Kyrkan är aldrig obekväm

I en artikel på DN skriver Hans Wallmark, moderat riksdagsledamot och ledamot av Kyrkostyrelsen, att kyrkan behöver "obekväma röster" och att evangeliet måste ges fler personliga tolkningar. Detta skriver Wallmark som en reaktion på SD:s uttåg ur Storkyrkan när biskop Brunne politiskt markerade mot SD:s i samband med riksdagens öppnande. Så här skriver Wallmark i sin artikel.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. 

Prästen Kaj Munk gick emot makten och de som styrde över det danska samhället på sin tid. Munk visade mod och han riskerade något. Vad gjorde däremot Brunne? Hon gav en känga till ett parti som har hela det politiska och mediala etablissemanget emot sig, Brunne sällade sig till etablissemanget och den samhälliga makten. Skillnaden mellan det Munk gjorde och det Brunne gjorde torde vara så tydlig att skillnaden borde lysa som Stockholms största neonskylt framför ögonen på precis alla. 


Dessutom var väl att göra skillnad på människor precis det Brunne gjorde, sverigedemokrater är mindre värda än andra riksdagsledamöter. Däremot har Brunne all rätt att kritisera de delar av sverigedemokraternas program hon finner frånstötande (dock inte vid nämnda tillfälle) frågan är dock om hon ens har läst detta partiprogram. Vidare i artikeln skriver Wallmark så här.

Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena. 

Så bra, då skulle Hallmark inte ha något emot att vid nästa öppnande av riksdagen så kritiserar en biskop moderaterna för att göra skillnad på människor. Jag kan tänka mig temat att moderaterna gör skillnad på arbetsoförmögna och de med framgångsrika karriärer, de som bor på Djursholm och de som bor i Tensta, samt de med feta bankkonton och de utan något konto alls och som är bostadslösa. Skulle en biskop spinna vidare på detta tema skulle det bli lite mer relevant att jämföra med prästen Munk dessutom, ty då skulle denna biskop sannolikt riskera sitt jobb och alldeles säkert skulle den framtida kyrkliga karriären vara tillspillogiven. 


Länk DN


PS.


Prästen Kaj Munk var nazist innan tyskarna invaderade Danmark. Efter invasionen så bytte Munk ståndpunkt och blev hängiven antinazist, han gick således emot etablissemanget i princip hela tiden.
DS.