SD - ett vågmästarparti omöjlig att ignorera

Att isolera SD


Vid valet 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen med en skräll, trots att många en tid före valet hade förutsett detta. Efter riksdagsinträdet har SD påverkat många tunga beslut i riksdagen, detta oavsett att både Alliansen och det röd-gröna blocket försökt tona ned detta. Något organiserat samarbete har inte förekommit då SD brutit den konsensus i känsliga frågor som härskat i svensk politik. Snarare har blocken och partierna tävlat om att ta avstånd från SD (hur moget detta nu är). De gamla riksdagspartierna har enligt Ann-Cathrine Jungar, lektor i samhällsvetenskap, i princip fyra strategier att förhålla sig till SD, [Tungan på vågen, sid 168]. 


1) isolering
2) utmaning
3) anpassning
4) samarbete 


Taktiken med utmaning har flera partier och dess företrädare försökt sig på, med klent resultat får man säga. Detta inte för att debattörerna som utmanat SD skulle vara dåliga debattörer eller slarvigt pålästa, utan för att verkligheten ser ut som den gör. Sommaren 2012 ser det ut som att "gammelpartierna" övergivit denna strategi för att i stället ägna sig åt isolering. Detta eftersom anpassning och samarbete är just det man vill undvika. Hur kommer då strategin med isolering att fungera på längre sikt, kommer det att fungera?


SD ett medianparti


Vi måste börja med att titta på något som kallas Banzhafs maktindex, det ger oss en grundläggande insikt om hur maktfördelningen kan se ut i en vågmästarsituation. För enkelhetens skull säger vi att vi har ett parlament med 100 mandat där tre partier slåss om regeringsmakten. Mandatfördelningen ser ut enligt följande: A=49, B=48, C=3 mandat. Inget parti kan bilda egen majoritet. Vilket parti som än har tänkt sig att bilda regering måste samarbeta med något annat parti, kvittar vilket. Detta ger i detta fall enligt Banzhafs principer alla partier samma maktindex, nämligen 0.33. Parti C med tre mandat har samma maktindex som parti A med 49 mandat. 


I verkligheten spelar också partiernas politik stor roll. Man kan enkelt uttrycka det så att ju längre ut i kanterna på den ekonomiska höger - vänsterskalan ett parti befinner sig, ju ointressantare blir det som samarbetsparti. Självklart spelar också den vertikala liberala - auktoritära skalan roll. Om A befinner sig längst till höger, C i mitten och B längst till vänster, så är ju avståndet mellan A och B större än till C, för både A och B. C blir det naturliga samarbetspartiet för både A och B. 


Jungar tar också upp medianpositionens (mittenpositionen i den ekonomiska höger - vänsterskalan) betydelse för att bilda koalitioner [Tungan.., sid 173]. Så här skriver Jungar angående medianpositionen.

Enligt statsvetenskapliga koalitionsteorier är det parti som kontrollerar den så kallade medianpositionen på den för regeringsbildningen viktigaste politiska dimensionen särskilt betydelsefull för den politiska maktutövningen. Det parti som har denna mittenposition är svårt att förbigå när regeringen bildas, och dess politik kommer att genomföras oberoende av om det är med i regeringen eller inte [Laver & Schofield 1991]. [...]
Ett parti i den absoluta politiska mitten -medianpartiet - är en attraktiv samarbetspartner för både höger- och vänster- regeringar [Laver & Schofield 1991]. 

Jungar menar därefter att SD inte har denna medianposition på p.g.a. dess placering i den liberala - autoritära skalan. Däremot menar hon att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna har just denna placering och att detta förklarar dessa partiers framgång. Nu är detta en konstruktion, möjligen för att göra beställaren av boken nöjd. Att SD skulle befinna sig i en extremare position i den liberala - auktoritära skalan än Dansk Folkeparti är det inte många som skriver under på. Går vi till Sannfinländarna blir detta påstående rent löjligt och tillbakavisas dessutom på andra ställen i samma bok. SD har i svensk politik en ytterposition i den liberala - auktoritära skalan. I ett europeiskt perspektiv är denna position inte på något sätt extrem och det är snarare övriga svenska riksdagspartier som avviker från ett europeiskt snitt. 


Hur ligger då Sverigedemokraterna på den oerhört viktiga ekonomiska höger - vänsterskalan? I denna avgörande fråga tvekar inte ens Jungar själv. Så här står det i ingressen till hennes kapitel [sid 165].

Till mångas förvåning står Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska partier inte till höger i det politiska spektrumet utan är fast förankrade nära mitten.

I princip alla seriösa författare i boken "Tungan på vågen" ger uttryck för samma sak, att SD är i närheten av mitten på den ekonomiska skalan. Bilden av SD som ett snålt högerparti som gärna låter fattiga barn svälta ihjäl är helt och hållet en produkt av fria fabriceringar från dåligt pålästa, fördomsfulla och slarviga journalister. 


För att ytterligare accentuera SD:s position som ett medianparti presenterar Björn Fjæstad och Jenny Björkman en undersökning utförd av Skop [Tungan på vågen, sid 247]där 1316 slumpmässigt utvalda personer intervjuats. Personerna har utvalts för att representera ett riksgenomsnitt och har skilda partisympatier. Frågan som de intervjuade svarade på var:

Om man ser till Sverigedemokraternas samlade politik - alltså sådant som rör exempelvis vård, omsorg och skola, skatter och bidrag, miljö och kultur - skulle du då säga att partiet ligger till vänster, till höger eller ungefär i mitten av den politiska skalan?

Hela 36 procent av de svarande anser att SD ligger ungefär i mitten. 24 procent av de svarande anser att SD ligger något till höger om mitten. De som anser att SD ligger mycket till höger utgjorde 16 procent av svarsunderlaget. Av de svarande ansåg 11 procent att SD låg något till vänster och endast två procent ansåg att partiet låg mycket till vänster. Ingen skillnad i svarsmönstret kunde spåras mellan kvinnor och män i denna undersökning. 


Som slutkläm skriver Björn Fjæstad och Jenny Björkman så här:

Sverigedemokraterna framtidsutsikter i svensk politik stärks antagligen av ett annat resultat i denna opinionsundersökning, nämligen av att partiet, säkert till många bedömares förvåning, placeras i den politiska mitten av både väljare och internationella experter. Dels kan det kännas lättare för väljare att gå till ett parti i mitten, dels är det ju endast i mitten som ett politiskt parti kan uppnå en inflytelserik vågmästarposition. Inte heller har SD:s inträde i riksdagen fått svenskarna att önska sig en höjd 4-procentsspärr [en annan av frågorna i samma undersökning, egen kursivering].

Sammanfattningsvis kan sägas att med en mittenposition i den ekopolitiska skalan blir SD omöjlig att på sikt ignorera i svensk politik. Förutsättningarna skulle vara betydligt sämre (eller bättre, beroende på politiska preferenser) om SD vore det högerparti dåligt pålästa journalister ger uttryck för. 


På den moraliska värderingsskalan ligger SD betydligt högre än övriga svenska partier. Det kan ses som ett uttryck för att de gamla riksdagspartierna alltmer glidit nedåt på samma skala, alltså åt det liberala hållet. Ett stort glapp på den moraliska värderingsskalan har uppstått mellan valmanskåren och den politiska nomenklaturan. Det är detta glapp som utgör grogrunden för SD:s existens och jordmån. Ett enklare sätt att uttrycka det på är att när vår politiska klass alltmer avlägsnat sig från verklighetens folk, så har ett nytt parti bildats och rönt framgångar, detta som en reaktion på den politiska klassens alienation gentemot det folk den är satt att styra.