Programmet handlade om en familj där socialtjänsten tog barnen ifrån sina föräldrar efter en diffus anmälan från en syster till barnens mamma. Den politiker i socialnämnden som hade ansvaret för beslutet att omhänderta familjens barn gjorde ett mycket oprofessionellt intryck och litade fullständigt på socialtjänstens utredare. Dessa utredare ville inte ställa upp för en intervju i programmet och vi har ingen aning om vilka uppgifter de grundat sitt ödesdigra beslut på. Hela tragedin börjar med en anmälan från systern till barnens mamma. Samma syster, som alltså ringde in anmälan om sexuellt övergrepp, ville helgen efter att hon gjort sin anmälan, att de anmälda föräldrarna skulle sitta barnvakt åt hennes barn. Själva anmälan gällde två hastiga beröringar av pappans könsorgan, som pappan genast avvisat. Detta intygar sedan hela familjen.
Vi måste ha en stark lagstiftning mot övergrepp mot barn. Samhället måste reagera med kraft mot alla övergrepp mot skyddslösa barn. Men att socialtjänst kan omhänderta barn på ytterst lösa grunder t.ex. efter obekräftade uppgifter förmedlade efter ett telefonsamtal är horribelt. Att omhänderta barn utan att ens försöka göra något som kan kallas undersökning, skapar rättsosäkerhet åt andra hållet. Barn mår inte heller bra av att omhändertas, görs det på felaktiga grunder så skadar själva lagstiftningen och myndigheterna i sin tur barnen. Dessutom skall inte vuxna människor bli rättslösa bara för att vi vill skydda barnen i vårt samhälle.
En mängd felaktigheter av olika myndigheter presenterades i Uppdrags Gransknings program. Det kanske allvarligaste var själva förhöret med ena dottern där förhörsledaren, på order av åklagaren, styrde vad dottern skulle säga med ledande ord, som upprepades ett stort antal gånger. Dessutom styrde förhörsledaren dottern med rörelser och kroppsspråk. Övertrampen från åklagaren och förhörsledaren var så grova att någon form av kännbara reprimander helt enkelt måste komma ifråga. Vi i vårt land kritiserar ju gärna rättssystemen i andra länder, underförstått att vi själva är näst intill felfria. Detta är något vi måste ta under omprövning, speciellt om inte de som gjort sig skyldiga till tjänstefel korrigeras på ett adekvat sätt.
Politiskt måste vi också konstatera att på vissa brott reagerar och agerar myndigheterna med en oerhörd kraft. Vi anar att den feministiska samhällsparadigm som varit dominerande under ett antal år satt sina spår inom rättsväsendet, domstolsväsendet och de lagstiftande politiska församlingarna. Självklart skall samhället skydda det uppväxande släktet i vårt samhälle efter bästa förmåga, men när själva juridiken och rättspraxis influeras av en aggressiv feministisk diskurs är det i slutänden barnen som i stället tar skada (och vuxna självklart). Ett utmärkt exempel på detta är det uppmärksammade Sandvikenfallet. Så här skriver Per Hagvall (M) i en SvD-artikel.
Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.Väldigt många människor har över köksborden beklagat sig över de låga straffen för grova misshandelsfall och t.o.m. mord som ofta döms ut. Det är dock inget som våra folkvalda lyssnat speciellt mycket på. I stället har våra politiker skärpt sexuallagstiftningen så den blivit helt orimlig. I princip en hel ungdomsgeneration skulle kunna dömas om deras handlande kom till de rättsvårdande myndigheternas kännedom. Att stifta lagar för att ”sända signaler” kan ibland undergräva tilltron till hela vårt rättssystem, vilket de flesta insatta jurister vet om. Tyvärr har denna kunskap inte nått våra ”signalerande” politiker.
Även barnrättsjurist Lena Celander-Jörgensen bekräftar på SVT-Debatt det tunnelseende både sociala myndigheter och även andra myndigheter har när det gäller övergrepp mot barn. Vid vissa misstänkta övergrepp överreagerar myndigheterna och omhändertar barn på i princip obefintliga grunder. I andra fall så ser de mellan fingrarna på det mest hårresande sätt.
En annan viktig aspekt på Sandvikenfallet och den oerhörda energi och beslutsamhet som de sociala myndigheterna lade i dagen i detta fall, är med vilken total avsaknad av energi och beslutsamhet samma myndigheter visar när det gäller de s.k. balkongflickorna. Alltså flickor vilka plötsligt sägs falla från balkonger under obegripliga omständigheter. Dessa flickor har som av en händelse alltid hört hemma i familjer med skamproblematik. Det olyckliga fallet från balkongen har ofta föregåtts av en period med gräl och ”förlorad heder”, där fäderna och i vissa fall bröder försökt stoppa ett alltför västerländskt beteende. Vad är den nitiskhet och beslutsamhet att till snart sagt varje pris skydda barn när det gäller dessa fall?
Maria Schottenius skriver så här i en krönika på DN-kultur.
Sara Mohammed hos stödföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” säger att poliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb.Vi kan jämföra detta förhållande från polisens sida med hur de agerade i Sandvikenfallet. I det senare fallet omhändertogs barnen efter ett diffust telefonsamtal. I de fall som Mohammed tar upp faller flickor från balkonger på de mest märkliga sätt utan att något händer. Inga blir gripna, inga blir dömda. Kontrasten är total och det indikerar att politiska paradigmer styr agerandet för myndigheterna. De som säger sig agera enbart för barnens bästa måste väl i rimlighetens namn agera med samma allvar när det gäller alla barn, oavsett vilken kultur de kommer ifrån. En kritisk fråga är hur socialtjänsten i Sandviken agerar om de får ett förtvivlat telefonsamtal från en ung flicka där pappan förbjuder henne att klä sig som övriga skolkamrater och som förbjuder henne att prata med pojkar. Kan vi lita på ett lika nitiskt agerande då?
Länk SVT
Länk SvD Hagvall
Länk SVT-Debatt Celander-Jörgensen
Länk DN-kultur Schottenius
4 kommentarer:
Bra inlägg. Självklart ska det alltid finnas en vaksamhet från både poliser, socialtjänst och närståendes sida - det finns knäppa föräldrar lite över allt - men detta slags icke-professionella handlande är inget annat än en stor skamfläck på det nuvarande övervakningssamhället.
Man drar på sig olösbara problem om man skapar en myndighetskultur, nästan helt utan kontrollmekanismer, där man mer eller mindre förutsätter att de som beslutar myndighetsutövningen är begåvade med oändligt gott omdöme. Att makten kommer att missbrukas i ett sådant system är lika säkert som ett brev på posten. Lägg därtill, i ett sånt här fall, att det LVU-industriella komplexet i Sverige omsätter omkring 20 miljarder kronor per år, så är det bäddat för övergrepp från myndigheters sida i stor stil.
Problemet för Sveriges del härvidlag är inte nytt. Det har gått hand i hand med den framväxande allomfattande staten där inga gränser för politikens räckvidd har ansetts nödvändiga.
Det här börjar likna moralpaniken i USA, där överdrivet styrt av kristna värderingar.
Mörda och skjuta människor så att blodet sprutar det går bra men visa ett litet barn på sandstranden då börjar galningarna att vråla.
Låt oss slippa sådana idiotiska värderingar i Sverige och låt moraltanterna självdö någonstans långt borta.
Allemand
"Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb."
Det är väl lite som i "Uppdrag Granskning" för något år sedan. Det handlade om kusinäktenskap bland invandrare som föredrar att föröka sig inom klanen för att behålla hemgiften.
Absolut ingen läkare vågade uttala sig i programmet.
Malmö har f.ö. Sveriges största population av barn med Downs Syndrom..
/paraflex
Skicka en kommentar