Bristande verklighetsförankring gör att Sverige i princip står utan försvar

På tidningarnas inrikessidor kunde vi förra veckan läsa om en konflikt med det märkliga epitetet "madrassdebatten". Det handlade i princip om att försvaret anställt yrkessoldater för 16 - 17 000 kr/månaden för att därefter kasta ut dem från logementen och ett billigt boende. Hur försvarsmakten och regeringspolitiker (som vi misstänker påverkat försvarsmakten i frågan) tror att man kan värva frivilliga yrkessoldater där de förväntas ordna egen bostad i Stockholm för en låg lön, är för normalintelligenta människor en gåta. Bakgrunden till att soldaterna blev utkastade från sitt logementsboende lär enligt försvarsmakten själv vara risken för att "subkulturer" kan uppstå, samt att soldaterna behöver kontakt med det civila livet. Det är alldeles uppenbart att även höga officerare i försvarsmakten och ingrodda riksdagspolitiker också behöver väl avvägda doser av det civila livet och verkligheten. 


På Newsmill har Jan Kallberg i en artikel utvecklat det verklighetsfrämmande synsätt ansvariga politiker och försvarsmakten närmat sig frågan om att ställa om vårt försvar till en yrkesarmé. Kallberg pekar på att Tolgfors och ÖB gjort mycket allvarliga felberäkningar angående kostnaderna för anställda yrkessoldater. Sverige har måhända kopierat USA:s modell med ett yrkesförsvar, men absolut inte kopierat det sätt USA budgeterar för sina soldater. I USA räknar man in alla verkliga kostnader för en anställning, i Sverige har Tolgfors och ÖB bekvämt nog enbart räknat in den direkta lönekostnaden. 


Den kanske största skillnaden mellan USA och Sverige är de olika kulturer som odlats av de respektive regeringarna. Så här skriver Kallberg i sin artikel.

Sverige har inte den patriotiska ådran som USA har utav den enkla anledningen att fyrtio år av historieförnekelse, ifrågasättande av militär verksamhet och radikal nedgradering av försvarsställdas status i det offentliga samtalet. Bara det enkla faktum att firandet av nationaldagen uppfattades som "högerextremism" under hela 1970- och 1980-talet talar sitt entydiga språk. Man har i det svenska samhället inte bäddat för ett funktionellt yrkesförsvar för det saknas status, ett öppet uttalat stöd för krigsmaktens operationer och det är inte folkligt förankrat. 

Att Kallberg har rätt i de skilda kulturerna mellan USA och Sverige, står utom allt tvivel. Det står också utom allt tvivel att detta påverkar yrkessoldaternas status. Att våra regeringar av "dunkla" politiska skäl tonat ned allt som har med nationen Sverige att göra betingar i förlängningen ett pris. Det är nu detta pris skall betalas, vilket både ÖB och regeringen kommer att bli varse. 


Hela förutsättningen för Sveriges omställning till ett yrkesförsvar vilade från första början på felaktiga grunder. Kallberg förklarar detta på ett utomordentligt sätt i sin artikel, därför klipper vi in ett ganska långt stycke därifrån.

Enda anledningen att USA har yrkesarmé är att man har en befolkning på 300 miljoner, två rejäla världshav mellan sig och varje tänkbar fiende där man har världens största oceangående högsjöflotta som är tre gånger större varje tänkbar konstellation av fiender. Skulle inte detta räcka har man nukleär kapacitet att utplåna mänskligheten. Så det amerikanska försvaret är egentligen inget försvar av hemlandet utan en expeditionskår att få saker utförda i andra länder som att störta diktaturer, nedkämpa terrorister och säkra sina egna geopolitiska intressen. 

Så när Sverige kopierar stormaktens personalförsörjning inser man inte en betydande skillnad - vi har inte samma krigsmakt, vi har inte samma skyddande läge och vi saknar kärnvapen som reträttutväg om andra försvarsansträngningar brister. ÖB, och regeringen med Tolgfors i spetsen, menar att Sverige skall försvaras genom internationella uppdrag. Just nu försvaras Sverige av ett minfartyg som åker runt i Adenviken på piratjakt utan helikopter eller maktmedel - med 160 ombord. Det kunde lika gärna vara en finlandsfärja med gul skorsten - det hade varit roligare för de ombordvarande. Tilltron till de internationella uppdragen är remarkabel och internationellt unik och i naivitet enbart överträffad av den svenska delegationen på Wienkongressen 1815 som på allvar trodde att man skulle återfå Finland av Ryssland. Detta är två seklers mest ogenomtänkta försvarsåtgärd. 

Kallberg tecknar på ett utmärkt sätt bilden av den brist på verklighet som präglar vår försvarspolitik, även om liknelsen med finlandsfärjan förefaller något tillspetsad. Vi skall kopiera USA:s modell till försvar, utan att betala vad det kostar och utan att se till de avgrundsdjupa skillnader som finns mellan länderna. Framförallt har inte våra beslutsfattare tagit hänsyn till att hela USA:s politiska överbyggnad främjat och hyllat sin egen nation, när vår egen politiska nomenklatura som bekant gjort precis tvärt om. 


Samma brist på verklighetsförankring som våra beslutsfattare uppvisar i försvarsfrågan visar den när det gäller vår immigrationspolitik, där t.o.m. bostäder för ensamkommande barn numera går före skötsamma kommuninvånare som bott decennier i sina lägenheter. När det gäller EMU så var det folket, den vanliga medborgaren, som hade vett nog att säga "nej", alltmedan våra välbetalda yrkespolitiker bildligt talat stod och hoppade av entusiasm över projektet. Till försvar för våra folkvalda kan sägas att många andra regeringar ute i Europa var nästan lika entusiastiska, men det är ändå ett klent försvar då våra politiker skall försvarar det egna folkets intressen i första hand.    


Länk Newsmill


Länk SvD Madrassdebatten


Länk DN Grums vräkningar