REFERENS-SIDA
Sakine Madon har tidigare i en mycket uppmärksammad artikelskrivit om den journalistiska kompisklubben i vårt land. Madon som förövrigt själv skrivit en artikel ihop med Elite-listans Jan Söderqvist, länk) I Stockholms innerstad bor 19 procent av alla journalister och på Södermalm som är det verkliga innestället bodde när Madon skrev sin artikel hela 1259 journalister. Det är självklart att denna geografiska koncentration av journalister får enorma effekter för journalistiken och den gemensamma politiska diskurs dessa journalister representerar. Lika självklart är det att detta är ett allvarligt demokratisk problem.
Det finns dock en subgrupp till den rena journalistkåren. Det är en grupp som journalistkåren hämtar sina nya medlemmar från, kommunicerar med, byter åsikter med. Denna grupp består av skrivande personer som är politiskt intresserade och initierade. Ibland finns gemensamma nämnare som Expo, ibland finns det nätverk som dessa personer deltar i. Ibland har medlemmar av denna grupp skrivit en bok, i annat fall kanske de frilansar som journalister. I en del fall så är rena politiker en del av dessa nätverk, främst socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker.
Denna journalistiska subgrupp med starka kopplingar till den svenska journalistkåren har alltså starka band med det Socialdemokartiska partiet samt Vänsterpartiet, såväl till den svenska tongivande journalistkåren.
Hur ser då dessa nätverk ut, vilka består de av? Jag har bara genomfört en lätt slagning på Facebook och twitter, ändå ser man nätverken framträda tydligt. Jag vill också påpeka att vi nog måste ta kompisrelationer på Facebook med en nypa salt, jag är själv ”vän” med människor på Facebook jag knappt känner. Trots detta så ser vi speciella nätverk framträda i relief som påverkar den allmänna politiska debatten i vårt land.
På Facebook är Lena Sundström (närmare presentation överflödig) kompis med Tove Lifvendahl och Ulf Kristoffersson.
Tove Lifendahl är tidigare MUF-ordförande och numera kommunikationschef vid Svenskt Näringsliv.
Ulf Kristoffersson är den TV4-journalist som gick till hårt angrepp mot Åkesson inför valet.
Daniel Poohl är kompis med Anna-Lena Lodenius, Hampus Brynolf, Caroline Stenman, (Sakine Madon, Sanna Klinghoffer, Tommy Funebo, Ulla von Essen, Alexander Bard och Leo Lagercrantz.
Anna-Lena Lodenius är mycket känd som ”expert” på högerextremism och Sverigedemokraterna. Hon är också känd för sin kraftiga omsvägning i sin inställning gentemot SD ungefär vid tiden för när Kaliber gjorde sitt Wallraffande känt i ett uppmärksammat radioprogram.
Hampus Brynolf går det rykten om som innebär ett tidigare engagemang i vänsterextrema våldsrörelser. Jag kan inte själv bekräfta dessa rykten. Han skall dessutom vara gift med Anne Brynolf (DN), något jag inte heller kan verifiera.
Caroline Stenman var den journalist som Wallraffade på SDU:s båtresa men upptäcktes. På Flashback har man försökt att lokalisera denna kvinna men inte lyckats, slutsatserna många drog på trådarna i Flashback är att Stenman är att taget namn, alternativt att Stenman har skyddade personuppgifter.
Sakine Madon är journalist och utan tvekan den vettigaste personen i denna illustra församling. Jag hänvisade t.o.m. till en artikel skriven av henne i början av denna artikel, om ni minns.
Sanna Klinghoffer jobbade på Kalibers redaktion när de gjorde sitt omfattande Wallraffande känt för omvärlden. Nu jobbar hon på Uppdrag Granskning med Janne Josefsson och Lina Makboul.
Tommy Funebo, vidare presentation fullständigt överflödig.
Ulla von Essen är lärare och ”forskare” vid Södertörns högskola och har dessutom författat en rapport om Sverigedemokraternas kommunpolitik. Von Essen med sitt vardagliga efternamn, har profilerat sig som en tämligen aggressiv ”antirasist” och rabiat motståndare till SD. Att mångkultur och politisk korrekthet står mycket högt i kurs hos von Essen behöver man inte tveka om.
Leo Lagercrantz var för mig ett ganska okänt namn. Jag tog med hans namn enbart för att det förekom så oerhört ofta i nätverken. En slagning på Wikipedia säger det mesta, kulturkritiker på Expressen etc. etc.
Alexander Bard slutligen behöver väl ingen ytterligare presentation. Värt att nämna är ändå att Bard stod för den omtalade ”Elitlistan” där bara speciellt inbjudna fick vara med. Idealet för denna lista (som öppet deklarerades inom gruppen) var närmast nazistisk och oerhört otrevlig. Poohl är alltså vän med en person som i sin E-postlista propagerat för i det närmaste nazistiska ideal där det stolt deklarerades att ” Hat är en fantastisk känsla”.
Tittar vi sedan på…
Anna-Lena Lodenius relationer på Facebook så finner vi bekanta namn som Ardalan Shekarabi, Birgitta Olsson, Bo Krokvig, Daniel Suhonen, Karin Jämtin, Dilsa Demirbag-Sten, Erika Bjärström, Hampus Brynolf, Katrin Kielos, Kent Härstedt, Leo Lagercrantz, Ursula Berge, Veronica Palm.
Här vimlar det av kända socialdemokratiska politiker som Ardalan Shekarabi, Bo Krokvig (partistrateg), Karin Jämtin, Katrin Kielos, Kent Härstedt, Ursula Berge och Veronica Palm. Jag vet uppriktigt inte hur tät kontakt Lodenius har med dessa socialdemokratiska potentater, var Lodenius har sina sympatier kan dock inte vara svårt att räkna ut.
Mer förvånande är att Lodenius har den kända TV-journalisten Ulrika Bjärström på sin kontaktlista. Även Dilsa-Demirbag finns med, som en något mer nyanserad politisk debattör.
Går vi sedan ner i ytterligare ett led och gör som Expo är så pigga på att göra, alltså att titta på vänners vänner, så ser vi att…
Hampus Brynolf på sin vänlista har namn som Rosana Dinamarca, Richard Slätt, Sanna Rayman, Ulf Bjereld och Veronica Palm.
Veronica Palm är t.o.m. en av aspiranterna på partiledarposten för socialdemokraterna. Har hon förbindelser med en person, som i alla fall misstänks för att ha medverkat i våldsamma AFA-aktioner så måste detta vara besvärande. Nu kan jag som sagt inte garantera dessa uppgifter (jag påtalar detta igen för säkerhets skull).
Rosana Dinamarca är en känd V-politiker, hon är dessutom inte känd för att tillhöra högerflygeln i V, om vi uttrycker oss milt.
Rickard Slätt är en trevlig och social kille med starka åsikter, dessutom en fanatisk Hammarby-fan. Tyvärr har han också tillhört Expos styrelse.
Ulf Bjereld är med i Sveriges kristna socialdemokraters förbund. I sin ungdom kan dessutom Bjereld stoltsera med ett medlemskap i KPML®, inte så många förunnat. Bjereld är gift med Marie Demker. Har vi hela bilden klar för oss nu?
Twitter
Lena Sundström twittrar ivrigt med Ulf Christoffersson, Ulf Bjereld, Helle Klein, Martin Aagård (Aftonbladet) och Isobel Hadley-Kamptz. Nya namn är Helle Klein som tillhör socialdemokratins vänsterflygel och Isobel Hadley-Kamptz, som på valnatten twittrade att hon ville döda någon (när det stod klart att SD kommit in i riksdagen). Naturligtvis är Hadley-Kamptz en given medlem i detta sällskap. Sundström twittrar också med socialdemokraternas Carina Hägg (http://twitter.com/#!/LenaSundstrom/statuses/69154667799654400)
Tittar vi lite på…
Isobel:s twitter så är adressaterna namn som Anna Ardin, Daniel Swedin, Ali Esbati, Richard Slätt, Katrin Kielos samt Paulina Neuding.
Anna Ardin tillhör den socialdemokratiska broderskapsrörelsen och har dessutom profilerat sig som feminist. Hennes politiska tillhörighet råder det alltså inte någon tvekan om.
Daniel Swedin presenterar sig själv så här på Newsmill ” Han är verksam som frilansjournalist, men jobbar för närvarande som biträdande forskare på SOM-institutet i Göteborg”. Ännu en frilandsjournalist alltså. Att en person med denna kamratkrets är forskare på SOM- institutet väcker en del frågor dock. Det är ju samma institut som regelbundet mäter svenska folkets inställning till immigrationen bl.a. Hur kan Swedin vara ”oberoende” i detta arbete?
Ali Esbati är bloggkompis med den berömde Jinge och han är väldigt mycket till vänster, för att uttrycka oss diplomatiskt. Esbati anklagades för några år sedan för att ha infört en ny smart metod på sin blogg för att bekämpa meningsmotståndare. Esbati släppte igenom kommentarer av meningsmotståndare som var plumpa, ogenomtänkta och kanske inte helt enligt verkligheten, och som dessutom var av språklig tvivelaktig karaktär. När meningsmotståndare som däremot var intelligenta, välbalanserade och hövligt formulerade ville posta sina kommentarer, filtrerade han dessa. En helt ny metod för att misskreditera sina meningsmotståndare alltså.
Katrin Kielos känner vi till efter otaliga framträdande i TV-rutan. Jag skulle väl ändå säga att hon tillhör mitten av socialdemokratin, ungefär. Vad många inte känner till är att Kielos hade en välbesökt blogg för ett antal år sedan, och att hon där höll sig med torpeder som på grövsta möjliga sätt misskrediterade dem som skrev allför obehagliga sanningar i kommentarerna. Jag gick själv med stort nöje in och skulle agera ”torped mot torpederna” men vi han precis att lägga upp strategi, taktik, nicks o.s.v. innan Kielos lade ner sin blogg, synd.
Paulina Neuding är ett intressant namn som dök upp på Isobels twitterlista. Neuding passar väl inte in riktigt i den övriga församlingen och har väl mest gjort sig känd som liberal. Dessutom har hon på ett ganska klart sätt markerat mot extrem islamism, något som säkert är främmande för de flesta andra i denna artikel. Neuding har dock också markerat tillräckligt starkt mot SD för att ändå välkomnas i ”gänget” tydligen.
Jag vill påpeka att ofta är det inget märkvärdigt som sägs på Facebook eller i twittret, det är mest vardagliga saker. Det är dock inte det saken gäller utan precis som Madon konstaterade med de etablerade journalisterna, det nästan incestuösa banden och kontakterna inom en grupp som direkt (etablerade journalisterna) eller indirekt (de ännu ej etablerade journalisterna) påverkar det politiska samtalet i vårt land och som från min utgångspunkt, upprätthåller den politiska korrektheten i vårt land.
När vi systemkritiska personer möter meningsmotståndare, så kommer de nästan allesammans från samma läger, från samma klubb. De är inte så många, men de är vana att skriva, debattera och de har allesammans kontakter med den etablerade median i vårt land. De har inte bara direktkontakter med samma journalister som svenska folket läser artiklar av dagligen, de har dessutom omfattande partipolitiska kontakter, ofta då till det Socialdemokratiska partiet.
Vi har föreningen (stiftelsen) Expo som skall granska extremhögern (fast de verkar ha fixerat sig vid SD, som inte tillhör extremhögern) vi skulle behöva ett Expo för att granska de rakt motsatta politiska krafterna i vårt land. Jag tror dock att den politiska viljan är tämligen ljummen för ett sådant projekt bland etablissemanget.
