Gunnar Sandelin har fått in en artikel i GP där han skriver sanningen om Sveriges omvandling till ett mångkulturellt samhälle, immigrations och integrationspolitiken samt den roll media spelat i hela denna process. För oss som vanligtvis tar del av systemkritiska bloggar är detta vardagsmat och så självklart så det vore ohyfsat att citera eller kommentera artikeln.
En annan aspekt som då och då dyker upp i mitt som i en del andras sinne är hur de politiker som stått för denna katastrofala politik (som Sandelin beskriver) tänker och känner i dag, nu när det börjar bli uppenbart att hela den omvälvande politiken varit ett enda stort misstag. Hos rätt många av de politiker från sjuklövern måste sanningen dyka upp, kanske som en ilning av ångest, kanske som en blixt i kallt ljus. Kanske dyker sanningen upp när de läser Sandelins artikel, eller när de nästan av misstag läser Politisk Inkorrekt. Kanske dyker en glimt av sanningen upp när de av någon outgrundlig orsak förvirrat sig ut i någon förort.
Vad känner dessa politiker eller f.d. politiker då? När sanningen letat sig in bakom alla försvarsmurar. Socialdemokraterna Hjalmar Mehr och Joakim Garpe rev de gamla (halvt ruttna) Klarakvarteren. De var bedagade men charmiga kvarter. På marken av de gamla Klarakvarteren byggde de upp ett omänskligt hårt och kallt kontorslandskap som sannolikt initierat många allvarliga depressioner hos Stockholms befolkning. Kritiken blev förödande mot främst Mehr och Garpe, trots att i princip inget parti röstade emot rivningen och de efterkommande byggplanerna. Men vilken kritik och skuldbörda kan man vänta sig när samma sak händer ett helt land, som dessutom var i betydligt bättre skick än de gamla Klarakvarteren?
Blir de aldrig rädda, de som har ansvaret för vår samhällsomvandling? Drabbas de inte av svårmod, ångest? Är de aldrig rädda för folkets och eftervärldens dom?
Länk GP
5 kommentarer:
Min tes har en längre tid varit att de styrande driver sin linje efter premissen: -Efter oss syndafloden!
Om man enbart ser sig som en individ vars ursprung kvittar och framtiden i samhället efter ens frånfälle ej intresserar en så kan ju egentligen vilka konstiga ohållbara fenomen som helst förespråkas så länge som pyramidspelen ej kollapsar innan man dör. Lite som Keynes sade en gång i tiden: - "I slutändan är vi alla döda" angående problemen med att fixa dagens problem genom en Keynesiansk quick fix i förhoppningen om att de mystiskt försvinner i framtiden. Tyvärr så funkar inte världen så och jag misstänker att den yngre generationen (t ex jag) kommer förbanna mycket av efterkrigsramverket då det är vi som kommer bli sittande med skiten efter att skaparna av eländet har lämnat oss.
Är de rädda? Nejdå, inte det minsta. De skor sig nu efter bästa förmåga och sedan flyttar de någon annanstans, där de problem de skapat inte finns. Maria Snatterstrand till Finland, säger hon ju själv, och Bodström till USA.
Jag tror inte de är rädda i den bemärkelsen. På något sätt kan de liknas vid psykopater, de har inte förmågan att känna in vad medborgarna tycker/tänker/känner utan de ser bara till sitt egna liv och övriga i sjuklövern...
Allt annat sätts åt sidan.
Carlsson, Persson, Sahlin, Reinfeldt, Bilt.
Bilt, som under sin tid som statsminister avslutade en intervju
med ung. "man kan inte ta emot hur många som helst".
(Eller blev avslutad kanske man kan säga.)
Kom aldrig, aldrig, aldrig
och be om ursäkt.
Jag tycker att de som suttit i sveriges riksdag från 1970 till 2010 bör göras personligt ekonomiskt ansvariga för det de ställt till. Också ett antal personer inom medievärlden.
Skicka en kommentar