Godhetsapostlarna

Både från talarstolen och på internet ser vi dessa godhetsapostlar. Utmärkande för dessa är att de vill ha en generös immigrationspolitik och de som vill ha en restriktivare politik är följaktligen motsatsen till goda, nämligen onda. I själva verket skulle det inte kunna finnas några humanistiska godhetsapostlar om det inte funnits onda Sverigedemokrater, lika lite som det inte skulle finnas ljus utan mörker. Utmärkande är också att de gärna poängterar sin humanism, tolerans och hur goda de är. Ibland anar vi t.o.m. en svagt skimrande gloria när en av dessa apostlar äntrar talarstolen och pratar om hur humana vi skall vara, inte som de där onda främlingsfientliga människorna. 


Argument angående immigrationspolitiken, som att vi hjälper många fler för samma pengar i närområdet än om vi transporterar hit fattiga människor biter inte på dessa den förmenta godhetens kolportörer. Det är själva immigrationen som är vattendelaren, inte hur många vi i verkligheten hjälper. Att många själva gjort sig av med sina identitetspapper eller att många av de s.k. "ensamkommande" ser väldigt gamla ut är inget humanisterna hänger upp sig på. Argument som att det kanske är förnedrande och skadligt för utvecklingsländerna, att vi så tydligt visar att det enda sättet människor kan få det drägligt är att flytta till just vårt land, biter inte heller. Att vi dränerar länder på deras ungdom, just de som har ekonomiska resurser passar heller inte in i godhetsapostlarnas mall. Ety då skulle ju hela godhetskomplexet falla som ett dåligt byggt korthus. 


De som kritiserar immigrationspolitiken är per se dåliga människor, det spelar ingen roll hur de sköter sig i övrigt. En immigrationskritisk människa som arbetar, betalar skatt, sköter om sin gamla mamma, lyder lagen och hjälper sina grannar och vänner så fort det är påkallat, är i alla fall en dålig människa enligt godhetsapostlarna. En människa som ägnar sig åt brott, ljuger och åsamkar samhället stor skada är god, bara han är för mångkulturalismen. Bengt Westerberg är överaposteln, det spelar ingen roll att han kapar åt sig en rejäl lön för sitt styrelseuppdrag i Röda Korset, eller att hans personal är rädda för honom (enligt en usenet-användare som kände till saken). Westerberg är tolerant. Han håller inte med dig, men kan dö för din rätt att få framföra din åsikt. Dock inbegriper inte detta att sitta i samma soffa som du. 


Det är något märkligt just med immigrationspolitiken. Vill jag ställa hårda krav på immigranter från Kurdistan så är jag en ond människa. Det spelar ingen roll om jag skulle skänka 10 procent av min lön till den kurdiska befrielsekampen. Det skulle inte spela någon roll om jag demonstrerade för kurdernas självbestämmande och egna nation. Det skulle antagligen inte spela någon roll om jag åkte ned till Kurdistan och kämpade med den kurdiska befrielsearmen och riskerade mitt eget liv. Är jag för en restriktiv immigrationspolitik så är jag ond, oavsett vad jag gör eller tycker i övrigt. Att vi tar hit människor från jordens alla hörn verkar vara det övergripande signumet för godhet, oavsett alla logik och alla argument i världen. Det går helt enkelt inte att resonera om immigrationspolitiken med godhetsapostlarna lika lite som det går att diskutera guds existens med Ulf Ekman. Och här börjar vi närma oss vad det är frågan om. 


Vi är inte så sekulära som vi tror. Hjärnforskaren Matti Bergström har påvisat (teoretiskt i alla fall, [Neuropedagogik, 1995]) att vi har ett behov av religion, att ha någon högre makt att tro på. När vi nu inte längre tror så mycket på gud längre, så tror vi på andra saker. Vi tror på AIK, "Barza", Spice Girls, USA, Liberalismen eller [...]mångkulturen. Det finns helt enkelt ingen annan förklaring till den fanatism och den reaktion mångkulturalisterna uppvisar när någon visar sig vara otrogen. 


Massvis med psykologer har i litteratur också visat att människan har ett oerhört stort behov av att inte sticka ut, att tillhöra "flocken". Detta gör det så mycket lättare att godta den påbjuda diskursen. Vi arma människor har dessutom ett oerhört stort bekräftelsebehov. Det ser vi dagligen, i arbetet och på fritiden. Vi vill ses som goda och snälla. Vi vill vara duktiga och inte göra fröken i skolan arg på oss. Finns det något bättre sätt att framstå som god, human och samtidigt så chickt med sin tid, som att knäböjande bekänna sig till mångkulturen? Låt oss vara ärliga, det ÄR en quick fix för självkänslan.