Folkfest i Libyen och på SVT

Libyens diktator Khaddafi är död, förmodligen mördad efter att han blivit gripen. Det är tyvärr ett slut som ofta drabbar ledarna på den förlorade sidan i ett inbördeskrig, och kanske inte bara ledarna. Hade Khaddafis sida vunnit, vilken den med största säkerhet gjort utan inblandning utifrån, så hade slutet säkert blivit ännu grymmare. Att hysa förhoppningen om ett överlämnande av Khaddafi till en domstol när han väl tagits tillfånga är mer än lovligt naivt. Ingen har säkert räknat med detta på allvar. Inte ens USA:s elittrupper skonade Bin Ladin när de väl fick chansen. 


Utan att ta ställning till någondera sidan i konflikten, så var bilderna och SVT:s glädjerus direkt osmakliga i går. Bilder på ett blodigt lik som släpades omkring likt en säck potatis samtidigt som de fullständigt odisciplinerade trupperna skuttade omkring och sköt vilt i luften gav direkt avsmak. I nyhetsinslaget berättade en man med glädje hur han och hans kamrater stått och sparkat på liket efter Khaddafi. Vi fick i Rapport åka direkt från dessa pöbelscener till studion, där det rådde ren feststämning. I de nyhetsinslag jag såg nämndes inte pöbelväldet med ett ord, eller att de slängt omkring ett blodigt lik. Inne i studion verkade scenerna vi just sett vara den naturligaste sak i världen. Det är inte utan att man börjar undra om det bara kommer reaktioner från främlingsfientliga inhumana personer likt undertecknad.  


Väl tillbaka i studion är det självklart läge för våra utrikespolitiska experter, denna kväll i skepnad av Katarina Engberg, att ge sin syn på saken. Problemet var bara att vi inte fick höra några matnyttiga analyser. Jag ville veta vad den vinnande rebellrörelsen består av? Vilka de är? Vilka olika grupperingar som nu slåss om makten? Finns det religiösa fanatiker bland vinnarna? Vi fick inte veta någonting som vi inte visste förut. Det hela blev i stället en glädjefest, utan att vi fick veta vilka segrarna var. För allt vad vi vet kanske de inte är mer demokratiska än Khaddafi, och då finns det ju inte så mycket att fira. På plats har SVT någon som lyssnar till förnamnet "Samir". Han bjuder inte heller på några djupare analyser, trots att han talat med rebellerna och finns på plats. Nu är det väl inte hans jobb att bjuda på analyserna, utan experterna som SVT städslat. 


Framtiden är oviss i Libyen, men vi hoppas självklart på en demokratisk och fredlig utveckling. Scenerna med gravt odisciplinerade rebeller är i sig ett ganska dåligt tecken. Men vi har ju vetat hela tiden att rebellrörelsen i princip saknar militär träning, så det behöver inte betyda att Libyen störtas in i anarki. Klart är dock att SVT med andra svenska medier firat diktatorns död lite väl tidigt och okritiskt.  

Länk Rapport

Länk DN

Länk SvD