redaktionschefen säger, inte spelar någon roll vilket parti man sympatiserar med.

Återigen ser vi hur den kulturella eliten i sin självgodhet och i namnet av tolerans visar upp ett rent diktatorisk anlete så fort de stöter på någon som inte genast bländas av samma kulturelits inneboende godhet. Vi frågar oss om inte Gotlands Allehanda också skall kräva att Metalbanden som skall spela på Rockskallen är genuscertifierade och i vederbörlig ordning kallar sig feministiska. Rockbanden kan ju ha fullt synliga rosa feministmärken på sina gitarrer samt ha regnbågsflaggan i bakgrunden på scenen.

Samma paradox mellan tolerans och intolerans kan vi se vad gäller språket. Medlemmar i SD kontrolleras minutiöst. Minsta stavelse eller antydan vägs på guldvåg, för att sedan tolkas på sämsta möjliga sätt (ofta helt orimligt). Vad kan då en person yppa som tillhör den "rätta" sidan, och dessutom komma undan med det?

Ja låt oss ta ett litet smakprov. Sara Hansson i P3 programmet "Tankesmedjan" har läst en artikel av Roland Poirier Martinsson där denne kritiserar feminismen. Detta är ju ett tilltag som den feministiske Hansson inte kan tillåta. Hansson gör på grövsta tänkbara sätt sig lustig över Martinssons utseende. Hon drar sig inte för att jämföra Martinssons ansikte med en tjockpannkaka. Därefter gör hon sig lustig över Martinsson franskinspirerade namn. Låt oss se, en dedikerad medlem av kultureliten gör sig lustig över någons utländska namn och jämför hans utseende med rudimentära maträtter. När exakt blev detta tillåtet för just kultureliten? Kan en Sverigedemokrat ta ut dessa vida svängar på samma sätt? Eller gäller helt andra regler om man tillhör godhetsapostlarnas upphöjda skara? Är det tillåtet att grovt kränka människor bara man tillhör "de goda"?

Låt oss räkna upp vad Sara Hansson i p3 kallar Martinsson. Dessa uttryck hittar jag vid en snabb spolning

Värdekonservativ Zombie

Häxbrännare

”Skrivit skiten”

Hans ansikte ser ut som en tjockpannkaka

Du själv Roland är lite som en annan kille som utkämpade 2a världskriget mellan 1939 -och 45, han gillade inte heller iden om alla människors lika rättigheter

Om Sara Hansson menar allvar med "allas lika rättigheter" skall även jag och andra som inte riktigt håller med henne politiskt, få lägga oss på samma semantiska nivå när vi kritiserar meningsmotståndare. Nu vet vi ju att olika regler (rättigheter) i själva verket gäller mellan t.ex. de "främlingsfientliga" och godhetens apostlar.

En sista reflexion är ändå Ohlssons och andras begrepp "vänster". När jag växte upp fanns det en vänster som jag i alla fall kunde respektera. Det var en rörelse som kämpade för arbetares rättigheter och löner. Rörelsen hade en vision av ett sammanhållet samhälle där alla hjälptes åt, men där alla hade skyldigheter. Nu har det Ohlsson kallar "kulturvänster" absolut inget gemensamt med den rörelse som gick under beteckningen vänster när jag fortfarande var ung. Personer som Hansson och andra i dagens "kulturvänster" har aldrig sett en arbetsoverall ens på vykort. De har i princip aldrig rört sig utanför Stockholm (förutom vid exotiska semesterresor till avlägsna hörn av världen) och de har ännu mindre träffat något som kan kallas arbetare, ens med lite god vilja. Deras "vänster" är i stället en extrem form av feminism och ett överdrivet vurmande för allehanda udda grupper av människor. Ja, man kan reducera hela deras vänsterpatos till ett neurotiskt behov av att framstå som goda.

Länk DN Ohlsson

Länk SVT Konsert Rockskallen

Länk Östnytt konsert

Länk SR Tankesmedjan Sara Hansson

Välkommen in i matchen Löfven

2012-01-28T09:43:00.000+01:00

Håkan Juholt vägrade att stå bredvid Jimmie Åkesson i en partiledardebatt anordnad av SVT. Jag tror inte att man skall ta detta så hårt och läsa in alltför mycket i Juholts agerande. Kanske kan man skriva upp det på Juholts "yvighetskonto" rentav. Juholt utsåg aldrig SD som någon slags huvudmotståndare likt Sahlin, det är den samlade bedömningen efter hans avgång. Det kan bli annorlunda med socialdemokraternas nya partiledare, Stefan Löfven. I ett förstamaj tal 2010 så gick Löfven till angrepp mot SD och rabblade pliktskyldigt upp det som påbjuds att fackföreningspampar skall säga. Så här sade han i talet.

Att dela in människor efter hudfärg, religion eller något annat är så lågt man kan sjunka. Vi måste prata klartext: Sverigedemokraterna härstammar i rakt nedstigande led från nazistiska och rasistiska organisationer och partier.

För det första så delar inte SD in människor i hudfärg. Partiet vill ha en annan immigrationspolitik där man hjälper människor på plats i stället för att ägna sig åt en nästan rasistisk folkomflyttningspolitik. Det är i stället den bakomliggande idén om att det bara är i Sverige människor kan skapa sig ett drägligt liv som är rasistisk. Att dessutom tömma underutvecklade nationer på deras mänskliga resurser, för att de i stället (i bästa fall) får torka rumpor på Carema här i Sverige, kan betraktas som rasistiskt. Dessutom skall Löfven ha citerat Palme med dessa ord i sitt tal.

Det finns inte vi och dom – det finns bara vi!

Det här var ju inte riktigt sant, som vi såg innan. "Dom" är ju i själva verket Sverigedemokrater, eftersom de inte är "som vi andra" enligt Löfven själv. Vi skall nog ändå inte ta detta alltför hårt. Det låter väldigt pliktskyldigt och den socialdemokrat som inte sade något i stil med det Löfven sade innan valet 2010, riskerade väl i princip själv utfrysning. Om Löfven, likt Sahlin vill göra SD till någon slags huvudmotståndare, då säger vi bara "välkommen in i matchen Löfven, SD tar gärna fighten".

Löfven som aldrig utmärkt sig för vare sig feminism eller något miljöengagemang bedyrar både sin feminism och ett plötsligt brinnande intresse för miljön, enligt DN. Så här skall Löfven ha svarat på frågan om feminism.

Jag är en övertygad feminist. Punkt slut!

Det var ett ovanligt maskulint sätt att deklarera sin feminism på. Nåväl, vi tror oss veta att man nog måste vara feminist som manlig partiledare inom S. Om inte annat så för att inte genast få S-kvinnorna som bittra fiender. Även Göran Persson sade som bekant "jag är också feminist". Påföljden blev att i princip hela Sverige hånskrattade bakom sina TV-apparater. Persson slapp dock fler frågor om feminism från media, och det var i själva verket just det som var meningen med den inte allför övertygande deklarationen. Att Löfven gick omkring och kallade sig feminist när han arbetade som svetsare är det ingen som tror. I så fall skulle han snarare ha blivit utmobbad än vald som fackombud.

En alldeles för lång rad artiklar om Löfven har plötsligt publicerats på Newsmill och SVT-Debatt. De platserna är ju alla politiska "wannabes" egen Stureplan. Plötsligt är alla experter på både S och Löfven, människor som aldrig vare sig röstat eller gillat något av S politik gör besvärande grunda analyser som de villigt publicerar. Nu är det ju så att både SVT-Debatt och Newsmill i princip kräver en stor ansiktsbild av publicisten. Måhända att den lockelsen är lite väl stor för många. Jag länkar inte till några Newsmillartiklar om Löfven och läsarna här kan gärna hoppar över dem, de säger ändå inget av värde.

Länk DN

Länk SvD

Länk IF Metall Löfvens tal

Står journalister över lagen?

2012-01-24T21:35:00.000+01:00

Att journalister tar ut svängarna och elegant rundar alla de trista lagar och t.o.m. moraliska principer vi vanliga dödliga anser oss tvungna att följa är kanske ingen chockerande nyhet för många av oss. Däremot är det förvånande att chefredaktören Helena Giertta rakt ut påstår att journalister har rätt att bryta alla de lagar som andra människor tvingas följa och framförallt anser att de själva bör följa. Utgångspunkten är att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson dömts för att ha brutit Etiopisk lag.

Man kan mycket väl känna sympati för Schibbye och Persson samt hysa åsikten att de straff de två journalisterna dömdes till är orimligt hårda, utan att förfalla till extrema åsikter, men Giertta går längre än så, mycket längre. Så här skriver Giertta.

Men en del invänder om och om igen "men de har ju brutit mot etiopisk lag". Som om det vore relevant. Rättssystemet i en diktatur är per definition inte rättvist, och kan inte respekteras som om det vore det.

För det första, rättsystemet kan vara rättvist även i en diktatur vad gäller straff och lagar, det är styrelseskicket som inte är "rättvist". Menar Giertta att alla människor kan bryta mot alla lagar i de nationer vi betraktar som diktaturer, eller är det bara journalister som kan bryta mot alla lagar? Påståendet att det är irrelevant om en människa har brutit mot lagen eller inte är väl det mest horribla jag läst någonsin, om man räknar bort rena psykfall som ibland kommenterar på våra mest extrema internetforum. Här skvallrar Giertta också om ett överlägset förhållande till omvärlden och tredje världen som man annars bara tror sig hitta på en punschveranda en mycket sen kväll i Djursholm. Vidare i artikeln.

Journalister är inte den nya adeln, som de föraktfullt kallas, när de i sitt arbete ibland tvingas gå utanför lagen.

Jo Giertta, allt du skriver och alla dina åsikter skvallrar just om det. Yrkeskriminella kan också påstå att de "ibland tvingas tvingas gå utanför lagen". Vidare i artikeln.

Tvärtom; när journalistiken utövas som det är tänkt - i demokratins, rättvisans och yttrandefrihetens namn gör den det för alla människors rätt till fri press och yttrandefrihet. Då är det befogat att journalister bryter mot lagar.

Det låter oerhört vackert, "rättvisans och demokratins namn", "rätt till en fri press". Vi såg fina exempel på det i valrörelsen. Hela mediekåren agerade mot ett parti som knackade på riksdagens port. Lögner, förtal, hackade och hackade E-postkonton var några av verktygen som användes flitig. Tidningarna skrek ut: Rösta inte på SD, detta dagen innan valet. Det är verkligheten bakom de fina orden. I dag kanske även socialdemokrater tvekar att applådera dessa "rättvisans och demokratins" självutnämnda förkämpar. Dessutom påstår Giertta att journalister inte ens behöver följa lagen. Vidare i artikeln.

Om lagarna inte skyddar det fria ordet, så ska vi vara oerhört tacksamma för att det finns personer som är beredda att bryta mot lagen för att ändå kunna rapportera om sanningen.

Det här kommer som en nyhet för Giertta och alla andra journalister, men lagarna är inte bara till för att skydda journalister och deras eventuella arbete, de skall skydda alla medborgare. Våra lagar skall också skydda mot lögner, förtal och ärekränkning. Dessutom kan en fri men indoktrinerad och politiskt homogen journalistkår till slut motverka verklig demokrati och åsiktsfrihet. Vidare i den alltmer häpnadsväckande artikeln.

Men det verkar som om vi också måste bli mycket mer uppmärksamma på vad som händer i vårt eget land. Hur kommer det sig, till exempel, att en åklagare bestämmer sig för att väcka åtal mot Expressen för vapenbrott.

Det kan ha och göra med att t.ex. chefredaktören för Expressen gjort sig skyldigt till vapenbrott. Även chefredaktörer måste ha licens för sina vapen, precis som alla andra människor. Skall vi verkligen behöva dra till med "allas lika värde" för att myntet skall ramla ned? Det blir värre, läsen i och förundras.

Det är ju så uppenbart att reportern och utgivaren köpte ett olagligt vapen för att visa för allmänheten på en stor fara.

Ja, vi häpnar! Hur kan en chefredaktör resonera på detta sätt? Är det så här Sveriges journalister resonerar så visar det på att de anser sig stå över lagar och förordningar som de med så stor iver granskar att andra inte bryter mot. Hur många artiklar har vi läst om brottsbelastade sverigedemokrater, som dessutom varit grovt överdrivna och vinklade? Varför skall Juholt kryssa i rätt ruta för bostadsbidrag (det fanns inte ens några kryssalternativ enligt uppgift), när journalister inte ens behöver följa våra lagar?

Det allvarligaste är den människosyn som Gierttas artikel skvallrar om. Journalister står över alla de små trista regler som vanliga dödliga människor måste hålla sig till. Steget till att journalister också kan ta ut svängarna lite grand och bygga på "sanningen" ter sig mycket, mycket kort, bara det sker i "rättvisans och demokratins namn". Vad som är "i rättvisans och demokratins namn" avgör självklart den lokala chefredaktören.

Länk Journalisten

Sanningssägare

2012-01-23T21:53:00.002+01:00

Det är tufft för sanningssägare var de än befinner sig och vilken sanning de än avslöjar. Jag har tidigare skrivit om Roberto Saviano, mannen som skrev "Gomorra". Det är en lysande bok som beskriver hur den neapolitanska camorran nästlat sig in i hela det Italienska samhället. I DN finns en beskrivning hur Saviano lever under ständigt hot och måste röra sig hela tiden för att inte bli spottad av camorran. Inte bara Saviano riskerar livet, det lär även hans livvakter också göra. Det är tufft för sanningssägare, antingen de skriver om camorran i Italien eller den politiska korrektheten i Sverige.

Länk DN

Fiende - dödsfiende - partikamrat

2012-01-21T14:10:00.001+01:00

När jag var på väg till bussen för att handla träffade jag en gammal trotjänare som säkert varit med i det Socialdemokratiska partiet i över 40 år, alltså en partimedlem av den gamla stammen som stött partiet i ur och skur. Besvikelsen över den senaste utvecklingen gick inte att ta miste på. Vi talar här om en djup, äkta besvikelse. Ja lite så som människor kände förr, innan det blev modernt och ett led i karriären att sticka kniven i ryggen på sina partikamrater. Frustrationen härledde sig främst till två saker, först medias beteende där de fokuserat på Juholts misstag fast precis alla vet att minst halva riksdagen gjort samma något slarviga deklarationer (sannolikt måste media också sitta inne med denna kunskap).

Den andra och definitivt största frustrationen var dock över den högerfalang inom Socialdemokraterna som effektivt stuckit kniven i ryggen på "sin" partiledare, och som dessutom försett media med alla upptänkliga snaskiga tips om Juholt. Denna falang lutar sig tryggt mot källskyddet och ser sig säkert som godhetens apostlar, ety partiet måste ju "förnyas". Den gamla trotjänaren jag pratade med mälde att nu var det nog bäst att lämna partiet, "det finns helt enkelt ingen anledning att vara kvar". Dessutom var det logiskt, enligt trotjänaren, att högerfalangen bröt sig ur och bildade ett eget parti, så kunde ju väljarna avgöra till vilken falang deras röst skulle tillhöra. Jag försökte påpeka att Juholt faktiskt gjort gigantiska grodor alldeles på egen hand, men mina ord föllo som lätta snöflingor mot marken denna (för henne) sorgens dag.

När någon falang eller parti pratar om "förnyelse" skall alla larmklockor tjuta hos alla självständigt tänkande människor. Vad består egentligen den socialdemokratiska högerfalangens förnyelse av? Den starka feministiska profilen lockar uppenbarligen extremt få väljare, dessutom börjar extremfeminismen kännas gammal och lite unken. Det är väl snarare så att verklig förnyelse skulle innebära att man övergav denna ideologi. Att i sin politiska retorik överge arbetande människor för att lägga den politiska tyngden på dem som inte arbetar kan vara ett utslag av förnyelse, men det var definitivt inget genidrag ändå. Det är ju inte så att alla nya tankar och idéer per automatik är bra. En generös immigrationspolitik har många partier i sina agendor, det är heller ingen kioskvältare, snarare tvärtom. Kvar blir privatiseringen av skolor och vården. Den politiken kan väl sägas vara högerfalangens signum. Men om nu skolor inte fungerar bättre när riskkapitalbolag driver dem så hjälper det inte att politiken är ny, den är inte bra för det.

Ett annat problem för socialdemokraternas högerfalang är att deras politik liknar den politik vänsterfalangerna inom FP och M förespråkar. Man får i princip använda förstoringsglas för att hitta skillnader. Frågan uppstår varför människor med samma politik skall driva olika partier. Det är ju inget som gynnar demokratin och valfrihet för valmanskåren, det kan vi med säkerhet slå fast. Allvarligast för socialdemokraterna är inte att de saknar partiledarkandidater efter Juholt avgång, nej det är i stället att striderna inom partiet skapar infekterade sår som inte kan läkas i brådrasket. Om nu högerfalangen tillsätter nästa partiledare, så är det troligt att vänsterfalangens folk bidar sin tid, med vässade knivar bakom ryggen. De lär resonera "att ingenting är glömt, ingenting är förlåtet".

Per Nuder berör falangstriderna helt lätt i sin bok "Stolt men inte nöjd". Jag tror inte ens Nuder är stolt i dag. Enligt Nuder sitter högerfalangen (också kallad Stockholmsfalangen i boken) på Sveavägen där partihögkvarteret är inrymt. Där smids det nog planer i dag gissar vi på. Nu är inte socialdemokraterna det enda parti som härjas av inte stridigheter. Vi har sett allvarliga stridigheter inom KD där Odell utmanat Hägglund. Enligt obekräftade rykten finns det skilda politiska läger även inom Centern. Alla där är inte överförtjusta i att C blivit ett i princip nyliberalt parti. Inom Moderaterna finns det också olika läger med skilda politiska uppfattningar. Anne - Marie Pålsson skriver om detta i boken "Knapptryckarkompaniet". Pålsson beskriver också hur Reinfeldt håller partiet i sin järnhand och styr med medel som snarast för tankarna till de som Machiavelli förespråkade. En populär devis inom M var enligt Pålsson att komparera ordet "fiende". Det gör man enligt följande fiende - dödsfiende - partikamrat. Nu lär det finnas socialdemokrater som nog också komparerar på samma sätt.

Det verkar som att ju mer lika riksdagspartierna blir, ju djupare sprickor blir det inom partierna och ju allvarligare inre stridigheter följer på detta. Konflikterna mellan partierna blir mest retorik för väljarna, medan de verkliga slagen står mellan medlemmar i samma parti. Det är inte konstigt att många medlemmar stretar emot inom (S) om partinomenklaturan plötsligt bestämmer sig för en helt annan politik än den som varit kärnan i partiet. Samma sak måste gälla medlemmarna inom (M) när Reinfeldt plötsligt bestämde att partiet skulle förvandlas till det nya arbetarpartiet genom något som mest kan liknas med en "total makeover". Problemen med denna utveckling är många, men det främsta torde vara av demokratisk art. Väljarna har ingen chans, som den gamla trotjänaren påpekade, att välja vilken falang han vill lägga sin röst på. Det verkar ju som att de verkliga politiska skiljelinjerna i dag går inom partierna, i stället för mellan dem.

Länk SvD

Länk DN

Länk DN Madestam

Jepp, så var det klart! Det är väl nu den verkliga striden börjar.

Länk Juholt avgår

Länk SvD Juholt

Skamvåldet segrar

2012-01-19T21:23:00.001+01:00

På SVT-Debatt i dag skriver Bam Björling om det skamvåld som fortfarande existerar i vårt samhälle. Det existerar trots att Mona Sahlin efter mordet på Fadime Sahindal med tårar i ögonen förklarade att vi varit blåögda och naiva inför detta förtryck. Nu skulle det bli krafttag mot denna form av skamproblematik och förtryck menade Sahlin. Vi undrar egentligen vad Sahlin rent konkret åstadkommit under hennes rekordlånga period i maktens korridorer.

Bam Björling skriver som så många andra kvinnor (var är männen?) om Fadime och det importerade förtryck hon utsattes för, och som slutligen orsakade hennes död genom ett besinningslöst mord av hennes egen far. Mordet är fullständigt obegripligt av vita medelålders män, som ofta hellre ger sitt liv än ser sin dotter gå hädan. Björling skriver hur välmenande men kanske tandlösa statliga projekt startas men snart läggs ned eller förtvinar när samhällsdebatten börjar handla om andra problem i vårt samhälle. Så här skriver Björling i sin artikel.

Bland de som skulle ha kunnat driva frågan; ansvariga politiker och intresseorganisationer, var de flesta mycket försiktiga. Det fanns en påtaglig rädsla att ”peka ut” invandrare eller att stöta sej med det inflytelserika kulturrelativistiga etablissemanget i media.

Ja, det är väl precis vad vi systemkritiker påtalat gång på gång. Det var denna rädsla för att peka ut invandrare som gjorde att det inte blev något av Sahlins deklarerade krafttag. I dag finns ju också rädslan att man kanske kan gynna Sverigedemokraterna i deras problembeskrivning. In en annan artikel säger Amineh Kakabaveh att "vita män måste våga se hedersförtrycket". Att vita kvinnor skulle vara bättre på att se hedersförtrycket är en lögn. Gudrun Schyman är dessutom den som tydligast sagt att det inte finns något skamvåld, bara mäns våld mot kvinnor. Schyman säger rent ut att det är rasistiskt att peka på skamvåldet i samhället. Hur Schyman får ihop det när mammorna hjälper till i skamförtrycket förtäljer inte historien.

Dessutom är det så att de vita män som poängterar skamvåldet riskerar att bli kallade rasister och främlingsfientliga. Många ser nog problemen, men vågar eller vill inte utsätta sig för det "kulturrelativistiska etablissemangets" rabiata attacker. Dessutom har några som förtvivlat tar upp frågan om skamvåldet, betackat sig för hjälp från SD. Nåja, jag anser nog att SD inte försökt plocka poäng på problematiken. Tyvärr är det så, politiska poäng till trots, att SD är det enda parti som vågar ta bladet från munnen i frågan. Rent taktiskt skulle det nog få fart på övriga partier, om någon av alla de kvinnor som belyser skamvåldet, vänder sig till SD i frågan.

En massa kvinnor med utländsk påbrå har gång på gång tagit upp frågan om skamvåld, främst på Newsmill och SVT-Debatt. Är det så att våra stora rikstidningar inte upplåter sitt utrymme för dessa kvinnor? Man börjar ju undra. Seminarier, utbildningar och stolta upprop i alla ära, men lagstiftningen måste ändras för att både unga flickor och pojkar från vissa kultursegment, skall kunna leva värdiga liv i vårt land. Dels måste stränga fängelsestraff dömas ut vid brott när det gäller skamvåld. Delvis döms det ut rätt hårda straff redan i dag för vissa typer av våldsbrott, allt är inte bedrövligt. Men det viktigaste är att personer som gör sig skyldiga till allvarligare skambrott döms till utvisning. Advokat Elisabeth Fritz har påtalat att utvisning är det effektivaste sättet (kanske det enda) att få vissa element att avhålla sig från skamvåld. Redan vid inresan och asylansökan borde man reda ut begreppen en gång för alla. De som håller sig med en hård skamkultur passar inte in i vårt samhälle. Asyl skall erhållas när man flyr från förtryck, INTE när man förtrycker andra själv. Det vore intressant att t.ex. se i Migrationsverkets papper vad Fadimes pappa angav för skäl i sin asylansökan. Det är så enkelt att görs inget, så segrar skamvåldet.

Länk Newsmill Björling

Länk SVT-Debabtt Kakabaveh

Länk Newsmill Schyman

Länk SVT Fritz

Minsta och snällaste lögnen någonsin om SD

2012-01-16T20:45:00.000+01:00

Juholt har enligt samstämmiga uppgifter påstått att SD gjort upp om försvarspolitiken med alliansen. Detta skulle dessutom ha skett innan SD satt i riksdagen. Vi har aldrig skådat så många tappade hakor och långa ansikten som på SD:s kansli i dag. Inte för lögnen i sig, det är inte riktigt den första lögnen SD blir utsatt för, utan för att den var så obegriplig.

Nu är det rätt OK att ljuga om SD, utan att man någonsin får stå till svars för det. Juholt glömde dock i hastigheten bort att lögnen denna gång också råkade rikta sig mot Alliansen, och då är det inte OK att ljuga. Nåväl, detta var den minsta och snällaste lögn någonsin mot SD. De långa ansiktena och tappade hakorna förvandlades snabbt till godmodiga leenden.

Länk DN

Länk SvD

Länk SVT

Vilka undersökningar är egentligen dåliga Madestam?

2012-01-16T10:31:00.001+01:00

Torbjörn Sjöström och den välbekante Jenny Madestam är anställda på Novus och publicerar sig på DN-debatt angående andra företags opinionsundersökningar. Företrädarna för Novus slår ned på att vissa företag använder sig av s.k. självrekryterande urval. De opinionsinstitut som använder sig av självrekryterande urval och expertpaneler brukar få ett högre resultat för SD i sina undersökningar. Rent generellt har Madestam och Sjöström rätt, underlaget skall vara representativt och slumpmässigt. Expertpaneler uppfyller inte detta krav och brister i vetenskaplig stringens. Det är utan tvivel på detta sätt. Tyvärr är detta den enda brist de två anställda på Novus tar upp, kanske för att just deras företag uppfyller just detta kriterium. De tar som av en händelse upp SD: höga resultat för vissa institut. Artikelförfattarna ställer sig aldrig frågan varför i princip alla institut undervärderat SD i förhållande till det verkliga resultat partiet sedan erhållit i allmänna val.

En stor tänkare sade på 1800-talet att verkligheten är sanningens kriterium, det är något som tydligen inte Madestam eller Sjöström tagit till sig. De berör inte en enda gång i sin artikel skillnaden mellan verkligt valresultat och de alltför låga siffror SD regelbundet får av opinionsinstitut inför varje val. Den siffra jag kan få fram från Novus inför valet 2010 låg t.ex. 1 procent under det verkliga valresultatet, länk. De berör inte heller att i princip samtliga undersökningar använder ett för litet underlag i sina undersökningar. En undersökning skall för att vara någorlunda säker ha ett underlag på minst 2000 personer. Detta har Daniel Tell på Lunds universitet påtalat, och han är, så vitt jag vet, inte statsvetare som Madestam, länk. Därefter spelar det oerhört stor roll hur man ställer frågorna i undersökningarna. En mängd människor som deltagit i undersökningar, främst innan valet 2010, säger att de påträffat de mest märkliga frågeställningar. Starka misstankar har framförts att frågorna ställts på sådant vis att det skall missgynna SD.

Så här skriver artikelförfattarna i sin artikel.

Den senaste tiden har vi noterat undersökningar med ofta väldigt uppseendeväckande resultat. En viktig fråga som både mottagare och beställare bör ställa sig är dock om resultaten är korrekta. Som vd på Novus, respektive forskare i statsvetenskap, är vi oroade över hur denna trend skall sluta. Det är hög tid att fokusera på kvaliteten i de undersökningar som produceras och publiceras närapå dagligen.

På tal om uppseendeväckande resultat så betraktar ju en del människor själva valresultatet 2010 som uppseendeväckande, så det behöver i sig inte betyda att något är fel. På tal om ”korrekta” resultat kan vi tyvärr konstatera att SD regelmässigt undervärderats i jämförelse med verkligt valresultat. Detta verkar dock inte bekymra statsvetaren Madestam. Jag tycker verkligen vi skall fokusera på kvaliteten i undersökningarna, och då skall vi fokusera på alla vetenskapliga parametrar. Expertpaneler är inte en vetenskapligt stringent metod att mäta väljaropinioner, men vi skall också fokusera på underlagets storlek och framförallt hur frågorna ställs. Dessutom måste vi också se till hur opinionsinstituten lyckas i förhållande till de verkliga resultat partierna erhåller vid de allmänna valen. Statsvetaren Madestam fokuserar enbart på en fråga, bland många. Misstankarna infinner sig genast att hon talar i egen sak, samt att hon vill undergräva positiva resultat för just ett parti. Detta att en statsvetare riktar in sig på just ett parti är inte heller i enlighet med god vetenskaplig sed.

Länk DN-debatt

UPPDATERING:

Ser på nyheterna nu på morgonen onsdag. Intrycket förstärks att Madestam vill synas och bli känd, det verkar vara huvudsaken för henne. Fick samma intryck i Visby i somras.

Jag håller också med Odell

2012-01-15T17:30:00.000+01:00

SD har föreslagit att Lars Vilks s.k. rondellhundar skall ställas ut i riksdagen. SvD som varit snabba med att göra en rundringning till riksdagspartiernas gruppledare avvisar alla mer eller mindre bestämt förslaget, vilket nog var att vänta. Björn Söder säger i SvD att han egentligen håller med Odell, som säger att ingen av utställningarna egentligen hör hemma i riksdagen.

Den enda logiska slutsatsen är att konst med tvivelaktigt konstnärligt värde som enbart tjänar till att väcka debatt och provocera, inte hör hemma i riksdagen. Taget detta i beaktande så hör inte heller Vilks konst hemma i riksdagen. Nu har väldigt många riksdagsmän egentligen satt sig i en omöjlig situation, eftersom de applåderade Elisabeth Ohlsons utställning Ecce homo. Det går helt enkelt inte att hitta några hållbara argument för att Ohlsons utställning hör hemma i riskdagen men inte Vilks. Så här säger Anders W Johansson (C) i SvD angående Vilks utställning i riksdagshuset.

Det där är kvalificerat trams från deras sida. De borde ägna sig åt politik, i stället för att söka varenda liten möjlighet de har att provocera och skända Sveriges muslimer.

Inte nog med att det här är en provokation mot den muslimska befolkningen i Sverige, det skulle få stora diplomatiska konsekvenser i hela arabvärlden. Det här visar att Sverigedemokraterna inte är seriösa för fem öre, fortsätter han.

Nej vi skall ägna oss åt politik i riksdagen och inte ägna oss åt simpla provokationer. Men vad var då meningen med Ecce homo-utställningen? Var det inte en provokation? Var det inte en skändning mot Sveriges kristna? Vilks teckningar är att likna med enkla streckgubbar, skändningen borde vara ytterst begränsad. Däremot framställdes fotografiskt en naken Jesus som homosexuell med erektion i Ecce homo-utställingen. Vilken är den största skändningen Johansson?

När riksdagen släppte in Ecce-homo-utställningen i sina lokaler kan det helt enkelt inte ha varit för det obefintliga konstnärliga värdet. Alla kan se att det rör sig om nakenfotografier som mest för tankarna till någon obskyr form av tysk pornografi. Johansson borde då ha reagerat och sagt att i riksdagen sysslar vi med politik, inte med simpla provokationer och skändning av religiösa grupper. Enligt Johansson visade dessutom riksdagen då att den inte var seriös för fem öre. Hans Linde (V) för däremot fram en annan aspekt på jämförelsen mellan Ecce homo-utställningen och Vilks rondellhundar. Så här argumenterar han.

Som HBT-person blir jag väldigt upprörd över den jämförelsen. Syftet med Ecce Homo var att skapa förståelse för en grupp som möter diskriminering och förtryck från det svenska samhället.

Jag förstår fullkomligt Lindes argumentering. Hela utställningen var ett sätt att belysa HBT-personers utsatthet. Vi antar då självklart att riksdagen lika gärna kunde ha ställt ut en naken Muhammed med erektion i homosexuella sammanhang. Då får väl det bli nästa projekt, som Linde självklart kommer att applådera.

Det enda sättet för riksdagsmännen att komma ur detta på ett trovärdigt sätt är att säga nej till en utställning av Vilks hundar (som ändå inte vill ställa ut i riksdagen), samtidigt som man ärligt säger att det var ett misstag att släppa in Ecce homo-utställningen. Nu är ju inte svenska riksdagsmän kända för att erkänna sina misstag, så det blir förmodligen inget av med detta.

Länk SvD Söder

Länk SvD riksdagsmännen

SvD:s "faktakoll" bör nog kollas upp

2012-01-14T20:13:00.000+01:00

Erik Ullenhag slog sin näve i bordet och gjorde upp med några myter (enligt egen utsago) angående invandringen till vårt land. Ullenhags hemsida blev nedsablad från alla möjliga håll och då pratar vi inte bara systemkritiska bloggar märk väl. Ullenhags utspel blev tydligen så söndersmulad att SvD ser sig tvungna att opartiskt faktakolla Ullenhags påstående, för att sedan kunna komma fram till det helt faktabaserade resultatet att, jovisst, Ullenhags påstående stämde verkligen. Jag kan dock inte för min inre syn ens fantisera om att de skulle kunna komma fram till "rött ljus" vilka siffror de än stötte på. Hur skulle det se ut?

Så låt oss faktakolla faktakollen lite grand. Först tar SvD upp en del negativa argument mot de ekonomiska effekterna av invandring. Det finns studier som tyder negativa effekter vad gäller både tillväxt och kostnader. Sedan kommer då positiva effekter enligt SvD. Så här står det angående Jan Ekbergs beräkningar att immigrationen kostar ungefär 50 miljarder per år.

Jan Ekberg konstaterar att kostnaden inte huvudsakligen beror på storleken på invandringen (i så fall hade procenttalet varit högre nu jämfört med 1990-talet), utan på hur stor andel av invandrarna som arbetar. Avgörande blir alltså inte att öka eller minska invandringen, utan att göra det lättare för invandrare att komma in på arbetsmarknaden, står det i rapporten.

Enligt den sysselsättningsstatistik från SCB som används i rapporten är andelen förvärvsarbetande hos utrikes födda betydligt lägre än hos inrikes födda. Andelen förvärvsarbetande i åldern 20 till 64 år var enligt rapporten 57 procent hos utrikes födda 2006 - mot runt 80 procent för inrikes födda.

Men redan vid en mindre höjning påverkas de offentliga finanserna. När andelen förvärvsarbetande hos utrikes födda kommer upp i 72 procent nås en balanspunkt, där invandrarna bidrar med lika mycket i skatt och sociala avgifter som de kostar i offentliga transfereringar och offentlig konsumtion. Detta trots att andelen förvärvsarbetare är lägre än hos inrikes födda.

Avgörande är inte invandringens storlek säger SvD, utan sysselsättningsgraden. Ja, det får man väl i sig hålla med om. Rent ekonomiskt (och det är den enda frågan vi diskuterar nu) så skulle invandringen alltid gå med vinst om sysselsättningsgraden var 100 procent. Saken är den att sysselsättningsgraden aldrig kommer upp i de nivåer som behövs. Nivåerna har under lång tid legat på nivåer som gjort invandringen till en minuspost. Ingenting talar för att detta skall förändras i framtiden, som SvD låter påskina och som är orsaken till att de ger Ullenhag grönt ljus.

De immigranter vi tar emot har fel eller ingen utbildning. Språksvårigheter gör det ännu svårare att få immigranterna i arbete. Dessutom har vi en arbetslöshet redan nu på över 400 000 människor. Det är självklart att samhället tjänar på att en arbetslös, som får någon form av bidrag, erhåller arbete, i stället för att ta någon utifrån för att få arbetet utfört. Vinsten om en inhemsk arbetslös tar jobbet blir så mycket större eftersom samhället slipper betala ut bidraget till den som erhåller arbetet. SvD nämner inte denna dubbla effekt när en arbetslös får arbete i stället för en invandrare.

Det kan t.o.m. vara så att samhället förlorar på invandringen även om sysselsättningsgraden är högre än de 72 procent som Ekberg och SvD talar om i artikeln. Det finns nämligen en undanträngningseffekt. Det innebär att om en invandrare tar ett arbete för en person som redan bor här, så innebär ju detta att vi i alla fall får en arbetslös till som måste leva på bidrag. Det är i själva verket just denna undanträngningseffekt företagarna vill åt, eftersom det sänker lönekostnaderna. Det är ju inte så att en invandrare som erhåller en anställning gör det till högre lön än den svensk som redan innehar anställningen, och kanske har familj, hus och bil.

SvD:s artikel är mycket lång, och rent av svamlig. Man misstänker nästan att de vill dölja obehagliga fakta i oceaner av ord och tecken. Tyvärr talar hårda fakta för att vi tvingas ge rött ljus till SvD:s "Faktakoll".

Länk SvD

Hallways of enchanted ebony

2012-01-14T00:02:00.001+01:00

Det finns många artiklar att kommentera just nu från vår gammelmedia. Det är svårt att välja någon så vi kopplar bort politiken och njuter av Agalloch och deras bästa låt, Hallways of enchanted ebony, varsågoda:

En moderat har vaknat

2012-01-12T22:17:00.002+01:00

Tidningen "Folket" berättar hjärtknipande om moderaten och fritidspolitikern Oliwer Mamcarz som blivit utsatt för ett attentat av den inte helt obekanta organisationen AFA. Ja, ni läste rätt, det var för en gångs skull inte en medlem i SD som blivit utsatt. Mamcarz uttrycker helt naturligt att det hela kändes mycket otrevligt och obehagligt. Mamcarz vaknade mitt i natten av att vänstersinnade mångkulturkramarna och slog sönder Mamcarz båda bilar. De kreativa ungdomarna lär också ha sprayat intellektuella djupsinnigheter på bilarna. Så här säger Mamcarz i intervjun.

Jag har ju engagerat mig politiskt för att jag vill göra något för samhället. Det här är ett hot mot demokratin. Människor har olika uppfattningar i frågor men grunden för demokratin är att man måste respektera att andra har en annan uppfattning än en själv.

Äntligen! Jag vet inte hur många gånger jag själv skrivit samma sak som nu en moderat plötsligt insett. Vi måste respektera att vi har olika uppfattningar, och att någon t.o.m. hyser en helt annan åsikt än vad man själv gör. Detta är inte riktigt det Mamcarz partiledare gett uttryck för tidigare. Kanske att det blir annat ljud i skällan nu när t.o.m. en mångkulturell moderat blivit utsatt. Man undrar varför dessa förvirrade och politiskt totalt okunniga ungdomar ger sig på en moderat, men det kan vara ett startskott för att vår statsminister inte helt kan blunda för det politiska våldet.

De överaktiva ungdomarna lär ha sprayat "borgarkräk" på de utsatta bilarna, men ett påfallande stort antal av AFA:s medlemskår lär själva ha sitt ursprung från samma borgarklass. I dagens samhälle är väl frågan om vi inte är "borgarkräk" allesammans. Vänsterpartister och miljöpartister är minst lika mycket borgare som några andra, med en lite annorlunda fernissa bara. Men vi kräver självklart inte att dessa ungdomar med för mycket fritid och för lite bildning skall klara av den analysen, och det skall väl vänsterfolket tacka sin lyckliga stjärna för.

Länk Folket

UPPDATERING:

Jag kan inte låta bli att dra paraleller mellan min post här och den artikel Lundberg skriver på Axess. Lundberg har råkat i polemik med Torsten Kälvemark om politisk korrekthet, skatter, inkomst och vänsteråsikter. Kälvemark kritiserar Lundberg för att han pekat på det faktum att vissa högavlönade vänsterelement gärna kritiserar folket för att de röstar på lagskattepartier, samtidigt som de själva gärna tricksar för att undkomma skatt. Klockrent av Lundberg. Men en annan aspekt är också om de "borgarkräk" som AFA gärna ger sig på är mer borgare egentligen än frankfurtskole-inspirerade vänsterikoner. Här är en lista på taxerade (men ej nödvändigtvis skattade) inkomster för några sådana frankfurtprofeter.

Appendix med vidhängande gratulationer till miljonvinsterna:
Intäkter i rörelser åren 2006-2010:
Jan Guillou: 57 975 000
Åsa Linderborg: 5 064 000
Göran Rosenberg: 7 550 000
Henning Mankell: 108 380 000
Torsten Kälvemark: 1 130 000
Liza Marklund: 57 615 000

OBS, jag har i sig inget emot att dessa personer tjänar stora pengar. Om människor köper Mankells böcker så måste det innebära att han tjänar pengar. Jag läste förretsten själv de första av Mankells deckare, innan nivån blev alltför låg och prosan blev alltför präglad av slentrian. Men poängen är att dessa individer aldrig skulle betraktas som "borgarkräk". Men vad är de då? De är egentligen inte klassisk vänster. De håller sig i stället med politiskt korrekta åsikter snarare hämtade från den yttersta kanten av rödvinsvänstern som starkt är präglad av frankfurtskolan. Alltså en modern typ av vänster som inte förpliktar till någonting förutom att man är politisk korrekt och hatar vita medelålders män (fast de flesta av dem faktiskt är just det själva) samt Sverigedemokraterna.

Länk Axess

Immigrationen i siffror

2012-01-10T13:51:00.001+01:00

Ett mycket populärt klipp (nåja alla var inte överförtjusta) från You-Tube visade hur ologisk och meningslös den västliga immigrationspolitiken är för att hjälpa fattiga människor i den mindre utvecklade delen av vår värld. Klippet hette ”Immigration by numbers”, men är nu borta från You-Tube p.g.a. upphovsrättsliga orsaker. Däremot ligger samma filmklipp uppladdat av en annan användare, nu översatt till svenska. Filmerna visade hur Roy Beck på ett pedagogiskt sätt förklarar för publiken att det helt enkelt inte går att avhjälpa fattigdom i den tredje världen genom att människor immigrerar till vår del av världen och till Sverige (fast Beck pratar om USA är det lika aktuellt här). Eftersom några människor förstår bäst genom att titta på en film, andra återigen genom att läsa en text, så har jag sammanfattat vad Roy Beck säger i filmen.

Enligt Beck tar USA emot 1 miljon lagliga immigranter per år från fattiga länder. Dessa människor som immigrerar tjänar mindre än 2 dollar om dagen, alltså är de fattiga. Tyvärr finns det enbart i Afrika 650 miljoner människor som tjänar mindre än två dollar om dagen. I Indien finns det 890 miljoner människor med samma låga inkomst. I Kina (som ändå växer så det knakar) finns ytterligare 480 miljoner människor som tjänar under två dollar om dagen. I övriga Asien finns det ytterligare 810 miljoner människor med denna låga dagsinkomst. Räknar vi så in Latinamerika så hittar vi ytterligare 105 miljoner människor som inte får ihop mer än två dollar per dag. Beck avslutar detta resonemang med att Världsbanken anser att det i världen finns mer än 3 miljarder människor som tjänar mindre än två dollar om dagen.

Enligt Beck så gör det ingen skillnad att USA tar emot en miljon immigranter per år för dessa tre miljarder mycket fattiga människor. Det är helt enkelt för få för att det skall göra någon skillnad. Dessutom påpekar Beck att det ändå inte är dessa fattiga människor som anländer till USA (och samma förhållande gäller verkligen Sverige). De människor som tjänar under två dollar om dagen är för fattiga, för sjuka eller för passiviserade för att emigrera. Det är helt andra grupper som ger sig iväg för att söka lyckan i väst. Det är ofta mexikanska immigranter som söker sig till USA, men det finns enligt världsbanken 5,6 miljarder människor som är fattigare än vad mexikanerna är i genomsnitt.

Amerikanska politiker säger att när USA tagit emot en miljon fattiga immigranter så har de gjort något mot fattigdomen i världen. De ägnar sig åt denna immigration trots att USA har egna arbetslösa, fattiga och sjuka människor (gäller Sverige också). Beck visar att även om USA skulle dubbla sin immigration till 2 miljoner per år, vilket skulle påverka och överbelasta den fysiska, naturliga och sociala infrastrukturen, så skulle det inte göra någon märkbar skillnad. Beck påpekar att det ofta är de mest energiska och bäst utbildade människorna som emigrerar till USA och väst. Det är just dessa människor som skulle ha kunnat göra en skillnad i sina hemländer. Beck påpekar att de sanna hjältarna är människorna i dessa fattiga länder som har möjlighet att emigrera, men ändå stannar kvar för att bygga upp sina respektive hemländer. Tyvärr så lockar vår immigrationspolitik just dessa lite mer välutbildade och handlingskraftiga människor att emigrera till vår del av världen.

Beck visar mycket pedagogiskt med sina tuggumikulor att för varje miljon människor som USA tar emot, så ökar andelen fattiga i världen med 80 miljoner. Immigration är inte ett effektivt, logiskt eller ens vettigt sätt att bekämpa fattigdom. Det är i bästa fall fullständigt meningslöst och skadligt för de länder som ägnar sig åt denna typ av immigrationspolitik: I värsta fall är det kontraproduktivt t.o.m. för de fattiga länder som människor emigrerar ifrån. Beck säger till sin publik att människor måste få hjälp där de bor, 99,9 procent av de fattiga människorna i världen kommer ändå aldrig att kunna emigrera. Det enda ställe där de 99,9 procenten av de fattigaste människorna kan få hjälp, är där de bor. Låt oss hjälpa dem där.

Samma förhållande gäller självklart vårt land. Vi har skapat etniska enklaver där människorna inte lär sig svenska språket eller den informella kultur vi har i vårt land. Arbetslösheten är självklart stor i dessa områden då man måste kunna språket för att kunna sköta väldigt många arbeten i vårt land. Dessutom har vi ”fasat ut” alla lite enklare arbeten, med våra politikers goda minne, så att möjligheterna att försörja sig för våra invandrare har blivit ännu mindre. En fråga Beck inte tar upp är om dessa immigranter lever ett lyckligare liv i väst än om de skulle ha stannat kvar och levt i sina hemländer, i samklang med sina släktingar, sin kultur och sin historia. I väst och i Sverige lever många immigranter i vad som populärt kallas ”utanförskap” alltså i betongförorter byggda på sjuttiotalet, avskärmade från det övriga samhället. Rinnande vatten och centralvärme kan inte ersätta meningsfull sysselsättning i långa loppet. Sahlin klagade på att läkare med utländsk härkomst körde taxi i Sverige (vilket kanske aldrig har stämt). Den givna frågan är då om det är bättre att dessa immigranter som är läkare och ingenjörer, kör taxi i Sverige än använder sin utbildning i de fattiga länder där de är uppväxta.

Länk Den meningslösa massinvandringen

Newsmill har stängt av kommentarerna - fast nu fungerar de igen!

2012-01-09T06:10:00.001+01:00

Från att ha stängt av kommentarerna till vissa artiklar har nu Newsmill gått över till att stänga kommentarerna till samtliga artiklar. Det kan ha varit undertecknad som är orsaken till detta. Jag kom på den briljanta idéen att kommentera en artikel med avstängda kommentarer i nästa artikel. Någon mer kan ha kommit på "otyget" samtidigt. I alla fall spred sig vanan med blixtens hastighet. Lusten att debattera verkar vara obetvingligt stor bland allmogen, trots att partiernas medlemsskaror hela tiden tunnas ut (utom för ett par partier).

Senaste artikeln som fångade mitt intresse är skriven av Niklas Bernsand som ställer en del besvärande frågor om solidaritet och det vokabulär som vår politiska elit gärna använder sig av. Dessutom menar Bernsand att det kanske inte är så viktigt med vad man kallar olika saker, att själva orden och symbolerna inte är det viktigaste i samhällsdebatten. Vilket enormt påstående. Jag som tänkte uppmana till en plakatdemonstration av 68-snitt mot Chinateatern och dess djupt kränkande emblem som visar en gammal snedögd kines med något lurt i blicken. Dessutom har mannen en enkel halmhatt vilket kan betyda att han tillhör någon subversiv paramilitär organisation, så tolkar jag det i alla fall. Så här skriver Bernsand:

Det är som om känsligheten för språk och ryggmärgsreaktioner på symboler, ordval och uttryck i stora delar av det svenska offentliga samtalet kommit att ersätta självständigt tänkande.

Är det meningen att media och politiker skall tänka själv nu också? Det kravet har ju aldrig ens dryftats förut. Våra riksdagsmän är inte tillsatta för att tänka själv, det vet alla. De är handplockade för att just framföra sitt partis politik tillsammans med de vanliga inlärda flosklerna. Skulle våra politiker och journalister börja tänka själva står vi inför en samhällsrevolution. Tänk dig för Bernsand! Vidare i artikeln.

Ett exempel på en materiell dimension som en språkfokuserad antirasism helt missar handlar om hur asylsökande blir handelsvaror i en geschäftskedja som tar sin början i människosmuggling och fortsätter i svenska, vinstmaximerande privata företags boenden för ensamkommande, ”lotsar” ut till arbetsmarknaden o.s.v. Om välförtjänt kritik tidigare riktats mot passiviserande strukturer som håller människor i ”utanförskap” finns vid sidan av dessa strukturer idag skattefinansierade, parasitära privata strukturer som gör vinst på olika delar av migrations- och integrationsprocessen. Har någon ens försökt analysera hur begrepp som ”solidaritet”, ”tolerans”, ”mångfald” eller för den delen ”utanförskap” idag kan manipuleras för att legitimera ett system som tjänar pengar på asylsökande, alltså hur ord på ett påtagligt sätt kopplas till materiella intressen?

Att bara ifrågasätta människosmuggling och vinstmaximerande företag som också lever på dessa stackars immigranter är i sig en indikation på ren ondska. Detta har ju blivit en hel industri som genererar både arbetstillfällen och skatteinkomster. Samtidigt importerar vi människor som kan ta de skitjobb som vår bortklemade svenska arbetarklass inte längre vill utföra. Kan det bli bättre? Sedan får vi ta att det bildas etniska enklaver med skyhög arbetslöshet (vilket i princip förvärrar eventuella demografiska problem) kriminalitet och utanförskap.

Länk Newsmill

Glömda argument till nationens försvar

2012-01-07T19:48:00.000+01:00

Det finns en hel del som jag inte håller med om i Stefan Olssons bok "Handbok i konservatism". Det finns också andra saker där jag misstänker att Olsson helt enkelt har misstagit sig, alltså det rör sig om rena faktafel. Men det bästa i Olssons bok är å andra sidan riktigt, riktigt bra. Det bästa i boken är kapitlet om svensk identitetspolitik och varför vi behöver sluta oss samman i nationer. Olsson anger fyra skäl att värna och slå vakt om vår nation. Så här skriver han om det första argumentet. Från sidan 128 och framåt.

Jag brukar tänka på fyra skäl till att vi ska slå vakt om vårt land, värna vårt lands plats i världen, försvara det mot yttre hot, känna stolthet över det och arbeta för att det ska vara en bra plats att bo på.

Ett första skäl är att ett eget land ger folk ett hem som de kan kalla sitt. Det är en fråga om trygghet. Världen är en osäker plats och för att skydda oss mot såväl mänskligt framkallade som naturliga hot måste vi sluta oss samman. Statens främsta uppgift är som bekant att stå för detta skydd... [...]

Genom att tillhöra folkgruppen svenskarna ingår man i ett kollektiv som förväntas hjälpa en om man skulle hamna i nöd. Nationen fungerar på samma vis som familjen fast i större skala. Familjen är den gemenskap som för de flesta är det kollektiv där man kan få hjälp med allt, det sociala skyddsnät som man alltid kan ty sig till oavsett vad som händer. Det är i familjen man kan räkna med att andra kommer att bistå en utan några som helst krav på motprestation. Men i ett internationellt perspektiv är familjen otillräcklig, och det är här som nationen träder in som det kollektiv som kan ge trygghet.

Här kan vi också konstatera att kosmopoliterna inte har några svårigheter att inse fördelarna med nationstillhörigheter för kurder, serber, kosovoalbaner och palestinier. Däremot har de uppenbara problem att föra över samma logik på vårt eget folk, vilket ter sig både märkligt och ologiskt. Hur viktigt det är med nationen blir dock plötsligt uppenbart när våra mer våghalsiga journalister hamnar i svårigheter utomlands. Då är det nationen Sverige, med sina företrädare som skall agera och kämpa för våra journalister. Detta ger även våra kosmopolitiska vänner uttryck för. Så här skriver Olsson om argument två.

Ett andra skäl att vårda Sverige som land är att det är viktigt för en individ att ha en nationell identitet. Det är viktigt att kunna säga att man är svensk. Jag vet inte varför det är på det viset. Vad en identitet är har det skrivits hyllmeter om och jag kan inte förklara de psykologiska mekanismer som ligger bakom, men det är så här vi människor fungerar. Vi vill kunna säga vilka vi är. I Sverige vet vi att vi alltid frågar varandra vad vi jobbar med. Vi identifierar oss med våra yrken. I andra länder frågar man kanske i stället vilken religion en person har, vilket språk han talar eller vilken del av landet han kommer ifrån. Man kan också identifiera sig med en musikstil, ett fotbollslag, ett politiskt parti eller kanske en hobby... [...]

Men kanske har också identiteten en social funktion som ett sätt att kommunicera med andra. Genom att säga att man är svensk markerar man sin tillhörighet till gemenskapen. Därmed tar man också på sig de skyldigheter som följer som följer med detta medlemskap.

De mer multikulturella och kosmopolitiskt inriktade människorna finner sin identitet just i visionen om mångkultur, godhet och motstånd mot sådana som undertecknad. Det blir en inverterad identitet för dessa kosmopoliter. Hur viktigt det är med en nationell identitet ser vi under olympiska spel, hockey VM och andra idrottstävlingar. Även ivriga sympatisörer till AIK och Djurgården finner sin identitet genom idrottsklubben, då i mindre skala. Ju mer förbjudet det blivit att älska nationen, ju mer fanatiska sympatisörer har våra idrottsklubbar fått. Vi människor måste helt enkelt ha något att identifiera oss med, det är ett grundläggande mänskligt behov. Så skriver Olsson om det tredje argumentet.

Ett tredje skäl till att gemenskap som just svenskar är viktig att slå vakt om är att vi också är en gemenskap i kulturell bemärkelse som gör att vi lätt förstår varandra. Vi behöver sociala konventioner för att koordinera oss med varandra, och språket är den viktigaste konventionen. Men språket är bara en av miljontals konventioner. Små saker som ett höjt ögonbryn eller en diskret harkling ingår också i vårt att kommunicera med varandra. Dessa små tecken kan förmedla hela paket av åsikter. En bekymmersrynka i pannan i fel ögonblick under ett viktigt möte på jobbet kan göra att man förlorar ett viktigt kontrakt eller att projektet som man har arbetat hårt för blir indraget. Det är dessa små men viktiga detaljer som gör att kulturkrockar är svåra... [...]

Ibland sägs att denna sociala kod är exkluderande gentemot utlänningar och att den därför skulle vara ett problem. Saken är dock den att alla sociala sammanhang har någon form av social kod och också måste ha det. Det finns inget konventionslöst socialt sammanhang... [...]

Den kulturella förståelsen skapar en trygghet genom att man kan räkna med att bli förstådd av andra i sin omgivning.

Vår samvaro skulle bli olidlig utan alla de nationellt underförstådda konventioner vi praktiserar i vår kommunikation. Inom familjen behöver pappan bara grymta eller göra en min för att resten av familjen skall förstå att han är irriterad på något. Nationellt vet vi att vi inte har fått arbetet när personalchefen med glad stämma säger, "ring inte oss vi, ringer er". Vi sätter oss inte ner och väntar på samtal från företaget, vi börjar genast söka andra arbeten. Så här skriver slutligen Olsson om det sista argumentet.

Slutligen, ett fjärde skäl att värna om gemenskapen Sverige är just gemenskapen. Som jag redan har skrivit på flera ställen i denna bok är människan en social varelse, både emotionellt och praktiskt sett. Vi är en bara en grupp individer som råkar befinna sig samtidigt på samma geografiska plats, utan vi är medlemmar i en organisation. Radikala individualister brukar påpeka att detta medlemskap inte är frivilligt och att alla idéer om att vi skulle ingått ett ömsesidigt kontrakt med varandra är felaktigt. Saken är dock den att om vi skulle börja om från början är det mest sannolika att vi faktiskt antingen skulle ingå ett ömsesidigt kontrakt med varandra eller också frivilligt ansluta oss till någon form av samhällsgemenskap. Värdet av att ingå i en gemenskap ligger på samma sätt som i en familj i gemenskap i sig...[...]

Genom nationen kan man uppnå en sådan känsla av gemenskap över ett vidsträckt område och med många människor inblandade. Nationen kan om den fungerar väl förmedla samma känsla av gemenskap som man kan hitta i en fotbollsklubb, en kyrkokör eller någon annan gemenskap som är viktig för den enskilda individen.

Men gemenskapen har också ett instrumentellt värde, den skapar solidaritet. Med solidaritet menar jag viljan att ställa upp för andra, en ömsesidig överrenskommelse om att hjälpa varandra.

Om vi inte hade ett ömsesidigt kontrakt, som också byggde på känslan av samhörighet och tillit, skulle det inte vårt skattesystem fungera. Vem vill bara ge bort pengar, om det inte finns ett gemensamt kontrakt? I samma kontrakt ingår det att vi hjälper gamla över gatan, vi ropar till blinda som håller på att promenera ner i en grop. Vi hjälper bortsprungna barn och vi ringer ambulans om vi hittar någon som är skadad. Vårt kontrakt är i dag inte så starkt att vi ingriper när någon blir misshandlad (det förekommer också naturligtvis).

På somrarna är jag ofta ute och cyklar på smala krokiga vägar. Ofta får jag då bilar bakom mig som inte vågar köra om mig, då sikten framåt är begränsad. Jag brukar testa den allmänna tilliten (styrkan i vårt gemensamma kontrakt) genom att vinka förbi bilar när jag har fri sikt, men inte bilen. Skulle jag vinka fram bilen vid fel tillfälle kan en krock, med i värsta fall dödlig utgång, bli följden. Förvånansvärt många bilister litar på mina vinkningar. Det måste innebära att vi fortfarande har ett starkt samhällskontrakt med stor tillit till varandra. Jag önskar att våra politiker vårdade detta samhällskontrakt lite mer, i stället för att fatta beslut som på sikt eroderar vår gemensamma tillit. Att bygga upp en nationell tillit är ett oerhört svårt och långsiktigt projekt. Tyvärr kan det raseras snabbare med betydligt mindre resurser.

Länk Handbok i konservatism

En visa om godhetens apostlar

2012-01-06T11:50:00.000+01:00

Jag planerar en artikel om svensk identitetspolitik, baserad på boken "Handbok i konservatism", Stefan Olsson har ett mycket bra kapitel i detta ämne. Så länge tänkte jag bjuda på en liten visa av Odalmannen. Visan handlar om vår tids godhetens apostlar. Ofta passar det bättre att säga vissa saker i visform till toner och lite ironi. Odalmannen är enligt ryktena ingen annan än Åke Bylund, Mörbyligan. Varsågoda:

Är Breivik sjuk?

2012-01-04T06:11:00.000+01:00

Frågan om Breivik är psykisk sjuk har stötts och blötts. Första beskedet från ansvariga psykiatriker är att han är psykisk sjuk och lider av svårartade psykoser. Nu har ett helt annat besked kommit där det påstås att Breivik inte är sjuk och inte ens behöver medicin. Det senaste beskedet kommer från en grupp av tre psykologer och en psykiatriker. Att två helt olika besked kommer från två olika grupper experter är häpnadsväckande. Det är svårt att förklara hur häpnadsväckande det är men om en kirurg påstår att att någon brutit benet och en allmänläkare påstår motsatsen så har en av läkarna väldigt fel och borde i princip byta arbete.

Psykisk sjukdom kan inte jämföras med att bryta benet tänker kanske någon? Jo för en psykiatriker är skillnaden i princip obefintlig mellan att bryta benet eller inte, och skillnaden mellan att vara fullt frisk (som jag) eller att lida av svårartade psykoser. Det finns inte på kartan att en psykiatriker inte kan avgöra skillnaden mellan en fullt frisk människa och en som lider av svårartad schizofreni. Det är i princip jämförbart med att en kirurg inte skulle kunna avgöra om en person har brutit benet eller inte.

I själva sakfrågan har vi utomstående lekmän ingen aning, vi är inga psykiatriker och vi har inte undersökt Breivik. Vi bara konstaterar att något är väldigt fel, experter skall helt enkelt inte kunna komma fram till så olika slutsatser. Breivik lär få tillbringa resten av livet bakom galler oavsett diagnos, så där lär utfallet inte spela någon större roll. En annan märklighet är att tre stycken psykologer undersökt Breivik. Det är ungefär jämförbart med att en tandtekniker undersöker om en patient har brutit benet. Även en psykolog kan självklart avgöra om Breivik lider av allvarliga psykoser, precis som att en tandtekniker kan avgöra om vi har brutit benet, men det är inte det optimala och naturliga.

Vi misstänker att det gått politik i frågan. Det är inte så förvånande, det går ju politik i allt nuförtiden. Forskningsrapporter från våra stora universitet kan vara politiskt styrda och kriminologer låter sig ibland helt styras av politiska krafter. Det är beklämmande att högutbildade yrkesmän kan låta sig tubbas av politiska krafter. Det minskar förtroendet för hela det civila samhället i förlängningen.

Länk DN

Länk SvD

Moraset inom socialdemokratin

2012-01-02T10:35:00.000+01:00

Historiskt sett har Socialdemokraterna varit en huvudmotståndare till de systemkritiska grupper som önskar sig en restriktivare immigrationspolitik. Bilden börjar i någon mån bli en annan. Redan inför valet 2010 tog Reinfeldt en del uppseendeväckande ställningstagande, bl.a. när det gäller politiskt våld, som gör att Reinfeldt börjar tona fram som en huvudmotståndare för de som vill se en annan immigrationspolitik. Oavsett vem som är huvudmotståndare till de systemkritiska grupperna, så tjänar dessa grupper på att det finns en politisk motståndare till Reinfeldt, utöver SD. Att Alliansen i princip saknar politiskt motstånd i dagsläget är något alla förlorar på förutom alliansen själv.

I det senaste utspelet från S mot Juholt är det Ylva Johansson som på sin blogg och riktar kritik mot partiledaren. Att Johansson offentligt går ut med kritik när mediedrevet i princip lagt sig, måste skvallra om svåra interna maktstrider. Johansson pekar i sin artikel ut Juholt som ansvarig för det ras S gjort i olika opinionsundersökningar. Att Juholt gjort sig skyldig till en del obegripliga grodor står utom allt tvivel. Att Juholt inte är en optimal partiledare står lika klart. Frågan är dock vem i det socialdemokratiska partiet som skulle ta över efter Juholt? I dagsläget finns det inte någon trovärdig kandidat överhuvudtaget. De som eventuellt skulle vara lämpade att ta över partiledarposten, t.ex. Nuder och Bodström, har varit tillräckligt smarta att tacka nej till ett sådant uppdrag. Det kan vara så att intelligenta människor inte frivilligt utsätter sig för dessa interna vendettor som närmast för tankarna till Camorran i Neapel. Som kuriosa kan vi nämna att när Sahlin fick intern kritik, så var det alltid en kör av kvinnor vilka skrek ut att kritiken har sin grund i att Sahlin är kvinna. Vi undrar nu om Juholt röner kritik enbart för att han är man?

Rent politiskt verkar det för en utomstående som att S missat givna politiska poäng. Oerhört många människor är trötta på den privatiseringshysteri som gör att inte ett enda pendeltåg någonsin går i tid. Lika många finner det stötande att skattepengar som skall gå till undervisning hamnar i utländska skatteparadis. Det är lika märkligt att partistrategerna i S inte förstår att om man satsar politiskt på människor vilka lever av bidrag, så slutar de som arbetar till slut att rösta på partiet. Dessa givna politiska frågor har S av outgrundliga orsaker inte tagit tillvara (låt vara att de själva deltagit i denna politik).

Efter att Sahlin avgick skulle S i princip vara fria att lägga sig mellan M och SD i immigrationsfrågan. I en demokrati handlar det till syvende och sist att erbjuda alternativ till väljarna. Finns inga alternativ så röstar människor på Anders Borg, så enkelt är det.

Läser vi kommentarerna på Ylva Johanssons blogg så är en del insiktsfulla, åtminstone delvis. Andra präglas av ursinne eller av den interna maktkampen. Jag publicerar några exempel här.

Fru Johansson har rätt i att den svenska skolans kvalitet har försämrats. Vi kanske bör påminna oss om att det var med hjälp av Vänsterpartiet kommunisterna där Ylva Johansson var riksdagsman som tillsammans med Socialdemokraterna drev igenom kommunaliseringen.
Där började nedförsbacken för skolan med det kommunala ansvaret och upplösning av regelverket för skolan...

Slaine said...
Jag röstade på sossarna förra valet. Jag måste bara skriva att jag tycker det är oerhört stötande med era falangstrider.

Juholt attackerades av motståndare i partiet redan då han tillträdde. (T ex av Bodström). Sedan sitter hans motståndare och läcker uppgifter till pressen för att bli av med honom. Han har faktiskt inte gjort något fel! Reglerna var helt oklara. Han trodde att han gjorde rätt.

SFurustrand said...
Jag tycker det är så fullkomligt fel det ni gör. Ni sänker ert eget parti genom dessa attacker på partiledningen! Vad händer om Juholt byts ut förresten? Kommer ni att ge er på nästa partiledare på samma sätt? Förmodligen... Tror ni att folk vill rösta på ett sådant parti, och tror ni att folk har förtroende för en partiledare som inte stöttas av hans egna partikamrater? Knappast...

Indoktrinerade "Ljugholt" fanatiker är blinda för verkligheten, det ser vi ju bevis på här så som Susanne RV. Låt dem hållas så är man snart ner på 10%. 70-talet är borta för alltid, bidragssamhället var ju ett misstag av astronska mått, vilket ju även Palme erkände. Erlander och Co må rotera i sina gravar när de hör retoriken från dessa bakåtsträvare.

Släng ut dessa "vänsterflummare" och låt S bli ett arbetarparti i och med tiden. Ett parti där varje medborgare gör rätt för sig, där begränsade sociala skyddsnät finns när dessa behövs samt skapar förutsättningar för varje individ att utvecklas och bidraga till samhällets utveckling. Bevare oss för någon "sekt" som står och jublar och åt "Ljugholt" på någon intern kongress. Totalt frånvarande om vad en modern arbetare har för behov, dreglandes inför någon potentiell framtida toppost.

dick said...
det här var det sämsta hitills!
partiet har svikit sin ideologi och sina visioner och försöker
verka i dubbelheten att säga ett och göra ett annat,
det går bara inte och det är inte personen Juholts fel, så du lägger sten på bördan i ett jättekänsligt läge, hur kan du nu? - hur man än ser det Ylva är ditt utspel en stor skada och ofattbart klumpigt, samma klubb som Östros m fl, Juholts tabbar ter sig som smålöjligheter och oförargerliga i jämförelse,
socialdemokratin kommer aldrig att driva bättre borgerlig
politik än moderaterna, (jag menar att det är det ni gamlingar försökt i många år) då kunde lika gärna Reinfelt ta över S,

Anders R said...
Det är fascinerande att se hur socialdemokatin verkligen anstränger sig för att hålla liv i ett mediedrev som hade ebbat ut för länge sedan om det bara vore för Juholts misstag.

Partiets sjunkande siffror beror framför allt på den fundamentala oförmågan att samarbeta inom partiet, på interna kombattanter som hellre ser partiet söndras än viker från sin egen strävan att mätta sin makthunger.

Det vi ser nu är troligen en historisk förminskning av socialdemokratins storlek och betydelse i svensk politik som antagligen blir permanent. Och det är de flesta i partiet, inte minst du själv, mer skyldiga till än Juholt.

En kommentar påtalar att Johansson själv är ansvarig för skolans kommunalisering. En annan kommentar tar upp företeelsen att höga socialdemokrater själva läcker uppgifter till media, och underblåser hela konflikten. En annan kommentar tar upp problemet med bidragspolitiken. Det finns väl en hel del märkliga och osammanhängande kommentarer, samt en hel del som innehåller korn av sanning. Skulle någon partistrateg kunna sålla agnarna från vetet skulle nog många svar finnas bland dessa kommentarer.

Vi går utan tvivel mot ett intressant politiskt år. Hur kommer bataljerna i riksdagen att gestalta sig? Kommer SD tillsammans med övrig opposition att kunna fälla regeringen i stora frågor? Det svagaste kortet i oppositionen är faktiskt MP, som väl ofta hamnar på Reinfeldts sida. Hur kommer socialdemokraterna att kunna hålla ihop sitt parti? Om nu Grekland och Italien går mot total bankrutt kan det bli ett riktigt intressant politiska år.

Länk DN

Länk SvD

Länk DN Juholt - Johansson

Länk Johanssons blogg

Antanas Mockus - en annorlunda politiker

2012-01-01T09:30:00.000+01:00

Antanas Mockus är född och uppvuxen i Colombia men hans föräldrar kom ursprungligen från Litauen. Mockus utbildade sig till både matematiker och filosof, det är dock inte för sina akademiska meriter han blivit berömd. Mockus har i stället blivit berömd för sina smått bisarra, men ändå effektiva insatser som politiker och borgmästare för den kanske våldsammaste staden i världen, Bogotá.

Det hela började när Mockus tjänstgjorde som rektor National University of Colombia, ett universitet som präglades av fullständigt kaos, våld och trakasserier. Vid en samling i den stora föreläsningssalen fick Mockus nog av att bli förnedrad. Han tog saken i egna händer och gjorde vad ingen rektor i Sverige någonsin skulle göra. Dock skall påpekas att jag själv bär på en obetvinglig lust att göra precis det Mockus gör 2:10 in i filmen, mot alla självutnämnda toleransens apostlar som i sin självgodhet inte ser sin egen intolerans. Ni självutnämnda godhetsapostlar kan gärna titta på filmen med högupplöst skärm samt använda förstoringsglas 2:10 in i filmen, så ser ni vad jag tycker om er förmenta tolerans och godhet.

En svensk rektor skulle säkerligen avpolletterats smidigt och snabbt efter ett tilltag liknande det Mockus gjorde sig skyldig till. I Colombia är dock gränserna inte riktigt så snäva som i vårt land. I stället för att snyggt förpassas till något dammigt kontor, vilket blivit följden i vårt land, så lyckades i stället Mockus bli vald till borgmästare i Bogotá. Under sin ämbetsperiod som borgmästare lyckades Mockus nå häpnadsväckande resultat med ytterst okonventionella metoder. Han fick t.ex. ned trafikolyckorna genom att anställa hundratals mimkonstnärer, som stod efter vägarna och gjorde fula grimaser åt de som bröt mot trafikreglerna. Mockus fick ned vattenåtgången genom att göra en film om hur viktigt det är att spara vatten, samtidigt som han själv stod i duschen under hela filmen.

I filmen nedan så ser vi bl.a. Mockus i ett vilt slagsmål med studenter, efter att en student kastat fekalier i ansiktet på en lärare. I Sverige skulle säkert Mockus blivit avsatt och anmäld för övervåld, medan en samlad mediekår, fällt gigantiska krokodiltårar över den stackars fattiga studenten med svår barndom. Det berättas också en del om de samhällsexperiment Mockus lyckades genomföra under sin tid som borgmästare.

Mockus lyckades faktiskt med sina okonventionella metoder göra Bogotá till en bättre och tryggare stad, det råder ingen tvekan om detta. Ekonomiskt har dock vår kreativa borgmästare lyckats sämre. Mockus borde haft en god ekonom vid sin sida, det hade sannolikt utgjort ett perfekt par. Nationellt har Mockus lyckats sämre. Han har ställt upp i presidentval men aldrig lyckats speciellt väl. Det kan också vara så att metoder som fungerar på det lokala planet, inte fungerar riktigt bra i nationell TV. Jag såg en film där Mockus plötsligt kastar ett glas vatten i ansiktet på sin politiske medtävlare, detta under ett i övrigt lugnt politiskt samtal. Nationellt kanske detta inte är så lyckat, även om det fungerar i Bogotá med sina väl tilltagna umgängesgränser.

Trots väldigt okonventionella metoder, fjärran från våra egna superstela politiker, så har Mockus lyckats med många projekt i sin hemstad Bogotá. Hans metoder har ställt normer och värderingar på ända och han har ändrat perspektivet på hur en politiker skall bete sig. Dessutom skulle den politiska världen vara oerhört mycket tristare utan politiker som Mockus. Även om Mockus kanske tagit ut svängarna lite väl mycket för svenska förhållanden, så anser jag att vi alla har något att lära av Antanas Mockus.

Caitlin Zambian - elektrisk violin

2011-12-30T16:11:00.001+01:00

Caitlin Zambian spelar elektrisk violin, är dessutom självlärd! Jag gillar henne alla dagar i veckan framför Moréus. Men han kopierar väl henne också snart, som den copycat han är. Gott nytt år allihopa!

Ideologi konservatism - de eviga värdena

2011-12-30T14:39:00.000+01:00

Lite längre artikel hos Dissidenten LÄNK. Tycker väl att rubriken inte stämmer riktigt.

Massmedias mångfaldsmånglare - gästskribent Mats Dagerlind

2011-12-29T08:58:00.000+01:00

Jag hörde på TV-nyheterna precis att kungafamiljen är ytterst kritisk till mediaklimatet i vårt land, speciellt som det utvecklats på senare tid. Kungafamiljen är en i raden som riktar allvarlig kritik mot vår tendentiösa media. Ja, inför det senaste riksdagsvalet så sjönk vår media till aldrig tidigare bottenrekord. Det var på så låg nivå så hade samma nivå uppnåtts i Ryssland så skulle vi alla med rätta riktat sådan kritik att hela det demokratiska systemet skulle ifrågasättas. I vårt eget land så ser vi inte bristerna, vi är demokratins krona vilka brister som än läggs i dagen. All kritik bara rinner av våra mediemoguler, det ses som naturligt med "lite kritik" då och då.

Det finns två sidor av vårt medieklimat. Innan jag steg upp i dag låg jag och tänkte på om det inte var vår media som fick den då dömde Joy Rahman fri. det är bortom all fattningsförmåga att någon annan än Rahman skulle kunna gjort sig skyldig till det fullständigt meningslösa mordet på en gammal kvinna. Här kommer i alla fall Dagerlinds artikel om vår media.

Massmedias mångfaldsmånglare

Tidningen Aftonbladet utfärdade inför valet 2010 ett ultimatum till den svenska valmanskåren att antingen gillar du olika eller så solkar vi ned dig som rasist. Den egna redaktionen har dock en sammansättning så etniskt enögd att tidningens mångfaldskampanj närmast framstår som ett dåligt skämt. Ärkekonkurrenten Expressen, som på valdagen prydde förstasidan med en hopknycklad SD-valsedel i rännstenen, är inte mycket bättre på mångfald men nästan lika duktig på hyckleri.

Irina Halling titulerar sig kvalitetsredaktör på Expressen och ansvarar för något som man kallar Kvalitetsbloggen. Dit kan läsare och andra skriva och ställa frågor samt ha synpunkter på vad tidningen gör rätt respektive fel. Den 10 november ville exempelvis frilansjournalisten Clara Guiborg, som en del av en undersökning om den etniska mångfalden på svenska medier, veta om Expressens redaktion återspeglar dagens Sverige när det gäller medarbetarnas etniska bakgrund.

Halling inser varthän det barkar om hon börjar trassla in sig i bortförklaringar och ursäkter om varför det egna mångfaldsrekryteringsarbetet står i så pinsam kontrast till den idé tidningen säljer. Taktiken måste stället bli att underkänna frågeställningens legitimitet. I mästrande tonläge informeras Guiborg därför om att Expressen självfallet inte frågar efter var journalisten eller dennes föräldrar är födda när man gör anställningsintervjuer - det är på journalistiska meriter och talang man tittar. Och nog borde Guiborg förstå att en tidingsredaktion har viktigare saker för sig än att kartlägga medarbetarnas etniska bakgrund och jämföra sig med nationella mångfaldsgenomsnitt.

Expressen "arbetar på ett annat sätt" förklarar Halling. Det enda konkreta exempel hon kan redovisa är emellertid att man skickade reportern Kassem Hamadé med arabisk bakgrund för att bevaka den så kallade arabiska våren och kriget i Libyen. Det viktiga är dock enligt Halling inte vad man gör utan vad man säger (?!), och tidningens publicistiska idé är att man i sin journalistik ska motverka främlingsfientlighet och fördomsfullhet. Detta är Expressens sätt att arbeta för mångfald sammanfattar Halling.

Att inte vara fientlig och fördomsfull är alltså något som tidningen ska predika, inte tillämpa. Arbetet för ökad mångfald innefattar således inte den egna redaktionen. Inget av detta tycks heller gälla förhållningssättet till Sveriges riksdag. Vi minns alla bilden på tidningens förstasida på valdagen med en hopknycklad smutsig SD-valsedel invid rännstenens kloak. Mer fientligt, fördomsfullt och intolerant än så kunde Expressen knappast ha reagerat på utsikten om ökad mångfald i riksdagen.

Karakteristiskt för medievärldens mångfaldshycklare är att de alltid ser grandet i den andres öga men aldrig bjälken i sitt eget. Man ställer inga krav på sig själv men talar i högt tonläge med ord som främlingsfientlighet, intolerans och okunnighet om de svenskar som inte förstår att uppskatta det nya och främmande som strömmar in över landets gränser. Man kallar det strukturell rasism när företagen precis som man själv prioriterar kompetens och anser att arbetsgivare har en orimlig kravprofil för de nysvenskar man rekryterar när den innefattar sådant som att de bör kunna tänka sig ta av ansiktsslöjan under arbetstid och hälsa på kunder och kollegor genom att ta i hand.

Vi minns också Aftonbladets chefredaktör Jan Helins förtrytelse över att få sin trovärdighet som olikagillare ifrågasatt bara för att han med sin chefslön köpt sig fri från det mångkulturella experimentet och bosatt sig i ett vykortsmässigt folkhemssvenskt villaområde strax utanför Stockholms tullar. På en ledande kvällstidnings redaktion skulle förstås ingen utom städpersonalen komma på tanken att flytta till något av de områden eller leva med de nykulturella attribut som tidningen i sina texter och kampanjer anbefaller svensken på gatan att finna berikande, allra minst chefredaktören. Man förstår att Helin fann det orättvist att just han blev utpekad.

Det är naturligt att en kvällstidning vill rekrytera utifrån meriter i stället för mångfaldsmål, liksom att dess chefredaktör vill slippa bo granne med gängkriminalitet och muslimsk extremism i en trappuppgång där endast arabiska talas. Andra företag och svenskar har naturligtvis samma önskemål beträffande sin rekrytering respektive sitt boende. Om inte multikulturalismens egna chefsideologer är redo att omfamna konsekvenserna av sin egen ideologi och ta personligt ansvar för integrationen, hur kan de då begära att andra ska göra det?

En fråga som behöver ställas och besvaras är samtidigt varför den som privatekonomiskt köper sig fri från mångkulturen skulle vara mindre klandervärd än den som vill befria sig genom politiskt engagemang. Ska ett monokulturellt svenskt leverne vara förbehållet den som kan betala för det eller bör det vara en valmöjlighet för alla svenskar? Är något av alternativen förenligt med integration av etthundratusen flyktingar och anhöriga varje år? Om inte, bör i så fall invandringen minska till en nivå där integration är möjlig eller är det dags för ett paradigmskifte där vi ser ett hårt etniskt segregerat Sverige som en naturlig konsekvens av fri rörlighet och globalisering?

Chefredaktörerna Helin och Mattson på Aftonbladet respektive Expressen unnar sig ett liv de missunnar andra. De har också till sitt förfogande två av landets mest genomträngande mediemegafoner som de missbrukar för att skuldbelägga den enda politiska rörelse som ställer dessa ödesfrågor om Sveriges framtid. Nyligen tog man också initiativ till den kommentarsfältens kulturrevolution och utrensning av oliktänkande som nu sveper fram över det svenska medielandskapet.

Parallellt med detta gör man sitt bästa för att konsolidera sitt nyhets- och åsiktsmonopol genom att misstänkliggöra och förringa bloggosfär, medborgarjournalistik och sådana samizdatjournalistiska initiativ som Politiskt Inkorrekt och Avpixlat. Det är IT-samhällets landvinningar som möjliggjort sådana alternativa informations- och åsiktsbärare, men att de attraherar allt större läsarskaror beror på något helt annat - att massmedias mångfaldsmånglare som Helin och Mattson inte gör sitt jobb.

Mats Dagerlind

En gränspolis berättelse

2011-12-28T13:35:00.003+01:00

En f.d. gränspolis berättar på Newsmill om sitt arbete och om hur media i vårt land misslyckats alternativt aldrig haft för avsikt, att ge en sann bild av verkligheten. Läsvärt!

Länk Newsmill

OK. Lägger ut texten här, men tar bort den i kväll av upphovsrättsliga skäl.

Och nu är den borttagen...Tack för lånet Daniel Wall.

Länk Firefox för de som har problem med IE

Länk Opera för de som har strul med IE

Länk Safari för de som hatar IE

Lissabonfördraget - tvingades och smögs igenom

2011-12-26T18:54:00.000+01:00

Det EU-avtal som inneburit att mest makt flyttats från Sverige till Bryssel, ja det kanske mest betydelsefulla avtal Sverige skrivit under överhuvudtaget efter andra världskriget var Lissabonfördraget. Ett av de partier som var med och drev igenom fördraget i vårt land var moderaterna. Tack vare Anne-Marie Pålssons bok "Knapptryckarkompaniet" kan vi läsa hur det gick till inom M när detta omfattande fördrag gick igenom moderaternas partistämma.

Fördraget var aktuellt redan 2003, då det remissbehandlades samt granskades av lagrådet. Eftersom folkomröstningar i både Nederländerna och Frankrike sade nej till förslaget behövde inte riksdagen ta ställning till förslaget detta år. Fördraget gick tillbaka till tjänstemännen och politikerna på EU-nivå, samt arbetades om en del. En del av förändringarna var av rent kosmetisk natur, utformningen blev mindre provocerande. Det nya fördraget - Lissabonfördraget - blev färdigt under 2008, då var det åter dags för den svenska riksdagen och regeringen att ta ställning till fördraget.

Enligt Pålsson så gick nu behandlingen av fördraget i expressfart. Anledningen till detta var ju att fördraget redan varit uppe till remissbehandling 2003, samt att det nya fördraget i princip var detsamma som det gamla! Redan här gick det snett. Det gamla fördraget var ju det som flera nationer sade nej till. Hela Lissabonfördraget är på tusentals sidor. Enligt Pålsson var det i princip ingen som hade läst fördragstexten innan den debatterades i kammaren. De ledamöter som talade i plenissalen stod och rabblade upp inlärda brottsstycken som de lärt sig utantill. Pålsson själv försökte enligt boken få igång diskussioner och belysning av fördraget. Ingen var intresserad, det hela var redan uppgjort och bestämt. Frågan skulle slutgiltigt bestämmas på moderaternas partistämma, där skulle M ta definitiv ställning till fördraget.

Inför moderaternas partistämma skickades inte partistyrelsens förslag ut till de lokala partigrupperna. Ombuden på partistämman hade alltså ingen chans att sätta sig in i fördraget innan själva stämman. Detta måste vara unikt (får vi hoppas). Själva förslaget kopierades, enligt Pålsson, upp i ett (1) exemplar, som låg på ett bord utanför sammanträdeslokalen. Under själva debatten (eller vad vi skall kalla det för) så var det bara en ung delegat som opponerade sig mot förslaget. Reaktionen från den övriga stämman var jämförbar med om samma person gått upp i talarstolen och låtit vädret gå i mikrofonen, och sedan tackat ordföranden för ordet. Pålsson beskriver i sin bok hur stämman sedan ägnade en lång och intensiv debatt om antalet betygssteg grundskolan lämpligtvis skall ha. Så här skriver Pålsson vidare i sin bok.

Att jag tar upp partistämman här beror på att den säger något om hur partieliten kunde bestämma slutresultatet genom att styra partiets interna process. Det var stämman som skulle äga frågan, men något underlag fick inte ombuden före stämman.

Vad som hände på partistämman utgjorde i själva verket ett grundskott mot den representativa demokratin. Ledande politiker brukar energiskt försvara ordningen att låta valda företrädare bestämma, snarare än väljarna själva i en folkomröstning, med att väljarna inte är tillräckligt insatta i frågan. Detta förutsätts emellertid de valda representanterna vara, ty deras uppgift är ju att informera sig även i komplicerade frågor. Det är med denna överlägsna kunskaps hjälp de tilldelas rätten att fatta beslut för väljarnas räkning. Men när de valda representanterna i riksdagen binds av beslut som fattats av oinformerade stämmodelegater - då faller hela denna tankekedja.

Efter att fördraget bekvämt och smidigt antagits på moderaternas partistämma så var det så dags för riksdagen att behandla frågan. Enligt Pålsson så brydde sig inte regeringen det minsta om vad remissorgan som Regeringsrätten, Högsta domstolen, Justitiekanslern eller vad olika universitet sade om fördraget. Lagrådet valde att utgå från att regeringen hade rätt, i stället för att göra en egen bedömning. Detta gällde alltså den kanske viktigaste frågan efter andra världskriget för Sveriges framtida utveckling. Regeringen lyckades också lotsa igenom fördraget utan att ändra i vår svenska grundlag, det hade ju sinkat beslutet avsevärt. Riksdagen kunde alltså besluta i frågan om Lissabonfördraget efter att ha fått kvalificerad majoritet i riksdagen. Därmed överförde man makt på ett sätt som det inte var tänkt enligt vår grundlag.

Som om inte allt detta vore nog, så har de EU-positiva partierna i riksdagen för in en paragraf i vår grundlag som gör det möjligt att föra över makt direkt från vår egen riksdag till EU med ett beslut och kvalificerad majoritet. Riksdag och regering kan alltså urholka vårt självbestämmande ytterligare utan att behöva göra några grundlagsändringar. Pålsson beskiver ibland direkt, ibland mellan raderna hur EU blivit det viktigaste av allt för de politiska eliterna. Allt som har med EU att göra är bra och skall helst gå igenom riksdagen. Alla som är emot något från EU är i grunden bakåtsträvare och ses som ett hot mot vägen till ett gemensamt utopiskt Europeiskt paradis. Man får känslan av att vår politiska elit drabbats av någon slags "hang up" där det gäller att anamma precis allt från EU, och där alla andra hänsyn i bästa fall kommer i andra hand.

Politiker talar vid högtidliga tillfällen gärna högtidligt om demokrati. När det gäller att få igenom förslag och beslut av större vikt, tummar man dock själva på principerna. Återigen visar det sig vilken skillnad det är på högstämda tal, och den lite solkigare verkligenheten. Dessutom måste vi komma ihåg att vi gick med i EU med en inte alltför stor majoritet 1994 (52 % för 47 % emot). Vi röstade emot ett medlemskap i valutaunionen. Det finns en tydlig diskrepans mellan de valda företrädarna för folket och folket själv när det gäller EU.

Just nu skall två tunga EU-projekt subsidiaritetsprövas i riksdagen. Det ena projektet handlar om en gemensam energiinfrastruktur. Det innebär alltså bl.a. ett gemensamt elnät i hela Europa, som dessutom skall kopplas ihop med ett antal fattiga länder utanför Europa (i förlängningen). Hela projektet kommer i sin slutgiltiga utformning att kosta enorma belopp. Vi talar om belopp som är mycket stora t.o.m. på EU-nivå. Vem skall betala detta, Grekland och Italien? Knappast troligt. Hur kommer projektet det att påverka vårt elpris, speciellt nu när Tyskland kanske planerar att skrota sina kärnkraftverk?

Det andra mycket tunga och omfattande projektet går under det storstilade namnet "Horisont 2020" och innefattar så mycket på olika områden att det inte ens låter sig att beskrivas här. Klart är att massvis med svenska lagar kommer att bli inaktuella och ersättas med gemensamma europeiska lagar. T.ex. kommer vi beordras att satsa utbildningsresurser på vissa socioekonomiska grupper och bekämpa utanförskap, då med direktiv, eller snarare direkt lagstiftning från EU. Det hela kommer att kosta ofattbara belopp. Det är självklart inte fel att satsa på vissa socioekonomiska grupper eller att bekämpa utanförskap. Men skall detta ske med direktiv från EU? Det kanske allvarligaste av allt är att det svenska folket är helt ovetande om vad som i verkligheten håller på att ske med vårt självbestämmande.

Länk Lissabonfördraget (Ingen orkar läsa detta, försök inte ens)

Länk Riksdagen gemensam europeisk energiinfrastruktur

Länk Riksdagen Horisont 2020

Dagmar

2011-12-26T09:22:00.000+01:00

Jag kunde inte sova i natt. Stormen, som är döpt till det gamla ärevördiga namnet Dagmar rev och slet i huset så en massa ljud uppstod. Fönsterrutorna skakade och skallrade. Till slut så började fönsterkarmarna också att ge ifrån sig plågade ljud, ja väggarna också. I de värsta vindbyarna hördes tjut från ventilerna och ett mullrande från väggarna. Jag tittade ut i det förvånansvärt klara vädret, träden böjdes som pilbågar i byarna. Funderade på att gå ut i stormen ett tag, men var lite för trött. Skall jag jämföra med stormen Gudrun så blåste det nog värre denna natt, just där jag bor i alla fall.

Det står i SvD att allmänheten gärna kan E-posta in sina upplevelser med bilder till redaktionen. Ja, nästa steg är väl att allmänheten skriver artiklarna och sätter hela tidningen. Vi är rätt många som e-postat in våra upplevelser på andra områden, utan att redaktionen tagit något notis om det. Enligt SVT så uppmättes vindstyrkor på 41 sekundmeter kusten runt Härnösand. Jag är inte förvånad, tror denna storm slår Gudrun i ren styrka faktiskt. I DN står det så här.

Under juldagskvällen ställde man in all tågtrafik från Gävle och norrut. Tanken var att tågen skulle börja gå igen vid 8 på annandagsmorgonen.

– Men nu är det strömlöst från Dalarna och Gävle och norrut. Vi kan konstatera att vi både har problem med ström från leverantörer och med att det ligger saker på spåren. Just nu är det väldigt svårt att säga när trafiken är igång.

Mer hinner Helsing inte säga innan samtalet bryts.

För en gångs skull har jag full förståelse för SJ:s problem. SJ kan inte rå för att träd blåser ner över spåren och kan knappast anklagas för denna storm. Vi begär att SJ med alla andra inblandade privatiserade företag skall styra över tågen och spåren. Vädrets makter skulle inte ens ett välskött statligt företag kunna råda över.

Länk SvD

Länk SVT

Länk Ekot

Länk DN

GOTT MIDVINTERBLOT!!

2011-12-23T18:59:00.001+01:00

GOTT MIDVINTERBLOT önskar jag alla med denna traditionella julsång och, på denna blogg lika traditionella film.

Reinfeldts uppvisning i tolerans och "allas lika värde"

2011-12-22T19:20:00.000+01:00

Vi har alla sett politiker på höga positioner som med emfas deklarera sin avsky för alla former av mobbning, i alla fall om det sker på någon skolgård. Mer sällan tas problemet vuxenmobbning upp, det kan måhända inkassera betydligt färre politiska poäng. Men hur går det till när partiledare och andra politiker tvingar igenom sina förslag? Förekommer det rent av trakasserier för att få riksdagsgrupperna med sig? Definitivt förekommer detta, i alla fall om vi får tro vad Anne-Marie Pålsson skriver i sin nyligen publicerade bok "Knapptryckarkompaniet".

Våra tidningar och övrig media missade inte chansen att påpeka Göran Perssons buffliga beteende. Det har varit förunderligt tyst om Reinfeldts metoder. Detta är märkligt när vi läser hur Reinfeldt fick igenom FRA-lagen i sin egen riksdagsgrupp. Från början fanns det ett betydande motstånd från många håll i moderaternas riksdagsgrupp. De "gamla" moderaterna värnade ju i någon mån om den personliga friheten. En efter en övertalades personerna att rösta enligt den fastslagna partilinjen. Alla möjliga och omöjliga argument användas. Rena hot förekom också enligt Pålsson, den som röstade emot partilinjen skulle stigmatiseras som simpel förrädare. Hot om att regeringen skulle avgå användes också, även om det argumentet måste ha varit rena lögnen i detta sammanhang.

Övertalningsförsöken startade enligt Pålsson alltid med den svagaste länken i kedjan, för att sedan gå över till starkare och starkare länkar. Det fanns med andra ord en redan i förväg upplagt taktik för att bryta ned allt motstånd. När den moderata riksdagsgruppen slutligen skulle godkänna moderaternas ställningstagande för FRA var allt motstånd redan nedbrutet, förutom från en ung fräck man, som mot all partikultur fortfarande deklarerade att han tänkte röste enligt sin övertygelse (Karl Sigfrid, namnet nämns inte i Pålssons bok). Så här står det i Pålssons bok när hon beskriver hur det gick till när den moderata riksdagsgruppen blev enig bakom sin partiledare.

Men till sist fanns det inte mer att säga om våra ärenden. Gruppledaren tog ett djupt andetag, rättade till slipsen och rätade på ryggen. Började en smula tveksamt med en mångordig föredragning om hur gruppen rutiner, som vi gemensamt beslutat, måste respekteras. Avvikande uppfattning måste deklareras inför gruppen i god tid. Utkvittning medges enbart vid ömmande fall - i annat fall måste vi rösta med partiets linje.

Knappast några orimliga krav att majoritetens linje måste följas. Ty vad skulle det leda till om en enskild ledamot som inte delar partiets uppfattning tog sig friheten att rösta mot partiet? Om det bara är en ledamot som gör så spelar det ingen roll för utfallet. Men om det handlar om flera ledamöter kan den politiska majoritet som folket röstat fram förlora flera viktiga omröstningar. Och då bestäms politiken av den opposition som folket inte ville se vid makten!

Och nu skulle gruppen ta ställning till hur en ledamot som i två viktiga avseenden stod i beredskap att bryta mot gruppens regler, skulle behandlas. Meningarna var delade. De flesta var dock förbannade och ville trycka till honom. Ty finge en ledamot rösta mot, skulle då inte alla de andra som på ett tidigt stadium förklarat sig vara bestämda motståndare till FRA också få göra samma sak? Och om alla fick följa sitt samvete skulle regeringen lida ett tungt nederlag.

Gruppledaren hade svårt att tygla sin ilska - men klarade det. Rebellen, som satt i bänken framför mig, visade inga tecken alls på ånger eller skam. Detta var - enligt hans uppfattning - en alldeles för viktig fråga för att så småskurna regler som gruppreglerna skulle få gälla. Här handlade det om grundlagen. Här handlade det om integritet, om människors berättigade krav på att inte bli avlyssnade av högre makt. Kort sagt, här handlade om att rida spärr mot Orwells storebrorssamhälle. Med trots i rösten förklarade han att han då rakt inte hade för avsikt att ändra sitt ställningstagande.

En chockvåg kunde anas i salen. Att han vågade! Att han hade fräckheten att stå på sig! Så var det partiledaren tur, och upphetsningen steg ytterligare. Vad hade tänkte han nu säga? Många gånger förr hade han på ett aggressivt sätt tvingat gruppen till reträtt. Redan första gången FRA-frågan var uppe - våren 2007 när regeringen var nästan helt ny - ställde han en underförstådd kabinettsfråga.

Så vad återstod av partiledarens vapenarsenal? Hur tänkte han nu tvinga rebellen till underkastelse? Han började försiktigt. Betonade hur viktigt det var att hålla samman och att kritiken från medierna och oppositionen inte handlade om sakfrågan som sådan utan om regeringsdugligheten. Hans argument var att oppositionen ville måla ut regeringen som oförmögen att leda landet. Genom att framkalla ett nederlag i riksdagen i en för regeringen central fråga skulle den påstådda regeringsodugligheten bli uppenbar också för väljarna. Partiledaren höll en låg ton och avslutade sitt framträdande i den inledande akten med att vädja till rebellen att godta möjligheten till utkvittning.

Men rebellen stod på sig. Ingen utkvittning, ty det vore ju samma sak som att säga ja till förslaget. Jag häpnade. Vilket trots - eller om man så vill: vilken taktisk dumhet. Förstod han inte gruppen logik? Med sitt agerande var han ju helt körd. Han skulle inte få ett enda uppdrag, och de återstående åren i riksdagen skulle för hans vidkommande bli som en lång ökenvandring! Men samtidigt var jag imponerad av att han vågade stå på sig. Synd att inte fler av gruppens ledamöter vågade detta, tänkte jag. Då skulle nog uppdraget som folkets främsta politiska företrädare vara ett helt annat.

Efter partiledarens första inlägg släpptes gruppen lös. Varsågoda, ställ frågor! Underförstått: nu är det er tur, slit rebellen i stycken! Även om de orden inte användes var avsikten förstås den. Och gruppen var inte sen med att efterkomma önskemålet. Ilskan var otyglad, och talarlistan blev snabbt lång. Många var de som ville få utlopp för sina inneboende aggressioner. Rebellen målades upp som en svikare, som en som förstör för alla andra, inte bara för kollegorna i gruppen, utan även för de miljoner väljare som hade röstat fram en ny regering. Rebellen var illojal och en som satte sig över kollektivt fattade beslut. Kort sagt var rebellen i gruppens ögon en person som ingen ville vara kompis med. Mitt i allt detta hördes plötsligt en klar och distinkt stämma som demokratiskt tvivelaktigt krävde - tvångsutkvittning.

Tvångsutkvittning tänkte jag. Ska vi tillämpa tvång i den här gruppen för att baxa igenom regeringens förslag? Då har det väl gått för långt. Och vad säger det om gruppens medlemmar - detta att högljutt kräva tvångsåtgärder? Har man hos oss ingen känsla alls för demokratiska principer? Förslaget om tvångsutkvittning vann nu dessbättre inget bifall.

Under denna kollektiva mobbning hade kansliets organisationschef - en ung kvinna - smugit sig ner bredvid rebellen. Hon hade väl fått i uppgift att knåda honom lite mildare och vädja till hans goda sidor för att den vägen förmå honom till reträtt. De samtalade livligt - mest var det organisationschefen som pratade. Så grep gruppledaren plötsligt in på nytt. Under gruppmötet hade han varit i telefonkontakt med de andra gruppledarna i alliansen. Med allvar i rösten förkunnade han nu för gruppen att alla ledamöter i de andra allianspartierna hade rättat in sig i ledet. Underförstått: nu är det bara rebellen i vår grupp som är kvar (tack för det Federley, min anmärkning).

Men inte ens det framkallade några tecken på kapitulation från rebellens sida. Han stod lika envist fast vid sin ståndpunkt som Sven Dufva gör vid den bro han så tappert försvarar i Fänrik Ståls sägner. Då tröt partiledaren tålamod. Det var ju trots allt det sista gruppmötet för riksdagsåret. Han ville väl hem till de sina och fann att diskussionen blivit allt mera överflödig. Det var ju inget snack om saken. Rebellen skulle tvingas till eftergift. Gruppen hade gjort sitt, gruppledaren hade gjort sitt, det var dags för sista fasen i detta drama. Sålunda tog partiledaren på nytt talarstolen i besittning. Nu var det inte längre fråga om inlindade formuleringar och ett hyfsat, om inte så vänligt så i vart fall artigt, tonfall. Nu var det full attack.

Alla har nu godtagit regeringens förslag. Det är du - bara du - som är ensam kvar. Det är på dina axlar som regeringsmakten vilar. Det är du - bara du som förstör för miljoner människor. Du är den svaga länken! Ska skottet mot regeringen komma inifrån? Från en av våra egna? Tänk efter vad du gör!

Partiledarens ton var mycket aggressiv och mycket hotfull. Jag såg hur rebellen sjönk ihop i bänken framför mig, millimeter för millimeter, samtidigt som >uppvaktningen< från organisationschefen intensifierades. Så höjdes hans hand, lite försiktigt och räddhågset. Han begärde ordet. Gruppen höll andan. För någon sekund var det alldeles tyst i den fullsatta förstakammarssalen. Vad tänkte rebellen nu säga? Med svag stämma tog rebellen till orda. Han fattade sig mycket kort. Jag accepterar att bli utkvittad, sa han och fick en uppskattande blick av organisationschefen. Sedan reste han sig upp och lämnade salen.

Vi kan lägga den händelse som relief till reaktionerna och bemötandet som Sverigedemokraterna orsakade när de satte fingret på en öm punkt i svensk politik, nämligen immigrationsfrågan. Det rådde och råder konsensus bland de gamla riksdagspartierna inom immigrationsfrågan och den mångkulturella visionen. Det är ingen fråga som skall debatteras eller belysas, det är ingen fråga för folket att ta ställning till. Plötsligt så dyker det upp ett nytt parti som anmäler en avvikande åsikt i denna så känsliga fråga. Reaktionerna lät inte vänta på sig, ett samfällt fördömande kom från partieliten, media och dess medlöpare i olika former.

Makt både berusar och förför, likväl i Sverige som i Kongo, det är egentligen ingen skillnad på mekanismerna. Den som utmanar makten får det alltid tufft. Det som kan väcka en del förvåning är att bohemiska kulturarbetare med sådan iver sällar sig till maktens soldater. Det har säkert sin förklaring till deras något bristande uppfattning om samhällsrelationer och förmågan att kunna se orsaker och verkan.

Pålsson sätter också fingret på bristerna i vårt parlamentariska system. Bland 30 jämförbara europeiska länder har de svenska riksdagsmännen avgjort minst makt, medan partieliterna har mest. Vi har nästan utvecklat någon form av partielitsdiktatur i vårt land. Läs mer om detta i Anne-Marie Pålssons utmärkta bok "Knapptryckarkompaniet"

Länk Bokus "Knapptryckarkompaniet"

Immigration by gumbolls

2011-12-21T06:13:00.000+01:00

En film på You-tube hette "Immigration by gumballs". Av okänd orsak försvann filmen från You-tube. Det är en pedagogisk film som visar det meningslösa med vår nuvarande immigrationspolitik. Nu har någon annan lagt upp filmen på You-tube, så vi lägger upp den igen.

PS.
Ser på nyheter 24 att den gamla sångaren Peps Persson hatar Sverigedemokraterna. Ja, Peps, ställ dig i kön. Alla superhumana kultur"arbetare" verkar inte ha speciellt svårt för att visa upp sitt hat när någon påtalar saker som visas upp i filmen "Immigration by gummballs". Verkligheten är ju s.a.s. inte dessa artisters starka sida.
DS.

Länk Nyheter 24

Myterna om myterna måste också ifrågasättas

2011-12-19T16:25:00.002+01:00

Erik Ullenhag går på DN-debatt ut och gör reklam för en ny hemsida där myterna om invandringen på nätet skall ifrågasättas. Var annars publicerar Ullenhag sin senaste satsning? Den före detta moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson beskriver i princip DN-debatt som moderaternas egen politiska megafon. Det gick under Pålssons tid så långt att ledamöterna internt skämtade om att de var tvungna att prenumerera på DN för att veta vad de skulle tycka. Ullenhag vill få ut sitt budskap samt visa att han gör något. Budskapet ackompanjeras med den självklara slutsatsen att de som sprider främlingsfientlighet får finna sig i att de som står för öppenhet och tolerans ifrågasätter deras åsikter. I en demokrati får man ju som bekant tycka vad man vill. Man får t.o.m. utmåla sig själv som öppen och tolerant medan man samtidigt utmålar de som hyser motsatt åsikt som egoistiska muppar. Det vore dock intellektuellt hederligt att skilja på främlingsfientlighet i största allmänhet och kritik mot immigrationspolitiken.

Tittar vi lite närmare på de myter som Ullenhag skall avliva ser vi redan på ett tidigt stadium att statsrådet går till storms mot den kritik som påtalar att invandringspolitiken inte får ifrågasättas, utan att den som ifrågasätter blir stigmatiserad. Ullenhag påstår med harm och emfas att detta är rent nys, detta med orden ”få frågor diskuteras så mycket som invandrings- och integrationspolitik". Vi frågar oss när diskuteras invandringspolitiken? Ja, det har blivit en del debatter sedan SD inträdde i demokratins finrum, men innan dess har jag aldrig hört om någon sådan debatt. Dessutom, den som kommer med en avvikande uppfattning än den allmänt påbjudna blir ju genast kallad en massa saker som inte hör till den sakliga debatten. Detta har jag med all tydlighet erfarit själv. Första myten var alltså ingen myt, utan snarare en myt om myten.

Därefter radar Ullenhag upp de påstådda myterna. Vi tar och kommentarer några av dem, samt kortar ner dem av upphovsrättsliga skäl om inte annat. Först ut är detta:

Myt: Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar att vara i minoritet i sitt eget land.

Påståendet är direkt felaktigt. I dag är knappt 15 procent av den svenska befolkningen född i ett annat land.

Kommentar: Jag tycker 15 procent är en hög siffra, och verkligen skvallrar om just massinvandring. Speciellt när koncentrationen är mycket högre i våra storstäder. Om Södertälje tar emot fler flyktingar från Irak än hela Nordamerika (som ju indirekt orsakade flykten) så är det massinvandring. Myt nummer två var också en myt om myten.

Myt: De flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl.

År 2010 beviljades 9 978 asylsökande personer permanent uppehållstillstånd. Av dem hade 91 procent antingen skyddsskäl eller flyktingskäl.

Kommentar: Det är omöjligt att för en utomstående, som inte arbetar på Migrationsverket att avgöra exakt vilka som har flyktingskäl eller inte. Det skulle därmed vara löjligt att komma med egna siffror i sakfrågan. Däremot, åker man året efter att man blivit beviljad asyl, på semester till sitt forna hemland så måste man helt enkelt sakna flyktingskäl, såvida inte regimen bytts ut. Likaså saknar man förmodligen flyktingsskäl om man frivilligt och självförvållat gör sig av med sina identitetspapper. Sverige har ett av de generösaste asylsystemen i världen. Det kan aldrig accepteras att de som söker asyl ankommer utan identitetspapper. Myt nummer tre är förmodligen också en myt om myten.

Myt: Sverige är på väg att bli ett muslimskt land.

Sverige är ett land där religionsfrihet råder och staten ska vara sekulär.

Kommentar: Det är förmodligen en överdrift att Sverige inom en nära framtid skulle förvandlas till ett muslimskt land. Det finns exempel på hemsidor där dessa överdrifter framförs. Däremot försöker muslimska företrädare påverka det svenska samhället i muslimsk riktning. En muslimsk företrädare skickade t.ex. brev till alla riksdagsledamöter om en vilja att införa särlagstiftning. Det går inte att säga att Ullenhags påstående är en ren myt i denna fråga, den innehåller i alla fall ett korn av sanning.

Myt: Barnen får inte sjunga nationalsången och skolavslutningar får inte hållas i kyrkan.

Nationalsången och några psalmer står upptagna i den läroplan som gäller från 2011.

Kommentar: Tyvärr Ullenhag, jag har arbetat inom skolan och jag var själv med när nationalsången förbjöds på skolavslutningen. En samlad lärarkår protesterade, inklusive de lärare som var ytterst avståndstagande mot SD. Du kan kontakta mig Ullenhag så skall jag meddela vilken skola och skolår det handlade om. Detta var således en myt om myten.

Myt: Det finns en tyst majoritet som anser att invandringspolitiken är en katastrof.
När Eurostat nyligen mätte hur invånarna i ett antal europeiska storstäder ser på invandrare var det 88 procent av stockholmarna som instämde eller instämde starkt i påståendet att invandrare är bra för staden. 72 procent av malmöborna instämde eller instämde starkt i samma påstående.

Kommentar: De flesta infödda jag pratat med anser att invandringspolitiken är en sann katastrof. Det börjar dessutom bli fler och fler invandrare som också tycker så. Frågeställning i undersökningarna Ullenhag refererar till var om ”invandrare är bra för staden”. Det krävs väl mycket av södermalmsbor för att de skall tycka att invandrare är dåliga för staden. De invandrare de kommer i kontakt med kanske dessutom är bra för staden. Men det är liksom inte det som huvudfrågan handlade om, den handlade i stället om ifall vår immigrationspolitik är vettig och om den dessutom hjälper så värst många.

Om 72 procent av malmöborna tycker att Malmös utveckling är ett föredöme så önskar vi dem lycka till på den inslagna linjen. Många med avvikande uppfattning har dessutom redan flyttat från Malmö. Jag vill påstå att Ullenhag för fram en myt, alltså ännu en myt om myten.

Ullenhag fortsätter sedan att måla upp de som propagerar för en ohämmad immigrationspolitik som de goda och öppna krafterna, de övriga blir då de onda och mörka. Att på detta sätt måla upp dem med en avvikande uppfattning som dåliga, onda och småskurna är inte särskilt snyggt. Ullenhag missar inte chansen att måla upp sig själv och sina gelikar som toleranta. Om de nu är så toleranta borde de kunna ta en saklig debatt utan att stigmatisera sina meningsmotståndare.

Länk DN-debatt

Länk DN Lodenius

KD och konservatismen

2011-12-17T11:11:00.001+01:00

DN:s ledarredaktion analyserar partiledarstriden inom KD där Mats Odell tagit upp kampen mot Göran Hägglund. Redaktionen för fram två, som de säger, "sanningar". Den ena sanningen är att opinionssiffrorna under Hägglunds tid dykt ned under riksdagsspärren. Det går inte att argumentera mot siffror, svart på vitt. Den andra sanningen är att Hägglund har en allomvittnad popularitet. Det stämmer säkert också. Jag skulle med största säkerhet ha mycket roligt och trivas alldeles utmärkt under en middag i sällskap med Hägglund. Saken är den att middagen inte skulle påverkat mig hur jag sedan skulle röstat på valdagen. Visst tappade Göran Persson röster för att media så ivrigt påtalade hans bufflighet. Att vrida detta åt andra hållet, genom påståendet att Hägglunds allmänna hygglighet skulle dra några röster, låter sig inte göras på samma enkla sätt.

Ledarredaktionen för sedan fram diverse resonemang i sin artikel om ledarstriden mellan Odell och Hägglund. Det är ganska oviktiga och för allmänheten ointressanta aspekter som lyfts fram i texten. DN:s redaktion tycks inte förstå att allt faktiskt inte handlar om personen som för fram budskapet, utan att det är själva budskapet som avgör eventuell framgång. Så här står det till sist i artikeln.

Vad Odell har för ambitioner när det gäller politikens innehåll vet vi inte. Men om han vann partiledarstriden skulle den segern i sig förändra Kristdemokraterna. De kristet konservativa skulle flytta fram sina positioner och partiet framstå som mer tillbakablickande.

Jag tror redaktionen slarvat lite med avslutningen av sin artikel. Vi vet faktiskt att KD skulle bli mer, som Odell själv säger, värdekonservativt vid ett partiledarbyte. Vi vet faktiskt ganska väl var Odell står i många frågor. Vad är det redaktionen inte vet? Att partiet skulle framstå som mer tillbakablickande är verkligen en sanning med modifikation. Framstår partiet som framåtblickande nu? Framstår C med sin ultraliberalism som framåtblickande? Ja det gör de faktiskt, det är bara det att deras framtidsvision ger allmänheten skrämselhicka. Ledarredaktionen är snarare liberal än konservativ, därför ger de all konservatism epitet som tillbakablickande. Om det nu är viktigt att lära sig av historiska sekvenser som introduktionen till andra världskriget, kanske man också kan lära sig av andra bitar ur historien. Det är lite märkligt att en kort bit ur historien, som utspelade sig i Tyskland på 30-talet lyfts fram med alla tillbuds stående medel, medan all annan historia ses som fullständigt oviktig och snarast liknas som ett tecken på demens.

En intressantare artikel om den ideologiska kampen inom KD är den intervjuartikel med Odell som publicerades den 18e i förra månaden i DN. Här ger Odell sin syn på hur han blivit behandlad i regeringen och av sin egen partiledning. Det framstår som troligt att regeringen ser Hägglund som en oerhört mycket bekvämare samarbetspartner än Odell. Därigenom får ju självklart Hägglund den övriga regeringens stöd i maktkampen. Detta är ju dock inte riktigt samma sak som att Hägglund skulle vara det optimala för KD. Så här säger Hägglund om värdekonservatism och risken att SD skall ta väljare från KD.

De har tagit vår partiblomma, de brukar kopiera våra motioner i riksdagen och bara lätt ändra dessa. De försöker ta över traditionella värderingsfrågor. Vi behöver bli tydligare i klassiska kristdemokratiska frågor som de försöker annektera, som abortfrågan, kristna högtider och traditioner med skolavslutning i kyrkan.

Men snälla Odell, ni har ju övergivit de frågor SD tar över. Om ni slänger viktiga frågor på sophögen kan ni inte bli arga för att någon annan plockar upp dessa. När det gäller motioner så slirar Odell lite på sanningen här. Jag har plockat upp en (1) bra motion från KD. Jag skrev om den helt och hållet, med egna formuleringar, därefter lämnade jag in den till min riksdagsledamot. Men visst, motionen var från början en enskild motion från KD. Den var bra, den skulle gjort Sverige till ett bättre land om den mot all förmodan skulle gått igenom. Politikers ansvar borde rikta sig mer mot folket och landet än det egna partiet, vilket Odells reaktion belyser här.

SD försöker självklart inte ta traditionella värderingsfrågor från KD som Odell påstår. Sanningen är ju att KD övergivit dessa och att det numera bara är SD som förfäktar dessa. Om KD fortfarande stod för dessa frågor så skulle ju inte Odell ha startat sin kamp om partiledarposten (och SD skulle sannolikt haft några färre röster vid det senaste valet). Därefter säger dock Odell något som borde stå självklart för alla tänkande människor och som jag framfört ett otal gånger. Så här står det i artikeln.

Han tycker att det är fel att konkurrera i politikens social-liberala mittfåra där 40 till 50 procent av väljarna finns.

– Om vi däremot skulle verkligen sikta in oss på de cirka 10 till 15 procent som tycker att familjen är en oerhört viktig byggsten och att det är viktigt för ungdomar att få med sig en etisk kompass i livet. Då tror jag det finns goda förutsättningar.

Vi har kanske en väljarandel på 60 procent som i grunden inte är socialliberala. Många väljare röstar också på det alternativ de tycker är minst dåligt bland alternativen i svensk politik, utan att etikettera sig som socialliberala. Odells beräkning på antalet presumtiva väljare som skulle kunna tänka sig ett konservativt alternativ, med olika prefix, är oerhört lågt. Jag är säker på att siffran skulle kunna räknas mycket högre, speciellt i samband med en ekonomisk politik som inte ligger alltför långt till höger. Riksdagen är väsentligt liberalare än det folk som valt denna riksdag.

Länk DN ledare

Länk DN Odell

Heliga och oheliga allianser

2011-12-15T22:01:00.001+01:00

Johan Forsell (M) beklagar sig över att SD och V råkar ha sammanfallande ståndpunkter i vissa frågor. Det gäller frågan om EMU/EU samt frågan om tillbakadragande av svenska styrkor från Afghanistan. Det Forsell främst riktar in sig på i sin kritik är att V och SD ägnar sig åt en ”isolationistisk” politik. Vad som är isolationistisk politik eller inte är i vanlig ordning inte definierat. Forsell tar sig friheten att kalla V och SD:s ställningstagande för "ohelig allians". I sådana fall måste alliansens uppgörelse med S och MP vara en helig allians.

Både SD och V har den synpunkten att Sverige åtminstone på sikt, bör lämna EU som det ser ut i dag. Det är märkligt att Forsell ondgör sig över detta. Riksdagen är förutom SD och V rörande överens om hur bra det är för Sverige med ett medlemskap i unionen, som alltmer tar sig överstatliga uttryck i sina direktiv. Nu är svenska folket betydligt mer skeptisk till EU än vad våra riksdagsmän är. Det finns en stor spänning mellan folkets uppfattning och den uppfattning en majoritet av riksdagsmännen står för. Spänningen och åsiktsskillnaden mellan folket och riksdagsmännen måste vara en viktigare och intressantare fråga än att SD och V råkar ha sammanfallande åsikter i ett par frågor. Vidare skriver Forsell så här i sin artikel.

På område efter område har SD och V slutit upp bakom linjen att Sverige ska välja isolationismen framför rollen som ett konstruktivt samarbetsland. Så ser svensk politiks mest oheliga allians ut.

Antalet områden där V och SD råkar ha samma åsikter är kraftigt överdriven av Forsell. De områden där detta inträffat är i princip de områden som Forsell specifikt räknat upp i sin artikel. Även om både SD och V röstar mot samma proposition så är det ju så att partierna röstar avslag av helt olika orsaker. Detta är något som inte heller Forsell ens snuddar vid. SD:s försvar är betydligt starkare än det försvar V vill se.

Detta med isolationism är en lek med ord. Även med den politik SD skulle föra så skulle handel, turism, samarbete på olika områden vara minst lika intensiva som nu. Att inte ställa upp på allt globaliseringsfanatikerna vill kan aldrig vara ”isolationism”. Att sedan se det som ett tecken på icke isolationism och konstruktivt samarbete när man skickar styrkor till främmande länder för att bekämpa någon sida i en inbördes konflikt blir rent löjligt. Till sist skriver Forsell så här i sin artikel.

Isolationismen har aldrig gynnat Sverige. Tvärtom har vi en lång tradition av att föra en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik i samarbete med vår omvärld. Som nation har vi därigenom ofta kunnat spela en viktigare roll än vad vårt lands storlek motiverat.

Sverige har aldrig ägnat sig åt isolationism. Forsells uttalande bygger enligt enkel logik på att Sverige någon gång måste ha ägnat sig åt denna politik, detta för att konstatera att den aldrig gynnat Sverige. Ingen föreslår heller att Sverige skall ägna sig åt denna politik. Vi har en lång tradition av en aktiv säkerhetspolitik, men vi har inte en lång tradition av att skicka styrkor till olika delar av världen (Kongo är det som kommer för mig). I den sista meningen om att vårt land spelat en betydligt större utrikespolitik roll än vad vår storlek motiverat, så måste Forsell bl.a. syfta på Palmes ställningstagande under Vietnamkriget. Att den ultranya moderaten Forsell hyllar Palme på detta vis är en smula förvånande. Men skall man få till retoriken är alla knep tillåtna. Jag minns fortfarande den tid då Palme levde, de gamla moderaterna på den tiden verkade inte vara överförtjusta i Palmes internationella engagemang, milt uttryckt.

Länk SvD

UPPDATERING:
Och här ger Micke Jansson (SD) svar på tal till Forsell i försvarsfrågan. Tycker svaret är läsvärt för alla som är det minsta försvarsintresserade. M framstår mer och mer som SD:s huvudmotståndare, det är en trend som hela tiden blir mer och mer markerad LÄNK.

Yougov - bästa någonsin för SD

2011-12-12T10:19:00.002+01:00

I den senaste Yougovsmätningen fick SD sitt bästa resultat någonsin i en opinionsmätning. Från övriga media rapporteras endast hur Reinfeldt och Juholt vandrat i opinionen. Av oförklarliga skäl tar inte någon media upp att SD erhållit sitt bästa resultat i historien. SD fick hela 8,9 procent av väljarstödet.

Länk Yougovs blogg

länk SvD

Perspektiv på Breivik

2011-12-12T06:53:00.000+01:00

Johan Hakelius har skrivit en bra och annorlunda artikel om massmördaren Breivik och den betydelse han har efter att ha genomgått psykiatrisk undersökning. Artikeln är dessutom mycket välskriven med en klart njutbar prosa.

Länk Affärsvärlden, Hakelius om Brevik

Hur resonerar nobelstiftelsen?

2011-12-11T06:56:00.000+01:00

Alfred Nobel hette den man som lyckades tämja nitroglycerin. Ämnet är lätt att tillverka (lyckades själv i min ungdom) men oerhört svårt att lagra och hantera. Nitroglycerin i sin rena okylda form exploderar med en hastighet av 8000 m/s vid minsta stöt eller kontakt med metall. Det säger sig själv att det inte går att utnyttja detta ämne varken för industriellt eller militärt bruk. Nobels stora förtjänst var att han lyckades få ämnet nitroglycerin stabilt genom den process där dynamit tillverkades. Eftersom Nobel även var driftig på andra områden än att uppfinna saker så lyckades han omsätta sina upptäckter till reda pengar, något som inte är alla uppfinnare förunnat.

Nobel efterlämnade ett testamente där han i princip instiftade det som kom att kallas Nobelpriset. Detta pris utdelas inom de discipliner och på det sätt Nobel själv gav instruktioner om i sitt testamente. Detta kan man läsa i Nobels testamente från Nobelstiftelsens hemsida, LÄNK:

The whole of my remaining realizable estate shall be dealt with in the following way: the capital, invested in safe securities by my executors, shall constitute a fund, the interest on which shall be annually distributed in the form of prizes to those who, during the preceding year, shall have conferred the greatest benefit on man- kind.

Det står vad jag kan se inget om att Nobel skulle haft något emot Sverigedemokraterna som parti. I samband med den nyligen avslutade Nobelceremonin så framgick det att nobelstiftelsens representanter beslutat att SD:s partiledare inte fick närvara, trots att alla övriga partiledare för riksdagspartierna varit inbjudna. Enligt styrelsen (får vi förmoda) för Nobelstiftelsen så strider SD:s partiprogram mot "Nobels anda".

Styrelsen för Nobelstiftelsen består av skyhögt utbildade och intelligenta personer. De flesta i styrelsen stoltserar med professorstitlar samt lite titlar utöver detta. Så här ser Nobelstiftelsens styrelse ut, LÄNK:

Chairman
STORCH, MARCUS, MD
Storch & Storch AB,Deputy Chairman

HANSSON, GORAN
goran.hansson@ki.se

HEIKENSTEN, LARS,
lars.heikensten@nobel.se

ENGLUND, PETER,
peter.englund@svenskaakademien.se

NICOLIN, TOMAS,
tomas.nicolin@tele2.se

FIVE, KACI KULLMANN,
kaci@kaci.no

NORMARK, STAFFAN,
Staffan.Normark@smi.ki.se

Dessa högt utbildade herrar står för kunskap och vetenskap. De står som garanter för att världens främsta vetenskapsmän skall erhålla det finaste och mest prestigefyllda utmärkelse en vetenskapsman som finns. Dessa herrar måste kunna förklara exakt vad det är i SD:s program som strider mot Nobels anda. De måste kunna förklara på ett pedagogiskt och stringent sätt varför Lars Ohly (V) kan bli bjuden till Nobelfesten men inte Jimmie Åkesson. Jag skall erkänna att jag är dubbel i min syn på att just SD är utfrysta från nobelmiddagen, det ger ju förmodligen extra sympatier och röster när nu det svenska kynnet är som det är. Det som förvånar är i stället att representanter för vetenskap och spetskompetens misslyckas så fullständigt att resonera logiskt så fort det blir minsta politik i en fråga. De må vara skarpa på sina områden, men är barn när det gäller områden som samhälle och politik.

Läser vi lite om Alfred Nobel på Wikipedia kan vi faktiskt hitta en logisk förklaring till nobelstiftelsens agerande. Så här skall Nobel ha uttalat sig om dynamit enligt Wiki, LÄNK.

Min dynamit leder snarare än tusen världsfördrag till fred. När människan insett att hela arméer kan komma att tillintetgöras, kommer man att fortleva i en gyllene fred.

Vi vet nu i den nukleära tidsåldern att Nobels förhoppning om dynamitens fredsbevarande effekt enbart var önskedrömmar och orealistiska förhoppningar. På samma sätt kan vi nu konstatera att det mångkulturella samhället också var önskedrömmar och fromma förhoppningar. SD har ju aldrig stått bakom denna rosenskimrande önskedröm, just därför passar inte SD in i Nobelceremonin. Detta är den enda logiska förklaringen till hur Nobelstiftelsens styrelse resonerande inför nobelfesten. Eftersom det ändå är ett ganska avancerat resonemang för den obildade massan skulle man önska att de högt utbildade herrarna i nobelstiftelsens styrelse gick ut och klargjorde detta resonemang.

Länk DN

Länk SvD

Länk SVT

Den ologiska Reinfeldt

2011-12-10T09:46:00.001+01:00

I en DN-intervju förklarar Reinfeldt att M valt rätt väg i asylpolitiken. T.o.m. rubriken påtalar att M och Reinfeldt valt den rätta vägen, även om rubriken som bekant sätts av redaktionen. I brödtexten kan vi sedan läsa om alla problem och alla misslyckanden som vår asylpolitik för med sig. Det är arbetslöshet, misslyckad skolgång och utanförskap. Så vad exakt pekar på att Reinfeldt valt rätt väg rent konkret? Ingenting, allt pekar enligt enklare logik på motsatsen.

På något dunkelt sätt vill Reinfeldt framstå som en hjälte i artikeln. Han har valt den "rätta vägen" trots att allt pekar på motsatsen och att allt fler väljare blir tveksamma till den förda politiken. Så här säger Reinfeldt i artikeln när han får frågan varför så många andra EU-länder inte praktiserar Sveriges generösa asylpolitik.

Därför att den politiska viljan saknas. Och för att det finns ett stort folkligt motstånd i delar av Europa.

Smaka på den meningen ett ögonblick. Både folket och politikerna är alltså emot den asylpolitik Reinfeldt står för. Men enligt den svenska retoriken är ju dessa EU-länder med sina regeringar rasister och främlingsfientliga. Det kan ju knappast vara så att inom Sveriges gränser är man rasist om man förespråkar en stringent asylpolitik, men inte utanför våra gränser.

Så här står det vidare i artikeln när Reinfeldt intervjuas.

39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög?

– Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.

Det finns enligt Reinfeldt en poäng med att importera arbetskraft för arbeten som någon arbetslös inom landet skulle kunna ta, men vad är denna poäng då? Tror någon att man löser några problem i fattigare länder så saknar man den mest grundläggande logiska tankeförmåga. Längre ned i artikeln talar Reinfeldt om att somalier och afghaner har mycket svårt att erhålla någotsånär kvalificerade arbeten. Därefter pratar han om RUT och ROT. Misstanken tar fart att Reinfeldt helt enkelt importera hushållshjälp för sina grannar i Täby och annorstädes. Samtidigt kan han demonstrera hur mångkulturell och human han i själva verket är. Frågan är hur länge väljarna sväljer denna retorik.

Länk DN Reinfeldt

Ny mellanstatlig finanspakt

Angela Merkel och Nicolas Sarkozy var påtagligt nöjda efter nattliga överläggningar där det beslutades om en ny finanspakt mellan i första hand eurostater, men även länder som inte anslutit sig till det gemensamma valutasamarbetet kan bli medlemmar i den nya finanspakten.

Att denna finanspakt är ett utslag av överstatlighet råder det ingen tvekan om. De nationer som ingår i samarbetet kommer att vara hårt bakbundna av gemensamma regler och handlingsutrymmet kommer att beskäras avsevärt för enskilda parlament. Flera nationer har också deklarerat tveksamhet inför detta samarbete. Att hela finanspakten är ett desperat försök att rädda euron tycks inte ha uppmärksammats av vår egen dagstidning DN som gråter rena krokodiltårar för att Reinfeldt gett uttryck för att Sverige inte kommer att delta i samarbetet. Det torde vara uppenbart för även den mest infantile betraktare att Reinfeldt vill vara med i "de stora grabbarnas klubb" men att svenska väljare skulle straffa ett sådant tilltag mycket hårt. Så här skriver DN:s ledarredaktion.

Kan Irland gå med på allt detta utan att hålla folkomröstning? Kommer Finland att acceptera att vetorätten tas bort för beslut om utbetalningar av nya krislån?

Det viktiga är enligt ledarredaktionen att det inte hålls några folkomröstningar. De demokratiska principerna kan vi i sådana här lägen lämna bakom oss. Det återstår en lång rad problem och hinder innan denna pakt kan sjösättas. Vilka nationer som väljer att ingå i samarbetet är i dag höljt i dunkel. Ledarredaktionens artikel är glasklar. Det är viktigare att få vara med att bestämma i de olika forum där besluten tas än att ta hänsyn till vad folk i gemen tycker. Ja det verkar t.o.m. vara viktigare att få frottera sig med europeiska politiker än att det går bra för svensk ekonomi. Tänk så många intressanta artiklar det kunde bli för DN om Sverige tilläts vara med i den inre Europeiska klubben.

Länk DN samarbete

Länk DN ledarredaktion

Intressant av Mona Sahlin

2011-12-07T12:15:00.000+01:00

Jag snubblade av en händelse över detta tal av Mona Sahlin som hon höll i plenissalen 3 november.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag var i Malmö i torsdags. Jag blev både berörd och upprörd. Det fanns familjer i Malmö som inte vågade lägga sina barn i deras sängar av rädsla för att de ska bli skjutna. Det finns kvinnor och män i Malmö som fruktar för sina liv när de går till jobbet eller till affären.
Jag mötte lärare på Hermodsdalsskolan som berättade hur de får börja dagarna i skolan med att tala med barnen om deras upplevelser av att deras föräldrar är rädda. Jag mötte närpolisen och tullen för att höra hur deras situation ser ut och höra vad vi kan göra för att underlätta för dem att agera.
Samhället måste reagera. Det är vårt ansvar som ledamöter av denna riksdag och som vår regering. Då håller det inte att skicka integrationsministern att besöka en boxningsklubb. Vad som händer i Malmö är inte en fråga om integration. Det är just därför en fråga för oss alla i riksdag och regering.

Här kan man för en gångs skull hålla med Sahlin, det håller inte med ett besök på en boxningsklubb för att känna sig nöjd med sina åtaganden. Man kanske förnimmer en känska för dramatik hos vår f.d. partiledare. Hur mödrarna tänker när de inte vågar läga sina barn går logiskt inte riktigt ihop. Finns det några förslag från Sahlin eller S för hur vi skall underlätta tullens arbete? Jag tror att SD kommer att bifalla alla konstruktiva motioner åt det hållet. Men som sagt, prat och verkstad är två olika saker.

Länk Riksdagens hemsida Sahlins tal

Putin och sjuklövern

2011-12-06T05:55:00.001+01:00

I SvD står det att nätet är det enda som kan hota Putins makt. Utan att gnälla kan man inte låta bli att dra vissa paralleller till Sverige, även om klimatet naturligtvis är ett par snäpp hårdare i Ryssland. Lägg ihop de sju mångkulturella partierna i Sverige så har vi Rysslands "Enade Ryssland". Rent politiskt är Ryssland en spegelbild av Sverige. Enade Ryssland är nationalistiskt och företrädarna försvarar Ryssland intressen hårt. I Sverige finns det bara ett parti som försvarar Sveriges intressen, de sju systrarna ignorerar svenska intressen för att frottera sig med EU-dignitärer. Så här står det i SvD-artikeln.

Aldrig tidigare har jag mött så många som öppet talat om sitt missnöje som den gångna veckan i Moskva. Både rädsla och respekt tycks ha försvunnit och det är ett hälsotecken.

Här är det ännu inte så många som öppet luftar sitt missnöje, men det blir fler och fler. Rädsla och respekt finns fortfarande i vårt land, men det börjar sakta släppa.

Länk SvD

En ohållbar vision

2011-12-04T11:34:00.000+01:00

Nu börjar antalet artiklar på denna hemsida om arbetskraftsinvandringen stiga till tröttsamma nivåer. Vi tar ändå och bemöter en DN-artikel som höjer invandringens ekonomiska fördelar till skyarna, detta utan att en motsvarande kritisk artikel publicerats. Återigen ser vi en påfallande ensidighet i mediernas rapportering och åsiktspresentation. Denna ensidighet tar sig i immigrationsfrågan sådana uttryck så det för tankarna till Ryssland och Putins mediestrategier.

Artikeln signerad Lasse Granestrand påpekar att varje dag går 600 000 utrikes födda till arbetet varje dag, utan dem så skulle Sverige stanna. Ja det stämmer självklart. Det är ju en process som skett över tid där utrikes födda naturligtvis fått arbete och där hela ekonomin också utökats i och med invandringen. Nu har Sveriges valmanskår aldrig gett sitt godkännande till denna långsiktiga utveckling, vilket skulle ha varit demokratiskt hygieniskt. Dessutom så är det inget parti i dag som föreslår att dessa 600 000 skall åka hem igen, i den mån de har något annat hem. Vem argumenterar tidningen och allianspartierna emot? Jämförelsen skulle i stället varit en långsiktig utveckling med en mer restriktiv immigrationspolitik ställd mot dagens utveckling.

Åkesson framförde också argumentet i ett nyhetsprogram att statistiken ljuger en hel del. Även de som endast arbetar en enda timme per vecka är medtagna i denna statistik. Dessutom har jag själv varit inne på pizzerior där personalstyrkan varit så överdimensionerad att de anställda utgör ett hinder för effektivt arbete. Till det skall läggas att vi nu har uppemot 400 000 arbetslösa i vårt land. Vi har högskoleutbildade ungdomar som inte får ett vettigt arbete. Skall vi i detta läge importera ännu mer arbetskraft?

Artikelförfattaren tar upp läkarbristen i vårt land som ett exempel på nödvändig import av arbetskraft. Nu är det så att denna brist till stor del är självförvållad då Läkarförbundet genom intensivt lobbande lyckades lura tillräckligt många politiker att skära ned antalet medicinska utbildningsplatser. Dessutom är det förenat med språksvårigheter att anställa utländska läkare som inte till fullo lärt sig det svenska språket. I Malmö skickade man för några år sedan hem danska läkare då ingen förstod vad de hade i blodtryck efter läkarbesöket. Man benämner ju tal lite annorlunda i Danmark. En intressant synpunkt i frågan kommer från Andreas Larsson som skriver så här på Newsmill.

Ett exempel på dålig tillväxt är den som skapas av en växande befolkning, något som många politiker tyvärr fortfarande förespråkar. Centerpartiet är inget undantag, i deras integrationsprogram "Välkommen till nybyggarlandet" från partistämman i Åre kan man läsa om hur de förespråkar en storsatsning på arbetskraftsinvandring och hur Sverige idag skulle kunnat ha en befolkning på 40 miljoner om vi drivit samma migrationspolitik som Kanada.

Att en tillväxt enbart byggd på en ökande befolkning inte är någon lösning på något problem är självklart. Ett ytterligare problem är att tillväxten nästan enbart koncentrerar sig till storstäderna. I Stockholm klarar inte kollektivtrafiken av den mängd människor som nu finns i området. Det finns inga bostäder för fler människor och utvecklingen hämmas av en massa flaskhalsar. Bygger man bort bostadsbristen minskar livskvaliteten avsevärt då Stockholmare i generationer lärt sig att uppskatta sin gröna stad med stora grönskande ytor. Detta är något som redan naggats i kanten rejält. Skulle Sverige bli en nation med 40 miljoner människor är det inte samma land som i dag. En nation som vi tar för given med stora naturvärden där vi inte varje sekund behöver trängas. En sådan i grunden omvälvande samhällsomvandling måste människor få information om, samt rösta om i allmänna demokratiska val. Det vi nu kan göra är att låta bli att rösta på Centern och Annie Lööf.

Länk DN

Länk Newsmill

Migranternas tid

2011-12-03T11:07:00.000+01:00

SVT har i en serie reportage och intervjuer speglat vår tids migrationsströmmar, detta under benämningen "Migranternas tid". En del inslag har varit bra, som t.ex. debatten mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson i ett nyhetsinslag. Det som däremot inte är bra med projektet är den ensidighet som SVT gett uttryck för i sina reportage. De som hyllat migrationsströmmarna och mest sett positiva saker med migrationen har fått en kraftig, närmast total övervikt i projektet. Ett exempel är att Annie Lööf fick en artikel publicerad i SVT-Debatt. Att Lööf ser positivt på en kraftig immigration till vårt land behöver väl knappast nämnas. Jag skrev ett svar på Lööfs artikel, som SVT-Debatt med Inti Shavez Perez i spetsen, valde att inte ta in. Nu står alltså Lööfs artikel oemotsagd och som enda åsikt på SVT-Debatt. Sedan undrar företrädare för massmedia var all denna misstänksamhet mot "gammelmedia" kommer ifrån.

Erika Bjerström har publicerat ett inslag på SVT:s hemsida där hon också kommer med mer eller mindre snygga vinklingar. Så här skriver Bjerström t.ex.

Högutbildade läkare och sjukstöterskor från bland annat Indien och Afrika ser till att sjukvården i rika länder som Sverige och Storbritannien fungerar

Samtidigt ser de till att sjukvården i Indien och Afrika inte fungerar. Vilken del av världen har störst behov av dessa läkare, Västeuropa eller Afrika? Det är dessutom så att just läkare är beroende av mycket goda kunskaper i svenska språket, då kontakten mellan läkare och patient kan vara en fråga om liv eller död. Dessutom är läkarbristen i princip självförvållad i vårt land då lättpåverkade politiker under 90-talet skar ned antalet utbildningsplatser efter lobbyarbete från Läkarförbundet. Vidare läser vi i Bjerströms text.

Ett åldrande Europa behöver arbetskraft men politikerna har svårt att hantera de politiska spänningarna, det finns ett främlingsfientligt parti i varje europeiskt land numera.

En stor del av den omtalade 40-talsgenerationen har redan gått i pension och vi har fortfarande en arbetslöshet på 400 000 människor. Vi har inte ens bostäder till de som befinner sig i Sverige nu, eller allmänna kommunikationer som kan transportera fler människor i vårt land. I delar av Afrika springer många människor till sina eventuella arbeten, snart får vi göra likadant i detta land också. Skall nya bostäder till immigranter och utflugna ungdomar bestå av tält?

Vad gäller främlingsfientliga partier så är dessa partier kritiska till just den migrationspolitik SVT och Bjerström propagerar för, inte några människor. Den korrekta benämningen borde sålunda vara immigrationsfientliga partier, eller helt korrekt, "immigrationspolitisktfientliga" detta ord är dock något knöligt att uttala. Till sist i Bjerströms artikel.

Men migrationsströmmen till Europa visar nu tecken på att mattas av något - för vem lockas av ett Europa i ekonomisk kris?

Jag har ingen aning om vem som kan tänkas lockas av ett Europa i kris. Däremot visar Migrationsverkets statistik att det inte sker någon avmattning vad gäller antalet asylansökningar. Statistik vad gäller arbetstillstånd är svårare att kontrollera över tid på Migrationsverkets hemsida. Däremot visar tillgänglig statistik att totalt 10672 människor beviljades arbetstillstånd under 2011 fram till 1a september. Den enskilt största gruppen var kategorin "arbete utan krav på särskild yrkesutbildning", den gruppen bestod av 4146 personer. Nu kan man ju tycka att just okvalificerade arbeten mycket väl skulle kunna tagas av någon som går arbetslös inom landets gränser.

SVT:s projekt har fram till i dag varit påfallande ensidigt. Den enda immigrationskritiska rösten som fått träda fram är Åkesson, som under kanske 2 minuter fick debattera med Lööf i nyheterna. Om det nu är så att vi alla tjänar på vår tids migrationsströmmar skulle det ju vara en lätt sak att visa detta och då kunde man mycket väl låta fler kritiska röster träda fram. Men så har alltså icke skett.

Länk SVT

Länk Migrationsverket

En bra och demokratisk debatt

2011-12-02T05:52:00.000+01:00

Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C) debatterade immigrationspolitiken på bästa sändningstid i SVT. Det var en demokratisk och ärlig debatt, en debatt vi skulle haft för 30 år sedan och dessutom skulle ha haft många fler gånger under tiden sedan dess. Det var med andra ord en väldigt bra debatt, fast den ägde rum 30 år för sent. Debatten är dessutom ganska hyggligt refererad på SVT:s hemsida. Dock var det Åkesson som började med att deklarera en positiv människosyn, inte Lööf som det står i referatet. Lööf skall ha tack för att hon inte drog den näst intill outhärdliga frasen om "allas lika värde".

Rubriken på SVT är "Vitt skilda åsikter om invandringen". Välkommen till det demokratiska samtalet SVT. Demokrati bygger på att ledamöterna och partierna har olika åsikter, inte att de alla tycker likadant. Detta utan att det förfaller till polsk riksdag naturligtvis.

Länk SVT

Folket hade rätt, politikerna och eliten fel

2011-12-01T15:38:00.002+01:00

Den 14e september 2003 gick svenska folket till val, vi röstade om medlemskap i den Europeiska valutaunionen, samt att byta vår krona mot den europeiska valutan. Människor minne är kort, betydligt kortare än vad som vanligen kallas ”mannaminne”, men det lär nog vara rätt många som minns den kampanj som föregick valet. En nära nog samlad politikerkår yrkade på att vi skulle ansluta oss till valutasamarbetet. Fördelarna tjatades in genom TV-rutan och genom de flesta tidningars sidor. Det fanns en massiv opinion från det politiska elitskiktet och från näringslivet för att vi skulle rösta ”rätt” på valdagen. De som funderade på att rösta ”fel” d.v.s. rösta nej till valutasamarbetet betecknades som bakåtsträvare och räddhågsna stackare. Jens Spendrup upprepade gång på gång att de som tvekade inför valutasamarbete var inget annat än ”dysterkvistar”. Vem är dysterkvist nu Spendrup?

Centerpartiet var inför unionsvalet emot ett anslutande från Sveriges sida. Partiet hade ju en decentralistisk politik, historiskt sett. Därigenom halkade Centerpartier mer eller mindre in på nej-sidan som på ett bananskal. Dessutom fanns det massvis med sympatier och röster för Centerpartiet att tjäna på. Samtidigt finns misstanken där att höga politiker inom Centerpartiet innerst inne hoppades på att deras egen sida skulle förlora i valet. Dessa misstankar stärktes efter att valresultatet stod färdigt och det visade sig att nej-sidan vunnit, Maud Olofsson tog inga glädjeskutt direkt. Efter eurovalet har dessutom Centerpartiet profilerat sig som det mest EU-positiva partiet.

I dagens SvD står det i så här i en artikel av Patricia Hedelius.

Obalanserna inom valutaunionen är för stora. De rika länderna i norr mot de djupt skuldsatta i södern innebär spänningar som ingen politiker i världen kan slå broar mellan. Det går inte heller att bedriva en vettig penningpolitik från centralbankens sida.
– Eurosamarbetet kommer inte att hålla som vi känner det idag. Antingen går man snabbt mot gemensam finanspolitik och därmed gemensam statsbildning, eller så är det är bara en fråga om när och hur EMU bryts upp, inte om, säger Pär Magnusson.

Nu låter de flesta som Spendrupska dysterkvistar, det är lite ”dagen efter-stämning”. En stämning Spendrup med sitt öl förmodligen orsakat många gånger. Vi kan kallt konstatera att det räddhågsna och bakåtsträvande folket hade rätt och politikerna med deras experter fel. När valresultatet stod klart den 14e september blev folkpartiets Lars Leijonborg ursinnig och deklarerade att ”vi måste utbilda det svenska folket”. Eftersom det nu visat sig att det outbildade folket hade rätt och Leijonborg fel så drar vi slutsatsen att det kanske är lite andra grupper som är i mest behov av lite vidareutbildning.

Länk SvD

Diskriminering av hästar

2011-12-01T11:50:00.003+01:00

Nu har en lag klubbats igenom om ickediskriminering av hästar som kommer utanför EU. Jordbruksutskottet har kommit med ett betänkande i frågan, riksdagen har dessutom antagit förslaget om att förhindra diskriminering av hästar. Så här står det i betänkandet.

Det finns en princip om icke-diskriminering för hästtävlingar i EU. Reglerna för hästtävlingar får inte göra någon skillnad mellan hästar som är registrerade i eller härstammar från det EU-land där tävlingen hålls och hästar som är registrerade i eller härstammar från andra EU-länder.

Jag är sann djuvän och vill självklart inte att någon diskriminering av djur förekommer. Däremot är det mycket tveksamt om hästar känner sig diskriminerade p.g.a. att de eventuellt inte får tävla för att de är födda utanför EU. Frågan är också om de flesta hästar ens vet om de är EU-medborgare eller inte. Det är dock möjligt att kusar som innehar EU-pass känner sig lite finare och lite bättre än andra hästar. Jag antar att Harry Boy är en typisk EU-häst med högt självförtroende medan Gamle Svarten mer representerar hästar utanför EU.

Länk Riksdagen

Reinfeldts fasad rämnar

2011-11-29T15:51:00.000+01:00

Statsminister Fredrik Reinfeldt är känd för sin statsmannamässighet och värdigt, lugna uppträdande. Låt vara att några av oss misstänkt att detta beteende är noga intränat under lång tid. Det är nämligen Reinfeldts styrka, att utarbeta en strategi och sedan hålla sig till den konsekvent under lång tid. Ingen blir statsminister utan att ha några styrkor, detta gäller Reinfeldt också. Att utarbeta en strategi och sedan intill det absurdas gräns hålla sig till den är Reinfeldts bästa gren.

Strategin som sådan, att de nya moderaterna helt enkelt tar över en del av socialdemokraternas sociala ansvar, samtidigt som de lanserar sin arbetslinje är heller ingen dum idé. Väldigt många arbetande människor hade 2006 tröttnat på Socialdemokraternas bidragslinje. Ett parti som enbart för de marginaliserades talan kan i längden inte räkna med röster från de som inte räknar sig själva som marginaliserade, någon balans måste det vara. Det är en gåta att de socialdemokratiska partistrategerna inte såg detta själva. Följden blev att de i princip lämnade öppet mål för de nya moderaterna.

Innan valet 2010 visade Reinfeldt upp sprickor i sin omsorgsfullt uppbyggda fasad. En förvånad publik kunde se illa dold irritation från Reinfeldts sida när SD hela tiden ökade sina opinionssiffror. När SVT frågade om Reinfeldts hållning till SD:s framgångar visade han öppet sin irritation och tappade den berömda masken. Man får nog säga att Reinfeldt gjorde bort sig i frågan om politiskt våld, då en märklig händelse inträffade i Skåne inför valet. En medlem i SD sade själv att han blev knivskuren i ansiktet. Hela det politiska Sverige tog avstånd från politiskt våld efter händelsen, från Expo till Lars Ohly. En person tog inte tydligt avstånd från politiskt våld vid detta tillfälle, en person bland alla Sveriges 9,4 miljoner invånare, nämligen statsministern Fredrik Reinfeldt. Som ett ödets ironi har Reinfeldts egen son, Erik Reinfeldt varit inblandad i bråk och våld. Vad vi vet har han åtminstone två gånger blivit misshandlad, alternativt förlorat slagsmål. Med lite god vilja kan man säga att våldet Erik var inblandad i, åtminstone hade politiska undertoner.

Nu läser vi i DN hur en f.d. moderat riksdagsman, Anne-Marie Pålsson, skrivit en bok om sin tid i riksdagen och hur moderaternas partikultur framstod för henne. Inför omröstningen i FRA-frågan så rådde en sträng partipiska. Reinfeldt sade enligt Pålsson så här till henne och andra som funderade på att möjligen avvika från den påbjudna partilinjen.

Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat

Det var ord och inga visor från vår filbunkslugna statsman. Nåja, vi är väl några som anat att detta med "allas lika värde" innebär en generös immigrationspolitik för att förse servicesektorn med billig arbetskraft, snarare än att en riksdagsledamot skulle kunna inbilla sig att hon får tycka vad hon vill. Det finns fler sprickor i Reinfeldts fasad. Hans förmåga till spontana debatter är klart underlägsen förmågan att hålla väl förberedda tal. De enda debatterna vi sett Reinfeldt i, är dem mot Sahlin under valrörelsen. Det tar nästan emot att säga det, men frågan är om inte Sahlin vann de debatterna. Nu har Åkesson under landsdagarna i Göteborg utnämnt Reinfeldt till något av en huvudmotståndare. Den som tror att Reinfeldt tänker ta en debatt med Åkesson får nog tänka om, den chansen är lika stor som att Dolly Parton sover på mage. Reinfeldt har solklara brister, men han är inte så dum så att han frivilligt går upp mot en motståndare han är fullständigt chanslös mot.

Länk DN

Lång väg till gemensam europeisk asylpolitik – vem är extremist?

2011-11-23T13:43:00.000+01:00

Redan 1999 påbörjades arbetet med en gemensam EU-politik på asylområdet. Planeringen var att arbetet skulle vara klart till 2012, men många insatta bedömare tror inte att medlemsstaterna kommer att kunna enas till nästa år. Betydande problem har dykt upp för dem som gärna vill se en gemensam politik för hela EU. Så här säger Thomas Hammarberg i Riksdag & Departement.

Det kommer att bli jättesvårt att få igenom en gemensam asylpolitik under nästa år. Det finns för lite solidaritet mellan länderna. Opinionen och politikerna har blivit mycket restriktivare i synen på asyl.

Man kan undra vad detta med solidaritet mellan länderna handlar om, ifall det nu är så att vi tjänar på immigrationen. Vore det så att immigrationen var en ren vinstaffär, så skulle bristande solidaritet handla om att länderna slåss om att få ta emot så många immigranter som möjligt. Nu menas det nog att den bristande solidariteten handlar om att ta emot så få immigranter som möjligt. Detta klarläggs ytterligare när Hammarberg resonerar vidare på Riksdag & Departement enligt följande:

Så länge som åtskilliga av de europeiska ledarna inte vågar ta striden med extremister på hemmaplan utan i stället väljer att kompromissa med dem, är en gemensam asylpolitik inom unionen mycket avlägsen.

Om det nu bara vore några få extremister som vill ha en restriktiv immigrationspolitik så skulle nog de nämnda ledarna våga striden, varför inte? Att de europeiska ledarna ändå tar hänsyn till opinionen tyder på att det inte är några små minoriteter som förhåller sig avvaktande till en generös immigrationspolitik. Vad som är extremist i detta fall ligger helt i betraktarens ögon. Man skulle lika gärna kunna säga att Sverige, Tyskland och Frankrike för en extrem politik, en extrem generös immigrationspolitik. Detta syns tydligt på stapeldiagrammet över antalet immigranter för de olika EU-länderna, som är publicerat på Riksdag & Departement. Tyvärr är det förbjudet att kopiera bilder från tidningen.
Vi kan också konstatera att Sverige inte på ett självklart sätt har de övriga europeiska nationerna med sig när det gäller den mångkulturella visionen. Riksdag & Departement konstaterar att ledarena för de stora europeiska nationerna David Cameron, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy samtliga har tillbakavisat den mångkulturella diskursen som en framkomlig väg för Europa in i framtiden. Också i denna fråga är det snart så att det är våra svenska politiker som framstår som extrema i sitt vurmande för den vision som alltmer visar sig ha varit en rosa dröm.

Länk Riksdag & Departement

Mobbaren Reinfeldt

2011-11-19T10:00:00.000+01:00

In en intervju med Sydsvenskan, publicerad på DN, ondgör sig Reinfeldt över att inte Juholt visar samma glöd i sitt fördömande av SD som Sahlin gjorde. Detta är en känd taktik för en skolgårdsmobbare. De som inte själva har lust att vara med och delta i trakasserierna av ett utvalt offer, riskerar att få sig en släng av sleven och i värsta fall själv bli utsedd som offer. Det är förvånande att inte fler journalister och politiker blir besvärade av att detta mobbningsmönster framträder så tydligt. Annars skulle man ju tycka att det skulle skära sig när både Reinfeldt och andra politiker går upp i talarstolen och med emfas fördömer mobbning i våra skolor.

Reinfeldt har ju flera skäl att stigmatisera SD så långt det nu går. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen och blir ibland en nagel i ögat på Moderaterna. Irritationen över detta är märkbar, även i riksdagens korridorer. En annan orsak är att fler och fler "gammelmoderater" går över till SD. Hur mycket irritation respektive lättnad moderaterna känner för detta skall vi låta vara osagt. När moderata kommunföreträdare mellan skål och vägg avslöjar att de i hemlighet röstat på SD så måste det helt enkelt orsaka irritation, där råder det ingen tvekan.

I intervjun säger Reinfeldt så här.

Enligt Sydsvenskan utsätts statsministern själv för rasism på grund av hans ursprung - "SD-supportrar på nätet kallar dig "negern" och "landsförrädaren".

– Det är priset du betalar för att stå upp mot den här typen av krafter. Det är ingen ny erfarenhet att en del av de här rörelsernas arbetsmetod är skrämsel och lite mer hårdför buskagitation.

Jag känner hundratals sverigedemokrater och jag har aldrig hört att någon nämnt ordet neger, eller liknande från någon. Detta gäller alla samtal, även de som förts sena nätter på krogen. Vad diverse sympatisörer säger står tyvärr utanför partiets kontroll. Jag undrar vad vi kan hitta för uttalande från moderata sympatisörer om vi letar lite. Detta är dock en arbetsuppgift ingen journalist kommer att ta på sig, garanterat. Det man däremot ofta hör från sverigedemokrater är en mycket stor irritation för Reinfeldts minst sagt ljumma avståndstagande från politiskt våld.

Till sist vill vi påpeka att vi som står upp för vår demokratiska rätt att uttrycka vår åsikt om t.ex. immigrationspolitiken och EU också får betala ett pris. Detta pris blir inte mindre av att Reinfeldt använder sig av rena mobbningsmetoder. Reinfeldt drar sig inte ens för att skrämma andra partiledare, så att de skall haka på stigmatiseringsdrevet.

Länk DN

Lööfs vilda västern-fantasier

2011-11-18T15:51:00.001+01:00

Centerns nya partiledare Annie Lööf har en dragning åt den brutala nyliberalismen, en tendens hon visserligen tonat ned efter hennes tillträdare som partiledare. Dock skymtar vi ulven under fårakläderna när på SVT-Debatt publicerar hennes vision av en i det närmaste ohämmad arbetskraftsinvandring. Lööf målar upp ett samhälle likt det Nordamerikanska där ivriga nybyggare bara kan sätta plogen i jorden och med övermänskliga krafter samtidigt bygga upp nya hus och ladugårdar. Att Sverige knappast kan jämföras med ett jungfruligt Nordamerika eller att de arbetskraftinvandrare vi tar emot, knappast har möjlighet att finna sin försörjning på samma sätt som fordom våra emigranter är inget som verkar ha slagit Lööf. Om vi som kan betecknas som ursprungsbefolkning, dessutom skall röna samma öde som Nordamerikas ursprungsbefolkning så har Lööfs vision oerhörda baksidor. Så här skriver Lööf i sin artikel.

Till att börja med behöver vi fler läkare, ingenjörer och sjuksköterskor. Redan idag är var fjärde läkare och tandläkare födda utomlands. Enligt Arbetsförmedlingen råder det brist på exempelvis civilingenjörer, sjuksköterskor och anläggningsarbetare.

Att vi lider brist på läkare beror på att Läkarförbundet lobbade för att dra ned antalet utbildningsplatser i mitten på 90-talet. Riksdagen följde Läkarförbundets rekommendationer och skar ned antalet utbildningsplatser. Nu kan Lööf konstatera att det saknas läkare i vårt land, och vill importera dessa utifrån. Bland alla de arbetslösa vi har i vårt land, måste det gå att utbilda en del av dem till sjuksköterskor och anläggningsarbetare. Vi har också hög ungdomsarbetslöshet. Varför inte låta en del av dem utbilda sig till de yrken vi har arbetskraftsbrist inom? De civilingenjörer som vill arbeta i vårt land skall få komma hit självklart. Då hoppas vi att dessa ingenjörer kommer från den västliga hemisfären. Att utarma utvecklingsländer på deras enda möjlighet till framtida utveckling, utbildade civilingenjörer måste betraktas som ren nyliberal rasism. Vi tar ett stycke till i Lööfs artikel.

Redan idag har Sverige mycket att erbjuda. Vi är ett fredligt och jämlikt land med välfungerande barnomsorg, bra utbildning och trygg äldreomsorg. Detta ska vi vara rädda om och utveckla.

Länk SVT-Debatt

Ja, vi har allt detta Lööf, men om dina nyliberala visioner förverkligas har vi inget kvar. Redan nu börjar både vår skola och barnomsorg att försämras, också som en följd av ohämmad immigration. Jämlikheten mellan könen är väl också något som kan försämras i framtiden, med negativ kulturell påverkan. Allt medan våra aggressiva feminister riktar in sig på att medelålders vita män tjänar mer än deras fruar.

Vi är nog många som inte faller för Lööfs orealistiska visioner om ett nybyggarland som mest för tankarna till gamla svart-vita filmer om guldrushen i Kalifornien. Det allvarliga är dock att Lööfs artikel får stå oemotsagd på SVT-Debatt. I sann demokratisk anda borde väl en artikel publiceras som anmäler en annan syn på saken (likt min syn). SD har försökt få in ett svar på Lööfs artikel, men blivit refuserad. SVT lovade att i stället ta in en artikel av Åkesson. Vi hoppas att så blir fallet, i annat fall får Lööfs vulgoliberala artikel stå som ensam åsikt på en debattsida, betalad med licenspengar från ett folk som nog inte delar Lööfs syn på arbetskraftinvandring. SVT har faktiskt ett demokratiskt ansvar som Public Service-företag, vi hoppas de inte glömt detta.

Privatisering med ideologiska förtecken

2011-11-17T06:15:00.001+01:00

Vårdskandalerna står som spön i backen denna höst. Attendo Care har ofta varit i skottgluggen samt det faktum att våra skattemedel fört utomlands genom s.k. riskkapitalbolag. En del rapporter har säkert varit överdrivna, som alltid kan inte media kalibrera sina reportage efter verkligheten. Allmänheten kan se hur utvecklingen går åt fel håll i åratal innan media ens noterar problemen, men när media väl uppmärksammar problemen är det ingen hejd på eländet och överdrifterna är legio. När det gäller det privatiserade pendeltågseländet kan dock problemen inte överdrivas, inte ens av svensk media. Så här står det i DN om de senaste vårdskandalerna.

Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.

På samma sätt har "programmatiska" motståndare till verksamheter i allmän regi drivit fram privatiseringar där det helt enkelt inte fungerar. Om det bara var en fråga om valfrihet skulle ju de gamla på Attendo Care bara byta vårdbolag, varför gör de då inte det? Därför att man helt enkelt inte kan byta vårdbolag p.g.a. en massa praktiska problem. En elev som valt en friskola kan inte byta skola efter fyra veckor bara för att han upptäcker att skolan inte håller måttet. Jag själv kan inte byta pendeltågsbolag för att jag upptäcker att vartannat tåg är inställt och de tåg som går är en haltimme försenat. Exakt vad har jag för valfrihet? Att ta taxi? Ja, men den valfriheten har jag ju om pendeltågen skulle drivas i landstingsregi också. Så här står det vidare i artikeln.

Är det verkligen rimligt att Stockholms stad fryser alla centrala upphandlingar inom äldreomsorgen tills vidare? Att säga upp avtalet med Carema kan vara befogat, men totalstopp är en överreaktion. Många privata äldreboenden fungerar mycket bra, och den offentliga verksamheten är sannerligen inte bättre rent generellt.

Varför skulle ett totalstopp vara en överreaktion? Här drivs DN:s ledarredaktion tydligt av ideologiska förtecken. Allt skall helt enkelt privatiseras och verksamhet i kommunal eller statlig regi ses som en styggelse, trots att det ibland (inte alltid) fungerar bättre för brukarna. Det är tydligt att det knappast är brukarnas väl och ve som står i fokus, från någon part i denna så ideologiska fråga. Ett totalstopp av upphandlingar skulle vara tillfälligt, tills man kunde försäkra sig om kvaliteten på upphandlingarna, ändå så tycker ledarredaktionen att det skulle vara en "överreaktion".

Vad jag vet har det inte gjorts någon undersökning av om verksamheter drivs bättre i offentlig eller privat regi, i alla fall inte inom vårdsektorn. Inom skolan har det gjorts några få undersökningar. Som Laura Hartman på SNS konstaterade så var skolor i offentlig regi jämbördiga med de inom privat regi. SNS:s konstaterande orsakade ett ramaskri från näringslivet och det slutade med att Hartman och en del andra på SNS fick sluta sina anställningar.

På SvD publicerar en rad socialdemokrater en artikel där de kritiserar borgerliga politiker efter de senaste vårdskandalerna. Artikeln är tydligt ett försök att kamma hem de politiska poäng som erbjuds, vilken väl i den uppkomna situationen kan anses naturligt. Socialdemokraterna har ju själva drivit fram en privatiseringsvåg som de borgerliga tagit över och drivit ännu längre. Just därför aktar de socialdemokratiska undertecknarna sig för att kritisera privatiseringarna allt för hårt.

Att driva en verksamhet i privat regi är inte fel i sig, fungerar verksamheten bättre i privat regi så varför inte driva den på detta vis? Det finns inget egenvärde i att driva en verksamhet i kommunal eller statlig regi. Det finns heller inget egenvärde i att driva en verksamhet i privat regi, som Alliansen ger tydliga uttryck för. Inom vissa kommunikationsverksamheter som pendeltågstrafiken är det mycket tydligt att pengar som skulle gått till underhåll har gått till vinster. Vi resenärer tjänar inget på eftersatt underhåll och en så slimmad organisation att ett sjukdomsfall innebär inställda tåg och totalkaos för trafiken. Aktieägare tjänar några kronor på utdelningar, samtidigt som hela samhället förlorar miljarder p.g.a. förseningar som främst vintertid är legio alla dagar i arbetsveckan. Man borde inte behöva vara ett snille på matematik för att kunna räkna ut slutnotan för samhället och i slutändan oss alla.

Länk DN

Länk SvD

Klüft som politiker

2011-11-15T22:21:00.001+01:00

SvD låter meddela att idrottsstjärnan Carolina Klüft avser att ge sig in i politiken efter avslutat idrottskarriär. Vad vi vet har Klüft redan gett sig in i politiken. Inför valet skrev Klüft på ett upprop som löd enligt följande:

Vi ber dig, för Sveriges skull, rösta inte på ett främlingsfientligt parti i valet på söndag så att de kommer in i Sveriges riksdag.
Stå upp för de värden som idrotten, och vårt land står för, det som gör oss alla stolta, för allas lika värde. Stå upp mot rasism och mot främlingsfientlighet.

Vi förstår att Klüft inte är insatt i partipolitik eller de olika partiernas partiprogram. Idrottare använder andra delar av kroppen än just hjärnan i sitt idrottsutövande. Att diverse idrottsstjärnor därmed är lätta offer att dupera för diverse intressen är inte svårt att förstå. Likafullt bär man ansvar för sina handlingar när man uppnått sin myndighetsålder. Så här står det i SvD om Klüfts fortsatta idrottsutövande.

28-åringen har tidigare aviserat att hon tänker sluta efter OS i London 2012.

- Ingenting är skrivet i sten och jag vet att jag kan ändra mig om jag vill, jag måste inte följa det jag tidigare sagt, säger hon.

Nej, det måste du inte Carolina, och du verkar redan besitta vissa egenskaper som är utmärkande för politiker.

Länk SvD

Länk Aftonbladets upprop

Att bota kolera med pest

2011-11-13T08:18:00.000+01:00

Det har på många olika sätt visat sig att regeringens nya arbetskraftsinvandringsregler från 2008 inte fungerar. Importerade arbetare utnyttjas och får arbeta till mycket låga löner under arbetsförhållande ingen svensk medborgare skulle acceptera. Redan på ett tidigt stadium, långt innan reglerna infördes, kunde vem som helst sluta sig till att det inte skulle gå att kontrollera varken arbetskraftsinvandringen eller de villkor som i praktiken skulle gälla för arbetstagarna.

Nu har migrationsforskaren Lisa Pelling konstaterat det som alla borde insett redan innan vi införde de nya reglerna, nämligen att vår arbetskraftsinvandring inte fungerar. Pelling är forskare men drar slutsatser som borde betraktas som rent politiska. Så här skriver hon i SvD.

På längre sikt kommer en annan grundläggande brist i den nya lagstiftningen att bli allt mer synlig. Ett strukturellt problem med den nya lagstiftningen är att samtliga tillstånd är tillfälliga. Med den nya lagen avskaffades möjligheten att få permanent uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare.

Pelling propagerar alltså för permanenta uppehållstillstånd för att regeringen införde en vansinnig lag om arbetskraftsinvandring som i princip alla visste inte skulle fungera, om nu inte hela idén med de nya reglerna var att pressa ned lönenivån i vårt land. Det är mycket är mycket möjligt att själva bakgrunden till de nya reglerna för arbetskraftsinvandring just var att pressa ned lönenivåerna, och då har ju inte de nya reglerna slagit helt fel. Vidare skriver Pelling så här.

När det gäller möjligheten att skydda arbetskraftsinvandrare från arbetsgivares utnyttjande och godtycke är skillnaden mellan tillfälliga och permanenta tillstånd helt avgörande. Den som har ett tillfälligt tillstånd är utlämnad till arbetsgivaren: gör som jag säger, annars åker du ut.

Att ge permanenta uppehållstillstånd för att någon lyckats få en anställning, vilken som helst, är fullständigt vansinnig. Det skulle i princip vara som att införa fri invandring, något som inget parti förespråkar i dag. En person som vill att delar av släkten skulle få permanent uppehållstillstånd skulle i princip bara kunna starta en pizzeria och anställa de personer han vill ha hit. När de väl fått sina permanenta uppehållstillstånd skulle han kunna lägga ned samma pizzeria. Forskare som Pelling skulle förbryllat konstatera att så här var det ju inte tänkt. Vi som inte är forskare kan redan nu tala om för Pelling att hon inte har kontakt med verkligheten. Detta visar hon också när hon skriver detta i sin artikel.

Den nya lagen bryter mot den princip som gällde för arbetskraftsinvandring till Sverige under 1950 och 1960-talen. Sverige utmärkte sig genom att inte införa ett gästarbetarsystem med tillfälliga uppehållstillstånd. Istället fick de som invandrade till Sverige för att arbeta permanenta uppehållstillstånd. Dåtidens arbetskraftsinvandrare fick en möjlighet att bli en del av Sverige: öppna bankkonto, köpa en lägenhet, gå med i facket, så småningom bli svenska medborgare med rösträtt.

Det går inte att jämföra dagens situation med den arbetskraftsinvandring vi hade på 60-talet. Då skulle man i princip ha ett fast arbete, ofta på en större industri, innan man fick komma hit. Det fanns arbete dessutom, nu har vi exporterat arbetstillfällena och importerat presumtiv arbetskraft. Det går heller inte att jämföra ett arbete på Volvo med ett arbete på en mindre pizzeria. På 60-talet kom arbetskraften dessutom från Europa. Denna arbetskraft kan i princip komma hit utan några problem i dag, med den inre rörligheten vi har inom EU. Till sist skriver Pelling så här.

Det permanenta uppehållstillståndet fungerar som en livlina och en försäkring: om läget i hemlandet förvärras finns det alltid en möjlighet att återvända till Sverige. Människor med tillfälliga uppehållstillstånd saknar den säkerheten.

Men arbetskraftsinvandringen skulle ju inte fungera som en livlina, det har regeringen låtit påskina hela tiden. Nu när det visar sig att denna invandring inte fungerar börjar det låta annorlunda. Det är fullständigt horribelt att börja tala om att ge permanenta uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandrare som inte ens fick komma hit med de gamla reglerna. Det luktar "fri invandring" lång väg om Pellings förslag. Hon är forskare men hennes idéer är rent politiska, något som blir allt vanliga i dag.

Varför inte återinföra de gamla reglerna där arbetsförmedlingen skulle konstatera att det fanns ett verkligt behov av arbetskraft innan något tillstånd gavs? Problemen har ju börjat, eller accelererat när regeringen införde de nya slappare reglerna. Regler som väldigt många människor redan från början anade (eller visste) inte skulle fungera.

Framför allt så har vi nu en arbetslöshet på nästan en halv miljon människor. Även Alliansregeringen börjar nu förtidspensionera människor vars handikapp är arbetslöshet, något den fordom ivrigt kritiserade den gamla socialdemokratiska regeringen för. Vi behöver inte ett tillflöde av arbetskraft när hela förorter har en förlamande och destruktiv arbetslöshet. Visserligen pressas lönerna ned med detta överskott på arbetskraft. Eftersom även de arbetslösa skall ha mat och husrum ökar skattetrycket, vilket i slutänden gör att inte ens företagen tjänar speciellt mycket på de pressade lönerna. Alla förlorar på den politik regeringen infört och den politik Pelling förespråkar skulle vara en ren katastrof, för alla inblandade parter. Pellings förslag är jämförbart med att försöka bota kolera med pest.

Länk SvD

Diskriminering fastslagen

2011-11-10T20:10:00.001+01:00

Simon Wallmark satsade allt för att bli brandman. Han sade upp sig från sitt välbetalda arbete som snickare och gick den tvååriga SMO-utbildningen, efter att ha läst upp sina betyg på Komvux och gjort högskoleprovet. Alla Wallmarks kamrater på SMO-utbildningen tog för givet att de skulle träffas på Södertörns räddningstjänst för sommarparktik. Denna praktik fungerar som provanställning och i princip ingen blir anställd utan att ha fått denna sommarpraktik.

Tyvärr fick Wallmark inte något svar på den ansökan han skickade in. Räddningstjänsten hade i stället anställt människor på könsmässiga och etniska premisser. Detta som ett led i ett projekt att få in grupper som lider av stor arbetslöshet på arbetsmarknaden. Det visade sig att av de 12 personer som anställdes så hade enbart 2 gått SMO-utbildningen, som annars ses som ett absolut krav.

När chefen för Södertörns Brandförsvar i kommunfullmäktige fick frågor från SD om det aktuella diskrimineringsfallet så nekade han till att det var något konstigt alls med anställningsförfarandet det år Wallmark sökte sin tjänst. Det är enligt brandchefen, ett helt normalt förfarande att söka personal ur olika samhällsgrupper.

Nu visar det sig enligt DN att Södertörns Brandförsvarsförbund gått med på en förlikning efter att Wallmark stämt förbundet för diskriminering. Wallmark fick hela det belopp han begärt på 100 000 kronor. Vi ställer oss frågan varför Södertörns Brandförsvarsförbund gick med på en förlikning om det nu var ett helt normalt förfarande som brandchefen sade i fullmäktige.

Länk DN

Länk Centrum för rättvisa

Veckans skämt

2011-11-07T22:57:00.003+01:00

Journalisten.se stoltserar med en undersökning, gjord av personer från Mittuniversitetet, där det påstås att svenska medier ligger i topp när demokratimål jämförs mellan 9 demokratiska stater. Då frågar vi oss hur det är ställt i övriga länder som deltog i undersökningen. Nationer som Österike, Tyskland och Nederländerna jämfördes i undersökningen med vårt land. Så hur hårt förtryckts obekväma åsikter i dessa länder? Är det valrörelsen som gett våra svenska medier så högt betyg? Där har vi ju demokratiska praktexempel som denna förstasida.

Är det förstasidor som denna, publicerad på valdagen som gett Sverige så högt betyg? Som grädde på moset ryktas det att Annika Hamrud skall bli lärare på journalisthögskolan. Jag vill påpeka att detta ännu är obekräftade uppgifter. Tydligen har det gått så långt att vi i detta land inte förstår att demokrati innebär att man accepterar och tolererar åsikter man inte själv hyser. Den gängse uppfattningen verkar vara att man i demokratisk ordning måste tolerera att människor hyser samma åsikter som man själv bär på. Med de premisserna klarar sig svenska medier rätt bra, det måste vi erkänna.

Länk Journalisten

Är Zlatan svensk?

2011-11-06T09:45:00.000+01:00

Journalister älskar att ställa den frågan till Sverigedemokrater, som ibland har svårt att svara på denna fråga, av helt naturliga skäl. Ingen av journalisterna har ju någonsin bemödat sig om att fråga Zlatan själv var han anser sig ha sitt moderland. Nu är det väl tveksamt om fotbollsspelare av Zlatans kaliber bryr sig så mycket om nationer överhuvudtaget. Inte ens klubblagen betyder så mycket om en toppspelare får ett fett erbjudande av en annan klubb.

Är Zlatan svensk då? Javisst, lika svensk som Ludmila Engquist. Det är extra intressant med denna jämförelse, eftersom delar av den svenska journalistkåren började använda Ludmilas ryska flicknamn efter att hon blev avslöjad för att ha fuskat med anabola steroider. Plötsligt hette hon inte Ludmila Engquist, utan Ludmila Leonova. Så det är befogat att fråga en del svenska journalister, var Ludmila svensk ända tills hon åkte fast för dopning, för att därefter plötsligt bli rysk igen? Nu finns inga nyhetssidor kvar där pigga sportjournalister på eget bevåg döpte om Ludmila, de är måhända borttagna (klokt i så fall).

Visst var det mycket allvarligt fusk av Engquist att använda steroider. Dock är det inte lika allvarligt som att råna, våldta och mörda någon medmänniska. Det kan vara viktigt att komma ihåg detta i sammanhanget, eftersom Engquist brott rubrikmässigt, slog de flesta mord och rån här i landet. Dessutom var jag tveksam till Engquist redan innan hon avslöjades sista gången under hennes bobsatsning. Hon hade ju åkt fast i Ryssland redan under hennes sprintkarriär. Då tog dock hennes f.d. man på sig ansvaret och en enhällig sportjournalistkår frikände henne från all skuld, samt höjde henne till skyarna. Samma journalistkår som sedan indikerade hennes underlägsenhet genom att ge tillbaka hennes ryska flicknamn. Man liksom anar att "allas lika värde" egentligen inte gäller, inte på allvar. I annat fall skulle det ju vara en meningslös gest att ge Engquist tillbaka hennes ryska efternamn. När jag läser gamla artiklar om Engquist stöter jag på detta, LÄNK.

Landslagskollegorna hade svårt att respektera Ludmila, men hon blev älskad av det svenska folket och fick ta emot Jerringpriset både 1996 och 1999.Det var då det.

Ja, det var då det, men varför hade landslagskollegorna svårt att respektera Ludmila? Var det för att hon körde sin egen (mycket hårdare) träning? Var det hennes dom för dopning? Eller var det för att hon var ryska? Glädjen från Svenska Friidrottsförbundet och många aktiva var dock inte att ta miste på när hon avslöjades som fuskare. Inga Sverigedemokrater behövde heller framför ivriga journalister utröna huruvida Engquist var svensk eller inte. Annat är det med Zlatan, så här står det i SvD angående Zlatans kommande bok.

I Italien kallas han bland annat för ”zigenare” och ”tattare”. Enligt boken blir han ofta mycket provocerad, men har blivit van och kan hantera det bättre numera.

Här måste vi ju med kraft upplysa det italienska folket om att det heter "romer" och "resandefolket". Framförallt så har ju hela svenska journalistkåren uppfostrat Sverigedemokraterna att Zlatan är SVENSK! Så visar det sig att inte ens högt betalda fotbollsidoler tar minsta hänsyn till detta. De insinuerar t.o.m. att vår fotbollsidol skulle ha påbrå från resandefolket (som om detta vore en skam dessutom).

Här skulle våra svenska myndigheter kunna ha ett omfattande upplysningsarbete på export. Nu kanske det visar sig att Berlusconi möjligen skulle ställa sig ganska ljum till import av svenskt upplysningsarbete. Annars hade man kunnat tänka sig ett utbyte av varor. Vi tar del av det utsökta italienska köket, medan de får ta del av vår politiska korrekthet. Jag anar dock att detta förslag skulle hamna på Hälleberget ganska omgående. Vi är nog ganska hmmm... annorlunda häruppe i vårt hörn av världen.

Länk SvD

Vår tids häxprocesser

2011-11-04T10:18:00.001+01:00

Vi var några stycken som tittade på Uppdrag granskning onsdagen den 2a november. Vi var några stycken som blev upprörda. Programmet handlade om det mycket uppmärksammade Sandvikenfallet där barnen till en familj blev omhändertagna på mycket lösa grunder, som senare visade sig vara direkt felaktiga.

Programmet handlade om en familj där socialtjänsten tog barnen ifrån sina föräldrar efter en diffus anmälan från en syster till barnens mamma. Den politiker i socialnämnden som hade ansvaret för beslutet att omhänderta familjens barn gjorde ett mycket oprofessionellt intryck och litade fullständigt på socialtjänstens utredare. Dessa utredare ville inte ställa upp för en intervju i programmet och vi har ingen aning om vilka uppgifter de grundat sitt ödesdigra beslut på. Hela tragedin börjar med en anmälan från systern till barnens mamma. Samma syster, som alltså ringde in anmälan om sexuellt övergrepp, ville helgen efter att hon gjort sin anmälan, att de anmälda föräldrarna skulle sitta barnvakt åt hennes barn. Själva anmälan gällde två hastiga beröringar av pappans könsorgan, som pappan genast avvisat. Detta intygar sedan hela familjen.
Vi måste ha en stark lagstiftning mot övergrepp mot barn. Samhället måste reagera med kraft mot alla övergrepp mot skyddslösa barn. Men att socialtjänst kan omhänderta barn på ytterst lösa grunder t.ex. efter obekräftade uppgifter förmedlade efter ett telefonsamtal är horribelt. Att omhänderta barn utan att ens försöka göra något som kan kallas undersökning, skapar rättsosäkerhet åt andra hållet. Barn mår inte heller bra av att omhändertas, görs det på felaktiga grunder så skadar själva lagstiftningen och myndigheterna i sin tur barnen. Dessutom skall inte vuxna människor bli rättslösa bara för att vi vill skydda barnen i vårt samhälle.

En mängd felaktigheter av olika myndigheter presenterades i Uppdrags Gransknings program. Det kanske allvarligaste var själva förhöret med ena dottern där förhörsledaren, på order av åklagaren, styrde vad dottern skulle säga med ledande ord, som upprepades ett stort antal gånger. Dessutom styrde förhörsledaren dottern med rörelser och kroppsspråk. Övertrampen från åklagaren och förhörsledaren var så grova att någon form av kännbara reprimander helt enkelt måste komma ifråga. Vi i vårt land kritiserar ju gärna rättssystemen i andra länder, underförstått att vi själva är näst intill felfria. Detta är något vi måste ta under omprövning, speciellt om inte de som gjort sig skyldiga till tjänstefel korrigeras på ett adekvat sätt.
Politiskt måste vi också konstatera att på vissa brott reagerar och agerar myndigheterna med en oerhörd kraft. Vi anar att den feministiska samhällsparadigm som varit dominerande under ett antal år satt sina spår inom rättsväsendet, domstolsväsendet och de lagstiftande politiska församlingarna. Självklart skall samhället skydda det uppväxande släktet i vårt samhälle efter bästa förmåga, men när själva juridiken och rättspraxis influeras av en aggressiv feministisk diskurs är det i slutänden barnen som i stället tar skada (och vuxna självklart). Ett utmärkt exempel på detta är det uppmärksammade Sandvikenfallet. Så här skriver Per Hagvall (M) i en SvD-artikel.

Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.

Väldigt många människor har över köksborden beklagat sig över de låga straffen för grova misshandelsfall och t.o.m. mord som ofta döms ut. Det är dock inget som våra folkvalda lyssnat speciellt mycket på. I stället har våra politiker skärpt sexuallagstiftningen så den blivit helt orimlig. I princip en hel ungdomsgeneration skulle kunna dömas om deras handlande kom till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Att stifta lagar för att ”sända signaler” kan ibland undergräva tilltron till hela vårt rättssystem, vilket de flesta insatta jurister vet om. Tyvärr har denna kunskap inte nått våra ”signalerande” politiker.
Även barnrättsjurist Lena Celander-Jörgensen bekräftar på SVT-Debatt det tunnelseende både sociala myndigheter och även andra myndigheter har när det gäller övergrepp mot barn. Vid vissa misstänkta övergrepp överreagerar myndigheterna och omhändertar barn på i princip obefintliga grunder. I andra fall så ser de mellan fingrarna på det mest hårresande sätt.
En annan viktig aspekt på Sandvikenfallet och den oerhörda energi och beslutsamhet som de sociala myndigheterna lade i dagen i detta fall, är med vilken total avsaknad av energi och beslutsamhet samma myndigheter visar när det gäller de s.k. balkongflickorna. Alltså flickor vilka plötsligt sägs falla från balkonger under obegripliga omständigheter. Dessa flickor har som av en händelse alltid hört hemma i familjer med skamproblematik. Det olyckliga fallet från balkongen har ofta föregåtts av en period med gräl och ”förlorad heder”, där fäderna och i vissa fall bröder försökt stoppa ett alltför västerländskt beteende. Vad är den nitiskhet och beslutsamhet att till snart sagt varje pris skydda barn när det gäller dessa fall?

Maria Schottenius skriver så här i en krönika på DN-kultur.

Sara Mohammed hos stödföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” säger att poliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb.

Vi kan jämföra detta förhållande från polisens sida med hur de agerade i Sandvikenfallet. I det senare fallet omhändertogs barnen efter ett diffust telefonsamtal. I de fall som Mohammed tar upp faller flickor från balkonger på de mest märkliga sätt utan att något händer. Inga blir gripna, inga blir dömda. Kontrasten är total och det indikerar att politiska paradigmer styr agerandet för myndigheterna. De som säger sig agera enbart för barnens bästa måste väl i rimlighetens namn agera med samma allvar när det gäller alla barn, oavsett vilken kultur de kommer ifrån. En kritisk fråga är hur socialtjänsten i Sandviken agerar om de får ett förtvivlat telefonsamtal från en ung flicka där pappan förbjuder henne att klä sig som övriga skolkamrater och som förbjuder henne att prata med pojkar. Kan vi lita på ett lika nitiskt agerande då?

Länk SVT

Länk SvD Hagvall

Länk SVT-Debatt Celander-Jörgensen

Länk DN-kultur Schottenius

Migranternas tid, del 2

2011-11-01T21:41:00.000+01:00

I min ålder är det sällan man får en "aha-upplevelse". I kväll fick jag dock en av dessa sällsynta upplevelser. Det var när en engelskspråkig expert med förtroendeingivande expertögon tittade rakt in i kameran och sade följande:

Det kan bli svårt att sälja in arbetskraftsimmigrationen nu när arbetslösheten ökar överallt i Europa.

Jag har varit kritisk till vår immigrationspolitik rätt länge. Men just i kväll förstod jag att multikulturalismen och immigrationspolitiken inte har med förnuft eller logik att göra, det är en religion. Denna religion står över alla argument, alla bevis och alla påtagliga manifestationer. Vi kan således lägga ned all förnuftbaserad debatt.

Länk SVT

SVT tar immigrationspolitisk ställning

2011-10-31T21:36:00.000+01:00

SVT propagerar oblygt för den nuvarande immigrationspolitiken i sin serie "Migranternas tid". Som exempel på lönsam immigration tar de denna gång upp att var tredje läkare kommer från ett annat land. Många immigrerade läkare är mycket skickliga och gör ett bra arbete, men det är knappast ett argument för den immigrationspolitik vi nu för. I stället är det möjligtvis ett argument för en specialiserad immigration av den arbetskraft vi behöver.

Bakgrunden till den läkarbrist vi har är att Läkarförbundet på 90-talet lobbade för att regering och riksdag skulle dra ned på utbildningsplatser. Läkarförbundet var oroligt för att det skulle bli ett överskott av läkare, vilket skulle dra ned lönerna för läkarkåren. Nu har vi alltså läkarbrist, mest beroende på att politiker lyssnade på Läkarförbundet intensiva lobbyverksamhet.

Det finns problem med utländska läkare. I Värmland dog en patient med hjärtinfarkt då läkaren inte förstod vad patienten sade. För ett par decennier sedan försökte man anställa danska läkare i Malmö, då det rådde brist på läkare i regionen. Det hela slutade med att läkarna fick åka tillbaka över sundet då ingen patient förstod vad de hade i blodtryck. Då talar vi alltså om grannlandet Danmark.

Till sist så är det inte särskilt humant att dränera fattiga och underutvecklade länder på den utbildade arbetskraft de möjligtvis har i sina respektive länder. Vi må ha läkarbrist i vårt land, men det är inget mot den brist vissa andra länder lider av. På SVT förde de fram argumenten att vi hjälper utvecklingsländer om vi utbildar läkare, vilket är sant. Detta förutsätter ju självklart att de färdigutbildade läkarna flyttar tillbaka till sina hemländer, och då avhjälper de ju inte läkarbristen i vårt land.

Visst kan och skall vi anställa läkare av utländsk härkomst. Det är dock ingen bra strategi att långsiktigt avhjälpa läkarbristen i vårt land. Vi skall självklart utöka antalet utbildningsplatser för läkare. Det finns många unga människor som studerar dag och natt för att komma in på läkarutbildningen och konkurrensen är benhård. Det saknas uppenbarligen inte intresse från vår ungdomsgeneration att utbilda sig till läkare. Varför inte ta vara på de resurser som finns, i stället för att nästan medvetet odla ungdomsarbetslösheten, även för högt utbildade ungdomar.

Immigrationspolitiken är en fråga om politiska åsikter. Det är frapperande att SVT så klart tar ställning i en ren politisk fråga.

Länk SVT

Länk Värmlands Folkblad

Länk Uppdrag Granskning läkarbristen

Partipolitikens vånda

2011-10-30T12:55:00.001+01:00

Enligt en braskande rubrik över en DN-artikel så skall 250 000 svenskar få vara med och utforma Miljöpartiets politik till valet 2014. Undertecknarna, med Fridolin i spetsen, menar att svensk partipolitik är på väg utför. Partierna vill ha människors röster, men vill inte värva överdrivet många medlemmar. Ju färre gräsrötter, ju större handlingsfrihet för partiledningar att styra budskap och politiken dit de tror att väljarnas sympatier befinner sig.

Man kan utan vidare ge miljöpartisterna rätt i ovanstående analys. Tyvärr fungerar inte ens de snabba budskapens politik heller då yrkespolitiker i dag lever ett liv på behagligt avstånd från folkets köksbord och de diskussioner som förs där. Opinionsundersökningar kan inte ersätta kontakten med vanliga medborgare och verkligheten, det spelar ingen roll hur finurligt de är utformade. Dessutom finns en tendens att partistrateger tolkar undersökningsresultaten dit de själva vill.

Att som Miljöpartiet bygga sitt partiprogram (om de nu menar allvar) på någon gigantisk verbal opinionsundersökning är ytterst tveksamt det med. Som Birger Schlaug så träffande sade i morgon-TV, "ett parti skall för fan stå för något och sedan får de väljare som sympatiserar med idéerna rösta därefter". Detta motsätter på intet sätt att politiker och partier har kontakt med den vanlige medborgaren. På lång sikt måste ju politiken rätta sig efter hur det verkligen ser ut i vårt samhälle, inte efter mer eller mindre fantasifulla visioner. Problemet i dag är att det råder en allvarlig brist i kontakten mellan politiker och verkligheten. Partier och yrkespolitiker (som kanske aldrig haft ett vanligt arbete utanför politiken) har i stället rosa visioner om hur de vill att samhället skall se ut. Signaler om att visionerna kanske inte är genomförbara eller rent av felaktiga från början tas inte på allvar. Just här skulle en ökad folklig kontakt vara av godo. Vi får se hur MP:s experiment slår ut i verkligheten. Jag hyser dock begränsade förhoppningar. Så här skriver författarna i sin artikel.

De närmaste åren vill vi i stället fokusera på att samarbeta med människor som i dag står utanför politiken. När Sverige går till val nästa gång ska det på varje arbetsplats, på varje högskola och i varje förening sitta någon som varit med och formulerat det gröna alternativet.

Redan här märker vi en bristande verklighetskontakt. På varje arbetsplats skall det sitta någon som formulerat det gröna alternativet. Är det meningen att MP:s partiprogram skall bli ett 3 böckers band på sammanlag 6000 sidor? Nåväl ambitionerna är väl i grunden riktiga.

En annan DN-artikel som utgår från en nyligen publicerad doktorsavhandling tar också upp problemet med att partierna inte längre kan sägas vara folkrörelsebaserade. Flera allvarliga demokratiska problem är förknippade med den utveckling partipolitiken i vårt land tagit. Dessa problem beskriver statsvetare Sven Dahl och Hanna Hallin så här:

• Utan en stor medlemskår riskerar partierna att förlora den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen.

• Välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande.

• Blivande politiker skolas i en organisation där drivkraften för engagemanget är maktutövning. Det kommer tydligt att påverka vilka egenskaper och erfarenheter våra folkvalda har.

• Samtidigt finns också risken att partierna i sin jakt på marginalväljarna väljer att ensidigt kanalisera intressen hos en liten väljargrupp – som för samtliga partier upplevs som avgörande för valutgången.

Vi ser tecken i dag på alla de brister som författarna tar upp. Att många yrkespolitiker är verklighetsfrämmande och brister i sin kontakt med väljarna såg vi i EMU-omröstningen och immigrationspolitiken. Ett exempel på välorganiserade intressen som drivit igenom sin egen agenda är Läkarförbundet som fick riksdagen att skära ner antalet utbildningsplatser för läkare, vilket fått negativa följder för hela vårt samhälle. Att exemplifiera politiker som enbart engagerat sig för maktutövningens skull är svårare, då vi ju inte vet vad som rör sig i huvudet på andra människor. Ett exempel på bristande erfarenhet måste ändå Gustav Fridolin vara som i princip gick direkt från gymnasiet till att bli riksdagsman (ja, Petzäll är ett annat exempel, för allt i världen).

Parlamentarisk demokrati är egentligen ett dåligt styrelseskick. Det är dock det minst dåliga styrelseskick vi känner till. Vi ser hur starka krafter hela tiden arbetar för att erodera verklig demokrati. Det krävs starka motkrafter för att upprätthålla medinflytandet för folket. Det riktigt allvarliga är när politiska krafter vill förändra själva begreppet "demokrati" till något de själva tycker låter bra, då är vi riktigt långt ute på det sluttande planet. Demokrati måste alltid, precis alltid, innebära att någon får hysa en annan uppfattning än du själv.

Länk DN MP

Länk DN avhandling

Detta får Black Nogger att blekna

2011-10-28T15:55:00.001+02:00

Vi minns alla hur Centrum Mot Rasism gått till storms mot GB när de lanserade en glass vid namn Nogger Black. Glassen lanserades med reklamen ”Nogger + lakrits = sant” vilket fick CMR att koda hela reklamkampanjen till något helt annat, där man bytte ut Nogger mot ett annat, otrevligare ord. Bägaren rann över hos det annars så tålmodiga och auktoritetsbundna svenska folket. Effekten blev den rakt motsatta mot vad CMR förmodade. Om jag minns rätt så drogs statsbidragen in för organisationen strax därefter (det var dessutom långt innan SD hotade med att äntra den svenska riksdagen).

Vi trodde att vi nått den botten på den politiskt korrekta idiotin med angreppet på en glass från en statsfinansierad organisation (rednecks som hittar dolda meddelanden från Elvis när man spelar musik baklänges kan inte sägas vara riktigt politiskt korrekta). Nu visar det sig att flera spelare vill blanda sig i denna bottenstrid. Inte nog med det, de verkar som om de t.o.m. besegrar CMR, något vi trodde omöjligt. Från Storbritannien kommer Anne O’Connor där hon arbetar med att ta fram jämställdhetsmaterial för skolor. O’Connor har verkligen tagit detta med antirasism på största allvar. Hon konstaterar att i alla sagor är häxorna klädda i svarta hattar, vilket i förlängningen innebär att barn förknippar färgen svart med något negativt (vilket vi också gör, nattsvart, svarta pengar, utan att koppla detta till hudfärgen svart). Inte nog med detta, så här står det i The Telegraph angående dolda budskap i miljön.

Another staple of the classroom - white paper - has also been questioned by Anne O'Connor, an early years consultant who advises local authorities on equality and diversity.

Children should be provided with paper other than white to drawn on and paints and crayons should come in "the full range of flesh tones", reflecting the diversity of the human race, according to the former teacher.

I sanning ett revolutionerade förslag, här får CMR känna sig skamligen besegrade. Vitt papper är rasistiskt! Vi måste gå över till papper som innehåller ”the full range of flesh tones”. Men varför börja i skolorna? Skall inte underhuset i Storbritannien och riksdagen i vårt land föregå med gott exempel?

Utvecklingen i vårt eget land är inte entydig. Det finns krafter, t.o.m. i regeringen som insett att ett alltför ivrigt praktiserande av de multikulturella dogmerna inverkar hämmande på den nya M-stämplade religionen ”arbetslinjen”. Nu deklarerar Ullenhag, av alla ministrar, att en utredning skall sjösättas om föräldraförsäkringens effekter på invandrarkvinnors låga sysselsättningsgrad. Så här står det i Corren.

Men direktivet till utredningen skvallrar om att det finns fler orsaker än bristande svenskkunskaper och låg utbildning bakom invandrarkvinnornas låga sysselsättning. Regeringen vill ha en särskild genomlysning av föräldraförsäkringen, eftersom uttag av föräldrapenning försenar invandrarkvinnornas etablering på arbetsmarknaden.

En annan aspekt på detta problem är den arbetslöshet vi redan nu har. För att dessa kvinnor skall kunna komma ut i arbetslivet måste det finnas lediga arbeten att ta. Det lär inte spela någon roll vad regeringen gör om det faktiskt inte finns lediga arbeten för dessa kvinnor. Den omtalade och omhuldade arbetsbristen som våra politiker varnat för lyser med sin absoluta frånvaro. Det är hela vår immigrationspolitik och de paradigmer som ligger bakom denna skall omprövas.

Länk The Telegraph

Länk Corren

En stor medieskandal!

2011-10-25T18:50:00.001+02:00

Det började tidigt på förmiddagen, jag hörde det bakom ryggen. Twitterfloden ökade efterhand till en veritabel tsunami. Eftersom jag inte orkade öppna twittersidorna på nätet så gick jag in på DN:s och SvD:s sidor. Mycket riktigt, det var stort uppslagna artiklar om att Kinnunen, Ekeroth och Bylund stod bakom den nya hemsidan "Avpixlat". Enligt tidningarna kom uppgiften från Petzäll som från sin sjuksäng plötsligt skulle fått något "grand mal" och börjat twittra som en galning, om fullständigt osannolika förhållande. Dessutom så handlade ju detta om nya händelser som Petzäll inte kan ha någon uppfattning eller kunskap om. Detta borde precis alla förstått, t.o.m. sensationslystna journalister med begränsad intelligens och högst begränsad moral.

Direkt efter kom uppgifterna om att partiledningen för SD skulle ha hackat en massa journalisters konton, eller åtminstone fått löpande uppgifter från crackade konton. Dessa uppgifter kom enligt tidningarna från Petzäll, som då skulle ha twittrad maniskt från sin kraftiga opiat och bensodiazepin-abstinens. Innan lunch twittrade Niklas Orrenius att Petzälls advokat intygat att Petzäll inte haft eller har tillgång till varken mobiltelefon eller dator, detta skedde alltså innan lunch. Journalister på de stora tidningarna fick e-post där de ombads att läsa twittret #SDgate. Ändå låg artiklarna kvar både på DN och SvD flera timmar, fast alla nu visste att uppgifterna var oriktiga. Det är uppenbart att en hackare kommit över en massa kontouppgifter på olaglig väg, lika uppenbart är det att Petzälls konto också var hackat. Vid denna tidpunkt (ungefär vid lunchtid) måste precis alla med en hjärna större än en valnöt förstå att resten av uppgifterna, SD:s partilednings inblandning i affären, måste vara ytterst osannolika. Den som spred uppgifterna gjorde det för att skada SD, och kan inte med bästa vilja i världen antas komma från SD (när nu Petzäll var borträknad).

Jag tvivlar inte på att redaktörerna vid något tillfälle i förmiddags trodde på uppgifterna, trots att många SD-medlemmar som blev kontaktade uttryckte tvivel redan på ett väldigt tidigt stadium angående Petzälls twittrande. Men när det började bli dags för lunch måste helt enkelt både journalister och redaktörer förstått att en massa saker helt enkelt inte stämde. Ändå låg artiklarna med stora braskande rubriker där SD:s partiledning pekades ut som brottslingar kvar under en stor del av eftermiddagen. På SD:s partikansli hängde ett gäng fotografer, som i sin naivitet trodde att det var en ny Juholt-affär på gång. Dessa mediedrevens kolportörer framkallade skrattkramper hos förbipasserande SD-tjänstemän, då de ju visste att 100 procent av "drevet" bestod av luft denna gång.

Det talades i de tidiga artiklarna om att detta kunde vara en jätteskandal i vardande (med illa dold förtjusning dessutom). Nu blev det inte så, fast egentligen är det en jätteskandal ändå. Det är en medial jätteskandal, i en normal värld. Alla våra stora tidningar gick ut med grova anklagelser och braskande svarta rubriker, baserat på twitter från Petzäll. Därefter visade det sig att det inte var Petzäll som twittrade. Hela korthuset föll ihop, men våra stora tidningar försöker skickligt hantera situationen. SvD försöker lirka sig förbi hela situationen med en artikel där hypotesen förs fram att hackarna kan bli hjältar (så det är allstå inte Åkesson som hackat längre, han skulle då sannolikt inte erhålla hjältestatus). DN skriver så här i sin näst senaste artikel.

Misstankarna mot SD tonades under dagen ned.

Ja så kan man ju också uttrycka det. Man kan också säga att uppgifterna om att kejsaren har kläder på sig tonades ned efter hand. Våra tidningar har gått på en jätteblåsning, och det är de som står med byxorna vid anklarna. Men samtidigt är det ju de som har företrädesrätt när det gäller allmän information, så de klarar sig ändå. Vi väntar bara på att någon subjournalist återigen skall beklaga sig över alla konspirationsteorier om att gammelmedia ljuger. För det är väl en riktig konspirationsteori, eller hur?

Länk DN Hackning

Länk DN

Länk SvD hackare

Länk SvD (jag hittar inte längre SvD:s braskande artiklar, bra SvD)

Brottslighet mätt med opinionsundersökningar

2011-10-25T06:11:00.000+02:00

En f.d. direktör på Rikspolisstyrelsen, Kjell Elefalk, hävdar på Newsmill att brottsligheten i vårt land minskar dramatiskt. Det har nämligen gjorts opinionsundersökningar om brottsligheten, man har alltså intervjuat personer om de blivit utsatt för brott. Enligt dessa opinionsmätningar skall alltså brottsligheten minska dramatiskt, åtminstone när det gäller en brottstyp som Elefalk betecknar som "mängdbrott". I våra södra landskap skall brottsligheten ha minskat med mellan 20 och 30 procent. Så här skriver Edefalk i sin artikel.

Detta leder ofta till en förvirrad debatt. Det mesta har varit löst prat, troenden, tyckande och rena myter. Dunkla politiska krafter har haft sin uppfattning klar och megafonerna igång.

Vi undrar om inte Edefalk själv representerar "dunkla politiska krafter". Varför inte luta sig emot den statistik som finns både på BRÅ och SCB? Enligt statistik från BRÅ så minskar inte brottsligheten alls. Enligt den tabell jag tittade på så är det en brottstyp som markant ha minskat, nämligen "tillgrepp av fordon", dessutom har "stöld ur fordon också minskat. Det är positivt och vi får väl gratulera biltillverkarna för bättre lås på bilarna. Alla andra brottstyper har ökat och speciellt sexuella brott och misshandel har visat en stigande kurva.

Vi undrar vad nästa steg blir, att mäta skattetrycket med opinionsundersökningar? Hur upplever ni skattetrycket? Var god att kryssa i rätt ruta. Vi hoppas att Edefalk inte tycker att statistik från BRÅ är "löst prat, troende, tyckande och rena myter".

Länk Newsmill

Länk BRÅ

Alla skall med, trots att argumenten tryter

2011-10-23T09:37:00.000+02:00

I ännu en ledare propagerar DN:s ledarredaktion för att Sverige bör gå med i eurosamarbetet och därmed införa Euro som valuta. Redaktionen gör detta ställningstagande när hela valutasamarbetet gungar som mest och allvarliga brister blivit uppenbara. Argumenten för ett deltagande i eurosamarbetet är inte längre ekonomiska, nu framförs i stället synpunkten att våra toppolitiker inte får vara med i samma beslutsorgan som de övriga europeiska toppkrafterna. Just detta, att få dunka rygg med Europas politiker har sannolikt varit den huvudsakliga drivkraften hela tiden. När nu de ekonomiska argumenten fallit som vissna fikonlöv så återstår bara det argument som hela tiden varit det huvudsakliga. Nu är det osannolikt att Sveriges befolkning vill riskera hela ekonomin för att vår politiska nomenklatura skall få klia rygg, vilket även DN:s ledarredaktion förstår. Så här skriver ledarredaktionen på i artikeln.

Därför är det olyckligt att Sverige inte ens deltar i det så kallade europlussamarbetet. Det är öppet för alla EU-länder som vill och det är bara en samling kritiska länder som valt att ställa sig utanför: Storbritannien, Tjeckien, Ungern – och Sverige.

Det är pinsamt att vårt land hör till denna grupp och det är märkligt att Socialdemokraterna hittills har motsatt sig svenskt deltagande.Regeringen borde göra mer för att övertyga S och därmed få en majoritet i riksdagen bakom ett beslut om att gå med.

Det vore rimligt att DN förklarade varför vi skall vara med i detta "europlussamarbete", länk. Vad är fördelarna och vad är nackdelarna? Vad har vi att tjäna på ett sådant medlemskap? Det som är pinsamt för DN:s ledarredaktion är inte pinsamt för mig eller för mina grannar, pinsamhet är således inget bärkraftigt argument i sig. Vi noterar också att det är (S) som skall övertygas, vad folk tycker är för redaktionen irrelevant. Till sist i artikeln.

Sverige måste också vara berett att bidra så snart euroländerna enats om rimliga förslag till lösningar på krisen.

Sverige = alla vi som betalar skatt, nota bene. Vi kan väl i sådana fall införa en "eurovärnskatt" så människor förstår vad det är för pengar som vi sponsrar Grekland och andra mañana-nationer med. Eller skall vi urholka vård, skola och äldreomsorg med de pengar vi skall stödja bankrutta nationer med? Så lätt man skänker bort skattebetalarnas pengar så fort det är EU-relaterat. Det finns två argument mot att vi skall vara med och bidra med stödpengar, förutom ovanstående argument, dessa är enligt följande.

Pro primo: Svenska folket röstade mot ett medlemskap i valutaunionen just för att slippa vara med att betala andras notor (bl.a.).

Pro secundo: Vilken hjälp fick vårt land när vi höll på att förblöda i början av 90-talet?

Länk DN

Om skivbolag, You Tube och aggro-kapitalism

2011-10-22T17:52:00.001+02:00

Om vi får vara lite oseriösa en stund så undrar jag hur i hela friden Techno Viking, filmen på tuben, har kunnat bli stoppad av "some ongoing legal issues". Det är alltså en hmmm...glad? amatör som dansar något technoliknande, filmat med någon amatörkamera på en gata någonstans i Tyskland. Allt är ren amatörism och rätt kul. Inga giriga skivbolag är inblandade. Ändå är amatörfilmen stoppad, otroligt! Bröt de månne mot några trafikregler när de spelade in filmen? Varför då stoppa filmen som torde vara utmärkt bevis?

Giriga skivbolag har däremot varit inblandade när de stoppade den urgamla låten "Rock'n Roll Blåa Ögon" av Nina letar UFO. Den låg tidigare på tuben och sångerskan, Malin Warne, var jätteglad att människor fortfarande lyssnade på låten, om än på tuben. Själva skivan, som släpptes 1987, går inte längre att köpa. Exakt vad förlorar skivbolagen på att stoppa filmen på You Tube? Förmodligen förlorar skivbolagen Sony och Legisroom inte en spänn på att filmen ligger på tuben, bedrövligt. Jag börjar bli innerligt trött på den nyliberala aggro-kapitalismen.

Svensk Näringsliv skickade förresten ut en enkät där man som kommunfullmäktige-representant skulle svara på om kommunen hade någon verksamhet som kunde läggas ut i privat regi. Jag besvarade enkäten efter tre brev på nätet. Ändå fortsätter de att skicka brev och i ett nästan hotfullt ordalag kräver de för fjärde gången att jag skall ge besked om alla kommunala verksamheter som kan läggas ut på entreprenad. Jag svarade i dag att slutar de inte att bombardera mig med hotfulla brev skall jag kliva in på deras kontor och ta saken muntligt. Vi får se om de fattar vinken.

Länk Techno Viking

Länk Nina Letar UFO

Folkfest i Libyen och på SVT

2011-10-21T21:01:00.000+02:00

Libyens diktator Khaddafi är död, förmodligen mördad efter att han blivit gripen. Det är tyvärr ett slut som ofta drabbar ledarna på den förlorade sidan i ett inbördeskrig, och kanske inte bara ledarna. Hade Khaddafis sida vunnit, vilken den med största säkerhet gjort utan inblandning utifrån, så hade slutet säkert blivit ännu grymmare. Att hysa förhoppningen om ett överlämnande av Khaddafi till en domstol när han väl tagits tillfånga är mer än lovligt naivt. Ingen har säkert räknat med detta på allvar. Inte ens USA:s elittrupper skonade Bin Ladin när de väl fick chansen.

Utan att ta ställning till någondera sidan i konflikten, så var bilderna och SVT:s glädjerus direkt osmakliga i går. Bilder på ett blodigt lik som släpades omkring likt en säck potatis samtidigt som de fullständigt odisciplinerade trupperna skuttade omkring och sköt vilt i luften gav direkt avsmak. I nyhetsinslaget berättade en man med glädje hur han och hans kamrater stått och sparkat på liket efter Khaddafi. Vi fick i Rapport åka direkt från dessa pöbelscener till studion, där det rådde ren feststämning. I de nyhetsinslag jag såg nämndes inte pöbelväldet med ett ord, eller att de slängt omkring ett blodigt lik. Inne i studion verkade scenerna vi just sett vara den naturligaste sak i världen. Det är inte utan att man börjar undra om det bara kommer reaktioner från främlingsfientliga inhumana personer likt undertecknad.

Väl tillbaka i studion är det självklart läge för våra utrikespolitiska experter, denna kväll i skepnad av Katarina Engberg, att ge sin syn på saken. Problemet var bara att vi inte fick höra några matnyttiga analyser. Jag ville veta vad den vinnande rebellrörelsen består av? Vilka de är? Vilka olika grupperingar som nu slåss om makten? Finns det religiösa fanatiker bland vinnarna? Vi fick inte veta någonting som vi inte visste förut. Det hela blev i stället en glädjefest, utan att vi fick veta vilka segrarna var. För allt vad vi vet kanske de inte är mer demokratiska än Khaddafi, och då finns det ju inte så mycket att fira. På plats har SVT någon som lyssnar till förnamnet "Samir". Han bjuder inte heller på några djupare analyser, trots att han talat med rebellerna och finns på plats. Nu är det väl inte hans jobb att bjuda på analyserna, utan experterna som SVT städslat.

Framtiden är oviss i Libyen, men vi hoppas självklart på en demokratisk och fredlig utveckling. Scenerna med gravt odisciplinerade rebeller är i sig ett ganska dåligt tecken. Men vi har ju vetat hela tiden att rebellrörelsen i princip saknar militär träning, så det behöver inte betyda att Libyen störtas in i anarki. Klart är dock att SVT med andra svenska medier firat diktatorns död lite väl tidigt och okritiskt.

Länk Rapport

Länk DN

Länk SvD

Strålande Guillou!

2011-10-20T13:53:00.000+02:00

Med rubriken ”Guillou bland invandrarna på Östermalm” beskriver en DN-artikel Guillous vardag i sitt grannskap på Östermalm. Det är inte utan att man drar på mungiporna när Guillou lägger ut texten, något han är mycket bra på. Hela Guillous tillvaro liknar påfallande mycket den livsstil Christopher Lasch beskriver i sin bok ”Eliternas uppror”. Det är ett liv där liberalerna reducerat mångkulturen till en basar av olika platser där det serveras exotisk mat och där man kan lämna traditionens tyngd för att i stället hänge sig åt trender härstammande från jordens alla hörn. I själva verket är Guillous vänsterfernissa i denna artikel tunnare än på de gamla träbåtar han förnöjt passerar kajen nedanför Östermalm. Så här säger Guillou i artikeln när reportern frågar om inte hans bostadsort sticker i ögonen för en man med hans vänsterpatos.

På grund av vänsterns intolerans och högerns tolerans är det bättre för mig att bo här. De som kallar sig vänster på Söder anser att jag inte är socialist på rätt sätt, inte feminist på rätt sätt. Och vi ska inte prata om vad djurvännerna tycker om mig.

Vi är många som erfarit ”vänsterns intolerans” och då lite mer handfast än vad Guillou upplevt den. Men det är förmodligen inte därför Guillou smälter så bra in i östermalmsmiljön, det är i själva verket för att han verkligen hör hemma där, bättre än vad G.W. Persson någonsin kommer att göra. Exakt vad är det som gör Guillou mer vänster än hans grannar? Finns det något alls förutom att han röstar på ett bedagat parti som nästan blivit exotiskt det med? Högerns (eller liberalernas) intolerans visar sig när man på allvar utmanar dem, och det är knappast vad Guillou gör, inte sedan han reviderat sitt utlåtande att SD är ickerasistiskt. Så kommer vi då till Guillous uttalande om invandrare, så här står det i artikeln.

2009 sa Guillou att Sverigedemokraterna inte var rasistiskt. Den åsikten har han senare reviderat.

– I kommentarsfält gnäller de om att jag, som är invandrarkramare, borde bo bland invandrare. Det gör jag också.

Det finns säkert en hel del åsikter vår gode Guillou har reviderat genom åren. Har man läst hans tidigare böcker så blir detta märkbart. Inte bara åsikter har reviderats genom åren, även synen på ähum… vissa främmande makter förmodar vi också har reviderats en smula.

Nu gäller kommentarerna i kommentarsfälten inte enskilda immigranter, utan de etniska enklaver som växt upp runt våra storstäder, vilket Guillou borde vara smart nog att förstå. Dessutom ljuger Guillou, han bor enligt artikeln på Banérgatan, där det enligt hans egen utsaga skall råda en någorlunda multikulturell miljö. Som kuriosa slog jag jämna gatunummer på Banérgatan från 42 till 50. Av de 125 namn jag fick upp klingade 3 (tre) med utländsk klang. Det låter inte som Fittja direkt, där skulle förhållandet vara ungefär tvärtom. Att strosa in till den lokale tobakshandlaren med utländskt påbrå (som av en händelse när DN-reportern är närvarande) är inte riktigt samma sak som att bo mitt i Rosengård. Vidare läser vi häpet detta när Guillou presenterar en av sina djupare analyser:

Partiet har inget stöd på Östermalm, förklarar Guillou. Han säger att de inte ens delar ut flygblad här utan anser att området är fullständigt förlorat.

– Detsamma gäller Djursholm och Danderyd. Högern är mest resistent mot den här typen av rasister.

Om Guillou studerat sin svenska historia bara en smula, måste han inse att det inte handlar om någon ”resistens” mot rasism. SD förfäktar ju en annan immigrationspolitik, vilket avsiktligt stigmatiseras som rasism eftersom det är så svårt att sakligt argumentera för den nuvarande politiken. Den verkliga rasism som förekommer och har förekommit är absolut inte obekant från de samhällsskikt Guillou plötsligt tar i försvar. Att sedan vissa skikt inom företagarvärlden är positiv till en ohejdad immigration som ett effektivt medel att pressa ned lönerna, borde inte heller vara helt obekant för herr Guillou, inte om han hade läst vänsterns grundkurs för nybörjare. Vad menar förresten Guillou med ”den här typen av rasister”? Finns det en annan typ av rasister på Djursholm? Förövrigt så driver ju Moderaterna i princip en Sverigedemokratisk politik i sina överklassenklaver, så i själva verket har Guillou inte en siffra rätt. Till sist citerar vi detta ur artikeln.

Det märks att Guillou är välkänd i saluhallen. Han hälsar igenkännande på flertalet handlare. Många undrar om hans bok har kommit ut i handeln. Han bjuds på ett ostron innan han slutligen slår sig ned för att dricka dagens tredje öl.

– Det här blir ju konstigt för att jag framstår som någon som bara går runt och dricker öl hela tiden, säger han.

– Jag borde ha tagit ett glas vin.

Detta är ju fullkomligt strålande! Som hämtat från Lasch beskrivning av den moderna multikulturalisten. Om Guillou läste igenom DN-artikeln långstamt och noggrant, skulle han nog dra slutsatsen att själv gå över till ett annat parti. Det är bara att räkna positiva och negativa saker han säger om vänstern respektive högern. Även Guillou bör klara denna enkla matematik.

Länk DN

Christopher Lasch ”Eliternas uppror” Med turistens blick

De som vill bli medlemmar i den nya intelligensaristokratin dras till kusterna, vänder ryggen åt landets hjärta och odlar kontakter med den internationella marknaden i snabbrörliga pengar, glamour, mode och popkultur. Man kan undra om de överhuvudtaget uppfattar sig som amerikaner. Patriotism står förvisso inte högt på deras lita över dygder. Att vara mångkulturell passar dem däremot perfekt. Det manar fram en angenäm bild av en global basar där exotisk mat, exotiska kläder, exotisk musik och exotiska stamseder kan avnjutas i en enda röra utan att någon höjer på ögonbrynen och utan att man behöver binda sig för något. De nya eliterna trivs bara på resande fot, på väg till en konferens på toppnivå, till det storslagna öppnandet av en ny franchiseanläggning, till en internationell filmfestival eller till en semesterort som ingen annan har hört talas om. De betraktar världen med turistens blick, ett perspektiv som knappast stimulerat ett lidelsefullt engagemang för demokratin.

Kritiska frågeställningar angående fallet Ganna Chyzhevska

2011-10-18T19:59:00.000+02:00

Media har tagit upp fallet med Ganna Chyzhevska som skulle utvisas i dag. Utvisningen stoppades av Europadomstolen i sista stund och familjen kan andas ut, tillfälligt i alla fall. Chyzhevska är enligt media både blind och gravt dement, vilket de många TV-inslagen bekräftar. Så här säger Emma Henriksson KD i DN.

Redan då såg vi att ensamma gamla människor med alla sina barn i Sverige skulle riskera att inte få stanna och tillbringa sina sista dagar här.

– Jag vill kunna sitta och hålla min mamma i handen när hon drar sitt sista andetag. Det borde vara givet oavsett om man har kommit till vårt land eller är född här

Först måste vi fråga oss varför hela Chyzhevskas släkt är i Sverige. Det är osannolikt att någon från Ukraina får politisk asyl i vårt land, det finns inga sådana skäl (se länk Freedomhouse). Är de arbetskraftsinvandrare så ställer det denna invandring i ett helt nytt ljus. I sådana fall riskerar arbetskraftsinvandringen bli ett ännu större minus än vad det förmodligen redan är, i alla fall om en hel släkt skall få uppehållstillstånd p.g.a. att någon i familjen får ett arbete. Så exakt hur har detta gått till? Chyzhevska skall enligt SVT ha bott i Sverige lite från och till sedan början på 2000-talet. Det låter också lite märkligt, tydligen har hon redan åkt fram och tillbaka. Någon som kommer på besök till sin släkt kan inte plötsligt få uppehållstillstånd.

Det är inhumant med att flytta denna 91 år gamla kvinna till en obekant miljö, det är allt som föregått denna situation som vi måste sätta frågetecken kring. Det finns förmodligen massvis med 90-åringar i Ukraina som är både dementa och skröpliga på andra sätt. Ingen tycker synd om dem. Dessutom finns det platser på jorden där gamla människor har det sämre än i Ukraina, hur synd skulle det vara om dem? Det är alltså själva flytten som är inhuman.

Vi måste börja om från noll och göra om hela vår immigrationspolitik. Vi bör ta emot politiskt förfölja människor som jagats, fängslats av en diktatorisk regim. Vi bör även ta emot viss arbetskraft med specialkompetens, det tjänar alla på. Visst skall man också kunna bosätta sig i vårt land om man gifter sig med en svensk och bestämmer sig för att leva i vårt land tillsammans. Den nuvarande immigrationspolitiken har dock nått vägs ände. Alla möjliga skäl används för att erhålla uppehållstillstånd. Många gånger är identiteten oklar när uppehållstillstånd ges. Ju oklarare våra regler är, ju fler ömmande fall skapas. Media slår också upp de enskilda fallen stort. Samtidigt skulle media lika gärna kunna göra långa reportage om hur illa det är ställt med vården av våra egna 90-åringar på olika håll.

Länk DN

Länk SvD

Länk Freedomhuse Ukraina

Patetiskt IOGT

2011-10-18T05:59:00.000+02:00

Innan vi gick med i EU så bestod riksdagen till stor del av nykterhetsfanatiker. Riksdagen förde en alkoholpolitik som inte stod i samklang med vad folk uppfattade som rimlig, milt uttryckt. Efter EU-inträde försvann alla dessa nykterhetsfanatiker, alternativt så blev de knäpptysta. Vår forna alkoholpolitik for all världens väg, och de tidigare nykterhetsfanatikerna i vår riksdag fann sig av någon outgrundlig anledning i att alkoholen började flöda in genom vårt lands gränser som en veritabel tsunami. Vad svenska folket tyckte spelade ingen som helst roll för nykterhetsfanatikerna som skulle representera vårt rätt törstiga folk. Däremot spelade det stor roll vad politikerna i Bryssel tyckte.

Nu har det varit väldigt tyst länge från IOGT av naturliga skäl, att nämna vår alkoholpolitik utan att snegla på EU-regler är ett svårt konststycke. När nu IOGT ändå vill påpeka att de fortfarande lever så går Anna Carlstedt till angrepp på att drottning Silvia en gång bjudit sina barn och deras kamrater på ett glas vin. Det är själva gesten som räknas enligt Carlstedt. Nej, det är inte gesten som räknas, det är EU som räknas, så istället för att kritisera våra vidöppna gränser så attackerar vi kungafamiljen. Det är ett lättare byte än politikerna i Bryssel. Vi kan jämföra Silvias "gest" att bjuda sin dotter på ett glas rödvin, mot att vi öppnat våra gränser för en veritabel flodvåg av alkohol som formligen väller in genom våra i princip obefintliga gränser. Vad spelar störst roll för folkhälsan tro? I sanning en tiotusenkronorsfråga.

Länk SvD

Den riktigt stora skolfrågan är det tyst om

2011-10-17T19:25:00.000+02:00

SNS har gjort en underökning av friskolereformen som de presenterade den 7e december. Det övergripande ansvaret för undersökningen var Laura Hartman som publicerade en artikel på DN, länk. Den som i själva verket hade utfört själva undersökningen var nationalekonom Jonas Vlachos. De undersökningar som Vlachos gjorde visade att friskolor inte presterar varken bättre eller sämre än kommunala skolor, om man tar hänsyn till det selekterade elevunderlaget. Undersökningarna visade också att kommuner samt skattebetalare inte vinner ekonomiskt på friskolereformen. Detta är elementärt för alla med mer än 80 i IQ. Skolpengen är vad den är och betalas ut till alla skolplatser oavsett om det gäller en friskola eller kommunal skola. Det lär knappast behövas en nationalekonom för att förstå detta.

Efter presentationen av undersökningen drog en storm av harm över främst Laura Hartman (som egentligen bara presenterade det Jonas Vlachos kommit fram till). T.o.m. under själva presentationen (som undertecknad bevistade) föll friskolepastorn Peje Emilsson ut i affekt över Hartman, som fick veta att hon knappast var vatten värd. Sverigedemokrater är ju vana att ta emot hatiska utfall från humana samhällsbärare, men Hartman såg ut att ta ganska illa vid sig (otränad som hon är). Man utmanar inte Svenskt Näringsliv ostraffad. Vilket Hartman bekräftar i dagens artikel i DN-Debatt, länk.

Frågan som Hartman ställer i artikeln, och i den uppmärksammade utredningen, är hur vi skall få våra friskolor och andra privatiserade samhälleliga funktioner att fungera optimalt. Det är dock inte den riktigt stora frågan, den riktigt svåra utmaningen. Den viktigaste frågan är i stället hur vi skall få vår kommunala skola att fungera. Den fungerar dåligt på sina håll, mycket dåligt. Det beror inte på att den drivs i kommunal regi, utan på samhällsutvecklingen. Vi har ett multikulturellt samhälle där invanda regler och underförstådda paradigmer inte längre gäller, såsom respekt för vuxna, lärare och kvinnor. Vi har ett samhälle som gradvis undergrävt skolan, de vuxnas och lärarens auktoritet. Elever tillåts ta ut svängarna alltmer i sitt uppförande, medan lärarnas handlingsutrymme krymps.

Följden av utvecklingen har blivit stök i skolorna och en undermålig undervisningssituation. Elever som inte är starka eller populära nog kan ibland bli utsatta för diverse övergrepp av kamrater. Skolgårdens värstingar får bete sig hur som helst medan läraren skall behålla sitt lugn om han/hon inte skall riskera en anmälan. Ansvarsbördan på lärarkåren blir orimligt stor medan allt ansvar tas ifrån stökiga elever, och ibland även föräldrarna till dessa elever. Att friskolor skulle lösa detta problem är en önskedröm som är så orimlig att det är brottsligt att hänge sig åt den.

Friskolor löser det problemet att enskilda elever och lärare kan byta från en stökig skola till en lugn friskola, men det lär knappast lösa skolproblemet i sig. Ur vissa aspekter kan det i stället förvärra situationen när "normala" elever lämnar en skola i utförsbacke. Den riktigt stora frågan är hur vi skall åtgärda problemen i vår skola, antingen det är friskolor eller kommunala skolor det rör sig om. Den riktigt stora skolfrågan är det tyvärr ingen som talar om.

Länk DN Hartman 1

Länk DN Hartman 2