Äkta Stockholmare

Jag läste en insändare på pendeltåget, hittade DN-tidningen kvarglömd på ett säte. Jag köper ju inte längre DN p.g.a att jag läser på nätet och att jag inte vill stödja DN:s politiska agenda. Insändaren fick mig att småskratta och människorna på tåget vände sig lite om, som alltid när någon skrattar utan synbar anledning. Så typiskt svenskt att bli misstänksam när någon skrattar, om det nu finns något typiskt svenskt förståss (ajdå). Så här skrev insändarskribenten i alla fall. 


Inflyttade 08:or är inga äkta Stockholmare,


Åsikten om att stockholmare är snorkiga, stöddiga, oartiga och egofixerade trendnissar är en missuppfattning. Bara för att du är är 08:a är du inte stockholmare. För att få anse dig vara stockholmare skall du ha bott här i minst tre generationer, det vill säga att du är fjärde generationen invånare i den här stan. Och det är det inte många som är i dag, majoriteten har flyttat hit de senaste 40 åren - vilket betyder att de är första eller möjligen andra generationens folk. 
Det är dessa inflyttade bonnläppar som förstör vårt rykte. De som tror att de måste anamma en rad negativa beteenden för att anses vara stockholmare. Att de är 08:or råder det dock inget tvivel om. 
En äkta stockholmare är urban, artig, hjälpsam, gillar att prata med främlingar, är stolt över sin stad, klagar inte på oväsen från trafiken, bor inte i SoFo med småbarn, springer inte omkring med lattemuggar, skräpar inte ner, kör inte bil i onödan i innerstan, ränner inte på stureplan - det gör bara brats.
Kort sagt: en stockholmare är inte ens oartig mot en lantis som gör sig märkvärdig. Vi lyfter möjligen på ögonbrynet åt den som anser sig förmer för att vederbörande har lyckats köpa en lägenhet till överpris och inrett den enligt Schyffert & Lindströms koncept.
Så - alla ni lantisar som flyttar hit till Eken, tro inte att ni blir stockholmare bara för att ni skaffat ett postnummer som börjar på siffran 1. 
Ni är bara 08:or, lev med det.


Jag vill inte gå så långt som insändarskribenten, det luktar nästan lite lokalrasism, men visst ligger det något i vad hon skriver. De urstockholmare jag känt i mitt liv har inte varit varken snorkiga eller stöddiga. Tvärtom, de har varit artiga, hjälpsamma och belevade. Ofta har de stockholmare jag växt upp med varit som människor är mest i hela landet. Kanske att stockholmaren pratar lite mer, är lite snabbare och rappare i munnen, möjligen. Inte heller har de stockholmare jag känt frekventerat Stureplan, där har skribenten en klar poäng. På förekommen anledning kan jag meddela att den normale stockholmaren ej heller går omkring i kortbyxor året runt, inte heller odlar han hitlermustasch. Enskilda stockholmare har gett hela befolkningen i huvudstaden dåligt rykte (och här vill Expo dra en annan parallell, som har med folkgrupper att göra). 


Jag är i alla fall innerligt trött på "08.a gnället" samt epitet som "Fjollträsk". De som gnäller har egna döttrar som åkt till Stockholm för att tjäna pengar och leva livet, kanske t.o.m. söner. Stockholmarna jobbar som svin, inte enbart för att försörja sig själva utan också landsbygden. De som beter sig snorkigt är ofta inflyttade landsortsbor som inte ens vet vad "Eken" betyder. Värst av allt, jag ger mig fan på att alla lattedrickande journalister (sorry Sundström) på Söder är inflyttade lantisar de med.       
  

God dag yxskaft

Jag kan inte låta bli att kommentera Lena Adelsohn Liljeroths artikel på SVT-debatt. Det rör sig om fotboll och det våld som förekommer där, men det visar på en märklig inställning hos våra ministrar och regeringen. Bakgrunden är det rabalder och den kritik som uppstod efter fotbollsmatchen mellan Assyriska och AIK, där en linjedomare fick en smällare vid örat så temporär tinnitus uppstod. Så här skriver Liljeroth i sin artikel.

För inte så länge sedan var fotboll en fest för hela familjen. Hur kommer det sig att Sveriges största idrott av många nu börjar förknippas med våld, hot och hat?

Ja, nu har ju inte Liljeroth något svar på den frågan, om nu någon väntade sig det. Vi måste väl ändå påpeka att Moderaterna i valrörelsen inte framstod som något bra föredöme, på tal om hat och att följa spelregler. Det var väl snarast ett paradigmskifte när Reinfeldt uttalade åsikten att den politiker som utsätts för våld och har fel åsikter får skylla sig själv. Men oavsett detta, en ansvarig minister skall inte hålla på att filosofera över sakernas tillstånd, utan agera. Vidare i artikeln.

Berusade och drogpåverkade åskådare är tyvärr legio idag och självfallet en viktig orsak till våldsamheter och skadegörelse. Till det sorgliga kapitlet i denna historia kommer de hot som riktas mot exempelvis spelare, domare och andra funktionärer i klubbarna. Risken finns att såväl publiken som sponsorerna sviker.

Ska det behöva vara så här?

Men god dag yxskaft. Liljeroth skriver långa haranger om fotbollsvåldet, saker som precis alla vet och har vetat länge. Därefter frågor hon som en dagisfröken, skall det behöva vara så här? Precis som om väljarna och läsarna var små dagisbarn och hon var en skolfröken. Du är för böveln minister Liljeroth! DU skall vidta åtgärder och inte agera dagisfröken åt vuxna människor. Vidare i denna sorgliga artikel.

För att stärka skyddet mot brottslighet inne och utanför idrottsarenor infördes den 1 juli 2005 lagen om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang. Alliansregeringen har skärpt tillträdeslagen och införde samtidigt i ordningslagen straffsanktionerade förbud mot att inneha eller använda pyrotekniska varor, att obehörigen beträda en spelplan och att kasta in föremål på spelplanen.

Och uppenbart har dessa åtgärder inte räckt till. Personer kastade smällare hej vilt trots Alliansregeringens ”straffsanktionerade förbud.” En liten fråga, hur många har lagförts för brott mot detta ”straffsanktionerade förbud”? Nästa fråga, om någon lagförts, vad har de i så fall fått för straff? Svaret på dessa frågor ger förmodligen svar på varför regeringens åtgärder fullständigt saknat effekt. Sist tar vi detta uttalande av vår minister.

Nu har vi tagit nästa steg. I början av mars 2011 fattade regeringen beslut – efter önskemål framför allt från fotbollsklubbarna – att utse landshövding Per Unckel till nationell samordnare med uppgift att motverka idrottsrelaterat våld i samband med idrottsarrangemang.

Samordnaren ska under två års tid löpande lämna förslag på hur man kan förbättrad samverkan mellan myndigheter och organisationer på central, regional och lokal nivå, hur ansvarsfördelningen mellan berörda parter kan klarläggas, och undersöka hur informationsutbytet skulle kunna underlättas.

Men vad är det för konstiga åtgärder? Nationell samordnare! Skall Unckel springa omkring och stoppa fotbollsvåld? Förbättrad samverkan? Förbättra informationsbytet? Jag blir så trött. Vi kanske rentav har för många kvinnor i regering och riksdag, i alla fall om det skall se ut så här (nu stack jag ut hakan rejält, men ibland saknar man bara liite handlingskraft av någon som inte hela tiden tassar på äggskal). Lars-Åke Lagrell har själv kommit med effektiva förslag, men Liljeroth verkar inte höra det som inte passar (kanske av naturliga skäl). 


Vi har goda exempel från England där man faktiskt lyckats stoppa en stor del av läktarvåldet. Hårda straff för de som lagförs. De som gör sig skyldiga till brott lagförs dessutom i hög grad. Jag såg ett TV-program där de som dömts fick göra hårda övningar av en avdankad engelsk elitsoldat, som uppenbarligen njöt av sitt värv. Statistik visade att ungefär 0 procent återföll i våld. Varför inte, i denna globaliserade värld, ta och titta på hur våra anglosaxiska vänner tacklat detta problem? 

Länk SVT-Debatt

Ännu en felaktig (S) analys

Socialdemokraterna är i kris efter valet, som ju inte blev vad Sahlin och övrig S-adel hoppades på. Analyserna duggar tätt och ofta är analyserna gjorda av personer inom hierarkin som vill stärka sin egen position. Skall man läsa analyser som är något av värde får man gå till dem som avgår eller skall gå i politisk pension, det är de som vågar säga sanningar. Senast ut är en SSU:are vid namn Gabriel Wikström, hans analys är något av det sämsta man läst om (S)krisen (så har han heller inga tankar på att gå i pension). Så här skriver han i sin artikel.

Vi frågar oss: ”Behövs socialdemokratin? Har vi nu till slut spelat ut vår roll?” och medan vi gör detta så är verkligheten svar nog. Orättvisorna växer omkring oss och det progressiva samhälle vi försökt skapa, faller sönder inför våra ögon.  

Verkligheten är nog inte socialdemokratins starkaste kort. Vad som är orättvist eller inte är ju en bedömningsfråga. Att en person som arbetar får mer i plånboken jämfört med en som inte arbetar upplevs nog som rättvist av de flesta. Att en stor del av våra skatteintäkter går till vår huvudlösa immigrationspolitik (som Alliansen också står för) samtidigt som pensioner, kommunikationer och vårdapparat krackelerar upplever många som väldigt orättvist. Dessutom var det väl socialdemokratin själv som påbörjade dagens utveckling. Vidare i Wikströms artikel.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse.

Alla dessa floskler, alla dessa ord utan innehåll, all denna verbala dynga som politiker så gärna öser över relativt oskyldiga medborgare. Socialdemokratin har aldrig uppfattats som en frihetsrörelse. Rörelsen har fått sin historiska position av andra orsaker, trots bristen på frihetligt perspektiv. Det är i själva verket detta ordbajseri som är ett stort problem för Socialdemokratin. Tack Wikström för att du demonstrerar detta så tydligt. Vidare i analysen.

Socialdemokratins problem är inte i första hand specifika sakfrågor eller missriktad kommunikation. Inte heller enskilda företrädare eller dåliga idéer. Socialdemokratins problem är ett dåligt självförtroende och ett dåligt samvete.

Fel, fel, fel, alldeles uppenbart fel. Socialdemokratin har haft dåliga idéer och alldeles uppenbart en mindre lämplig företrädare, det skulle ju vara en kvinna på partiledarposten remember. Där man skulle gått till vänster gick man till höger, där man skulle gått till höger gick man till vänster. Och så denna sanslösa integration och immigrationspolitik, ursäkta att jag upprepar mig. När exakt fick man dåligt självförtroende? På valnatten? Vi läser Wikströms slutkläm, bara för att bitarna skall falla på plats.

Det är därför med stor ödmjukhet, men också med glädje, som jag har valt att acceptera nomineringen till förbundsordförande för SSU. Ödmjukhet eftersom det är ett stort ansvar att leda SSU i den tid vi nu befinner oss och glädje eftersom jag ser med tillförsikt på framtiden och vet att vi har styrkan och modet att ta oss an de utmaningar vi står inför.

Där har vi svaret, varför Wikström skrev en artikel och presterande en analys på knapp gymnasienivå. Han är alltså nominerad till förbundsordförande för SSU och vill profilera sig. Självklart använder han de nödvändiga orden ”glädje” och ”ödmjukhet”, även om inget av orden egentligen förknippas med dagens socialdemokrati, tvärtom. 


Wikström visar på både socialdemokratins och den övriga sjuklöverns problem i blixtbelysning. Man har fjärmat sig från verkligheten och i stället hemfallit åt en aldrig sinande produktion av innehållslösa floskler. Man upprätthåller den politiska korrekthet man blivit indoktrinerad i på Bommersvik eller på något annat liknande ställe. Det skulle sannolikt räcka med ett besök i någon av våra förorter och intagande av en matsked verklighet för att lite av dimmorna skulle skingras, men den medicinen är väl för besk.


En annan vinkling på problemet är att socialdemokraterna inte hade ”mod” (ett ord Wikström använder frikostigt) nog att vända sig till väljarna i stället för landets journalistkår. Vill man vara vän med journalistkåren eller väljarkåren, ett första ödesdigert val för socialdemokratin. 

Länk  DN

En flod av snömos och aningslöshet

Ärkebiskop Anders Wejryd skrev för några dagar sedan en artikel med anledning av förintelsens minnesdag. Artikeln innehåller inte på något sätt några överrakningar och vi läser samma förväntade honnörsord som vi hört många gånger förut. Egentligen är hela artikeln inget annat än svårdefinierat snömos som inte förpliktar till någonting utöver rena självklarheter som precis alla ställer upp på. Det vore en överdrift av episka dimensioner om någon påstod att Wejryd och Svenska Kyrkan sticker ut hakan mot det etablerade samhället. Vi skall dock analysera några av Wejryds stycken, trots att det är allt annat än spännande. Vi börjar med detta stycke.

Den, vars ögon man inte ser, kan man lättare förhärda sig emot. Det börjar försynt. Det är skönt att slippa ha andras livsvillkor nära sig. Det är bättre att få välja sina likasinnade, finnas i sitt bostadsområde där de flesta har det som jag, åka till sitt jobb där de närmaste arbetskamraterna har det rätt mycket som jag, ha sin fritid ensam eller med dem som man delar värderingar med, men som kanske bor rätt långt bort. Vi ska nog inte glömma vad det betytt för vårt land att människor med olika ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga förutsättningar fått dras med varandra, delat skolor, hört till samma bygd och varit hänvisade till sitt närområde. Samtidigt vet vi vad detta också inneburit av ofrihet och begränsningar. Men ögonen har varit närmare varandra, särskilt när inte den sämre ställde har måst slå ner blicken. 

Just denna bekvämlighet att leva med likasinnade har ju bidragit till att vi fått etniska enklaver i vårt land, en utveckling som har många negativa effekter, det har Wejryd rätt i. Däremot har jag aldrig hört Wejryd eller någon annan kyrklig företrädare ta upp detta problem. Det kan också gälla våra etablerade politiker som lever långt ifrån verkligheten och driver en politik som saknar förankring i denna verklighet. Inte heller detta har jag hört några kyrkliga företrädare kritisera. Wejryds avslutning är nära nog obegriplig och kan tolkas på oerhört många sätt. Vi går vidare.

Den man inte ser kan nog ses som ett hot. Den som nog kan ses som ett hot blir det säkert. Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen. "De" är främmande och farliga. "De" är icke-individer som är styrda av kollektivet. Men exakt vilka dessa "de" är tar vi oss inte tiden att fundera kring.  

Tyvärr så lever vi inte riktigt i den bästa av världar och alla grupper av människor vill oss inte väl. Det är just därför vi har haft ett försvar som nära nog är fullständigt nedrustat i dag. Det finns inbillade och verkliga hot. Var 11 septemberattacken mot World Trade Centers en inbillning? Eller de följande terrorattackerna i Spanien och London? 


Vi firade minnet av förintelsen och därför skrev Wejryd sin artikel. Denna förintelse hade i mångt och mycket sin grund i att övriga världen misslyckades med att identifiera hotet från nazisterna. Alltför många människor i den västliga hemisfären resonerade just som Wejryd och förklarade bort hotet från nazismen med någon slags humanistisk flum ”de kan inte vara så onda, de är ju ändå människor”. Allt det Wejryd säger om islamisterna kan sägas om alla politiska och religiösa grupper, ändå vet vi att vissa grupper som nazisterna och Khmer Rouge ställt till med ohyggliga massakrer. Det Wejryd presenterar är ju ingen nykter analys av en islamistisk hotbild, det är rent snömos. Kanske är det så att vissa grupper överdriver den hotbild Wejryd pekar på, kanske är det inte så, men kom med en nykter analys i stället för detta dravel. 


På 30 och 40-talet sade personer som Wejryd säkert samma sak om nazisterna, vi såg sannolikt inte ögonen på dem heller. Vi såg inte ögonen på ledarna för Khmer Rouge heller, kanske såg de snälla ut. Vi lever inte i en värld där alla tar varandra i famn och lever som i en universell jättepicknick, men det är just den bild Wejryd målar upp. Den som är fullständigt aningslös och naiv blir på sitt sätt medskyldiga till framtida katastrofer. De som på 30 och 40-talet förklarade bort det nazistiska hotet jämnade marken för vad som komma skulle.

Länk SvD

Besparingarna på landets tidningsredaktioner har sitt pris

Stora rationaliseringar och mindre redaktioner är något som vi läst om, nu får vi erfara effekterna av alla dessa besparingar. Så här står det i SvD om ett fall där polisen hittat en kropp i Värmland. En poliskommissarie uttalar sig och direktciteras i tidningen.

Vi vill inte om ett brott har begåtts, men vi kan inte utesluta det. Nu inleds den tekniska undersökningen, säger Lindh.

Jag tvivlar oerhört starkt på att Lindh verkligen fällt denna obegripliga mening, har han gjort det bör han nog söka jobb som spärrvakt i Stockholms tunnelbana i stället för att utreda mord. Det är ett pressetiskt fel att av dignitet att felcitera en person, men man kan alltid skylla på tryckfelsnisse självklart. Saken är den att dessa mycket grova syftningsfel (eller hur de skall klassas) såg man aldrig fordom. Är detta ännu ett tecken på den enorma utveckling vi är utsatta för, att texterna i våra tidningar har blivit obegripliga och strider mot de flesta semantiska regler?

Länk SvD

Problemet med skolbranden i Rinkeby löst!

I en DN-artikel står det hur hårt drabbade barnen i Rinkeby  blev av branden där när Rinkebyakademin brändes ned av vissa ungdomar. Så här står det i artikeln.

Bland det som brann upp fanns biljetter till nöjesfältet Gröna Lund, som avgångseleverna skulle få gå på.

Vilken fruktansvärd tragedi! Att själva skolbyggnaden brann ned är ju förargligt, men att barnen i avgångsklassen inte får gå på Gröna lund är en verklig tragedi. Dock finns det en lösning på de flesta problem, hur mörkt och fruktansvärt det än kan se ut. Så här står det i dagens DN.

För DN:s redaktionsledning var det naturligt att försöka hjälpa till:  

- Vi pratade på vårt morgonmöte om hur sorgligt det var med åkbanden som brann upp men att något företag säkert skulle gå in och betala så att eleverna ändå fick gå på Gröna Lund. När vi sedan fick höra att ingen erbjudit sig kände vi att vi ville att Dagens Nyheter skulle hjälpa till, säger redaktionschefen Åsa Tillberg.

Jag känner en stor klump i halsen av rörelse, tårarna tränger sakta fram medan jag får ett förklarat leende på läpparna, vilket lyckligt slut? Tänk vad humana de ändå är på DN:s redaktion. Mitt bland alla nyheter om oljekatastrofen i Mexikanska Gulfen, skolbränder runt om i landet, rån, gruppvåldtäkter och andra trista saker så tar humanismen ändå över på DN:s redaktion och man bestämmer sig för att DN kan betala åkbanden, trots rätt stora nedskärningar nyligen på tidningen. Nedskärningar som redan märks som en lätt kvalitetssänkning av hela tidningen får man nog ändå säga.

DN:s redaktion har visat att det finns hopp för detta land, tack redaktionen!

Länk DN

Dessa genusfundamentalister

Jag har sett rubriken skymta förbi ögonen på SvD när jag skummat nätupplagan för att eventuellt försöka hitta något intressant. Rubriken heter ” Nästan bara män i fysikböckerna” och jag är så innerligt trött på dessa genusfundamentalister , så ända fram till denna morgon har jag lyckats att undvika artikeln. Nu tog jag mig dock tid att skumma artikeln i alla fall, kanske ett misstag. Alla negativa förväntningar infrias med råge, finns det något tristare än när så sker? Så här skriver de två kvinniga författarna Ann-Marie Begler och Josefin Brüde Sundin (två kvinnor, skall det inte vara en man åtminstone?) i sin artikel.

I ett vanligt läromedel i fysik för grundskolan finns 14 bilder på personer som utför tekniska arbetsuppgifter. Samtliga dessa personer är män. I samma bok finns 16 bilder på personer som associeras till vetenskap. 14 av dessa är män.

Så typiskt att inte ens tala om vilket läromedel de har valt ut för sitt lilla exempel, så kvinnligt. Ja, egentligen skall ju hälften vara kvinnor, hälften av utländsk härkomst, ety annars kan vi associera vetenskap till den vita rasen. Kanske några skall vara handikappade också, annars kan man få idén att handikappade är ointelligenta, o.s.v. i all oändlighet. Vidare i den genuscertifierade artikeln.

Både i undervisningen och i läromedlen läggs tyngdpunkten på att beskriva naturvetenskapliga resultat. Hur kunskapen kan användas hamnar i skymundan. Om det överhuvudtaget tas upp är det flyktigt, i samband med historiska tillbakablickar, som presenteras långt bak eller i tonade rutor vid sidan om.

Att naturvetenskapliga resultat väger tyngre än pikanta detaljer hur en viss princip används är kanske inte så konstigt för en man, det är kunskaper som skall läras in och inte en massa lustigheter, som kanske kan äga ett visst kuriosavärde. Det förefaller alldeles naturligt att lära sig hur t.ex. en laserstråle är uppbyggd i stället för att lägga undervisningens tyngd på att AFA kan använda dessa laserstrålar mot poliser och andra vid demonstrationer. Vi läser med förfäran vidare i artikeln.

Undervisningen förefaller fokusera på färdiga fakta. Indirekt förmedlar läromedlen en känsla av att här finns ingen plats för människor eller de utmaningar och problem som samhället behöver lösa. En undervisning som använder läromedel som fastnat i historiska lagar och samband utan att diskutera kunskapens användning och relatera till viktiga aktuella samhällsfrågor och även framtida sådana, kan knappast bidra till utbildningens grundläggande syften.

Nu kom det, det riktiga feministiska grundskottet mot allt vad kunskap heter. Fakta är det hemskaste som finns och kvinnor anställda på det statliga skolinspektionen skall helst visa förakt för allt vad fakta och kunskaper heter tydligen. Dessa två kvinnor spär på alla genusbaserade fördomar en stackars vit medelålders man kan tänkas ha. Bara satsen ”som fastnat i historiska lagar och samband” säger det mesta och här borde man sluta läsa helt enkelt. Ja tyngdlagen är trist och tråkig, 9,8 m/s² (en kropps acceleration vid markytan) har gällt väldigt länge, ja sedan vårt solsystems uppkomst faktiskt (och ännu längre tillbaka självklart), borde man inte hotta upp denna lag nu? Kanske 9,8 m³ vore mer spännande. Jag önskar mig mer än något annat att andra personer än de två artikelförfattarna får bestämma vad som skall vara ”utbildningens grundläggande syften”. Till sist så dräper författarna till med denna slutreplik.

Elevernas intressen, åsikter och delaktighet behöver beaktas och ses som en tillgång i strävan efter att öka elevernas lust att lära fysik. Detsamma gäller elevernas kreativitet och nyfikenhet.

Ju roligare (över en viss gräns i alla fall) lärarna försöker göra undervisningen, ju tråkigare kommer omotiverade elever tycka att den är. Det blir som att ge ett barn onsdagsgodis för att det tjatar så mycket, är det någon som tror tjatet kommer att upphöra? Vissa saker måste man helt enkelt lära sig, oavsett vissa elevers särintressen. Hur skall elever som försiktigt tassat omkring på en tusendel av det kunskapsområde som kallas fysik kunna styra undervisningen på ett vettigt sätt? Skall t.ex. ett gäng avmagrade finniga tonåringar med hoodtröjor få styra fysikundervisningen till laser, och speciellt då vad man kan göra med gröna laserstrålar, bara för att de är påstridiga mot lärarna?

Själv är jag nyfiken på varför Sverige hela tiden rasar i internationella kunskapstester gentemot andra (måhända mindre politiskt korrekta) länder. Kreativitet för mig är att komma med vettiga förslag för att hejda denna utveckling, och de två författarnas förslag och idéer lär bara öka hastigheten i raset. Om sådana personer som de två artikelförfattarna får styra vår utbildning, så lär raset för vår skola i internationella tester anta den gamla trista lagen om accelerationen hos en fallande kropp, 9,8 m/s².

Länk SvD

Billström som heterosexuell

I en vällustigt skriven artikel i DN så konstaterar artikelförfattaren att det väckt en del negativa reaktioner när man varit lite extra kreativ och finurligt då man gett rollen som fornnordisk gud till en svart man, nämligen Idris Elba. Så här står det i artikeln.

Det är brittiske regissören och skådespelaren Kenneth Branagh (bland mycket annat känd som kommissarie Wallander i ett antal brittiska tv-filmer) som valt att ge rollen som guden Heimdall till Idris Elba. Det skulle han inte ha gjort om han velat hålla sig väl med fundamentalistiska anhängare av den serie som förlaget Marvel skapat och som filmen ”Thor” bygger på.

Självklart är det ett konstnärligt och kreativt grepp att låta den fornnordiske guden Heimdall spelas av en svart man. Speciellt som Snorre Sturlason just kallade Heimdall för ”Den vite asen”, det bryter ny mark och provocerar fram gamla fördomar. Elba själv tycker att det är ett utmärkt konstnärligt grepp att låta honom som svart man spela Heimdall, så här säger han enligt DN.

Branagh bryr sig inte – och inte Elba heller. Den rasistiskt färgade invändningen mot att britten fått rollen har 37-årige Elba själv kommenterat på ett avspänt sätt:

Jag tilldelades rollen i ´Thor´ och jag ska spela en nordisk gud. Om man känner till något om nordmännen så är det att att de inte såg ut som jag, så är det med det. Jag ser det som ett tecken i tiden inför framtiden; vi kommer att få se mer av att många aspekter spelar in när roller besätts. Och jag menar att det är bra

Självklart är alla som opponerar sig mot denna lilla korrigering av historien rasister och kanske t.o.m. Sverigedemokrater. Och visst är det ett tecken inför framtiden. Vi kommer kanske snart att få se Oden gestaltad som lesbisk arabisk kvinna som har ett komplicerat och stormigt förhållande till Frigg, som genomgått ett svårt och traumatiskt könsbyte till man.

Själv funderar jag på att sätta upp en pjäs om Alliansregeringen där Reinfeldt får spelas av en bantuneger och Billström får spelas av en helt vanlig svensk heterosexuell vit man (det sista kan verka lite väl magstarkt, men vi talar om att bryta ny mark här, spränga gränser, provocera). Detta vore ett utmärkt sätt att locka fram alla med gamla mossiga fördomar och dolda rasistiska föreställningar. Den som protesterar är rasist.

Länk DN

Fler seriösa samhällsproghram

Fram för flera seriösa samhällsprogram. Här ett inslag av Erik Hartman från tysk TV i ett seriöst program.

Varför har de så konstiga efternamn?

Människor får ju såklart heta vad de vill och det är bara trevligt med lite udda roliga namn. Mitt eget efternamn hör väl heller inte till de allra vanligaste kan jag väl avslöja, även om det är ett ursvenskt efternamn från torpartiden i vårt land (kanske ännu längre). Men när jag tittade i Facebook på medlemmarna i gruppen ”Liberaler mot Sverigedemokrater” så slogs jag direkt av ansamlingen av en speciell klang på efternamn som var mycket, mycket vanliga där.

Exempel på typer av efternamn som det drällde av i gruppen (300 medlemmar) är von Wachenfeldt (låter det måhända bekant?), Tenenbaum, Af Geijerstam, Steinbach, Heinrich, Stålhandske, Schöldström, Rothstein, Fare (ja, Stella Fare), Preifelt, Bard (ja Alexander i förnamn) samt Afzelius-Alm. Namn som Andersson, Pettersson och Lundström är definitivt underrepresenterade i denna samling av namn. Vi noterar en massiv överrepresentation av namn med tysk härkomst. Vi noterar också ett ”Af” namn och ett ”von” namn. Vi noterar likaså några kändisar som väl i en samling på 300 personer för anses våldsamt överrepresenterade. Likaså noterar vi att det är en speciell typ av kändisar som är med i gruppen, det är inga idrottsstjärnor, professorer eller företagare. 

Vitsen med att jag skrev denna artikel är att detta i alla fall indikerar det jag skrivit förut om de tre eliterna, den mediala, kulturella och politiska eliten. Jag skrev att de ofta står som politisk motståndare till ”verklighetens folk”. De hyser åsikter som inte har med förorternas verklighet att göra och de lever i sitt eget Sverige, företrädesvis i vissa stadsdelar av våra storstäder.  Förövrigt tycker jag Alexander Bard är en mycket fin och representativ företrädare för ”Liberaler mot Sverigedemokrater”.

Länk Facebook Liberaler mot Sverigedemokrater

Ej representativt för allmänheten

Vi får verkligen hoppas att denna undersökning inte är representativ för allmänheten, är den det så har jag badat för sista gången i en pool, astmaframkallande eller inte. 

Länk DN 

 

Politisk reklam i TV

Nu skall TV4 öppna upp för politisk partireklam i sin kanal, ja för alla partier utom SD då, som TV4 själv inte gillar. Har hittat lite politisk partireklam från KD. När man ser den så är det kanske tur för SD att de inte fick vara med. Denna reklam lockar till gapskratt, och endast svårt infantiliserade tittare kan lockas att rösta på ett parti som gör sådan här reklam. Varsågoda, dagens skratt!

Sanslöst på Omars blogg

Läste bland kommentarerna på Omars blogg. Jag blev helt paff hur dumma och naiva människorna där är (är väl ungefär vad den likaså naive Carina Rydberg tycker). Jag anstränger mig nästan alltid för att hålla ett normalt och hövligt tonläge, men jag tror jag missade det lite när jag fällde denna kommentar på Omars blogg.

Islam är väl OK, var o en får ju tro på vad den vill. Men som bärande religion i vårt land är den inte OK. Jag har förresten aldrig sett så många naiva idioter på samma plats någonsin förut som bland kommentarerna på denna blogg. Vi har väl haft fred för länge i detta land, så folk har somnat in värre än Törnrosa någonsin gjorde. Krävs nog mer än en sketen puss från en anemisk prins för att väcka detta komaliknande folk. Hörrudu Omar, kan inte du framföra dina åsikter på DN, SvD samt SVT? Ta ut svängarna rejält och var inte buskablyg nu, du har ju en mission att fylla. Jag är lite nyfiken på reaktionerna nämligen.

Ha en bra vilodag

Jag hoppas verkligen att Omar går ut med sina åsikter, högt och ljudligt. Jag önskar att så många som möjligt får ta del av åsikter som de sedan tvingas ta ställning till. Det blir förmodligen inte så. Våra styrande kan slinka undan som vanligt och kalla alla kritiker ”islamofober”, ”xenofober”, ”främlingsfientliga” och all möjlig annan skit. Omar kan mer eller mindre öppet förneka förintelsen (som INGEN förnekade när jag växte upp i detta märkliga land, kom ihåg det Sahlin och Reinfeldt) men om jag skriver lite kritiskt om islam eller om regeringens politik så kallas jag allt möjligt och får Expo på halsen. Vi lever i något som skall liknas vid demokrati. Är det så här vi vill ha det och vill vi att vår demokrati skall fungera? Nä, jag vet att de flesta läsare här inte vill det, men varför skall Sahlin och Reinfeldt alltid bli svaret skyldig?

Länk Rydbergs artikel DN

Konstfack - Något är fel i samhällsklimatet

I en artikel så står det att "konstfackelever slår tillbaka". Jag tycker de slår tillbaka på ett mycket dåligt sätt, jag tycker rentav att de gör bort sig fullständigt. Jag sitter här och undrar i mitt stilla sinne hur många vanliga skattebetalande människor som känner minsta sympati för Konstfack och dess elever. Är eleverna på Konstfack så dumma att de inte fattar den minimala sympati de får från "vanligt" folk genom de uttalanden de gör i artikeln? Eller är det så att det inte är den målgruppen de vänder sig till? Alltså vanliga hederliga skattebetalande människor som försöker följa lagar och regler så bra de kan, uppfostra sina barn efter alla konstens regler och bidra med vad de kan till samhällets bästa. Jag gissar på det sistnämnda, att eleverna på Konstfack inte bryr sig om "mannen på gatan" utan vänder sig explicit till politiker och media. Bara det är MYCKET anmärkningsvärt.

Vad skriver då eleverna i artikeln? Läs vad en elev, Tove El skriver.

Jag blir orolig. Det är så tydligt att skolan har böjt sig för politikernas kritik. I Sverige finns ett system som sysslar med bestraffning. Det blir märkligt om Konstfack ska försöka sig på att spela den rollen.

Om inte skolan böjer sig för politikernas krav kan dessa lägga ned hela skolan lille vän. Den är skattefinansierad och det är bl.a. jag som betalar hela kalaset. Jag kommer sannolikt, via skattsedeln, få betala dessa människors inkomster framöver också. Detta eftersom få "konstnärer" kan leva på sin konst efter utbildningen. Och ärligt talat, det är inte så förvånande att de inte kan leva på sin konst efter studierna, för vad får de egentligen lära sig? Sedan skall naturligtvis inte Konstfack ägna sig åt bestraffning, vem har påstått det? Men de skall för höge farao följa lagen. En elev som heter John Huntington säger så här i artikeln.

I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga. Jag ser det som ett trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer. Om Konstfack skulle bestämma att man inte får visa sådana verk är det så klart problematiskt för min verksamhet.

Jag ser detta som ett mycket barnsligt och infantilt beteende. Mellanstadieelever brukar syssla med sådant, det gjorde elever på min skola i alla fall. Dessa konstnärer talar hela tiden om att bryta normer. När människor verkligen bryter normer och det politiskt korrekta på allvar (men fortfarande inom lagens och demokratins råmärken) och går med i ett visst parti utanför riksdagen, så brukar inte dessa normbrytare ställa sig upp och hurra direkt. Det visar på att normbrytandet bara är en dimridå för något annat, något barnsligt och infantilt. Om Konstfack bestämmer att eleverna FÅR bryta lagar så har alla skattebetalare i detta land problem. En elev som heter Joakim Forsgren säger så här när DN är på Konstfack och intervjuar.

Det är också viktigt att komma ihåg att lagen inte alltid har rätt och att konstnärer - ja, alla medborgare - har en skyldighet att ifrågasätta om vårt samhälle är format på bästa sätt.

Lagen har kanske inte alltid rätt, det finns lagar jag har kritiserat starkt på denna blogg. Däremot har jag inte brutit mot självklara lagar. Vilken lag kritiserar konstnären när han visade hur en ligist slog sönder en tunnelbanevagn? Var det lagen om skadegörelse på allmän egendom han kritiserade? Vårt samhälle är absolut inte format på bästa sätt, jag kritiserar samhället varje dag på denna blogg. Jag försöker tala om vad som är fel och hur jag vill att det skall se ut. Vad gör dessa "konstnärer"? Jo de slår sönder tunnelbanevagnar och spelar upp falska självmordsförsök. Tyvärr, eleverna på Konstfack misslyckas fullständigt i sin argumentation enligt mig. Jag vill helst slippa betala skatt till denna i grunden sjuka institution, men jag är tvungen att göra det ändå, då jag följer Svea rikes lag. Det är endast våra stränga skattelagar som gör att jag betalar skatt till denna institution, annars skulle de sannolikt inte få ett öre av någon skattebetalare. Samhällskritik är något dessa ungdomar borde lämna över till helt andra kategorier av människor.

Länk DN

Tännsjö har aldrig idrottat

Filosofen Torbjörn Tännsjö skriver på DN-debatt och för fram åsikten att dopning av idrottsmän bör tillåtas. Kriget mot dopning är ändå förlorat resonerar Tännsjö. I framtiden, om inte redan i dag, så kommer det bli omöjligt att upptäcka idrottsmän som dopar sig. Dessutom för Tännsjö ett resonemang om att idrott och politik verkligen hör ihop. Det måste man hålla med om efter alla politiska demonstrationer som skett i idrottssammanhang. Tännsjö menar att vi accepterat att idrott och politik numera hör ihop. Det är ofta andra politiska intressen som skall snylta på idrotten dock, intressen som aldrig ställer några krav på näringslivet och handel. Detta skall vi aldrig acceptera och det krävs nog inte så mycket samhällsdebatt för att människor i gemen skall ställa sig bakom åsikten att intressen som aldrig ställer krav på politiker och näringsliv inte plötsligt skall snylta på idrotten när tillfälle uppenbarar sig.

Åsikten att vi har förlorat mot dopningen verkar tunn den också. Inom vissa idrotter på sjuttiotalet och åttiotalet var man helt enkelt tvungen att dopa sig för att kunna ta medalj på större mästerskap. Denna utveckling har helt klart gått tillbaka och de flesta segrare i dessa idrotter är rena från dopning i dag, om än inte alla. Det som verkligen är fullständigt vansinnigt i Tännsjös resonemang visar sig när han skall förklara vad som skall ersätta dagens dopningskontroller. Så här skriver Tännsjö.

Om man införde en högsta tillåten gräns för muskelmassa skulle (elit)idrotten dessutom bli jämställd. Kvinnliga idrottare skulle få möjlighet att inhämta männens försprång i muskelstyrka. Olika system av klasser, baserade inte på kön utan på sådant som längd, vikt och muskelmassa, kan också bidra till att avliva manschauvinistiska och homofoba fördomar i samhället, eftersom de medför att kvinnor och män kan tävla mot varandra på lika villkor.

Ha, ha, bara en akademiker som aldrig tävlat eller idrottat själv kan komma med ett så fullständigt vansinnigt förslag, det är faktiskt något av det värsta jag hört. Inte ens från småbarn har jag någonsin hört ett så tokigt förslag. Införa en högsta tillåten muskelmassa? Hur skulle man mäta den då? Om någon tyngdlyftare hade tränat tillräckligt hårt skulle han helt enkelt inte få tävla, en mindre träningsvillig person skulle vinna tävlingen för att han låg under högsta nivån. Eller så skulle bara kvinnor vinna alla klasser då de avgjort har en mindre muskelmassa än män. Kul tävlingar Tännsjö, men inte en normalt funtat människa på hela jordklotet skulle vilja se en sådan tävling. Varför inte införa en maxstorlek på testiklarna, och en högsta nivå för testosteronproduktionen hos idrottsmannen. De med för stora testiklar producerar för mycket testosteron och kvinnor som ju inte har några alls skulle få en jättechans i jämställdhetens tecken. Det skulle i ett slag avliva alla manschauvinistiska tendenser. De män som skulle tillåtas delta i tävlingarna skulle alla vara någon slags halvfjollor och ses som föredömen hos det uppväxande släktet. Tännsjös idéer är i grunden sjuka. Akademiker som inte har en aning om vad idrott handlar om skall kanske lämna över debatten till andra. Jag förstår att frestelsen är stor att få publicera sig på DN-debatt inför en olympiad, men det är inte värt att förstöra sitt rykte bara för att tillgodose denna frestelse. Vidare skriver Tännsjö som fullständigt tappat alla koncepter.

Till fördelarna hör, tvärt emot vad människor i allmänhet tycks anse, att en atavistisk föreställning om rättvisa, vilken härskar inom idrottsrörelsen, en gång för alla kommer på skam. En huvudidé inom elitidrotten är att den individ som rent genetiskt är bäst lämpad att vinna också ska göra det. Och, som en följdsats, att den som är dåligt genetiskt utrustad ska finna sig i sitt öde.

En huvudidé inom idrotten är att du väljer din idrott efter dina förutsättningar och den som tränar hårdast och smartast samt har bäst tävlingsnerver vinner. Du har inte en aning om vad idrott handlar om Tännsjö. Återvänd till ditt akademiska kall och lämna över sportsliga debatter till den som vet vad det handlar om, du har ingen aning Tännsjö. Den som är undermåligt genetiskt utrustad kan förövrigt ägna sig åt att bli filosof, inget dåligt "öde". Men då skall dessa med "dålig" genetisk utrustning inte hämnas på idrotten genom att komma med förslag liknande Tännsjös. Vidare skriver Tännsjö så här.

Prestationshöjande preparat och medicinska interventioner kan också medföra en fortsatt slakt på olika rekord, ständigt mer hisnande upplevelser för oss som betraktar spektaklen. Uppgiften är inte längre att utröna var gränsen för vad som är mänskligt möjligt går, utan att tänja på den.

Nja, den enda hisnande upplevelsen är nog att läsa denna fullständigt vansinniga artikel. Skulle man införa de regler som Tännsjö beskriver här med högsta tillåtna gränser för alla naturliga parametrar så att kvinnor skulle tävla på lika villkor som män, men fullproppade med kemiska medel, skulle det nog inte bli någon rekordslakt alls. Man får hela tiden känslan av att Tännsjö inte har en aning om vad han talar om. Dessutom kommer Tännsjö själv in på aspekten att ingen människa skulle viljan se på den typ av idrott han målar upp här. Det Tännsjö gjort med denna artikel är att fullständigt ha eroderat sitt rykte och trovärdighet, detta med en enda artikel.

Länk DN

Sommartorka

I Göteborg har man gått ut med en enkät till alla kvinnor som är kommunstyrelseledamöter, totalt 50 stycken, 35 valde att svara. Enkäten som kvinnorna fick fylla i efter eget skön frågade hur de upplevde sin situation i förhållande till sina manliga kollegor, om de blev trakasserade, utsattes för sexuella övergrepp o.s.v.

Man förmodar att de 15 mest nöjda inte valde att ens fylla i enkäten. De övriga kvinnorna påstod i hög grad att blivit utsatta för "ovälkomna närmanden", sexuella trakasserier eller kränkande yttranden. Många har tydligen upplevt att deras åsikter inte tas på allvar för att de är kvinnor. Så här står det i DN.

Kvinnorna vittnar också om att det är viktigt att anpassa sig för att tas på allvar, till exempel genom att ta i när de talar och att de måste använda männens ordval.

Det kan säkert ligga något i det en del av dessa kvinnor framför, men precis alla förstår att hela enkäten är ytterst subjektiv och kan tolkas på miljoner sätt. Hur många män t.ex. anser att deras åsikter inte tas på allvar för att de anses som politiskt inkorrekta? Hur många män från arbetarmiljöer anser att de måste anpassa sitt språk? Vilket spelar störst roll, klassbakgrund eller kön? Är inte det diskriminerande i sig att inte ge en enkät till männen i samma position? En sådan term som "ovälkomna närmanden" kan man också ifrågasätta, alla närmanden som avslås är ju på något sätt "ovälkommet" men den som gör närmandet kan ju inte veta det förrän han har gjort själva närmandet, får han som gör närmandet nobben så är det ju för sent att backa bandet och närmandet förs upp i statistiken för manliga trakasserier.

Det är väl inte fel i sig att göra enkätundersökningar, det kan fylla en viktig funktion. Men slafsiga enkätundersökningar som denna skall tjäna som internt material, om ens det, och absolut inte hamna i en rikstidning. Godtrogna människor som läser tidningen kan ju ta denna undersökning på allvar. På mitt jobb har vi också återkommande enkätundersökningar, så jag vet hur fel det kan bli. Återstår att göra en liknande enkätundersökning på DN så även personalen där får lite distans till dessa undersökningar.

Länk DN

Stiegs testeamente

Har alltid undrat varför Expochefen Stieg Larsson stavade sitt förnamn på det mest konstiga sätt, svaret på den frågan tog Larsson med sig i graven måhända. En annan fråga han tog med sig i graven var den om hans testamente. Larsson dog av en hjärtattack 2004 och hans kvarlåtenskap skall tillfalla hans bror och pappa. Larssons kvinna ärver ingenting eftersom de aldrig gifte sig. Orsaken var till att de aldrig gifte sig var enligt Larsson själv att han ville skydda sin sambo. Hur han skulle skydda henne genom att inte gifta sig är också en gåta, för mig i alla fall. Nu verkar inte Larsson vara så smart som en del tror, effekten av Larssons "skyddsåtgärder" är helt enkelt att hans kvinna blir utan pengar, lite snopet kan man tycka.

Nu har också ett testamente uppenbarat sig. Det ställer också till det för de efterlevande, Larsson testamenterade nämligen hela sin kontanta kvarlåtenskap till "Kommunistiska arbetareförbundets Umeåavdelning". Mycket snopet för de efterlevande. Det är dock osäkert om avdelningen får några pengar, det är inte givet att testamentet är giltigt. Om nu "Kommunistiska arbetareförbundets Umeåavdelning" verkligen får några pengar säger Jan-Olov Carlsson från avdelningen så här.

Jag vill verkligen, verkligen understryka att vi har inga egna anspråk. Hans arbete skulle få fortsätta med nya resurser. Ja, de skulle gå till hans livsverk: kampen mot högerextrema krafter och rasism.

Det låter betryggande, vi får hoppas att denna socialistavdelning kan skilja på högerextremism och demokratiska politiska motståndare.

Länk DN