Underkänt för studenter i ämnena demokrati och argumentation

Liberala studenter kritiserade på SvD de studenter på Stockholms universitet som agerade högljutt och med glåpord störde debatten mellan Ullenhag och Åkesson, en debatt som liberala studenter anordnat. Enligt Liberala studenter ville de genomföra en saklig debatt mellan Åkesson och immigrationspolitikens främste försvarare, Erik Ullenhag. Nu har en rad studenter främst från Stockholms universitet svarat Liberala studenter och svaret visar att dessa studenter både har en barnslig världsbild samt inte förstår demokratins mest grundläggande spelregler.

Eftersom undertecknarna saknar några tyngre argument kallar de SD regelbundet saker som ”rasistpartiet” och liknande. De får naturligtvis tycka att SD är ett sådant parti, men att regelbundet smyga in det i sin text på det sätt undertecknarna gör är bara barnsligt. Man får bilden av två barn i en sandlåda, - du är rasist! - Nä, du är antidemokrat! -Nä Du är rasist! Etc. Etc. Man slås av den infantilisering som skett med det svenska debattklimatet de sista två decennierna. Ni som är lite yngre skall veta att det inte alltid varit så här.

Så till ”motstudenternas” så kallade argument för sitt beteende. Så här skriver de i sitt svar.

Det är för oss uppenbart hur SD:s närvaro får människor att må. Rasifierade, HBTQ-personer och antirasistiska aktivister är exempel på grupper som känner sig hotade av den utbredda rasismen och som känner sig otrygga på de platser där dess representanter ges plats.

Återigen blandar studenterna ihop rasism med immigrationskritik. All kritik mot nuvarande immigrationspolitik, som främst SD står för, framställs som rasism. Alltså behöver man aldrig argumentera mot den kritik som förs fram mot immigrationspolitiken. SD angriper den nuvarande politiska korrektheten, den diskurs som det politiska etablissemanget säger sig vara enig om. Många människor vars världsbild vilar på denna diskurs kan självklart känna sig mentalt hotade. Vi kan bara säga, välkommen till demokratin! Demokrati är ingen skyddad verkstad.

Mordhot, terror och förföljelser är obligatoriskt mot människor som offentligt ger uttryck för invändningar mot SD.

Säkert förekommer en del både hot och annat otrevligt av diverse sympatisörer och andra snedseglare. Vi kan bara uppmana alla att sluta med slikt beteende. Det nuvarande debattklimatet gör sannolikt inte saken bättre. Studenter och andra stör ut möten och skriker glåpord. En del existenser tycker nog att de då svarar med samma mynt när de skickar en burdus (eller värre) e-post. I huvudsak är det dock SD-representanter som blir utsatta för hot. Vidare i texten.

Att Liberala studenter inte tar hänsyn till det här blir extra tydligt när det i deras artikel står att de möttes av ”av kvinnor och män som skrek”, vilket är ett direkt osynliggörande av de icke-binära transpersoner som deltog i demonstrationen.

Här borde verkligen Liberala studenter pudla rejält. De borde självklart ha skrivit ”av kvinnor, män och icke-binära transpersoner som skrek”. Rättning i ledet liberaler! Vidare i den osammanhängande texten.

För hur ska transpersoner känna sig välkomna att vara med och ta debatten och bemöta SD:s argument när deras existens inte ens erkänns?

Det här är osakligt svammel på en så låg nivå att inga studenter på någon plats på jorden någonsin bör ägna sig åt det. Vad har en persons sexuella identitet med saklig politisk argumentation att göra? Handlade debatten om sexuella minoriteter? Det här är argumentation på förskolenivå och vi lämnar det raskt och går vidare.

Hur är vi ett hot mot demokratin när vi utövar vår demokratiska rätt att demonstrera?

Det är här man blir riktigt trött. Att demonstrera är inte samma sak som att störa ut andras samtal. Vi tar det på barnnivå. Om mamma och pappa säger åt barnet att hålla tyst för att de skall prata om huslånet innebär det inte att föräldrarna har förbjudit barnet att prata överhuvudtaget. Det här är nog en nivå som de undertecknade studenterna förstår.

Vi ser i dag en allvarlig infantilisering av det samhälleliga samtalet och samtalet inom politiken. Barnsliga och direkt felaktiga argument används flitigt och publiceras i våra stora dagstidningar. När jag själv gick i gymnasiet så läste vi i alla fall några timmar argumentationsanalys inom ämnet filosofi. Man kan undra vad studenterna egentligen lär sig i dag. De undertecknade studenterna får i demokratisk ordning tycka precis vad de vill om SD och dess representanter. Men debattklimatet skulle må bra av en något sakligare debatt. Vi inom SD blir nästan hånade när vi på något område säger att det faktiskt var bättre förr. Jag dristar mig till att synda igen. Debattklimatet var både bättre och sakligare förr.

Priset för att blir en humanistiskt stormakt är högt

Bo Ekman är chairman emeritus på ”Tällberg foundation” har inför det stunande valet fått en helsida i SvD (åtminstone på nätupplagan) för att tala om hur bra det går för Sverige. Ekman presenterar ett index där Sverige kommer nästan i topp. Av vad och hur detta index konstruerats är höjt i dunkel, men det spelar mindre roll. Sverige är ett bra land att leva i och på många områden är vi fortfarande bättre än många andra jämförbara länder. Det Ekman inte talar om är att vi som nation på vissa områden vänt nedåt, vilket är ganska lätt att dölja i den typ av ”index” Ekman presenterar. Undersökningar som är betydligt mer strikta som PISA-undersökningen är betydligt svårare att manipulera, och där faller vi som en sten genom luften.

Ekman uttrycker sig slappt och svävande i sin artikel, vilken är en fördel om man vill driva ren politik som Ekman egentlig gör. Han säger så här:

SD vill besegra de idéer som förde Sverige till att bli ett internationellt föredöme

Vilka idéer menar Ekman? Iden om Sverige som en ”humanistisk stormakt” vill i alla fall jag besegra, eftersom den humanism vi satsar för att bli en ”stormakt” tas från våra gamla och sjuka i vårt eget land. Föreställningen att vi skulle ha råd med att både vara en humanistisk stormakt internationellt och samtidigt ha resurser till våra egna gamla, sjuka och arbetslösa är i grunden en villfarelse av miljöpartistiska mått. Det är dessutom lite som Jan Myrdal beskriver sin familj som, fast i makroperspektiv. Makarna Myrdal brydde sig om hela värden, men glömde bort sitt eget barn.

Vi kommenterar mycket kort påståenden från Ekman, Han skriver följande:

De [SD. Min anm.] vill inte vara med i Europa

Jo, lika mycket som Norge, Schweiz och Island. Kanske mer än Storbritannien. Men vi vill inte styras av maktfullkomliga byråkrater i Bryssel, som till förfärande grad styrs av lobbygrupper. Dessutom börjar Europa tycka mer och mer som SD, vilket måste svida oerhört mycket för Ekman. Självklart vill vi vara med i Europa och den spännande utveckling som står för dörren. Frågan är om Ekman vill det.

De vill heller inte att världen ska komma hit

Nej, det är lika bra att erkänna det. Vi vill inte att hela världens befolkning skall komma till Sverige. Eller vad menar Ekman? Maken till svepande och oprecisa uttalanden har man sällan sett. Det språkbruk Ekman hemfaller åt hör hemma inom poesin och i romaner, inte i debattartiklar. Förmodligen får vi se mer av denna vara inför det stundande valet. Rena propaganda-artiklar där det lobbas för att rösta på något ”förnuftigt” parti. Hur förnuftiga dessa partier egentligen är visade väl Reinfeldt i sitt tal på Norrmalmstorg, där han proklamerade att välfärdssatsningar måste stå tillbaka för den väntade immigrationen under kommande år. Nej Bo Ekman, det är historiskt inte en sådan politik som fört upp oss till ett föregångsland i västvärlden. Snarare lever vi på gamla meriter, vilken nog inte går hur länge som helst.

Sagomodellen och andra journalistiska knep

Varför skriva om mediekunskap? Ofta upplever systemkritiska grupper, de som är emot dagens immigrationspolitik och de som anses ”anti-PK” att medierna och journalistkåren är direkta politiska motståndare. Även om många journalister inte själva ser sig på detta vis, är det uppenbart för opartiska betraktare att det ligger mycket i kritiken av medierna. 

Den största effekten av mediernas politisering är dock inte de direkta angrepp de riktar mot systemkritiska grupper, det är sannolikt en effekt i avtagande dessutom. Den största effekten av mediernas politisering är sannolikt den grindvakt-funktion de utövar på de etablerade partierna. Ve det parti som ändrar sin politik i riktning mot den systemkritiska agendan. För att kunna bedöma och avslöja vad journalister och medier gör är det dock nödvändigt med ett minimum av kunskap om de mediala aktörerna. Vi kan inte bara kritisera media utan att ha någon kunskap om den.  

Sagomodellen

Vad har gått snett med dagens journalistik och dagens medier i vårt land? Det försöker Ann-Marie Åsheden ge ett mycket snabbt och kort svar på i hennes skrift (vill inte kalla det bok) ”Genomskåda medielogiken”. Enligt Åsheden så började mediernas enorma makt på 60-talet när journalistkåren vägrade vara mediernas lydiga knähundar och fick för sig att politikerna skulle granskas. Paradexemplet på detta var den klassiska intervjun med Tage Erlander om hur ett ungt par skulle bära sig åt för att skaffa sig en bostad i Stockholm. Det var själva startskottet för journalisternas självständiga ställning gentemot makten. 

Med tiden upptäckte medierna och journalistkåren vilken oerhörd makt de verkligen ägde. De kunde både avsätta ministrar och styra den politiska dagordningen. I samband med detta slog TV igenom och blev var mans egendom, vilket självklart spelade roll i sammanhanget. Journalistiken och mediernas maktgenombrott skedde också under 60-talet, när en enorm vänstervåg drog igenom hela västvärlden. Alla var ”vänster” av någon slags schattering, så även journalistkåren självklart. 

Vänsterperspektivet blev en mall, både i journalistutbildningen och i den diskurs journalister arbetade efter. Denna mall innebar att alla reportage utgick ifrån att verkligheten skulle skildras utifrån den svagares perspektiv, oavsett om det fanns andra relevanta perspektiv. Det som inte passade in i mallen filtrerades bort, och verklighetsskildringen blev självklart ensidigt belyst. Denna mall användes i princip jämt och under lång tid (fortfarande) så att den inympades i journalisternas hjärnor. Det blev en plikt för alla journalister att ”ställa sig på de svagares” sida. Det ursprungliga uppdraget att ”skildra verkligheten ur folks perspektiv”, byttes alltså ut mot ”ställa sig på de svagares sida”. Därmed försvann objektiviteten och konsekvensneutraliteten.        

Kommersiella medier måste sälja för att överleva, det är villkoren som obönhörligt gäller på mediemarknaden. För att sälja så mycket måste tidningarna locka läsare, expressen måste locka människor att välja deras tidning framför Aftonbladet. Det redaktionerna kom på främst under 80-talet var att dramatisera sina historier för att locka läsare. Ola Olsson var en dramaturg som under detta decennium städslades av redaktionerna landet runt för att lära ut knepen att locka läsare. Det Olsson lärde ut var det vi kan kalla ”sagomallen”. Denna mall innebär att berättelsen skall ha en huvudperson (personifiering), en renodlad handling där man skalar bort allt som ger nyanser, en konflikt som är så svart-vit som möjligt. Dessutom skall det självklart förmedlas en sensmoral. Personporträtten skall vara onda eller goda. På detta sätt är alla sagor och myter uppbyggda sedan historiens gryning, och det fungerar än i dag. Självklart skall de bästa historierna innehålla David mot Goliat-temat. Den lilla människan, mot den starka men onda. 

Sagomodellen säljer lösnummer, men tyvärr påverkar den innehållet också. Både människor och olika företeelser framställs som entydigt onda eller goda. Allt som talar emot den entydigt svart – vita bilden sållas bort. Komplicerade sammanhang och nyanser försvinner. 

Det som skiljer sagomallen från vänstermallen är att vänstermallen är en ren åsiktsmall och sagomallen är en metodmall. Som alla kan förstå så passar sagomallen utmärkt bra ihop med vänstermallen. Sagomallen kräver Davids kamp mot Goliat, och vad passar bättre in i vänstermallen än en utsatt människa som då blir David. Sagomallen växte ihop med vänstermallen och hela konceptet överlevde därför 80-talets högervindar, dessutom var ju fortfarande en försvarlig del av journalisterna fortfarande till vänster rent politiskt. 

Nackdelen med att medierna använder sig av sagomallen är att verkligheten konsekvent blir felaktigt beskriven. Vi har också ett samhällsklimat där politiker och partier har oerhört svårt att stå emot kraftfullare mediestormar. En enskild pensionär från Ukraina, som vägras uppehållstillstånd kan media skapa en fullskalig opinionsstorm för, där varenda TV-tittare tar parti för ändrade regler. Detta utan att alla aspekter kommer fram eller vad det får för långsiktiga konsekvenser. Inte heller dryftas vad som är rimligt och rätt ur ett mer nyktert perspektiv. Ve den som anmäler avvikande åsikt om den stackars pensionären, den förvandlas snabbt enligt mediedramaturgin till ondsint skurk. 

Andra effekter av den typ av journalistik som beskrivits här är att förtroendet för medierna och journalisterna har rasat i botten. Undersökningar har visat att journalistkåren är den yrkeskategori som hyser lägst förtroende bland alla yrkeskategorier. Allt har sitt pris. Åseheden tar i slutorden upp den kanske värsta effekten av den undermåliga journalistik som beskrivits här, dessa effekter äger rum trots att de dramaturgiska knepen kanske avslöjats av konsumenterna. Så här skriver Åsheden.

Sagans förenklingar tycks appellera till en djup mänsklig önskan att livet skall vara enkelt och lättbegripligt, att det skall finnas enkla lösningar på svåra problem. De stereotypa karaktärerna väcker djupt liggande, ofta omedvetna känslor och instinkter. Många får alltså sina världsbilder bekräftade när medierna skildrar verkligheten genom sagomallens raster. De kan identifiera sig. Det känns bra inuti dem. 

Grävande journalistik – Nils Hansson

För att bekanta oss med vilken inställning journalister kan ha och vilka principer de arbetar efter tar vi med lite från boken ”Grävande journalistik” av Nils Hansson. 

Twitter
Mikrobloggen Twitters betydelse för grävaren vet vi inte än. Men eftersom alltfler makthavare, inte minst politiker, “twittrar”, ska givetvis även detta verktyg utnyttjas. Vem vet vad en riksdagsledamot “twittrar” klockan halv två på natten i en utländsk hotellbar? Det krävs inte alltid ens 140 tecken för att avslöja en hemlighet. En sökning på Twitter bör därför ingå i rutinen vid granskning av en makthavare. Ett svenskt alternativ är Bloggy. Även här måste du själv bli medlem för att kunna söka.

Facebook
Alla reportrar bör vara med i Facebook, om inte annat så för att ta vara på en utmärkt möjlighet att finna källor. Och hittar du en person hittar du även andra som han eller hon är vän med och som kan vara potentiella källor. Granskar du en makthavare får du en inblick i dennes personliga nätverk.

Att besöka en persons sida kan vara som att titta in i en privat dagbok och ett fotoalbum. Så öppna är många människor på Facebook att även den som inte är accepterad som “vän” kan få insyn i det mest privata. Och du kan titta in utan att personen får reda på det. Du kan söka på personens namn eller e-postadress, vilket ger större precision.

Sociala fora
Exemplet visar på vilka möjligheter nätet erbjuder att få tag på människor och dra nytta av deras kunskaper. Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi innan man ger sig in i de sociala nätverken.
Vad krävs för att passa in i mönstret? En person som är uppenbart okunnig väcker bara irritation. Att “lurka” (vara passivt observerande) anonymt i ett forum är ett bra sätt att närma sig en grupp för att lära sig på vilken nivå samtalen förs, vilka termer som används och – inte minst – identifiera potentiella källor. Om gruppen har ett sökbart arkiv kan det vara en bra möjlighet att komma ikapp. Och istället för att gå ut öppet i forumet kan man kontakta moderatorn, om en sådan finns, för att få hjälp eller kontakta enskilda deltagare.


En nyckelfråga: Ska jag uppge att jag är journalist?
Att direkt dyka upp som journalist och ställa frågor kan få samma effekt som att klampa in på ett föreningsmöte i den verkliga världen. Det är ofta säkrast att “lurka” först. En frestande lösning kan vara att segla under falsk flagg, utge sig för att vara någon man inte är. Men det är en sista utväg. Samma restriktiva förhållningssätt ska gälla[…]


Ta fram hemliga uppgifter
Sekretess innebär förbud att röja uppgift, muntligen eller genom utlämnande av handling. Tack vare meddelarfriheten kan tjänsteman dock bryta mot sin tystnadsplikt och muntligen lämna de flesta hemliga uppgifter till journalister…

Se det som en utmaning att få ut alla uppgifter och handlingar du behöver – även de hemliga. Försök gå runt sekretessen. Här får du tips om vägarna.

Är ni redo för skitstormen?

Det är som bekant allmänna val till riksdag, landsting och kommun om några få månader, närmare bestämt den 14 september. De rödgröna leder ganska stort över Alliansen i samtliga opinionsundersökningar, försprånget verkar i dag ointagligt. Detta speciellt som Reinfeldt verkar slutkörd och att de rödgröna till slut kommit underfund med Alliansens taktik som handlar om personangrepp och "Negative Campaigning". Till slut har den borgerliga press vaknat som fram till nu obegripligt nog mest ägnat sig åt att på det mest häpnadsväckande sätt lyfta fram FI och möjligen MP. Nu har det gått upp för denna yrvakna press att man kanske måste ”boosta” de egna borgerliga partierna om det inte skall handla om ren förnedring av Alliansen i september.

Oavsett kampen mellan blocken och den därtill hörande mediedramaturgin så kommer valrörelsens gossen Ruda att bli Sverigedemokraterna. Antalet mediala skandaler där någon sverigedemokrat skrivit något på Avpixlats kommentarsfält har lyst med sin frånvaro i 69 dagar nu. Man riktigt hör prasslet från landets tidningsredaktioner när de samlar ihop gammal skåpmat för att köra ut allt i ett läge där det påverkar de verkliga valsiffrorna maximalt mycket. Det är bara att kontrollera hur gamla alla historier är, när de väl pumpas ut innan valet. Jag gissar att den verkliga högsäsongen börjar efter semestrarna, när David Baas och hans kollegor är utvilade och entusiastiska.

Inte bara journalisterna kommer löpa amok i augusti. Självklart skall kulturetablissemanget och det idrottsliga Sverige städslas i kampen för ”allas lika värde” och mångkultur. Vi kommer att få se ”Artister mot främlingsfientlighet”, ”idrottsstjärnor mot främlingsfientlighet”, ”svenska folkdanslaget mot högerextremism”, etc, etc, etc. Var kultureliten, företrädesvis boende på Södermalm och sponsrade med skattepengar i någon form, står i frågan borde redan vara kristallklart vid detta lag. Det kan ju finnas förstagångsväljare som missat budskapet, därför kör väl media hela valsen en gång till. Att påverka och övertyga unga idrottsstjärnor utan någon större politiskt intresse eller erfarenhet av samhället till att fördöma SD för att de inte skulle vara för ”allas lika värde” bjuder nog inte på någon större utmaning för pratglada politruker i etablissemangets tjänst.

Därefter har vi ett antal av statsvetarna och ekonomer som ivrigt kommer att hävda SD:s lumpenhet på förment vetenskapliga grunder. Det blir den mest roande delen av skitstormen, att se hur dessa akademiker lägger all akademisk och vetenskaplig heder åt sidan för att göra tjänst i etablissemangets organiserade mobbning. Hur det gått till när alla lärosäten fallit in PK-kören beskriver Göran Adamsson utmärkt väl i en artikel på Lokaltidningen.

Adamson fann urkällan – ”Mångfald i högskolan”, en 260-sidig rapport från år 2000, som beställdes av den socialdemokratiska regeringen året innan. Här förespråkas att alla lärosäten ska utgå från multikulturalism i all verksamhet.[…] Göran Adamson reagerade över tonfallet.
–      En ordergivning på orwellskt nyspråk. Man ska erkänna fördelarna med etnisk mångfald, och erbjudas stöd och information om man inte gör det. De lärosäten som var mest framgångsrika i sitt mångfaldsarbete föreslås få rejält med pengar ur en pott på en halv miljard kronor per år.[…] 

–      Med andra ord: gör som vi säger så får ni pengar. Och hur reagerar då hundratals administratörer vid lärosätena på denna rapport? Med undfallenhet och opportunism. Det är sorgligt, säger Göran Adamson.

Det är fullt möjligt att de lågutbildade, arbetslösa, landsortsbor som sympatiserar med SD är så pålästa denna valrörelse att de kan plocka ned akademikernas argument. Då blir förnedringen total. Då ser vi alltså ett scenario där en manipulerad akademikerklass anklagar SD:s sympatisörer för ”att inte hänga med i utvecklingen” och att vara lågutbildade samt allmänt lågpannade, samtidigt som denna grupp plockar isär akademikernas argument efter noter. Jag kan knappt bärga mig.

Den svaga punkten med hela kampanjen mot SD:s sympatisörer är att det framgår med all önskvärd tydlighet att det är etablissemanget mot folket. Det är kultur- medie- och det politiska etablissemanget mot en folkrörelse. Själva magnituden på stormen visar att det är etablissemanget mot folket, annars skulle de inte kunnat skapa en sådan kampanj med alla dessa verktyg till sitt förfogande. Det är surdegsknuttarna och journalisterna på Södermalm, som attackerar SD, det är det fina folket i Äppelviken, det är de kulturellt förfinade aktörerna på Operan, det är avdankade professorer i Uppsala och uppburna proffspolitiker som plockar godhetspoäng, med immigranterna som gisslan. Det är också därför även denna kampanj kommer att misslyckas, förutom då för att vi har rätt och de faktiskt fel rent sakligt.

UPPDATERING: 

Först ut bland kändisarna att kampanja mot SD är …kampsportaren Musse Hasselvall. 

http://www.svt.se/opinion/tack-for-paminnelsen-jimmie-akesson

Tidigare har dock kulturetablissemanget i skepnad av Jocke Berg (Kent), Malena Ernman (opera) och Håkan Hellström fått försvarligt med medialt utrymme för att tala om vad de inte röstar på. 

Bland statsvetare är Jenny Madestam först ut att politisera. Hon angriper på intet sätt SD, men tar klart politisk ställning och framför rena politiska ställningstagande. Det är helt ok, om hon lämnat banan som oberoende statsvetare bakom sig:

Länk Expressen. 



Jag kommer löpande uppdatera denna lista. Missar jag något så säg till med länk. 

SVT:s EU-valvaka den mest partiska någonsin

SVT:s EU-valvaka var den mest partiska någonsin enligt många, inklusive mig själv. Granskning Sverige har gjort en intervju med ansvarige utgivare Eva Landahl, som blir pinsam. Inbjudna till valvakan var personer som Alexandra Pascalidou, America Zavala, Mona Sahlin, Cecilia Malmström och Karin Pettersson. Jonas Sjöstedt fick också analysera valresultatet.
Granskning Sverige - granskningsverige@gmail.com

Folket mot etablissemanget – det har aldrig varit tydligare

Det var en spännande valvaka i går där SD och FI fick samma utfall i den första Valu-undersökningen som presenterades kl. 21:00. Både FI och SD erhöll enligt denna undersökning 7,0 % av rösterna. SVT med Pontus Matsson var på SD:s valvaka och noterade god stämning, men inte översvallande. De flesta och mesta reportagen kom från FI, där jublet inte visste några gränser, samt också från övriga partier självklart.

Lite senare på kvällen kom så de riktigt räknade rösterna (förutom utlandsrösterna) där fick SD hela 9,8 % av rösterna (nu 9,7 %) medan FI halkat ned en bra bit och låg på 5,2 % (nu 5,3 %). Jublet och entusiasmen visste inga gränser på SD:s valvaka. Dock hade Pontus Mattson med flera redan dragit vidare. SD var inte intressant längre när partiet erövrade sina första två mandat i EU-parlamentet. Den fadäsen hade nog de flesta kunnat leva med, om det inte vore för alla andra ”fadäser” denna kväll.

På SVT:s valvaka pratade man om FI:s fantastiska framgångar, medan man var djupt oroad över högerpopulismens framfart, både i Sverige och ute i Europa. Att FI lyfts fram av medierna och speciellt SvD, nämndes bara en gång i förbifarten av en kommentator. 

Till kommentatorspanel hade man verkligen ansträngt sig för att uppfylla sitt Public Service-uppdrag. Man hade städslat förmågor som America Zavala vars titel flimrade förbi enligt ”dramatiker och vänsteraktivist”. Andra personer som fick kommentera denna kväll var Gudrun Schyman, Karin Pettersson och Mona Sahlin samt den inte helt välbalanserade  Alexandra Pascalidou. För att komplettera församlingen fick Jonas Sjöstedt också kommentera högerpopulismens framfart, de övriga kunde ju ha missat något. Här tyckte man det kunde räckt, men icke. SVT toppade hela anrättningen med en representant för "Rättviseförmedlingen" Seher Yilmaz. Någon orättvisare panel kan man knappt tänka sig, det kanske var därför Rättviseförmedlingen också fick komma.  

Ja, en djupt skakad Gudmundson släpptes fram med darrande stämma. Därmed ansåg tydligen SVT att man uppfyllde opartiskheten.

Övriga medier har följt ungefär samma spår som SVT. Skillnaden är att SVT är en del av licensfinansierad Public Service, eller allmännyttan på svenska. Denna kväll bröt SVT mot objektivitetsprincipen och opartiskheten så grovt att jag själv föll i skratt. Vi förstår den djupa besvikelse det mediala och kulturella etablissemanget måste ha känt kl 23 när det visade sig att SD fick nästan dubbelt så många röster som det medialt boostade FI, detta trots alla oblyga ansträngningar från media.

Om vi får rikta oss direkt till SVT. Tack SVT för att ni denna kväll visade en sak tydligare än någonsin. Det är folket mot etablissemanget, det mediala, kulturella och politiska etablissemanget. Ni visade det med all önskvärd tydlighet. Tack ännu en gång. Ni visade också att numera tillhör V, MP och FI det lite mer hippa etablissemanget. Det har inte alltid varit så, men nu är det så. Det visade ni med skärpa och tydlighet vid er valvaka.

Dagens Media kommenterar Expressens något partiska bild med uttalanden från följande personer:

"Kreativt, Expressen!", twittrar TT Nyhetsbyråns kultur- och nöjeschef Mikael Forsell.

Aftonbladet-profilen Fredrik Virtanen är också positiv:

"Bra banderoll, Expressen", skriver han på Twitter.

Moderaternas chefsstrateg André Assarsson kommenterar också ettan på Twitter:

"Vilken förstasida!".

Vilket bekräftar det jag skrev ovan i denna artikel. Och om man varje dag kan hitta en mängd sådana bekräftelser så är det till slut inte så mycket att pratat om längre. Case Closed.  

Antirasismens rötter

Det går slentrian i det mesta här i livet, så även kritik mot polisens arbete. Går något snett, blir man störd, hörs det obehagliga oljud, är den givna reaktionen – polisen varför gör ni inte ert jobb? Vi har en skattefinansierad polis som skall beivra alla handlingar som bryter mot brottsbalken, i teorin. Vuxna människor brukar förstå att det ofta finns en skillnad mellan teori och praktik. Tyvärr kommer det nog alltid vara så, vi kommer aldrig få uppleva det perfekta samhället. I går höll Jimmie Åkessons ett torgmöte på Norrmalmstorg som kunde genomföras så att publiken hörde hela talet utan större problem (i alla fall från den plats jag stod på). Det var en hel del motdemonstranter, som ibland bröt mot lagen. Polisen ingrep, såvitt jag kunde bedöma, resolut och omedelbart.

De flesta motdemonstranter utstötte läten som i skrift kan beskrivas som ett långdraget ”bhuuuuuuu”. I grundskolan vill jag minnas att vi kallade detta för ”bu-rop”. Dessutom hade de påfallande unga demonstranterna vänligheten att vända ryggen mot talarstolen, vilket hade det goda med sig att man lätt kunde urskilja åhörare och tillresta demonstranter ifrån varandra. Alla politiska partier har rätt att hålla torgmöten och framföra sitt budskap. Tyvärr ingår det i de demokratiska reglerna att polisen kan- och skall inte ingripa mot människor som utstöter missnöjda läten eller vänder sin unga kropp åt ett visst håll. Var gränsen går till mötesstörning är väl flytande, men använder demonstranterna någon form av hjälpmedel i sina missnöjesyttringar är gränsen definitivt passerad. Sammantaget tycker jag att polisen skötte sin uppgift väl i går på Norrmalmstorg, tack för det.

Problemet ligger egentligen inte i motdemonstrationerna och polisens arbete, om det sker som i går. Problemet ligger i hur alla dessa politiskt ganska obevandrade unga människor har fått sin uppfattning om Sverigedemokraterna. Majoriteten av ungdomarna som demonstrerade i går har sannolikt mycket vaga uppfattningar om vad de olika partierna står för, men de vet att Sverigedemokraterna är hemska. Exakt hur har de bibringats denna ”kunskap”?

Här har självklart media ett mycket tungt ansvar. Medier och journalister pumpar ut sin propaganda att Sverigedemokrater är hemska och inte står för ”allas lika värde” samtidigt som de behandlar SD och dess medlemmar allt annat än lika. De gör det sannolikt i syfte att SD inte skall erhålla allt för många röster vid nästa val, eftersom en stor del av media och journalistkåren antingen är knuten direkt till politiska partier, eller i varje fall står för en helt annan politik. En bieffekt är dock att de inympar hat hos unga och många gånger väldigt formbara människor. I handling blir alltså effekten den rakt motsatta, mot det budskap media så intensivt pumpar ut. Det blir lite som Chang Frick beskrev i en utmärkt krönika. Klassen hade en temadag mot mobbning där grupparbete skulle genomföras. Ingen reflekterade över att Frick fick sitta själv i en alldeles egen grupp. Dessutom berömde läraren gruppernas presentationer, samtidigt som de i praktiken inte låtit Frick deltaga i någon grupp.

Detta för oss osökt till vad som händer i våra skolor i dag. Det trillar in rapporter från barn/ungdomar som upprört meddelar sina föräldrar att lärarna talat om för klassen att Sverigedemokraterna skall man inte rösta på, det är icke-demokratiskt parti, eller att skolan arrangerar ett skolval där SD inte finns som alternativ. Senast i raden kom det rapporter från Tyresö och kunskapsskolan där. I Skollagen står det tydligt i kap.1, 4§

Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I Läroplan för skolan grundskolan står det ännu tydligare på sid 9, nämligen så här.

Saklighet och allsidighetSkolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

En del av de ungdomar som demonstrerade i går mot Åkesson hade kanske kommit fram till sin uppfattning alldeles på egen hand. En ganska försiktig gissning är nog att de flesta av ungdomarna inte fått en saklig och allsidig utbildning, att de inte fått ta del av skilda uppfattningar, att de inte beretts möjlighet till personliga ställningstagande. Blir man varse som förälder att informationen om de politiska partierna är vinklat skall man ovillkorligen anmäla detta till Skolinspektionen på följande webbfomulär:

http://www.skolinspektionen.se/sv/Anmalningar/Att-anmala-till-Skolinspektionen/gor-din-anmalan-har/

Låt oss göra ett inte alltför svårt tanketest för att i någon mån kompensera för skolans brister i sitt demokratiska uppdrag. I går under talet på Norrmalmstorg så måttade en av de tongivande motdemonstranterna (se bild) en spark mot en ung flicka som kanske vägde 45 kg och var av utländsk härkomst. Hon var uppenbart inte av svensk härkomst utan snarare av samma härkomst som den sparkande motdemonstranten. Jag såg hela händelseförloppet och det utspelade sig enligt följande. Motdemonstranten stod och skrek, viftade med armarna och såg mycket aggressiv ut. Flickan gick fram och mälde något, förmodligen yppade hon kritik mot motdemonstranten, som efter ett par hotfulla och aggressiva tillmälen måttade en spark mot flickans huvud. Sparken missade och demonstranten höll på att tappa balansen. Nu till skoluppgiften.

A.   Försökte demonstranten sparka flickan för att han trodde att hon var rasist eller för att hon kritiserade mannen?

B.    Om svaret blir det sistnämnda, att mannen blev arg för att flickan hade mage att kritisera honom, kan det innebära indicier på att hela rörelsen agerar under åtminstone delvis falsk flagg. Att det handlar mer om politiska åsikter än om ”allas lika värde”?

Vad är det för fel på folk som röstar på SD?

Plötsligt länkades en artikel från Barometern lite varstans på sociala medier. När jag läste den förstod jag varför. Det Malin Wollin säger i en intervju om programserien ”Våga fråga” fick t.o.m. en luttrad person som undertecknad att tappa hakan. Våga fråga är en intervjuserie med partiföreträdare inför valet och Wollin är programledare för serien. Redan i ingressen får vi veta detta om Wollin.

– Jag är journalist men jag tror att jag har glömt hur man håller sig neutral.   

När man läser hela artikeln får man nog hålla med Wollin på den punkten. Det bör väl tilläggas i rättvisans namn att Wollin i dagens mediala klimat inte är ensam om denna förargliga egenhet.

Men, det skall bli ännu bättre. I slutet av artikeln kan häpna läsare ta del av denna kärleksförklaring från Wollin. 

Vad var roligast? 
 

– Det är ingen hemlighet att jag är lite småkär i Gustav Fridolin från miljöpartiet, så det var roligt att intervjua honom.

Det är förvisso ingen hemlighet att ganska många journalister är lite småkära i Fridolin, ovanligt är att de erkänner det så här öppet och nästan koketterar med det. Självklart blev intervjun sådär småmysig som vi sett en del andra tätatäter från journalister med just Fridolin. Därefter intervjuade Wollin Julia Kronlid från SD, det blev nog en något mindre småmysig tillställning. Det här läser vi i artikeln.

Och vad var svårast? 
 

– Jag är väldigt nöjd med alla intervjuerna utom den med Sverigedemokraternas Julia Kronlid. Det programmet kommer att vara plumpen i protokollet. Jag klarade faktiskt inte av det riktigt, är ju helt emot deras syn på invandring. Det är så svårt att hantera Sverigedemokraterna, hur man än gör känns det fel. Låter man dem inte komma till tals blir det fel, låter man dem komma till tals blir det fel, för då låter man dem föra ut sitt budskap. Och hur man än gör verkar de inte ta någon skada, de får ändå röster. Jag vet att vi lever i en demokrati och att de röstats fram på demokratiskt vis men vad är det med folk som röstar på dem? Någon gång måste vi sätta ner foten. 

Jasså Wollin klarade inte av intervjun för att hon är emot SD:s syn på invandring. Vi undrar hur hon klarar av en intervju med moderaterna om hon är emot deras skattepolitik eller välfärdspolitik. 

Ja, om man inte låter ett av folket invalt riksdagsparti ”komma till tals” så uppfattar nog många ”att det blir lite fel”. Att SD får föra ut sitt budskap på samma villkor som andra partier behöver inte vara fel, även om det känns fel för journalisten Wollin. Om folk inte gillar SD:s budskap kan de nämligen rösta på ett annat parti. Detta kallas demokrati och eleverna i svenska grundskolor börjar redan i mellanstadiet att lära sig hur det fungerar. 

Ja, trots att Wollin och en del andra journalister säger att SD är dumma så envisas en del människor med att rösta på dem. Detta kan nog uppfattas som en brist i demokratin för en del media. Men den lilla haken är att alla människor tror inte riktigt på vad Wollin och hennes kolleger skriver. Det kan också vara så enkelt att många människor helt enkelt inte håller med Wollin och hennes kompisar, precis som att alla inte tycker att Fridolin är urgullig.

Det känns betryggande att Wollin ändå vet att vi lever i en demokrati, jag undrade faktiskt lite angående det. Wollin undrar vad det är för fel på folk som röstar på SD. Tja de kanske bor på fel ställe, inte på Södermalm. De kanske upplever att Sverige tagit fel väg i en del politiska frågor. De kanske undrar varför inte vi kan ha samma immigrationspolitik som Finland, Danmark, Island eller t.o.m. Kanada eller Australien. Svaren är kanske lika många som det finns SD-röster. 

Till sist håller jag faktiskt med Wollin, det är verkligen dags att sätta ned foten, mot oseriös journalistik. Visserligen är detta ett program som bara skall sändas Familjeliv.se (får vi hoppas) men intervjun med Wollin är mycket talande för hur djupt media och journalistiken sjunkit i vårt land. Detta mina damer och herrar är under all kritik. Hur kan man ha dessa diktaturfasoner som Wollin ger uttryck för, när man uppenbart gått igenom journalistutbildning och kallar sig journalist? Det är som om läkare skulle bete sig som slaktare. Wollin är ju som alla förstår något av ett skräckexempel, men tendenserna återfinns på andra håll, speciellt inom kulturjournalistiken. Ja, det är verkligen dags att på allvar sätta ned foten mot sådana direkt antidemokratiska tendenser som Wollin ger uttryck för. 

Näringsmässig utfrysning - vapen i kampen mot SD

Jag känner en SD-medlem boende i Mälardalen som till höstens val tänkte ställa upp både i sitt landsting och i sin kommun för SD. Han är välutbildad med högskolestudier och har tidigare jobbat politiskt för Socialdemokraterna och har således politisk erfarenhet. Numer arbetar han med sitt eget konsultföretag och har fram till ungefär nu haft gott om uppdrag och arbete. Företaget har gått bra genom att bland annat ta många uppdrag i den offentliga sektorn. Dessutom har företaget alltid fått mycket goda vitsord och beställarna har i princip alltid varit mycket nöjda med det utförda arbetet.

Problemen har kommit när det blivit känt att mannen är medlem i SD och skall ställa upp i det kommande valet. Företag och institutioner som tidigare sagt sig vara mycket nöjd med företaget, har plötsligt svängt och avbokat uppdrag. När det ena uppdraget efter det andra avbokas så blir det ju till sist en fråga om att få bröd på bordet. Alla måste vi leva och tjäna vårt dagliga bröd, trist men sant. Vi lever i en demokrati, så visst, du får gärna ställa upp för SD i vilka val du vill, men då utnyttjar vi våra demokratiska rättigheter att inte ge dig några uppdrag eller arbete. Denna metod kan man tydligen också tillämpa vid offentlig skattefinansierad verksamhet.

Till slut blev så pressen för stor för SD-medlemmen och han har i dagarna avsagt sig alla uppdrag och alla platser på alla listor. Trots både politisk erfarenhet och kompetens så har SD en plats mindre på sina listor, enbart på grund av beställarnas agerande. Arbete och bröd på bordet vinner till slut de flesta strider som bekant. Ännu en seger för majoritetssamhället och ”allas lika värde”. De som sagt upp uppdragen för mannen kanske känner sig nöjda. De känner att de motverkat främlingsfientlighet och en inhuman politik. Detta trots att samma politik mannen förespråkar förs i de flesta europeiska länder och var samma politik Sverige förde fram till 80-talet.

Media och de politiska partierna har lyckats inympa gängse paradigm i samhällets institutioner och företag, ”SD är elaka”. Detta genom en långvarig och omfattande kampanj, där budskapet upprepas gång på gång. Effekten blir den att människor drabbas i sitt arbetsliv och även i sitt sociala liv. Den sammanlagda effekten blir att medlemmarna från ett parti får sina rättigheter och livsmöjligheter kringskurna. Även om ett enskilt företag handlar i enlighet med demokratiska principer (dock tveksamt) och enbart utnyttjar privaträtten till att neka uppdrag eller anställning, så blir den sammanlagda effekten i samhället direkt odemokratisk. Detta beroende på den systematik och den omfattning som kampanjerna drivs och dess effekter mot en massa människor, enbart beroende på deras politiska uppfattning.

Många är de som höjt rösterna mot antidemokratiska tendenser i Ryssland (och andra liknande nationer), många är de liberaler som höjt rösten för yttrande och åsiktsfrihet. Det var lätt att göra så, innan något parti med tyngd kom med en avvikande åsikt i viktiga frågor. När dessa ”demokrater” väl blev prövade i sina demokratiska ideal, när en grupp människor faktiskt ville utnyttja åsiktsfriheten i viktiga frågor, då var det väldigt många som inte bestod provet. Det är mycket lätt att uttala ”jag är för allas lika värde” eller att ”jag är för demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet”. Knappt hört någon säga att de är emot dessa vackra ting. Men det gäller som bekant att leva som man lär, att praktisera det man förespråkar.

Ett annat perspektiv på besöket Tumba brandstation

Partiledare Jimmie Åkesson besökte brandstationen i Tumba för ett ganska snabbt studiebesök. Anledningen till besöket var att förkovra sig lite i arbetsförhållandena för brandmännen och situationen i största allmänhet vad gäller utbildning och rekrytering. Räddningstjänstens olika delar är ju en vital del av samhällets viktigare funktioner. Det som blev det bestående intrycket efteråt är hur vissa journalister och tidningar beter sig. Att journalisterna skulle frågat något om Botkyrka eller om vad arbetsplatsbesöket skulle tänkas kunna ge, är väl för mycket begärt. Pressuppbådet fick väl cirka 20 minuter på sig att ställa vilka frågor de ville. Det enda de frågade om var vad en viss medarbetare hade sagt om en annan medarbetare. Det hade varit betydligt bättre med ett mindre pressuppbåd som i stället ställt relevanta frågor, Länk DN.

Efter att i 20 minuter svarat på frågor om en viss medarbetares samtal med en annan medarbetare (eller snarare försökt svarat på dessa frågor, då Jimmie inte kunde veta så mycket om just detta) så kom då turen till ETC:s reporter, Mariela Quintana Melin. Hon började direkt med att prata om rasism och SD, varpå en trött Jimmie förklarade att han också var emot rasism. Melin fortsatte att prata om SD:s rötter och en ännu tröttare Jimmie valde då att i stället börja studiebesöket för att svara på frågor utan minsta samband med själva besöket eller Botkyrka. Jag stod bredvid vid tillfället och Melins frågor uppfattade inte jag som frågor utan anklagelser och påståenden. Jag hade gjort exakt likadant som Jimmie vid det tillfället.

Under rundturen sade vi och ledningen för brandstationen att fotografer kunde få följa med, men inte reportrar. Säpo fick förmodligen samma information de också. Att SÄPO eller någon från SD skulle ha givit en order om att speciellt Mariela Quintana Melin inte skulle få följa med är ytterst osannolikt. Vilket hon nu påstått i inte mindre än fyra (4) artiklar i ETC. Varför skriver man fyra artiklar om en ganska perifer händelse? Bara det är ännu en märklighet i vissa tidningars beteende. Jag lovar att detta blir min enda artikel i ämnet.
 
Vidare påstår både Södra Sidan och Melin att brandmän på stationen känt ångest inför besöket av Åkesson och att en del funderat på att sjukskriva sig. Vi vet självklart inte vad som är sant angående detta, men självklart finns det säkert brandmän som starkt ogillar SD:s politik (om de nu ens vet vad den innebär). Men SD är ett riksdagsparti och det hör till den demokratiska ordningen att riksdagspartier besöker både arbetsplatser och t.ex. olika vårdinrättningar. Det är en ordning för att partierna skall kunna bilda sig en uppfattning om verkliga problem och ges tillfälle att lyssna in medborgarna. Kort sagt en viktig del i hela vår demokrati. Hade jag arbetat som brandman hade jag inte gillat besök av Vänsterpartiet eller Centern, men jag hade accepterat det och gjort mitt bästa, utan att hänga ut banderoller (om det nu ens var brandmän som gjorde detta). Är man partiledare för ett riksdagsparti får man t.ex. finna sig i att bli intervjuad av reportrar som Mariela Quintana Melin, det svider, men man får stå ut för demokratins skull. 

Nu gjorde även brandmännen på Tumba brandstation sitt bästa under vårt besök måste vi säga, men det låter från vissa tidningar som om halva arbetsstyrkan låst in sig på toaletterna där de vred sina händer i ångestgråt. Om så var fallet var det inget vi besökare märkte något av. Alla brandmän uppträdde korrekt utan överdriven hjärtlighet eller motsatsen.

En annan reflexion är att både motdemonstranterna i Tumba, motdemonstranter på andra håll, kritiska reportrar och ”antirasister” i allmänhet verkar vara överrepresenterade av relativt unga flickor. De verkar brinna av iver att känna sig humana och vilja vara goda världsmedborgare. Inget fel i det. Deras frustration och ilska tar de ut på partier som SD. Att denna ilska mot SD står i bjärt kontrast till den annars så humana och toleranta sidan verkar inte störa självbilden nämnvärt. Det är kanske inte att vänta heller. Däremot borde vuxenvärldens lite mer krassa syn på att våra välfärdsresurser har en begränsning och att svenska politikers ansvar i första hand gäller pensionärer, sjuka och barn tränga igenom det allmänna bruset. Människor lider också av bristande resurser men det inhumana i detta blir på något sätt inte lika synligt. Att den långsiktigt och mest rationella hjälpen att få människor att överleva är att ge hjälp i närområdena, ger heller inte så många godhetspoäng. För det är ju poängen man räknar, inte hur många man i praktiken hjälper att överleva. Det handlar om självbilden, om att framstå som god. 
   
En brandman sade att Tumba brandstation ”sticker ut”, detta p.g.a. en vilja att ta in kvinnor och medarbetare med utländsk härkomst i arbetsstyrkan. Vi i SD vet hur det känns, vi är ett parti som sticker ut en smula från den övriga grå massan av riksdagspartier. Tack för besöket i alla fall, det var trots allt både trevligt och lärorikt.

De tre sfärerna – en studie i Sverigedemokraternas politiska och mediala ställning

Jesper Strömbäck skriver mycket intressant i sin bok ”Kampen om opinionen” hur journalistik och media påverkar väljarna och valresultat inför ett val. Medias rapportering kan i huvudsak indelas i två kategorier, rapportering av politiken som spel, samt rapportering av politiken i sak. Rapporteringen i sak brukar oftast framstå som mer positiv och objektiv. Alla partier eftersträvar en rapportering i sak (förutom på områden där de är svaga). I flera undersökningar finns det ett parti som trotsar gängse opinionsteorier enligt Strömbäck. Partiet är Sverigedemokraterna som ur flera hänseenden inte följer förväntat mönster. Inte heller följer journalistkåren sitt mönster eller sina egna principer när det gäller rapporteringen av partiet. Så här skriver Strömbäck på sid 169 -170 om sak-rapporteringen inför valet 2010.

Det var bara två partier, Moderaterna och Sverigedemokraterna, som vinklades mer negativ när nyheterna gestaltade politik som sak. De som drabbades hårdast var Sverigedemokraterna, vilket tyder på att det upplevs som legitimt att vinkla nyheter om dem negativt även när man rapporterade om partiets ståndpunkter i sakfrågor.

Därefter beskriver Strömbäck varför det är legitimt att beskriva Sverigedemokraterna negativt även i sakfrågor. Strömbäck hänvisar då till arbeten och modeller av Daniel Halin. Här är ett ganska långt avsnitt av Strömbäck med den helt centrala frågan om partiers legitimitet.

Enligt Hallin befinner sig olika åsikter eller frågor inom en av tre sfärer: sfären av konsensus, sfären av legitima konflikter eller sfären av avvikelser (Hallin 1989). Åsikter som ligger inom sfären av konsensus tas ofta för givna av alla eller de flesta. De ifrågasätts inte och medierna känner inget behov av att låta olika åsikter komma till tals när de rapporterar kring dessa.[…] Frågor som ligger inom sfären av legitima konflikter handlar om alla de frågor där det uppfattas som fullt legitimt att ha olika åsikter. Det kan exempelvis handla om huruvida skatten skall höjas eller sänkas eller om det är bra eller dåligt att privata företag bedriver verksamhet inom vård och omsorg. De flesta frågor befinner sig i denna sfär och här känner journalister ett behov av att låta olika åsikter och sidor i debatten komma till tals för att inte bli anklagade för att ta ställning.
 Frågor som ligger inom sfären av avvikelser är spegelbilden av sfären av konsensus. Här befinner sig åsikter som uppfattas som alltför extrema och avvikande. I likhet med frågor som befinner sig inom sfären av konsensus upplever medierna här inget behov av att låta alla komma till tals; det kan uppfattas som legitimt att öppet ta avstånd från dem. Exempel skulle kunna vara åsikter om Förintelsen inte har ägd rum eller antidemokratiska och rasistiska åsikter.
 Vad som är centralt här är tre saker. För det första att det i varje samhälle och varje tid både finns åsikter som det råder konsensus om och som uppfattas som extrema och avvikande. Det är oundvikligt. För det andra sker det förändringar över tid, och åsikter som det råder konsensus om eller som uppfattas som avvikande vid en tid kan uppfattas som legitima i en annan.[…]    För det tredje uppstår det komplikationer när en åsikt rör sig från sfären av konsensus eller sfären av avvikelser mot sfären av legitima konflikter. Vid sådana brytningar blir det en komplicerad fråga för såväl journalistik som politiska aktörer att avgöra om förflyttningen av en åsikt ska accepteras eller motarbetas, samtidigt som själva förflyttningen är ett tecken på att konsensus håller på att bryta samman, vilket leder till konflikter också kring detta. Om man betraktar Sverigedemokraterna och mediernas bevakning av dem ur detta perspektiv kan det faktum att de inför valet 2010 gick framåt i opinionsmätningarna tolkas som ett uttryck för hur de successivt rört sig från sfären av avvikelser till sfären av legitima konflikter. Samtidigt som den negativa vinklingen av dem kan tolkas som ett uttryck för att många av deras åsikter fortfarande anses tillhöra sfären av avvikelser. Om det kommer att hålla i sig eller om Sverigedemokraterna och deras åsikter fullt ut kommer att uppfattas som legitima och som en del av sfären av legitima konflikter, är en öppen fråga.

Det är mycket riktigt en öppen fråga om partiet SD kommer att uppfattas som ett legitimt parti helt igenom eller inte. Starka krafter kämpar hårt för att det inte skall legitimeras. Eftersom politik kring immigration enligt all logik måste vara en legitim politisk fråga i en demokrati, försöker man ta till alla möjliga knep för att ändå försöka hålla kvar SD i sfären av avvikelser. Journalister, redaktörer och politiska aktörer tar till alla möjliga knep som det är svårt för SD att värja sig emot. Som ett par exempel har vi sett metoden att med braskande rubriker om någon skandal som man redan från början vet är mycket tveksam. Kommer det någon rättelse vet aktörerna att de stora rubrikerna ändå satt sig som bilder i folks medvetande.

En annan metod är att låta någon som blivit utsatt för allvarliga kränkningar berätta sin historia om hemskheterna. Hemskheter som på intet sätt är kopplat till SD, men där offret som i förbigående ändå uttrycker rädsla för Sverigedemokraterna. Detta mönster är mycket tydligt och vi såg det när SVT sände från Förintelsens minnesdag. En kvinna av judisk börd fick berätta om 2a världskrigets fasor, samtidigt som hon i förbigående uttryckte rädsla för Sverigedemokraternas framgång. Alla med ett minimum av intellektuell förmåga förstår att kvinnan skulle bli tryggare med SD:s politik.

Vi ser också samma taktik med små inpass mot SD i tidningar som DN. Mona Masri åkte till USA och fick uppenbarelser av SD:s hemskhet trots semesterresa 500 mil bort. En kvinna som blivit utsatt för trakasserier finner på något outgrundligt sätt ändå subtila kopplingar till SD när hon intervjuas av Expo. Så här säger kvinnan till reportern.

Man har dragit ut gränserna för åsiktsfriheten mycket. Vad som är okej, och vad som inte är okej är väldigt oklart idag. Sverigedemokraternas åsikter har fått alldeles för mycket medialt utrymme. Även om det är bra att deras åsikter kommer upp till ytan, så tror jag att det många gånger är kontraproduktivt, säger hon.

Vad Sverigedemokraterna har med trakasserierna mot kvinnan att göra framgår aldrig. Själva orsaken till intervjun är ju att odla misstro mot SD, det är just därför kvinnan intervjuas. Dessa exempel är tydliga försök att hålla kvar SD i sfären av avvikelser. Som Strömbäck själv säger får framtiden utvisa vad som hamnar i vilken sfär. Klart är att det politiska landskapet alltid förändras och att det alltid förekommer en kamp mellan olika intressen. Det man kunde önska sig är väl att kampen fördes med något ärligare och renare metoder. I dag används vilka fula knep som helst, detta eftersom deltagarna på spelplanen anser att deras mål är så oerhört ädelt att det ursäktar fula knep och lögner.