Folket hade rätt, politikerna och eliten fel

Den 14e september 2003 gick svenska folket till val, vi röstade om medlemskap i den Europeiska valutaunionen, samt att byta vår krona mot den europeiska valutan. Människor minne är kort, betydligt kortare än vad som vanligen kallas ”mannaminne”, men det lär nog vara rätt många som minns den kampanj som föregick valet. En nära nog samlad politikerkår yrkade på att vi skulle ansluta oss till valutasamarbetet. Fördelarna tjatades in genom TV-rutan och genom de flesta tidningars sidor. Det fanns en massiv opinion från det politiska elitskiktet och från näringslivet för att vi skulle rösta ”rätt” på valdagen. De som funderade på att rösta ”fel” d.v.s. rösta nej till valutasamarbetet betecknades som bakåtsträvare och räddhågsna stackare. Jens Spendrup upprepade gång på gång att de som tvekade inför valutasamarbete var inget annat än ”dysterkvistar”. Vem är dysterkvist nu Spendrup?

Centerpartiet var inför unionsvalet emot ett anslutande från Sveriges sida. Partiet hade ju en decentralistisk politik, historiskt sett. Därigenom halkade Centerpartier mer eller mindre in på nej-sidan som på ett bananskal. Dessutom fanns det massvis med sympatier och röster för Centerpartiet att tjäna på. Samtidigt finns misstanken där att höga politiker inom Centerpartiet innerst inne hoppades på att deras egen sida skulle förlora i valet. Dessa misstankar stärktes efter att valresultatet stod färdigt och det visade sig att nej-sidan vunnit, Maud Olofsson tog inga glädjeskutt direkt. Efter eurovalet har dessutom Centerpartiet profilerat sig som det mest EU-positiva partiet.

I dagens SvD står det i så här i en artikel av Patricia Hedelius.

Obalanserna inom valutaunionen är för stora. De rika länderna i norr mot de djupt skuldsatta i södern innebär spänningar som ingen politiker i världen kan slå broar mellan. Det går inte heller att bedriva en vettig penningpolitik från centralbankens sida.
– Eurosamarbetet kommer inte att hålla som vi känner det idag. Antingen går man snabbt mot gemensam finanspolitik och därmed gemensam statsbildning, eller så är det är bara en fråga om när och hur EMU bryts upp, inte om, säger Pär Magnusson.   
 
Nu låter de flesta som Spendrupska dysterkvistar, det är lite ”dagen efter-stämning”. En stämning Spendrup med sitt öl förmodligen orsakat många gånger. Vi kan kallt konstatera att det räddhågsna och bakåtsträvande folket hade rätt och politikerna med deras experter fel. När valresultatet stod klart den 14e september blev folkpartiets Lars Leijonborg ursinnig och deklarerade att ”vi måste utbilda det svenska folket”. Eftersom det nu visat sig att det outbildade folket hade rätt och Leijonborg fel så drar vi slutsatsen att det kanske är lite andra grupper som är i mest behov av lite vidareutbildning.

Länk SvD