Glömda argument till nationens försvar

Det finns en hel del som jag inte håller med om i Stefan Olssons bok "Handbok i konservatism". Det finns också andra saker där jag misstänker att Olsson helt enkelt har misstagit sig, alltså det rör sig om rena faktafel. Men det bästa i Olssons bok är å andra sidan riktigt, riktigt bra. Det bästa i boken är kapitlet om svensk identitetspolitik och varför vi behöver sluta oss samman i nationer. Olsson anger fyra skäl att värna och slå vakt om vår nation. Så här skriver han om det första argumentet. Från sidan 128 och framåt.


Jag brukar tänka på fyra skäl till att vi ska slå vakt om vårt land, värna vårt lands plats i världen, försvara det mot yttre hot, känna stolthet över det och arbeta för att det ska vara en bra plats att bo på.


Ett första skäl är att ett eget land ger folk ett hem som de kan kalla sitt. Det är en fråga om trygghet. Världen är en osäker plats och för att skydda oss mot såväl mänskligt framkallade som naturliga hot måste vi sluta oss samman. Statens främsta uppgift är som bekant att stå för detta skydd... [...]


Genom att tillhöra folkgruppen svenskarna ingår man i ett kollektiv som förväntas hjälpa en om man skulle hamna i nöd. Nationen fungerar på samma vis som familjen fast i större skala. Familjen är den gemenskap som för de flesta är det kollektiv där man kan få hjälp med allt, det sociala skyddsnät som man alltid kan ty sig till oavsett vad som händer. Det är i familjen man kan räkna med att andra kommer att bistå en utan några som helst krav på motprestation. Men i ett internationellt perspektiv är familjen otillräcklig, och det är här som nationen träder in som det kollektiv som kan ge trygghet. 


Här kan vi också konstatera att kosmopoliterna inte har några svårigheter att inse fördelarna med nationstillhörigheter för kurder, serber, kosovoalbaner och palestinier. Däremot har de uppenbara problem att föra över samma logik på vårt eget folk, vilket ter sig både märkligt och ologiskt. Hur viktigt det är med nationen blir dock plötsligt uppenbart när våra mer våghalsiga journalister hamnar i svårigheter utomlands. Då är det nationen Sverige, med sina företrädare som skall agera och kämpa för våra journalister. Detta ger även våra kosmopolitiska vänner uttryck för. Så här skriver Olsson om argument två.    


Ett andra skäl att vårda Sverige som land är att det är viktigt för en individ att ha en nationell identitet. Det är viktigt att kunna säga att man är svensk. Jag vet inte varför det är på det viset. Vad en identitet är har det skrivits hyllmeter om och jag kan inte förklara de psykologiska mekanismer som ligger bakom, men det är så här vi människor fungerar. Vi vill kunna säga vilka vi är. I Sverige vet vi att vi alltid frågar varandra vad vi jobbar med. Vi identifierar oss med våra yrken. I andra länder frågar man kanske i stället vilken religion en person har, vilket språk han talar eller vilken del av landet han kommer ifrån. Man kan också identifiera sig med en musikstil, ett fotbollslag, ett politiskt parti eller kanske en hobby... [...]


Men kanske har också identiteten en social funktion som ett sätt att kommunicera med andra. Genom att säga att man är svensk markerar man sin tillhörighet till gemenskapen. Därmed tar man också på sig de skyldigheter som följer som följer med detta medlemskap.


De mer multikulturella och kosmopolitiskt inriktade människorna finner sin identitet just i visionen om mångkultur, godhet och motstånd mot sådana som undertecknad. Det blir en inverterad identitet för dessa kosmopoliter. Hur viktigt det är med en nationell identitet ser vi under olympiska spel, hockey VM och andra idrottstävlingar. Även ivriga sympatisörer till AIK och Djurgården finner sin identitet genom idrottsklubben, då i mindre skala. Ju mer förbjudet det blivit att älska nationen, ju mer fanatiska sympatisörer har våra idrottsklubbar fått. Vi människor måste helt enkelt ha något att identifiera oss med, det är ett grundläggande mänskligt behov. Så skriver Olsson om det tredje argumentet.      


Ett tredje skäl till att gemenskap som just svenskar är viktig att slå vakt om är att vi också är en gemenskap i kulturell bemärkelse som gör att vi lätt förstår varandra. Vi behöver sociala konventioner för att koordinera oss med varandra, och språket är den viktigaste konventionen. Men språket är bara en av miljontals konventioner. Små saker som ett höjt ögonbryn eller en diskret harkling ingår också i vårt att kommunicera med varandra. Dessa små tecken kan förmedla hela paket av åsikter. En bekymmersrynka i pannan i fel ögonblick under ett viktigt möte på jobbet kan göra att man förlorar ett viktigt kontrakt eller att projektet som man har arbetat hårt för blir indraget. Det är dessa små men viktiga detaljer som gör att kulturkrockar är svåra... [...] 


Ibland sägs att denna sociala kod är exkluderande gentemot utlänningar och att den därför skulle vara ett problem. Saken är dock den att alla sociala sammanhang har någon form av social kod och också måste ha det. Det finns inget konventionslöst socialt sammanhang... [...] 


Den kulturella förståelsen skapar en trygghet genom att man kan räkna med att bli förstådd av andra i sin omgivning.


Vår samvaro skulle bli olidlig utan alla de nationellt underförstådda konventioner vi praktiserar i vår kommunikation. Inom familjen behöver pappan bara grymta eller göra en min för att resten av familjen skall förstå att han är irriterad på något. Nationellt vet vi att vi inte har fått arbetet när personalchefen med glad stämma säger, "ring inte oss vi, ringer er". Vi sätter oss inte ner och väntar på samtal från företaget, vi börjar genast söka andra arbeten. Så här skriver slutligen Olsson om det sista argumentet.   


Slutligen, ett fjärde skäl att värna om gemenskapen Sverige är just gemenskapen.  Som jag redan har skrivit på flera ställen i denna bok är människan en social varelse, både emotionellt och praktiskt sett. Vi är en bara en grupp individer som råkar befinna sig samtidigt på samma geografiska plats, utan vi är medlemmar i en organisation. Radikala individualister brukar påpeka att detta medlemskap inte är frivilligt och att alla idéer om att vi skulle ingått ett ömsesidigt kontrakt med varandra är felaktigt. Saken är dock den att om vi skulle börja om från början är det mest sannolika att vi faktiskt antingen skulle ingå ett ömsesidigt kontrakt med varandra eller också frivilligt ansluta oss till någon form av samhällsgemenskap. Värdet av att ingå i en gemenskap ligger på samma sätt som i en familj i gemenskap i sig...[...]

Genom nationen kan man uppnå en sådan känsla av gemenskap över ett vidsträckt område och med många människor inblandade. Nationen kan om den fungerar väl förmedla samma känsla av gemenskap som man kan hitta i en fotbollsklubb, en kyrkokör eller någon annan gemenskap som är viktig för den enskilda individen.


Men gemenskapen har också ett instrumentellt värde, den skapar solidaritet. Med solidaritet menar jag viljan att ställa upp för andra, en ömsesidig överrenskommelse om att hjälpa varandra.    


Om vi inte hade ett ömsesidigt kontrakt, som också byggde på känslan av samhörighet och tillit, skulle det inte vårt skattesystem fungera. Vem vill bara ge bort pengar, om det inte finns ett gemensamt kontrakt? I samma kontrakt ingår det att vi hjälper gamla över gatan, vi ropar till blinda som håller på att promenera ner i en grop. Vi hjälper bortsprungna barn och vi ringer ambulans om vi hittar någon som är skadad. Vårt kontrakt är i dag inte så starkt att vi ingriper när någon blir misshandlad (det förekommer också naturligtvis). 

På somrarna är jag ofta ute och cyklar på smala krokiga vägar. Ofta får jag då bilar bakom mig som inte vågar köra om mig, då sikten framåt är begränsad. Jag brukar testa den allmänna tilliten (styrkan i vårt gemensamma kontrakt) genom att vinka förbi bilar när jag har fri sikt, men inte bilen. Skulle jag vinka fram bilen vid fel tillfälle kan en krock, med i värsta fall dödlig utgång, bli följden. Förvånansvärt många bilister litar på mina vinkningar. Det måste innebära att vi fortfarande har ett starkt samhällskontrakt med stor tillit till varandra. Jag önskar att våra politiker vårdade detta samhällskontrakt lite mer, i stället för att fatta beslut som på sikt eroderar vår gemensamma tillit. Att bygga upp en nationell tillit är ett oerhört svårt och långsiktigt projekt. Tyvärr kan det raseras snabbare med betydligt mindre resurser.    

Länk Handbok i konservatism