Billströms testballong

Migrationsminister gjorde tidigare i förra veckan ett utspel om att ”minska volymerna” av immigrationsflödet. Det var delvis en helt ny retorik sedan vår immigrationspolitik under lång tid varit cementerad och i princip varit tabubelagd från all politisk debatt. Billström följde upp utspelet i Agenda som sändes den 3 februari och upprepade sitt tidigare utspel om minskade volymer. Bakgrunden är som alla vet en påtaglig väljarflykt till Sverigedemokraterna, samt att både moderata och socialdemokratiska kommunalråd gått ut och kritiserat den förda immigrationspolitiken, då deras respektive kommuner har uppenbara svårigheter att klara av mottagandet av immigranter.

Kommentarerna från olika politiska läger har varit så förväntade att man i princip redan i förväg vetenskapligt och intill sista stavelse kunnat pricka in dem. Absolut ingen aktör har sagt något som man inte med en säkerhet som närmar sig regnskurarna på midsommarafton kunnat förutse. Det enda som möjligen orsakat ett höjt ögonbryn var Christina Höj Larsens (V) rubrik där hon deklarerade att hon för första gången höll med SD. Men där var det enbart rubriken som bröt mönstret, och snarast var en apostrof för den bedövande förutsägbarhet som råder inom svensk politik inom vissa områden. Det som ibland kallas ”twittervänstern” gav uttryck för avsky och proklamerade med emfas att nu börjar M närma sig SD. Att de släppte lite extra emotioner i sina oneliners beror självklart på att de ville skapa ett politiskt tryck och tvinga Billström på reträtt. På ren mellan raderna-svenska betydde deras upprörda tweets, ”titta vad arga vi är. Dra tillbaka ditt förslag annars får du löpa gatlopp när vi i den kulturella och journalistiska PK-eliten verkligen gräver upp stridsyxan”.

Man kan väl säga att deras brösttoner hade avsedd effekt. Lite senare framträdde en statsmannamässig Reinfeldt och mycket klart tog tillbaka allt tal om ”volymer”. Självklart började en del journalister och andra politiska aktörer fundera på vad som låg bakom Moderaternas olika utspel, i alla fall de som kan tänka ett steg framåt och bakåt (vilket är långtifrån alla tyvärr). Den mest framförda slutsatsen är att det hela var en ”testballong”. Alltså ett utspel för att se hur olika aktörer reagerar på budskapet. Som vi redan konstaterat så har alla politiska aktörer reagerat exakt som förväntat. Varför då släppa en testballong där vi i princip kan förutse vartenda kommatecken i reaktionerna? Det kan ju vara så att mönstret hur olika aktörer reagerar är tydligare när man sitter en bit från Rosenbad än i själva byggnaden, men det räcker nog inte som förklaring. Utspelet kan mycket väl ha varit någon form av testballong. Den springande punkten är att man i princip inte har fått en enda indikation på hur valmanskåren tagit emot Billströms utspel.
 
En osignerad artikel på SvD tar upp ämnet från vilka signalerna kommer efter Billströms testballong. Så här står det bl.a. i artikeln när Torbjörn Sjöström, VD för Novus intervjuas.

Twitter säger inget om vad allmänheten tycker, betonar han. Men där finns en överrepresentation av opinionsbildare och journalister, det vill säga personer som i sin tur påverkar opinionen.

Klarare kan det väl knappast sägas. Opinionsbildare och journalister som i sin tur påverkar opinionen (den riktiga). Det är alltså inte från opinionen man väntar på signaler från den nämnda testballongen ifrån, det är från den opinionsbildande eliten, vilka den nu består av. Nu har det ju visat sig att denna opinionsbildande elit haft svårt med sin opinionsbildning, speciellt när det gäller frågor som immigration och integration. Problemet är att Moderaterna i detta fall, men även regeringen och oppositionen sänder upp testballonger, där en journalistisk och opinionsbildande elit tillåts ge svar. Problemet är att vi redan vet vad dessa journalister och opinionsbildare tycker, intill sista stavelse i vissa frågor. Det stora problemet är att dessa inte är representativa för befolkningen i stort. Det positiva är att dessa opinionsbildare i allt lägre grad lyckas påverka den riktiga opinionen. Det sorgliga är att många av de etablerade partiernas politiker ännu inte insett detta.

Som avslutning måste vi ändå konstatera vilken oerhörd tyngd denna opinionsbildande och journalistiska elit ändå spelar i det samhälleliga samtalet, detta i samband med debatten om ”näthatet”. Uppdrag Granskning tog upp ämnet på ett ganska bra sätt [02-06] i fokus var vanliga medborgare som blivit utsatta för rena lynchmobbar på nätet. I den efterföljande debatten handlade dock det mesta om grova otrevligheter mot kända opinionsbildare och journalister.

Det är självklart fullständigt oacceptabelt att ägna sig åt grova kränkningar mot journalister och andra kända personer (för att inte tala om hur improduktivt det är). Men nu handlade faktiskt Uppdrag Granskning om helt vanliga unga flickor, som blivit utsatta för vidrigheter ingen skall behöva utsättas för. Inte heller togs problemet med det allt råare och ibland rent oförskämda tonläget från krönikörer och journalister upp i den efterföljande debatten. Det kanske är det mest anmärkningsvärda i hela denna historia. Hur kan man förbigå tidningsartiklar som är så oförskämda att de skulle raderas om de publicerats som kommentarer, i debatten om näthat? Är det enbart för att författarna till hat-artiklarna är kollegor och kanske vänner till dem som styr denna debatt?