Skrivbordskrigarna – en kritisk analys av Bjurwalds senaste bok

 
Allas vår Lisa Bjurwald är oförtröttlig i sin kamp mot ”mörkrets” krafter. Ännu en bok av Bjurwald har sett dagens ljus. Denna gång har hon har synat alla de aktiviteter som sker på nätet, främst då av det Bjurwald kallar högerextrema grupper. Boken heter ”Skrivbordskrigarna” och har nyss kommit ut på förlaget Natur & Kultur, som dessutom finansierat boken genom ett stipendium till författaren. Vi känner igen Bjurwalds nu så typiska teknik för att bevisa det hon bestämt sig för att bevisa. Detta tar sig uttryck i främst tre tekniker. Dels använder hon sig av sammanblandning, hon blandar samman SD med helt andra grupper i ett textstycke, vilket gör att läsaren får intryck av att SD hyser åsikter som i själva verket en helt annan grupp står för. Dels blandar hon relevanta fakta, med irrelevanta sådana och egna antaganden, detta på ett sätt som inte läsaren har en chans att värja sig emot. Dels använder hon sig av Breivik på ett sätt som väcker anstöt och måste betecknas som ytterst oseriöst.

Det är inte fel att i en sådan här bok behandla Breivik och hans nätaktiviteter, tvärtom är det fullt relevant i en bok av denna typ. Men Bjurwald använder sig av Breivik på ett mycket tendentiöst sätt, vilket gör det direkt oseriöst. Hon använder sig av Breivik för att lägga tyngd åt just sin tes, att kontrajihad-grupperna är minst lika farliga som rena jihad-grupper. När SÄPO anmäler en avvikande uppfattning tvekar hon inte att ifrågasätta SÄPO:s prioriteringar och definitioner [sid. 172], ja hon kallar t.o.m. SÄPO för ”okunniga” i boken. Bjurwald tar upp Breivik för att ge tyngd åt precis alla teser hon vill lyfta fram, väl medveten om vilket tungt och känsligt kort det är.

Emellertid blir det märkligt och inkonsekvent när Bjurwald friskriver kristendomen från Breivik och islam från jihadisterna [sid.114].

Det går att diskutera om och i så fall när jihadistiska terrorister verkligen bör beskrivas som muslimska, på samma sätt som Breivik inte optimalt kan kallas för en kristen terrorist. Både kristna och muslimska terrorister förvanskar sina respektive religioners budskap och hävdar att de företräder kristna och muslimska intressen.

Samtidigt som Bjurwald inte tvekar att friskriva islam från jihadister och kristendomen från Breivik (som hon annars använder som ett universalverktyg för att skuldbelägga allt hon inte sympatiserar med) så tvekar hon inte att göra precis tvärtom när det gäller Sverigedemokraterna [sid. 81].

När Sverigedemokratiska politiker avslöjas med att ha skrivit grovt rasistiska saker i mejl, bloggar eller kommentarsfält, då är det inte enstaka misstag – det är Sverigedemokraterna, under anonymitetens skydd.

Ett helt annat ljud i skällan således när det gäller SD. Detta trots att de som fällt dessa ”grovt rasistiska saker” oftast blir uteslutna eller får kliva av sina uppdrag. Detta trots att utsagorna nästan alltid kommer från outbildade kommunalpolitiker eller medlemmar på gräsrotsnivå som inte fått utbildning i partiets politik eller vad som gäller i övrigt. Kan det vara så att dessa politiker ”förvanskat” SD:s budskap, på samma sätt som muslimska terrorister ”förvanskat” islams budskap?

Partiledaren Jimmie Åkessons deklarerade nolltolerans hånas på ett närmast osmakligt sätt av Bjurwald [sid. 74]. Även om Bjurwald personligen misstror avsikterna med denna deklaration, så är hennes misstänkliggörande så grov i boken att det vore omöjligt att framföra något liknande om ett annat riksdagsparti, utan att få löpa gatlopp i pressen. Bjurwald hänger här ut alla SD:s politiker i samma galge och generaliserar på ett sätt som nästan är värre än de generaliseringar hon beskyller andra grupper för. Detta trots att linjen med nolltolerans efter ett gravt övertramp har fått praktiska följder som att Ekeroth fått lämna sitt utskott, att Almqvist t.o.m. lämnat partiet och riksdagsplatsen. Sådana ”petitesser” imponerar inte på Bjurwald när det gäller SD, och nämns inte ens i boken.

Att Bjurwald är omutlig i sin kamp mot systemkritiker behöver man inte tveka över, däremot blir den mest luttrade beklämd eller t.o.m. ledsen, när hon visar upp samma tendenser som diktatorer visar upp när de känner sig hotade av opposition. Så här skriver hon på sidan 167.

Den organiserade rasismens rekryteringsbas har mångdubblats, de har infiltrerat (sic.) mainstreamnätet och de kan framstå som flexibla och öppna (sic.), vilket tycks bekräfta ”etablissemangets lögner” om deras farlighet.

Vilka Bjurwald menar med ”organiserade rasister” kan man bara spekulera i, men med stöd av Bjurwalds tidigare produktion skall man nog tolka det väldigt ”vidsträckt”. Människor som inte delar Bjurwalds politiska åsikter har alltså infiltrerat mainstreamnätet, de deltar alltså inte i det demokratiska samtalet. Denna mening var mycket avslöjande för Bjurwalds syn på oliktänkande. Samma människor är alltså inte öppna och flexibla, något sådant är omöjligt i Bjurwalds värld. De bara framstår som öppna och flexibla, de spelar självklart ett elakt spel. Låt oss komma ihåg att Bjurwald är kanske den som ivrigast har viftat med intoleransens varningsflagg, låt oss med tanke på detta, läsa detta stycke igen, sakta och eftertänksamt.

Bjurwald blandar relevanta fakta med icke-relevanta och rena personliga antaganden, på det mest försåtliga och luriga sätt. På sidan 175 skriver hon om nätaktiva systemkritiker, ”Det är naivt att tro att de bara försöker uttrycka motstånd mot invandringen”. Varför skulle det vara naivt? Exakt vad har Bjurwald för fakta bakom detta antagande? Min erfarenhet är att systemkritiker som varken är kontrajihadister eller tycker illa om invandrare, men är kritiska mot immigrationspolitiken är i majoritet på nätet. Självklart finns det också många nätaktivister av den typ Bjurwald pekar på, men hur i hela friden kan en människa som vill betraktas som det minsta seriös överhuvudtaget fälla ett yttrande likt det ovan? Självklart är det lättare att kritisera en rörelse som kan beslås med kontrajihadistiska förtecken än rörelser som enbart kritiserar immigrationspolitiken. Därför skall helst så många som möjligt falla under den förra beteckningen. Strategin är uppenbar (men är dock ett personligt antagande likväl, se där Bjurwald).

Till kategorin ”tveksamma fakta” har vi en riktig guldklimp vi absolut inte kan förbigå. På sidan 57 skriver Bjurwald detta.

När Quick Response, som granskar den svenska nyhetsrapporteringen invandring och integration, tillsammans med tidningen Journalisten frågade 1 655 journalister om de avstått från att rapportera om negativa aspekter av invandringen, svarade 70 ”aldrig”.

De som svarade ”ja” hade enligt undersökningen gjort det av pressetiska skäl. Så oerhört trovärdigt! Journalisterna svarar själva att de gör ett bra arbete. Varför inte fråga läkarkåren om de brukar glömma verktyg i patienterna under operationen eller SJ om de sköter tidtabellen på ett bra sätt. Vi svävar ju alla i okunnighet om vilka svar vi skulle få, eller hur?

En annan liten vinkling kan vi nog identifiera på sidan 44 där Bjurwald plötsligt kallar vår stats eller företagsfinansierade media för vår ”icke-vinklade nyhetsmedier”. Att på detta sätt kröna vår media som den absoluta sanningens fanbärare luktar starkt av Pravda och Sovjetunionen.  

Allt som Bjurwald skriver är naturligtvis inte felaktigt. Hon identifierar t.ex. på sidan 110 ganska träffsäkert rätt grova generaliseringar om att alla mångkulturvurmande journalisters politiska hemvist är långt till vänster, detta enligt vissa grupper av nätaktiva systemkritiker. Som de flesta torde veta finns det en hel del liberala sådana journalister, liksom en kader av MP-märkta sådana. De MP-märkta kan väl ur många aspekter också betraktas som ”vänster”. Men begreppet är nuförtiden svårt att avgränsa och ge en exakt definition på. Det Bjurwald inte ser, och självklart inte kan se ur hennes position, är att hon generaliserar lika mycket själv. Hon ser andras generaliseringar, ibland t.o.m. helt korrekt, men ser aldrig sina egna. Det är nästan så att ordet ”projektion” osökt dyker upp här. Men som de goda och seriösa nätaktivister vi är, undviker vi psykologiska termer.

Till sist då, har Bjurwald något recept för att bekämpa den enligt henne ”mörka” sidan av internet? Självklart har hon det, trots misstanken att det hon helst skulle vilja göra är att skicka STASI på alla som vågar yppa något om invandring, islam eller PK-journalister (det finns faktiskt en del syftningar om man läser noga mellan raderna). Så här skriver hon på sidan 174-175 om hur de goda på nätet skall bekämpa de slemma nättrollen.

• Vi lär oss deras argument och kan därmed motarbeta dem och deras idéer med större precision. Var kan vi motarbeta dem? I stort sett överallt. Online, i kommentarsfälten och på deras webbsajter, och i den fysiska verkligheten – från riksdagsdebatter till rasisternas besök i skolorna.
• Vi kan riskfritt hålla koll på miljön, exempelvis dess omfång, antal aktivister, hierarkier, kommande demonstrationer och internationella samarbeten. Tidigare krävdes att man infiltrerade miljön vilket, om man alls hade möjlighet, riskerade infiltratörernas personliga säkerhet. Sådana försök kunde bara företas av en begränsad skara människor (polis, säkerhetstjänst, grävande journalister) och gav inte automatiskt värdefulla resultat. I dag kan alla walraffa.

Jag önskar att fler ”antirasister” på t.ex. SVT Debatt hade tagit till sig Bjurwalds tips att argumentera med större precision. De debatter jag deltagit i har varit som att argumentera med ett godissuget barn. Man använder Inga relevanta argument alls och fakta som saknat allt vad källor heter har varit frekvent förekommande. Debattregler som att man håller sig till ämnet och undviker personangrepp har dessa nydöpta näthumanister aldrig hört talas om. Nåja, all vår början bliver svår och alla på min politiska kant följer inte heller alltid de givna reglerna, som Bjurwald påpekat i en hel bok. Min spontana tanke på Bjurwalds krigsstrategi är om det inte vore bättre om vi alla kämpade för ett korrekt och värdigt samtalsklimat, demokratin till fromma? Om det inte vore bättre att vi stod för våra åsikter och bröt dem mot andras åsikter på ett jämlikt och respektfullt sätt? Om det inte vore bättre att vi accepterade att vi faktiskt tycker olika men ändå kan se och bemöta varandra med respekt? En bra börjar är att INTE skicka arga e-postmeddelanden till Bjurwald, att INTE referera till hennes kön eller andra personliga karakteristika, när vi bemöter hennes argument på nätet. Skulle vi lyckas med det, har vi bevisat att Bjurwald har fel i sin bok.