Heléne Lööw om syster Marianne

I Axess skriver Heléne Lööw en intressant artikel om rasismen i dag och ur ett historiskt perspektiv. Allt som Lööw kallar rasism är som vanligt inte rasism utan åsikter om immigrationspolitiken. Dock ger Lööw en mycket mer mångfacetterad bild av både rasismen och antirasismen (jag bör skriva alla ord som rasism och antirasism med citattecken, men vi lämnar det därhän) än vad antirasister brukar. Det är ju också därför Lööw vunnit pris som ”årets antirasist” på denna blogg.

Lööw skriver bl.a. om ”syster Marianne” som tydligen var en i media ofta förekommande antirasist under 80 och 90-talet. Så här står det om denne ”syster Marianne” i artikeln.

Affären med Radio Islam belyser också andra aspekter av oförmågan att hantera denna komplexitet. En som kom att figurera i Radio Islam-debatten var syster Marianne från den 1987 bildade så kallade Fristadsrörelsen, vilken gömde flyktingar som hotats av utvisning. Hon kom snabbt att bli en av förgrundsgestalterna i den antirasistiska rörelsen. Hon deltog i konferenser, skrev debattartiklar och gjorde utspel i pressen. Hösten 1987 intervjuades hon i Radio Islam. I intervjun sa hon bland annat: ”Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelserna av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker.”
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet gjorde hon följande förtydligande: ”När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att fl yktingar avvisas från Arlanda.

Reportern: – Gör detta tyskarnas skuld mindre? 

Syster Marianne: – Ja, tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna,
till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.

Reportern: - Vad var tyskarna tvungna att ta hand om? Kunde man inte låta judarna leva?

Syster Marianne: - Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då plötsligt får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna ’Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte.

Reportern: - Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?

Syster Marianne: - Ja, självklart.”

Man kan alltså vara ”antirasist” men ändå tycka att judeutrotningen var en bagatell som Storbritannien och andra Allierade länder var skuld till. Om en Sverigedemokrat skulle säga hälften så kontroversiella saker som Marianne skulle ett uteslutningsärende vänta tämligen omedelbart, men denne ”Syster Marianne” är alltså en antirasist. Dessutom säger Lööw att denne Syster Marianne var en förgrundsfigur inom den antirastiska rörelsen under 80 och början på 90-talet.  Det kanske vore läge att den antirasistiska rörelsen också vädrade ur sin garderob.

Man måste också tyvärr dra den slutsatsen att förgrundsfiguren inom den antirasistiska rörelsen under 80 talet också var rasist, alltså denne syster Marianne var både rasist och antirasist på samma gång, hur nu det är möjligt. Det går naturligtvis inte att både vara övertygad äkta antirasist och rasist på samma gång, det är en slutsats Heléne Lööw också borde draga tycker man. Man kan inte vara antirasist men göra ett undantag för ett folk som man tycker sig ha rätt att hata. Det för oss till slutsatsen att dagens ”antirasister” egentligen inte är antirasister i ordets egentliga bemärkelse. Det är mer ett varumärke en beteckning för ett politiskt ställningstagande, ett ställningstagande för en generös flyktingpolitik, ett mångkulturellt samhälle och den rådande politiska korrektheten. Att vara ”antirasist” i dag har alltså väldigt lite med kamp mot äkta rasism. Betecknande nog så riktas också den mesta energin inte mot äkta rasister utan mot SD, det stärker ytterligare tesen att dagens antirasister mer står för ett politiskt ställningstagande än någonting annat.

Länk Axess

Billström som heterosexuell

I en vällustigt skriven artikel i DN så konstaterar artikelförfattaren att det väckt en del negativa reaktioner när man varit lite extra kreativ och finurligt då man gett rollen som fornnordisk gud till en svart man, nämligen Idris Elba. Så här står det i artikeln.

Det är brittiske regissören och skådespelaren Kenneth Branagh (bland mycket annat känd som kommissarie Wallander i ett antal brittiska tv-filmer) som valt att ge rollen som guden Heimdall till Idris Elba. Det skulle han inte ha gjort om han velat hålla sig väl med fundamentalistiska anhängare av den serie som förlaget Marvel skapat och som filmen ”Thor” bygger på.

Självklart är det ett konstnärligt och kreativt grepp att låta den fornnordiske guden Heimdall spelas av en svart man. Speciellt som Snorre Sturlason just kallade Heimdall för ”Den vite asen”, det bryter ny mark och provocerar fram gamla fördomar. Elba själv tycker att det är ett utmärkt konstnärligt grepp att låta honom som svart man spela Heimdall, så här säger han enligt DN.

Branagh bryr sig inte – och inte Elba heller. Den rasistiskt färgade invändningen mot att britten fått rollen har 37-årige Elba själv kommenterat på ett avspänt sätt:

Jag tilldelades rollen i ´Thor´ och jag ska spela en nordisk gud. Om man känner till något om nordmännen så är det att att de inte såg ut som jag, så är det med det. Jag ser det som ett tecken i tiden inför framtiden; vi kommer att få se mer av att många aspekter spelar in när roller besätts. Och jag menar att det är bra

Självklart är alla som opponerar sig mot denna lilla korrigering av historien rasister och kanske t.o.m. Sverigedemokrater. Och visst är det ett tecken inför framtiden. Vi kommer kanske snart att få se Oden gestaltad som lesbisk arabisk kvinna som har ett komplicerat och stormigt förhållande till Frigg, som genomgått ett svårt och traumatiskt könsbyte till man.

Själv funderar jag på att sätta upp en pjäs om Alliansregeringen där Reinfeldt får spelas av en bantuneger och Billström får spelas av en helt vanlig svensk heterosexuell vit man (det sista kan verka lite väl magstarkt, men vi talar om att bryta ny mark här, spränga gränser, provocera). Detta vore ett utmärkt sätt att locka fram alla med gamla mossiga fördomar och dolda rasistiska föreställningar. Den som protesterar är rasist.

Länk DN

Diktaturens kreatur igen

Återigen får vi studera hur demokratin fungerar i vårt land. Ännu ett kapitel i den historia om Hellawi och det trubbel han råkat ut för i Södertälje med sitt fackförbund Kommunal. Detta i samband med att det blev känt att Hellawi står på SD:s kommunallista. Nader Hellawi har skickat uteslutningsärendet till mig och det illustrerar det fullständiga vansinne som råder i vårt land, i Kommunal och i Peter Boströms hjärna. 

På vilket sätt SD sprider "rasism" klagör inte Boström på något sätt, han bara påstår det. Att utesluta medlemmar som inte delar Boströms världsbild tycker tydligen inte Boström strider mot "alla människors lika värde". Är inte Hellawi värd lika mycket som Boström då?

Jag anser själv att människor föds med universellt lika mycket värde, ett fattigt barn som föds i Tanzania är rent mänskligt inte mindre värt än ett barn vars föräldrar bor på Östermalm.  Det fattiga barnet har chanser att växa upp till en ärligare, strävsammare och humanare människa än det barn som, dimper ned på Östermalm. Vem skall förresten gradera värdet på olika människor? Bara tanken är sjuk och den har aldrig sysselsatt mig. Däremot måste jag säga att personer som Peter Boström verkligen frestar på uppfattningen om allas lika värde, oändligt mycket mer än ett fattigt barn i Tanzania.

Ett klick för demokratin

Sverigedemokraternas hemsida har rasat bort från googles sökomor i.o.m. att sidan bytt server. Nu hittar man den inte ens på google. Första åtgärden blir att klicka på den så den får träffar. Därefter får man klicka upp den på sökmotorn när den väl hamnar där. Då söker man på SD och klickar på den länk som leder till hemsidan.

Länk SD-riks

Valarbetarna i Rosengård

SD:s valarbetare i Rosengård har svårt att hejda sig inför den kommande valrörelsen, de har följaktligen tjuvstartat med att sticka ett antal bilar i brand, en Minilivs samt en kiosk. Mer disciplin påbjudes, det är för tidigt att starta redan nu. Nu är väl inte just disciplin dessa valarbetares främsta signum, snarare frenesi och attityd.

Annars brukar faktiskt Botkyrka ligga i topp när det gäller bilbränder, i alla fall enligt en del publikationer. De hårt strävande valarbetarna i Stockholms södra förorter får dock inte samma publicitet och når inte ut med sitt budskap på samma sätt som i Rosengård och i Göteborg. Det är det rådande politiska och mediala etablissemanget som lagt locket på, med framgång får man nog lov att säga. Jag har hört ryktesvägen att den brandman som läcker till pressen ligger väldigt ”pyrt” till, om uttrycket tillåts. En modern stor brandbil eldades upp i Botkyrka utan att ett enda ord läckte ut till pressen, inte ens Putin och Mugabe skulle lyckats med det.

Länk DN aktuell

Länk SvD

Gamla länkar

Länk DN Botkyrka

Länk SvD ökning

Länk SvD Botkyrka

Länk Newsmill Unsal

Så kom det då...

...Beskedet att MP backat om samverkan med SD i Karlskrona. Alla med fungerande hjärnor insåg ju genast att demokratin och åsiktsfriheten skulle fira nya triumfer genom att MP på riksplanet skulle ta den lokala MP-organisationen hårt i örat när de hade mage att se SD som ett parti bland andra.

Länk DN


Länk SvD

Bra artikel

En bra och välskriven artikel i "Bloggo", skriven med känsla och förnuft. Artikeln handlar om varför "Bloggo" vänt de nuvarande riksdagspartierna ryggen.

Länk

Det vi verkligen efterfrågade fick vi inte

Alliansregeringen går ut i DN Debatt, denna tummelplats för etablerade politiker, och lägger fram sitt förslag på ett ”tryggare Sverige”. Förslaget innehåller en del bra saker, utan tvekan. Speciellt är en satsning på att snabbt fånga tag i ungdomar på glid ett bra förslag. Så här står det i DN.

För att få kortare väntetider i rättsväsendet vill vi koppla de statliga anslagen till myndigheternas handläggningstakt. Ny påföljd – ”helgavskiljning” – för lagöverträdare över 15 år. Särskilda kommunala nämnder för barn under 15 som begår brott. Slumpvisa, frivilliga drogtester i skolorna vid behov. Möjlighet för polisen att publicera bilder på misstänkta brottslingar för att få in tips. En förstärkt Riksmordkommission för svårlösta spaningsmord. Möjlighet att avkunna domar även när den åtalade inte infinner sig i rätten. Hårdare straff för sexualbrott, snatterier och när bilder av sexuell natur sprids utan medgivande. Det är några av förslagen, skriver arbetsgruppens ledamöter Beatrice Ask, Johan Linander, Johan Pehrson och Inger Davidson.

Jag tycker att förslaget med ”helgavskiljning” för ungdomar som tydligt gått över gränsen är ett kreativt och bra förslag. Även förslagen med hårdare straff för sexualbrott är bra. Däremot undrar vi varför inte Alliansregeringen införde en del av detta redan under sin första mandatperiod, det kan inte vara så att det skall krävas två mandatperioder för att genomföra förslag som dessa. Att Alliansen inte genomfört något på rättsområdet under sin första mandatperiod, och dessutom kommit med tokiga förslag om grälla kuvert till misstänkta, minskar deras trovärdighet rejält. Många skattesänkningar genomförde regeringen på rekordfart vid sitt tillträde, annat har inte blivit av alls, det duger inte.

Den främsta kritiken är dock en annan. Väldigt många människor och denna blogg, har i många år efterfrågat hårdare straffpraxis för våldsbrott, speciellt för unga förövare som kommer undan så billigt så det mest liknar ett hån mot brottsoffer och övriga samhället. Jag ser inget i denna artikel om hårdare straffpraxis för våldsbrott. Det är helt avgörande för en trovärdig rättspolitik att straffen för speciellt oprovocerat grovt våld ökar rejält, nu vänder sig en majoritet av befolkningen med avsky mot de absurt låga straff en del unga våldsbrottslingar får. Vi har det förfärliga exemplet på den unga flicka som blev mördad, av ingen orsak alls, vid en busstation förra året. Gärningsmannen avslutade sitt avskyvärda brott med att slänga flickan i ett vattendrag som om hon vore sopor. Det löjligt låga straff gärningsmannen fick för sitt groteska brott var inget annat kriminellt det också. Ingen regering som inte gör något åt detta absurda förhållande röner någon trovärdighet på rättsområdet.

Länk DN

Diktaturens kreatur

Nader Hillawi står som andranamn på Sverigedemokraternas lista till kommunalvalet i Södertälje. Hillawi är utbildad ingenjör i sitt hemland Irak men arbetar som bussförare i Sverige. Hillawi skulle alltså vara den typiska invandrare som Sahlin skulle sluta till sin barm enligt alla de anekdoter hon ideligen berättat om högutbildade invandrare som kör taxi. Vi får väl anta att buss eller taxi inte spelar någon roll i detta sammanhang.

När det blev känt att Hillawi ställde upp för Sverigedemokraterna så fick han dock omedelbart problem med fackföreningen. Ordförande för fackföreningen i Södertälje kallade genast in Hillawi till sitt kontor och framförde krav i en hotfull attityd. Så här står det i Länstidningen om mötet när tidningen pratar med fackordföranden.

Kommunals Peter Boström vill inte berätta vad som sas på mötet.

– Lika lite som jag skulle kommentera ett rehabfall tänker jag kommentera en diskussion jag för med ¬enskilda medlemmar.
Hur ser du generellt på att kombinera medlemskap i SD och Kommunal?

– Att vara företrädare för Kommunal och medlem i Sverigedemokraterna är oförenligt. På samma sätt menar jag att det är oförenligt att vara företrädare för SD och medlem i Kommunal.

Boström vill inte säga vad som sades på mötet men jag har fått ett E-postmeddelande från Hillawi där han själv berättar hur mötet gick till. Mötet skedde för det första i en hotfull ton, besked hur Hillawi tänkte göra krävdes efter en halvtimmas betänketid. Det sades dock att om Hillawi gick ur SD skulle han få ALL hjälp och stöttning som överhuvudtaget kunde uppbringas.

Hillawi hade dessutom blivit lovad att få gå en tvådagars kurs på arbetsgivarens bekostnad, för det krävdes dock ett intyg från facket, som i vanliga fall är en ren formalitet. Nu fick inte Hillawi detta intyg av den humana och demokratiskt lagde Boström, därmed blev det ingen kurs för Hillawi. I E-posten som jag fick av Hillawi så jämför han samtalet med Peter Boström med de förhör han varit med om av den irakiska säkerhetspolisen. Vilket som var värst är inte givet, samtalet med Boström eller den irakiska säkerhetspolisen. En kamrat till Hillawi som också är utsatt för samma sak och var med på samtalet blev enligt Hillawi mycket rädd, precis samma rädsla kände Hillawi igen efter de förhör han och hans vänner varit med om med den irakiska säkerhetstjänsten under Saddam.

Jag vet inte hur många som läser denna blogg har, jag vet inte hur stor spridning detta får, men jag hoppas innerligt att våra politiker får detta upptryckt i deras ansikten så de tvingas ta ansvar. Gör de inget åt detta så är åsiktsfriheten och demokratin på samma rudimentära nivå som i Irak, vi har faktiskt en Irakflyktings egna ord på det. Jag förstår inte hur i all världen våra vältaliga och medietränade politiker skall kunna slingra sig ur detta, inte på ett trovärdigt sätt i alla fall. Låt oss stå upp som en man för Nader Hillawi, gör vi inte det blir det vår tur nästa gång.

Länk Länstidningen

Länk Kommunal trafiksektionen kontakt

Det mångkulturella samhället är här

En förskola i Rosengård har tvingats stänga p.g.a. av hot, skadegörelse och våld. Polisen står som fallna från himlen och säger sig inte ha blivit informerade. Kommunen har inte heller blivit informerad säger kommunföreträdare. Så här står det i SvD.

Trots att facket har stängt förskolan efter upprepade hot mot både barn och personal samt skadegörelse ligger ärendet inte hos polisen.
"Hade vi haft kunskap om det här hade vi gjort något", säger närpolischefen i Rosengård till SvD.se. I kommunen ska man nu se över rutinerna.

I det Sverige som jag växte upp i hade det som hänt förskolan i Rosengård varit helt overkligt, ungefär som om vi fått besök av Marsmänniskor. Hade det ändå hänt hade samhället reagerat med kraft och beslutsamhet, alla hade förstått på alla nivåer att här måste det till omedelbara krafttag. Nu blir det en ganska liten artikel i bara en av våra rikstidningar. Man anar en uppgivenhet från berörda myndigheter men även från medialt håll.

Vi har skapat ett sämre samhälle på många vis än det trygga samhälle vi en gång hade. Våra politiker har tagit beslut som lett utvecklingen i fel riktning. Utvecklingen går inte framåt utan bakåt, otryggheten och våldet sprider sig. Våra politiker låtsas som om det regnar och pratar ibland om bristande integration. Detta prat om bristerna i integrationen sker ändå under galgen, man känner obehaget genom TV-rutan från våra folkvalda när de tvingas ta i problemen. Vore det inte för att ett nytt parti nu knackar på riksdagens portar så vore nog tystnaden total.

Länk SvD

Länk DN

Våra sociala medier och etablissemanget

I en rätt stor artikel på SvD står det om partier, politik och sociala medier, som det numera kallas. Man konstaterar att små partier utanför riksdagen är betydligt större på nätet än i övriga medier. Detta är kanske inte så konstigt om man tänker efter en smula. De stora tidningarna ägs ju eller har intressen i något etablerat parti. Dessa tidningar eller TV-kanaler släpper ju inte in uppstickare hur som helst naturligtvis.

Den politiska debatten i våra etablerade medier handlar om en sak, nämligen blockpolitiken och partiledarna. Det samhälliga samtalet, människor emellan handlar om andra saker. Det handlar om etablissemanget som inte lyssnar på medborgarna, det handlar om den vansinniga immigrationspolitiken och det handlar om ett speciellt uppstickarparti. Våra tidningar och TV speglar helt enkelt inte det människor pratar om vid sina köksbord och villastaket längre. Så här står det i artikeln.

Statsvetaren Marie Demker menar att nätet är viktigt för att småpartierna ska synas och få fäste för sina frågor.
- Det är vad sociala medier kan göra, de här partierna kan få upp sin problemformulering på agendan, säger hon.

Demker är en akademiker som arbetar för etablissemanget, inte heller hon har insikten att verklighetens folk pratar om saker som inte behandlas i etablerad media. Den ”problemformulering” Demker pratar om finns redan ute bland verklighetens folk, det är inget som något litet parti hittat på. Vidare i artikel så står det så här.

Enligt kommunikationskonsulten Gabriel Sundqvist kan sociala medier vara en del i en framgångsrik opinionsbildning och det som slutligen får SD att komma in i riksdagen. 

SD kommer in i riksdagen i vilket fall, alla vet det förutom stofiler som ”kommunikationskonsulten” Sundqvist, vad är förresten en ”kommunikationskonsult”? Möjligen kan sociala medier hjälpa SD att bli fjärde eller t.o.m. tredje största parti, så helt fel har väl inte denna Sundqvist. Vidare i artikeln så står det.

SD:s närvaro i sociala medier handlar främst om att reagera på det andra har skrivit snarare än om att själva lägga ut material, konstaterar han. SD-anhängare är mycket snabba med att utnyttja diskussionsforum som kommentarsfälten på dagstidningarnas nätupplagor och bloggar.
- Så snart det skrivs något om dem så är de där och tar gärna en underdogposition. De är bättre i sociala medier än samtliga etablerade partier. På samma sätt som de etablerade partierna är måna om att föra debatt på tidningarnas debattsidor måste de bemöta SD i de sociala medierna också, där brister det i allra högsta grad, säger Gabriel Sundqvist.

Kan det vara så att de som försvarar nuvarande politik faktiskt förlorar nästan varje debatt som förs på nätet? Det är min uppfattning att det är rena argument och fakta som gett systemkritiker ett övertag i den debatt som förs på nätet. Argumenten sprider sig dessutom och de som vänt sig emot nuvarande politik lär sig både argument och att argumentera av varandra. Jag har inga empiriska data på detta utan det är mer en erfarenhetsbaserad iakttagelse.

Sundqvist talar om att systemkritiker gärna tar en underdogposition. Få se nu, samtliga de nuvarande riksdagspartierna för samma politik, i en ohelig allians mot SD och de åsikter de representerar. Etablissemanget tar till alla medel för att trycka tillbaka den allt starkare kritiska opposition som finns i landet. Alla de stora tidningarna gör gemensam sak med det politiska etablissemanget, det gör i huvudsak TV också, speciellt TV4. Skolor och andra institutioner ställer sig också bakom det politiska etablissemanget. Allt detta gör att unga ligister som AFA och RF tycker de har legitima skäl att attackera medlemmar ur SD. Man kan ju kanske tycka att den ”underdogposition” som systemkritikerna ”gärna” tar är en smula naturlig.

Länk SvD

Stoppa fördumningen av det politiska samtalet

Stikkan Andersson sade en gång att ”människor är inte så dumma som du tror, de är ännu dummare”. Just det citatet tänker jag på när jag läser om den socialdemokratiska riksdagsmannen Erik Brandt. Han nominerade 1939 Adolf Hitler till Nobels fredspris, så här såg hans nominering ut.

Till Det Norske Stortings Nobelkomité.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk - och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers
pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939 

E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare

Detta är ju som manna från himlen om man som systemkritiker vill sätta det Socialdemokratiska partiet på pottkanten och ge igen för alla överdrifter, stigmatiseringar och alla ”guilt by association” anklagelser som nutidens socialdemokrater riktar mot de som är politisk inkorrekta. På den tiden Brant verkade var dock det socialdemokratiska partiet något annat än i dag när Sahlins styr, skillnaderna är så stora så man kan knappast se det som samma parti ens. Dessutom gör man sig skyldig till samma felaktiga propaganda som nutidens socialdemokrater så gärna ägnar sig åt.

Läser man texten så måste man inse att detta är ironi, överdrifterna är tydliga och nästan komiska. Man undrar hur någon kunde ta denna nominering på allvar. Men det gjorde väldigt många människor. T.o.m. tidningar och andra högt utbildade människor förstod inte att Brandts nominering var grov ironi. Att samtida riksdagsmän inte såg ironin är väl inget att förvåna sig över, trots att bildningsnivån och intelligensnivån förmodligen var betydligt högre då än i dag på den genomsnittlige riksdagsmannen. Brandt själv, som faktiskt var känd som en övertygad antifascist reagerade med förfäran och skrev detta i ”Svenska morgonposten”

Häpnadsväckande har det blivit att ta del av alla de telegram och skrivelser som översvämmat mig. De ha kommit även från de högst uppsatta personer, vilka betygat sin uppriktiga tacksamhet över att jag velat föreslå Hitler som fredspristagare. Min tanke att nazisterna skulle ha blivit rasande över min drift med deras Führer har sålunda slagit slint, men ändå anser jag att min aktion varit av värde. Det tvärsnitt jag därigenom fått av den svenska folksjälen är helt enkelt häpnadsväckande. Det kan ej falla mig in att på detta stadium nämna några av de namn, som förekomma i min telegramskörd, men jag hade ju ej kunnat ana att omdömeslösheten är så stor att någon kunnat ta mig på allvar i detta fall.

Brandt hade ofrivilligt avslöjat en mängd människor som Hitleranhängare med sitt skämt. Det skymtar fram att majoriteten av dessa var högt uppsatta personer i samhället och inte den vanliga lågutbildade arbetaren som dagens mer lismande ”antifascister” vill göra gällande. Att högskoleutbildning och bostadsort i huvudstaden skulle vara en garanti mot fascistoida böjelser som dagens ”antirasister” vill göra gällande är sålunda rent nys.

Vad kan vi lära oss av historien med Brandt och hans nominering? Nu måste jag ställa en obehaglig fråga. Om jag enbart förde fram den första delen av Brandt text här och framställde honom som en socialdemokratisk Hitlerbeundrare av stora mått, hur många skulle svalt det med hull och hår och använt sig av detta mot dagens socialdemokrater? Godta inte alla argument på en gång bara för att det gynnar den egna politiska saken. Allt är inte sant och alla enkla schablonmässiga satser stämmer inte. Tänk en gång till, kontrollera fakta om möjligt, våga tänk annorlunda och våga byt perspektiv. För man fram alltför förenklade och rentav dumma budskap så blir det i förlängningen kontraproduktivt.

En annan lärdom är det politiska Sveriges reaktion på Brandts nominering. Vårt politiska etablissemang är skolad och uppfostrad i en politisk broilerskola. Det är knappast självständigt tänkande eller ens intelligens som premieras för att nå höga positioner. Inga är så lättpåverkade av politiska trender och politiskt korrekthet som de människor vilka strävar uppåt i det politiska systemet. Det är betecknande att den riksdagsman som vågade stå emot partipiskan när FRA-lagen skulle röstas igenom inte hade gått i den påbjudna politikerskolan, utan kom utifrån direkt in i riksdagen (Camilla Lindberg).

Och till sist, skämta eller ironisera aldrig i politiska församlingar, du blir garanterad missförstådd, avsiktligt eller oavsiktligt (vilket kan göra mindre skillnad).