Stöld är inte det stora samhällsproblemet

När det så smått närmar sig riksdagsval 2014 så släpper Beatrice Ask funderingar på att skärpa straffen för både stöld och snatteri. I stället för att släppa dessa åtgärder i form av skarpa propositioner som inom en rimlig tid kan bli lag, så väljer Ask att i stället torgföra dessa tankar som funderingar till media. Detta är lite av ett mönster när det gäller "hårdare tag" mot brottslighet. Vad som i praktiken kommer som skarpa förslag av dessa offentliga funderingar har vi ingen aning om. Det är väl ingen högoddsare att om dessa funderingar faller väl ut i media, tar de form av skarpa förslag lagom till valet. Vi noterar att media återigen får spela en orimligt stor roll i våra demokratiska processer.

Självklart har Ask rätt i sak. Stöld drabbar de målsägande hårt och många gånger står inte brottets allvar i proportion till de straff som döms ut, även om lagen är så pass flexibel att kännbara straff verkligen skulle kunna dömas ut. Här har vi ett av dagens stora problem. Lagen ger redan i dag utrymme för rimliga straff, men straffpraxis och ungdomsrabatten gör att straffen ändå blir orimligt låga. Det är alltså inte bara lagen som behöver skrivas om (om den behöver det överhuvudtaget), det är förändringar av straffpraxis samt en förändring av ungdomsrabatten som är de verkliga problemen. Vi konstaterar att Beatrice Ask inte har nämnt något av dessa stora problem.

Ett bevis på att det är straffpraxis och inte lagtexten i sig som är problemet, utgör alla de utsagor av Sverigedemokratiska nämndemän som efter riksdagsinträdet fått tjänstgöra vid landets domstolar. Chockade har de bevittnat hur lägsta möjliga straff utdöms för grova brott där brottsoffren lidit mycket stor skada. Ofta är det de professionella juristerna som ivrigast propagerat för de horribelt lindriga straffen. Här kan vi se de utspel som jurister genom media gjort, där de helst vill slippa outbildade nämndemän, i ett lite mer problematiskt ljus. Misstanken gror att de blivit aningen obekvämare att tillämpa en straffpraxis som nog aldrig varit lagstiftarnas avsikt med nuvarande lagtexter. 
    
En annan aspekt av Asks utspel är det förvånande faktum att hon fokuserar just på stölder. Varför inte fokusera på våldsbrott som ändå framstår som det allvarligaste problemet i dag? Har justitiedepartementet varit utsatt för lobbning från landets butiksägare eller kan det leda in på farliga spår om regeringen i stället skulle belysa våldsbrotten? Både Ask och en ledare i DN tar upp det lidande ett bostadsinbrott kan orsaka. Jag håller med både Ask och ledarredaktionen, men vilket lidande kan inte en oprovocerad misshandel eller ett meningslöst personrån ställa till med? När det gäller misshandel så framstår problemen med ungdomsrabatten och straffpraxis som närmast samhällsavgörande problem i dagens mångkulturella samhälle. Vår lagstiftning och straffpraxis har helt enkelt inte hängt med i svängarna. Orsaken till detta kan vara att ansvariga politiker av ideologisk-politiska orsaker valt att lägga dessa problem åt sidan.

Justitieminister Ask och regeringen har i stället valt att fokusera på snatterier, samtidigt som vi läser i tidningarna om upplopp i Tensta där ungdomsgäng på det mest flagranta sätt nonchalerat det samhälleliga kontraktet, som i viss mån även gamla gråtjuvar ställde upp på. Dessa upplopp är inte samhällsfarliga i sig (som vissa politiker gärna kommer att påpeka i media) utan det riktigt allvarliga är vad beteendet från dessa ligistgäng är ett symtom på. Ungdomsgängets beteende visar att de ställt sig utanför samhällets normer och att respekten för våra samhälleliga värderingar är lika med noll. De vill inte delta i samhällsbygget och de känner inte minsta sympati för samhällets verkställande organ. Annorlunda uttryckt, - Svea rikes lag gäller inte inom vissa områden av svenskt territorium. Nog är detta allvarligare än snatterier Beatrice Ask?

Att vi samtidigt läser om hur två familjer drabbat samman inte mindre än två gånger på Sahlgrenska sjukhuset gör inte bilden av ett samhälle i moraliskt förfall mindre skarp och förfärande. På ett av våra större sjukhus drabbar alltså två släkter samman med fullt slagsmål som följd. Enligt uppgifter användes tillhyggen friskt, samt ett handeldvapen. Nej, vi drömmer oss inte tillbaka till Bullerbyn. Jag minns dock med sorg och saknad när familjebråk var lika med att mamma blev arg på Karin i porten bredvid och de vägrade tala med varandra på minst en vecka. Det är den typen av familjebråk jag växte upp med. Nu lever vi i ett annat samhälle och vi måste anpassa både lagstiftning, ungdomsrabatt och straffpraxis till detta samhälle, som våra politiker i sin outgrundliga visdom valt att skapa (nåja, i brist på alternativ har vi ju faktiskt röstat fram dem). Vi får också kallt räkna med att allas vårt outtalade samhällskontrakt medborgare emellan är svagare än fordom. Likaså är den känsla av gemenskap och att vi alla deltar i samma samhällsbygge eroderad.

Länk DN ledare

Länk DN Tensta

Länk SvD Tensta

Länk DN Sahlgrenska

Länk SvD Sahlgrenska