Man kan fråga sig varför vår riksdag, som gör allt för att
tona ned alla nationella känslor, gjorde svenska flaggans dag till helgdag och
nationaldag. Förmodligen blev kontrasterna mot Norges ”syttande mai” lite för
penibel. Datumet 6 juni valdes Gustav Vasa till Sveriges konung 1523 (då sattes
dessutom definitivt punkt för Kalmarunionen). Vasa kan sägas vara den som
någotsånär skapade ett enhetligt svenskt rike.
Själklart skall på denna nationens högtidsdag en massa
debattörer lägga sina perspektiv på nationen och nationaldagen. Andreas Heinö
skriver i en Expressen-artikel om en svenskhet som utmärkt väl går att anpassa
till mångkulturen. Detta är väl något som alla tagit för givet, sedan de flesta
med tvåsiffrigt IQ upptäckt att olika kulturer inte smälter samman till en
alldeles ny kultur, inte under överskådlig tid i alla fall, (om ens någonsin).
När och om det händer är det dessutom slut med mångkulturen, eftersom vi då har
en ny kultur med rötter i olika kulturer.
Vi tror oss också kunna gissa att denna nya kultur, med
inslag från områden som är hyggligt auktoritära, kommer att bli betydligt
mindre liberal och ”inkluderande” än vad dagens politiskt korrekta maktelit
någonsin kan tänka sig. Vill man spetsa till det lite, kan man med fog påstå
att liberalerna själva avskaffar liberalismen med deras liberala immigrations -
och kulturpolitik.
Många debattörer lite längre högerut, som Heinö har lämnat
det mest vansinniga vänsterflummet på betryggande avstånd och ser på
nationaldagen ur ett ängsligt intellektuellt perspektiv. Man vill ändå hålla de mest
vansinniga globaliseringsförespråkarna och nationsförnekarna på behörigt
avstånd. Detta av tre orsaker. Först och främst kanske man faktiskt upptäckt
hur vansinnigt de resonerar. För det andra har man upptäckt att dessa faktiskt
inte längre är politiskt korrekta, då hela den samhälleliga diskursen
förskjutits åt det konservativa hållet. För det tredje har man med ett minimum
av intellektuell förmåga insett hur oerhört svagt folkligt stöd
nationsförnekarna besitter.
Om nu det svenska folket med dess gräsrötter i grunden
älskar sitt fosterland och den svenska kulturen, varför firar vi inte vår
nationaldag lika rejält som norrmännen? Svaret är så självklart att vi aldrig
skulle behövt ställa frågan, just för att vi är svenskar. Själv skulle jag
aldrig drömma om att springa ut på Drottninggatan, hoppa omkring med en flagga
samt skrika och vråla. Det ligger inte i min natur, det är inte så jag är
socialiserad. Det man håller kärt vårdar man utan stora åthävor och braskande
manifestationer. Man vårdar det i det lilla, i vardagen.
En svensk manifesterar sina känslor för det svenska lite mer
påtagligt när Sverige vinner VM i ishockey eller brons i fotbolls-VM. Vi
manifesterar det genom att tyst muttra när vi läser DN på morgonen och svär
avsluta vår prenumeration. Vi manifesterar det genom att hålla på våra
traditioner. Vi manifesterar det genom att ihärdigt hålla fast vid det typiskt
svenska sättet att vara och umgås, med ett oändligt antal formella och
informella regler för hur man agerar mot sina medmänniskor. Vi manifesterar det
genom att hålla fast vid våra dryckesvanor och vår syn på djur & natur. Vi
manifesterar det genom vår unika syn på jämställdhet och demokrati inom familjen,
en syn som förövrigt har sina rötter under vikingatiden och inte är något som
dagens feminister kommit på.
