Bengt Ohlsson skrev en mycket uppmärksammad artikel i DN (4e jan) där han fullkomligt krossade det han kallade "kulturvänstern". Ohlsson beskrev hur allt gott på ett utstuderat sätt kopplas till kulturvänstern och allt ont till de som anmäler avvikande åsikter. Den oförblommade självgodhet och oförmåga att ta till sig världen utanför den konstlade glasbubbla kulturvänstern lever i beskrev Ohlsson också mycket bra. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ett ursinnigt vrål hördes från vår kulturelit som försvarade sina positioner på ett sådant sätt att de bekräftade just det Ohlsson sagt i sin artikel.
En bekräftelse på hur dessa godhetens apostlar resonerar får vi från Gotland, där en kulturförening tillsammans med Gotlands Allehanda dragit tillbaka sitt erbjudande om en spelning för metalbandet Avenir, då det misstänks att sångaren är medlem i Sverigedemokraterna. Sångaren Richard Möller fick dessutom reda på att de inte längre var välkomna via Facebook. Så här löd meddelandet.
Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela på Rockskallen. Varken tidningen eller Roxy kan stå bakom Sverigedemokraterna. Sorry.
Det var raka besked kan man tycka. Men när redaktionschefen på Gotlands Allehanda ställs till svars från en annan journalist säger hon att den inställda spelningen beror på en hotbild riktad mot SD. Hotbilden har tydligen bekräftats från SD:s kansli. Men varför ringde man upp kansliet och varför forskade man i Möllers politiska engagemang överhuvudtaget? Om det som redaktionschefen säger, inte spelar någon roll vilket parti man sympatiserar med.
Återigen ser vi hur den kulturella eliten i sin självgodhet och i namnet av tolerans visar upp ett rent diktatorisk anlete så fort de stöter på någon som inte genast bländas av samma kulturelits inneboende godhet. Vi frågar oss om inte Gotlands Allehanda också skall kräva att Metalbanden som skall spela på Rockskallen är genuscertifierade och i vederbörlig ordning kallar sig feministiska. Rockbanden kan ju ha fullt synliga rosa feministmärken på sina gitarrer samt ha regnbågsflaggan i bakgrunden på scenen.
Samma paradox mellan tolerans och intolerans kan vi se vad gäller språket. Medlemmar i SD kontrolleras minutiöst. Minsta stavelse eller antydan vägs på guldvåg, för att sedan tolkas på sämsta möjliga sätt (ofta helt orimligt). Vad kan då en person yppa som tillhör den "rätta" sidan, och dessutom komma undan med det?
Ja låt oss ta ett litet smakprov. Sara Hansson i P3 programmet "Tankesmedjan" har läst en artikel av Roland Poirier Martinsson där denne kritiserar feminismen. Detta är ju ett tilltag som den feministiske Hansson inte kan tillåta. Hansson gör på grövsta tänkbara sätt sig lustig över Martinssons utseende. Hon drar sig inte för att jämföra Martinssons ansikte med en tjockpannkaka. Därefter gör hon sig lustig över Martinsson franskinspirerade namn. Låt oss se, en dedikerad medlem av kultureliten gör sig lustig över någons utländska namn och jämför hans utseende med rudimentära maträtter. När exakt blev detta tillåtet för just kultureliten? Kan en Sverigedemokrat ta ut dessa vida svängar på samma sätt? Eller gäller helt andra regler om man tillhör godhetsapostlarnas upphöjda skara? Är det tillåtet att grovt kränka människor bara man tillhör "de goda"?
Låt oss räkna upp vad Sara Hansson i p3 kallar Martinsson. Dessa uttryck hittar jag vid en snabb spolning
Värdekonservativ Zombie
Häxbrännare
”Skrivit skiten”
Hans ansikte ser ut som en tjockpannkaka
Du själv Roland är lite som en annan kille som utkämpade 2a världskriget mellan 1939 -och 45, han gillade inte heller iden om alla människors lika rättigheter
Om Sara Hansson menar allvar med "allas lika rättigheter" skall även jag och andra som inte riktigt håller med henne politiskt, få lägga oss på samma semantiska nivå när vi kritiserar meningsmotståndare. Nu vet vi ju att olika regler (rättigheter) i själva verket gäller mellan t.ex. de "främlingsfientliga" och godhetens apostlar.
En sista reflexion är ändå Ohlssons och andras begrepp "vänster". När jag växte upp fanns det en vänster som jag i alla fall kunde respektera. Det var en rörelse som kämpade för arbetares rättigheter och löner. Rörelsen hade en vision av ett sammanhållet samhälle där alla hjälptes åt, men där alla hade skyldigheter. Nu har det Ohlsson kallar "kulturvänster" absolut inget gemensamt med den rörelse som gick under beteckningen vänster när jag fortfarande var ung. Personer som Hansson och andra i dagens "kulturvänster" har aldrig sett en arbetsoverall ens på vykort. De har i princip aldrig rört sig utanför Stockholm (förutom vid exotiska semesterresor till avlägsna hörn av världen) och de har ännu mindre träffat något som kan kallas arbetare, ens med lite god vilja. Deras "vänster" är i stället en extrem form av feminism och ett överdrivet vurmande för allehanda udda grupper av människor. Ja, man kan reducera hela deras vänsterpatos till ett neurotiskt behov av att framstå som goda.
Länk DN Ohlsson
Länk SVT Konsert Rockskallen
Länk Östnytt konsert
Länk SR Tankesmedjan Sara Hansson
10 kommentarer:
Tvärtom har dagens kulturvänster väldigt mycket gemensamt med gamla tiders gråsossar: samma ambition att peka med hela handen och tala om hur andra ska leva sina liv och vad de ska tycka och tänka, samma uppfattning om den moraliska överhögheten gällande de egna uppfattningarna, samma förakt för meningsmotståndare som definitionsmässigt är saker som "egoistiska", "giriga" och "osolidariska" och därför inte behöver bemötas med argument, samma tro på one-size-fits-all och att alla mår bäst av att stöpas i samma form och marschera i samma raka led.
Det är bara olika aspekter på kollektivismens inneboende förakt för frihet och självständigt tänkande människor.
Visst kan det finnas sådana likheter Nisse, och själv stödjer jag ju inte någon vänsterrörelse alls. Däremot finns det också skillnader. Den gamla rörelsen arbetade för verkliga problem och verkliga frågor i den verklighet de levde i. Det är ju en stor skillnad. De framställde sig inte i lika hög grad som godhetens apostlar.
Relativism är alltid föränderlig.
Sista meningen fångar det bra, tycker jag. Värd att lägga på minnet.
@Robsten:
"Den gamla rörelsen arbetade för verkliga problem och verkliga frågor i den verklighet de levde i. Det är ju en stor skillnad. De framställde sig inte i lika hög grad som godhetens apostlar."
Det där tycker jag också är en väsentlig skillnad. Den gamla vänstern, liksom även tidiga feminismen, lyfte fram problemen som en fråga och sedan fick lyssnaren själv avgöra hur den skulle förhålla sig till problemet.
Idag när Jimmie Åkesson och company lyfter fram exempelvis problemen i Malmö så bemöts det som att han lagt fram en åsikt, inte som att han beskrivit en verklighet som faktiskt går att läsa i även regimtrogen media. Graden av godhet hos en människa avgörs nu i stället av hur mycket en människa blundar för verkligheten i Malmö. En antirasist kan till exempel säga att "vi måste tala om möjligheter" när h*n talar om Malmö på samma sätt som rökare och alkoholister talar om spriten och tobakens möjligheter.
När den äkta tidiga vänstern benämnde högermänniskor för olika nedsättande saker innebar det inte att det fanns en tomhet bakom orden och en väldigt viktig skillnad var att de inte hade en lika enig press som backade upp dom. Reinfeldts "nya moderaterna", "nya arbetarpartiet" med mera är en underkastelse för den likriktade vänstern inom media.
Fan va bra skrivet!!!!!!
Tack Marocko, det förgyller denna måndagsmorgon.
"Det där tycker jag också är en väsentlig skillnad. Den gamla vänstern, liksom även tidiga feminismen, lyfte fram problemen som en fråga och sedan fick lyssnaren själv avgöra hur den skulle förhålla sig till problemet."
I princip. Nu gillade väl inte högern och vänstern varandra speciellt mycket, men det var mer skepnaden av två jämbördiga motståndare. Men visst förekom lögner och propaganda även då. Vi skall väl inte använda en alltför bred rosa pensel.
Nä, det kan ju vara riktigt. Men Nisse har lite fel att det skulle vara gråsossar som ondskeförklarade högermänniskor. Om vi nu syftar på samma sak.
Dagens kulturvänster och gårdagens gråsossar har inte samma världsbild, inte samma politiska korrekthet och inte samma behov av att vara godhetens apostlar.
Peka med hela handen? Ja kanske de gjorde, faktiskt. Men det har å andra sidan alla som sitter vid makten. Märk Reinfeldts irritation när han inte får som han vill eller när hans planer spräcks. Märk Leijonborgs raseri när folket inte röstade som han ville vid EMU-omröstningen.
Skicka en kommentar