Vem skapar rädsla och tystnad?

En sociolog, Carin Holmberg och en statsvetare, Maud Eduards har skrivit en artikel i DN där de konstaterar att samhällsklimatet har förändrats de senaste åren. Enligt de två författarna så har ett hatiskt samhällsklimat växt fram där högerkrafter reagerar starkt mot allt det vänstern vanligtvis pumpade ut i media, utan att någonsin få kritik. Som grädde på moset försvarar de användandet av Breivik som effektivt slagträ. Enligt författaren så går det att hitta likheter mellan Breiviks manifest och vissa av högerns tankesmedjor. Nu är det ju så att i ett manifest på 1500 sidor går det säkert att hitta likheter med alla tankesmedjor, även vänsterns. Speciellt sedan hela manifestet var förvirrat och spretade åt alla håll. Det är både osakligt och oseriöst att hitta likheter i enskilda uttalanden och jämföra det med organisationer som inte hade något alls med Breivik att göra. Lika lite bör någon bli anklagad för att vara Marxist, bara för att man är tveksam till att riskkapitalbolag som driver friskolor för ut vinster till skatteparadis. Så här skriver författarna i sin artikel.

Vissa antifeminister och kvinnohatare går så långt som att propagera för våldtäkt och mord. Det är uppgifter som borde leda till ramaskrin i ett demokratiskt samhälle. Ingen människa ska behöva utstå hotelser av det här slaget.

De är inte bara antifeminister, de är dårar. Sådana dårar finns tyvärr i alla politiska läger. Jag har inte sett dessa hot, i sådana fall tar man ju kraftigt avstånd från dem. Sverigedemokraterna tyckte nog också att det borde orsaka ett ramaskri när de blev utsatta för politiskt våld, i verkligheten. Men det uteblev det också. Välkommen till verkligheten. Vidare i artikeln.

Feministrörelsen påstås ha lagt grunden till högerns hat genom att hävda att förtryck ger samma resultat oavsett kulturell inramning, och att förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som utsätts för hot om våld och övergrepp eller blir mördad. Det lurar en obehaglig nationalistisk tanke i debatten, att om svenska feminister bara höll med om att invandrade män är mer problematiska än svenska män så skulle hatet inte vara så utbrett.

Förövarens etnicitet är av ringa betydelse för den som blir utsatt för ett visst kvantum förtryck och våld. Jag håller i alla fall med författarna om just detta. Det är precis lika illa om en svensk man kastar ut sin dotter från en balkong som om en man från främmande kultur gör det. Det författarna missar är att det är betydligt vanligare att män från vissa främmande kulturer gör just detta. I stället för att ta upp detta manifesta uttryck för våld så nämner inte feministerna det, utan koncentrerar sig på att män tjänar lite mer än kvinnor. Ja svenska män dricker sprit och misshandlar ibland sin fru. Det är illa och straffen för detta bör skärpas. Även reglerna för åtal och andra restriktioner bör skärpas. Men i stället för att arbeta för en lagskärpning, så tjatar feministerna om dessa familjetragedier, samtidigt som de glömmer, eller inte ser det mest uppenbara förtryck från andra kulturer. Jag hatar inte feminister för det, jag bara saknar förtroende för dem. Vidare i artikeln.

Vi vill återföra diskussionen till den ursprungliga frågan. Det farliga med hatet är att det skapar ett samhällsklimat av rädsla och tystnad som i förlängningen påverkar alla. Vi går mot ett samhälle där feminister och andra som höjer sina röster tvingas tiga för att inte utsättas för hot och våld. Det demokratiska samtalet undergrävs, något som välkomnas av extrema grupper.

Vi har levt i ett klimat av rädsla och tystnad. Ingen vågade opponera sig mot de mest befängda uttryck för tokfeminism. Göran Persson såg sig nödgad att stolt deklarera sin feminism. Hur många feminister har blivit utsatta för våld p.g.a. sina åsikter? Ingen vågade kritisera feminismen innan Evin Rubar gjorde sitt program "Könskriget". Dessutom blev Rubar hotad av feminister när hon gjorde programmet. Efter programmet släppte fördämningarna och fler började kritisera feminismens mest extrema uttryck. Ett demokratiskt samtal innebär att alla inte tycker likadant, ja det kan t.o.m. innebära att alla inte kallar sig feminister. På tal om "extrema grupper" så är det rätt många som betraktar tokfeministerna som rätt extrema. Till sist så skriver författarna detta.

Tanken att ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” är ett motto som sällan hörs i dag. Kritiken av Svelands artikel och motståndet mot feminism som politik ger näring åt en extremhöger med starkt konservativ och rasistisk människosyn, som hellre skramlar med vapen än för en öppen diskussion.  

Författarna missförstår hela det demokratiska samtalet. De avslöjar detta mycket tydligt när de säger "kritiken mot Svelands artikel och motstånd mot feminismen". I en demokrati med yttrandefrihet måste det vara fullt tillåtet att kritisera Svelands artikel. Det måste vara tillåtet att vara motståndare till feminismen, speciellt dess mer extrema former. Den metod författarna använder i sin artikel är att alla som inte gillar feminismen och Svelands artikel måste vara extremhöger och rasistisk. Stigmatisering av meningsmotståndare är rakt motsatt Evelyn Halls devis som säger "jag håller inte med dig, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det". När jag och andra "säger det" så målas vi ut som rasister. 


För första gången på länge för vi en öppen diskussion. Tyvärr har en viss typ av kulturvänstern och feministerna levt så länge i en skyddad verkstad så de klarar inte den öppna diskussionen. De känner inte igen att man plötsligt får motargument och blir kritiserad. De klarar inte en debatt med sakargument utan gnäller om rasism och extremhöger. Det är inga sakargument, det är att försöka stigmatisera sina motståndare. Det har fungerat förr och det fungerar delvis nu också, men det fungerar allt sämre. 

Länk DN