Första maj – hur socialdemokratin förlorade sin själ

Även om vårens ankomst firats sedan hednisk tid så härstammar det lite mer moderna första majfirandet från en massaker i Chicago 1886 på arbetare som demonstrerade för 8 timmars arbetsdag. För att hedra minnet av de stupade arbetarna höll man en årlig demonstration som sedermera utvecklades till det första maj-firande vi ägnar oss åt i dag. Glansdagarna för både 1:a majfirandet och socialdemokratin har dock passerats och i vårt land ser vi en kraftig permanent nedgång för socialdemokratin. Hur kan det komma sig?

I en tid när alla de gamla kraven från arbetarrörelsen i princip har uppfyllts så har det socialdemokratiska partiet fullständigt misslyckats att hitta sin nya roll och något som ens kan liknas vid en politisk agenda. I dag har vi 8 timmars arbetsdag och utvecklingen har gått dithän att människor inom många yrkesgrupper gått ifrån 8 timmar för att i stället frivilligt arbeta övertid. I stället har diskussionen handlat om föräldraförsäkringens delning mellan man och kvinna, där socialdemokratin inte alls har en lika självklar roll som fordom i frågan om arbetsdagens längd. 

Vi har ett system som erbjuder sjukvård till alla medborgare, t.o.m. de som vistas olagligt i landet. Men frågan att ge sjukvård till de som vistas här olagligt äger inte samma självklarhet som att ge sjukvård år en underbetald och utsliten arbetarklass. Oavsett vad man anser i själva sakfrågan så blir man inte ett statsbärande parti i frågan om vård av illegala, men man blev det i frågan om sjukvård till alla. När Sverige genomgick sin definitiva urbanisering byggde socialdemokratin det så kallade miljonprojektet så att den nya arbetar och tjänstemannaklassen kunde få tak över huvudet. Nu står socialdemokratin helt handfallen inför bostadsbristen och de därmed förknippade infrastrukturproblemen, i gott sällskap med de borgerliga partierna får man säga. De gamla miljonprogrammen har förvandlats till ”utanförskapsområden” där det ena integrationsprojektet efter det andra misslyckats. Inget parti blir statsbärande på att skapa dessa segregerade områden och inte ens om man hittar ett integrationsprojekt som lyckas lite bättre än vanligt blir man statsbärande på detta. Tvärtom, de gamla socialdemokratiska väljarna i förorten röstar i allt mindre grad på socialdemokratin ju bättre de får det. En lyckad integration betyder för socialdemokratin med nödvändighet färre väljare. 

Socialdemokratin drev en gång igenom allmän folkpension, även om beslutet togs av en i princip enig riksdag 1913. Inför pensionssystemet reformering 1957 drev socialdemokratin igenom sin linje, även om folkomröstningens resultat diskuterades en hel del, då en samlad borgerlighet faktiskt hade majoritet i frågan. Hela frågan om införandet av ett pensionssystem utgör själva kännetecknet på ett statsbärande parti. Men inget parti blir statsbärande på att höja pensionsåldern och urholka pensionerna, även om det är nödvändigt med en reformering av kostnadsskäl. Inte heller blir man statsbärande på att förespråka massimmigration av demografiska skäl (för att få människor att jobba inom vården) när arbetslösheten når över 8 procent och de som immigrerar dessutom själva hamnar i arbetslöshet. 

När samhällsklasserna blev allt otydligare och den forna arbetarklassen fick betydligt mer än livets nödtorft hittade inte socialdemokratin sin nya roll eller sina nya frågor. Det fanns inga mer naturliga stora reformer att genomföra och dessutom började samhället på något sätt ”slå i taket” vad välfärd och skattetryck anbelangar. Den gamla vägen till att vara ett statsbärande parti var stängd. I stället fortsatte man med att hitta nya grupper att ”kämpa” för, som invandrare, kvinnor och HBT-personer. Med emfas stod socialdemokratiska företrädare och deklarerade sin avsky mot diskriminering av dessa och andra grupper. Skillnaden från fordom var att de socialdemokratiska ledarna som kämpade för arbetarklassen, kom från densamma och kände problematiken in i märgen. De behövde inte ens ta till några bombastiska överord. Den forna kampen har ersättas av en ”tycka synd om” politik, vilket inte alls är samma sak. Att kämpa för kvinnans jämställdhet är bra, men vem argumenterar man emot? Dessutom är det inget man blir ett statsbärande parti på. Speciellt inte när de svenska kvinnorna kanske ändå är de mest jämställda i världen, trots vissa orättvisor.

August "mäster" Palm

Stig-Björn Ljunggren skriver i Dagens Samhälle nr16 så här om det forna statsbärande partiet:

När partikongressen väljer en partiledare blir denne strax avsatt av partiets VU. När en ny partiledare ska skaffas fram finns den inte hämta bland partiets 100 riksdagsledamöter. Inte ens en ekonomisk-politisk talesperson kan de snyta fram ur den folkvalda församlingen. Och partikongressen sparkar glatt veteraner som Ylva Johansson och framtidsnamn som Anders Ygeman och installerar en person som får landets hela PK-maffia att gå i spinn.  

Förr var ordet ”valberedning” synonymt med ”arbetarrörelsen”. I dag är ”Socialdemokraterna” synonymt med ”valberedningshaveri”. Egentligen är problemet att partiet sedan lång tid tappat kunskapskompetensen bland sina förtroendevalda. 

Ljunggren är ju känd för att ta ut svängarna en smula, men här träffar han ändå ganska rätt. Hans beskrivning är ett porträtt av ett ideologiskt förvirrat parti som varken hittat sina väljare (eller så är de man hittat för få) eller sina kärnfrågor. Inför valrörelsen så gick socialdemokraterna till höger där de skulle vunnit väljare på att gå till vänster (välfärdens privatisering) och de gick till vänster där de skulle vunnit väljare på att gå till höger en smula (värdegrundsfrågor). Hur kan partiledningen och partistrateger bli så förvirrade? 

Svaren är många och svårfångade, men det mest uppenbara svaret (förutom den tappade kompassen) är att man likt de borgerliga partierna inte kan hantera konflikten mellan media och valmanskåren. Länge var det så att media och de stora tidningarna i hög grad styrde de väljarströmmar som inte redan var cementerade i ett parti. I dag är det inte så längre. Väldigt många människor röstar inte som landets chefredaktörer beordrar dem att göra. Många människor har upptäckt att de nödvändigtvis inte tycker likadant som de rabiata kulturskribenter vilka mest ägnar sig åt besinningslös propaganda i sina kulturkolumner. Om man ändå upptäckt diskrepansen mellan media och väljare så är det ändå inte säkert att man vågar trotsa en Wolodarski eller en Helin. Man är inte van att arbeta i medial motvind, man klarar det inte helt enkelt. Det socialdemokratin klarade av i början av 1900-talet, att arbeta i hård motvind mot en mäktig motståndare, är ännu en av de förmågor man förlorat någonstans på vägen. 

Ha en bra första maj!