Partiledardebatten – oroande tecken inför valet 2014

På söndagskvällen sände SVT den årliga partiledardebatten innan sommarkoman tar över vårt land. Det känns lite som sista drabbningen innan sommarlovet och det är sannolikt det som är vitsen med hela tillställningen. Jimmie Åkesson var mycket bra vid de tillfällen han kom till tals, men de övriga partiledarna hade en taktik att glida undan ämnen och diskussioner där Åkesson naturligt skulle kunna komma in, för att i stället fly till diskussioner där de visste att SD inte kom till sin rätt. Ibland liknande det ren mattflykt för att använda brottningstermer, som när Fridolin lyckades få diskussionen om immigration och integration till bostadspolitik. En snygg och elegant undanglidning, men kanske inte vad TV-tittarna vill se. Frågan är också varför man flyr immigrationsfrågan, om man nu menar att man har så bra svar.

Sanna Rayman, SvD menar att Sjöstedt och Åkesson var de som förmodligen vann mest på debatten. Det är möjligt att hon har rätt, men jag skulle vilja lägga till Björklund, som ofta är befriande fri från floskler och framstår som nästan lika ärlig som Åkesson, fast med helt andra åsikter naturligtvis. Dock verkar inte Björklunds debatteknik ge utslag i opinionen.     

En annan kommentator till debatten är The Viktor Report som gör en sansad bedömning (DN) av debatten. Viktor Barth-Kron lever på sitt namn och skulle sannolikt lida svår skada om han spårade ur i sina bedömningar, vilket han också noga aktar sig för.     

Så kommer vi då till det riktiga bottennappet. Bottennappen som initierade denna artikel rentav (den hade inte blivit skriven annars). SvD tar in en bedömning av en studierektor i retorik från Södertörns högskola, Fredrik Söderquist, som fäller denna kommentar redan i ingressen.

Sjöstedt har funnit sin balans. Reinfeldt ville visa sig som statsmannen. Lööf och Löfven var hetsigast. Fridolin var allra skickligast.

Fridolin var allra skickligast? Exakt hur visade det sig? Åkesson fick Fridolin att bli röd i ansiktet med frågan om ”ickevåldsförsvar”. I övrigt hamnade Fridolin ofta på mellanhand, vilket bekräftas av flera andra bedömare som Barth-Kron. Man kunde se detta som en ”random” artikel bland de övriga. Det allvarliga är dock att denna upphöjelse av MP ingår i ett sedan länge välkänt mönster där journalister och mer eller mindre självutnämnda experter gullar med just MP, och på så sätt ger dem en gräddfil i valrörelser. Jag vill mena att detta skett åtminstone i de två senaste valrörelserna.

Wetterstrand blev under hela hennes partiledarskap aldrig utsatt för samma granskning som övriga partiledare. Det var rent penibelt att läsa artiklarna efter partiledardebatten (Agenda) den 17 maj 2009 när Wetterstrand börjat svamla osammanhängande i frågan om skolan. Det stod inte ord om detta bottennapp i tidningarna efteråt [2009 17 maj DN, SvD]. Björklund ryckte in som räddaren i nöden när t.o.m. en icke miljöpartist som undertecknad började bli generad. Och så har det fortsatt.

Detta är allvarligt eftersom delar av väljarkåren är ganska lättpåverkad av etablerad media, låt oss sanningen i vitögat. Det torde strida mot alla demokratiska principer att MP får kanske tre, fyra extra mandat för att en liten klick mer eller mindre verklighetsfrånvända journalister ger ett parti, som de råkar gilla, en gräddfil i valrörelse efter valrörelse. Och nu ger alltså en retorikexpert från den, ähumm… beryktade Södertörns högskola Fridolin högsta betyg. Fridolin är sannolikt en betydligt bättre retoriker än vad Wetterstrand någonsin var, i sina bästa stunder och när han kommer rätt i debatten, vilket inte skedde i går. Wetterstrand red på journalisternas ohämmade välvilja, vilket inte ens Fridolin skall behöva göra, han är faktiskt skickligare än så.

Det är förvånande att inte fler reagerar på MP:s mediala gräddfil (som dock inte är överväldigande efter denna debatt, om man undantar Söderquists artikel). Även socialdemokrater och vänsterpartister borde reagera lite mer än vad de gör. Att de skulle vara nöjda med att släppa väljare till MP tror jag inte på, även om de hellre släpper dessa väljare till MP än SD. Det torde dock inte röra sig om samma skara väljare så frågan är obsolet. I vilket fall blir det mediala gullandet med MP omöjligt om fler reagerar på det. Reaktionerna måste ju också komma från de partier som riskerar tappa väljare till MP, inte bara från det medialt observanta SD. Att SvD släpper denna artikel av Söderquist som mot all sans och vett utnämner Fridolin till debattens stora vinnare är ett oroande tecken inför den kommande valrörelsen 2014. Är det planerat att gullandet med MP skall fortsätta även till det kommande valet 2014?