Twitterpöbelns grepp om det offentliga samtalet

Jasenko Selimovic är skådespelare och dristade sig till att skriva ett svar på Jonas Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, båda publicerade i DN. Khemiris artikel handlade om att hela Sverige är rasistiskt och att majoritetsbefolkningen systematiskt diskriminerar alla med utländska namn och annan hudfärg än den Khemiri nedlåtande kallar ”rosa”. Selimovic torgförde absolut inga Sverigedemokratiska idéer utan påstod bara att Khemiri överdrev, gjorde sig till offer och såg allt i svart-vitt. Det var inga märkvärdiga påståenden Selimovic förde fram i sin artikel. Att Selimovic dessutom har rätt vet alla tänkande människor. För hade Khemiri rätt skulle vi inte ha den immigrationspolitik vi har och SOM-institutets undersökningar skulle inte bara vara felaktiga, de skulle vara ett enda stort skämt.  

Efter att Selimovic publicerat sin artikel hände något välkänt men likafullt märkligt. Den numera så bekanta twittervänstern gick i taket och med tangentbord nedsölade med fradga gick de samfällt till storms mot Selimovic. De förvanskade det han skrivit och gav honom åsikter han aldrig torgfört. Sverigedemokrater är ju vana med den taktiken men varför gav de sig på Selimovic, med samma iver som de skulle ha angripit en riksdagsman som föreslagit sänkta kulturbidrag? Inte ens jag har något bra svar på det. Den politiskt korrekta hårda kärnan kanske har blivit alltmer dogmatisk, inför en hotande opinion där alltfler avviker från den sanna godhetsläran. Flera iakttagare gjorde också den putslustiga noteringen att de professionellt toleranta plötsligt uppvisade en påfallande intolerans (något några av oss andra noterat för länge sedan).     

Möjligen har andra vindar så smått börjat blåsa i vårt samhällsklimat. En del av det lite mindre korrekta av medieetablissemanget gick plötsligt till försvar av Selimovic. Felaktigheterna och vantolkningarna i de som likt rabiessmittade hundar kastade sig över Selimovic, var också så uppenbara att det i princip bara var att skjuta bollen i öppet mål. Det är ändå värt att notera att vi nu inom den mediala sfären har en grupp halvkonservativa liberaler som inte sväljer vilken soppa som helst.

En reaktion värt att notera är ändå Bengt Ohlsson som uttrycker sig härligt svenskt när han indignerad sågar de värsta avarterna av vår politiska korrekthet. Angreppen på Selimovic är säkert den utlösande orsaken till Ohlssons litterära utbrott, men andra saker har nog legat och skavt en tid. Vi citerar ett ganska långt stycke av Ohlsson här just därför att han, kanske utan att veta om det själv, sätter fingret på något mycket allvarligt.

De lever på rädsla, och ger sig inte förrän du blivit så rädd för att göra fel att du sitter stel som en fiskpinne och kniper ihop läpparna och tänker att det är bäst att låta någon annan bestämma samtalsämnena för om jag gör det blir det bara fel. Kanske räcker det om jag flinar instämmande på de förhoppningsvis rätta ställena? Rädslan är både deras berusningsmedel och dessutom en lysande affärsidé. För vi ger dem gladeligen chefsposter och spaltmeter så att de får tolka den skrämmande främmande verkligheten åt oss. För om vi gör det själva blir det bara fel.Men att göra fel är att vara människa. Utopin om ett samhälle där alla gör rätt och säger rätt är lika välmenande som den är livsfarlig.

Det har blivit rätt uppenbart att en hoper politik korrekta proffstwittrare och medlöpare i våra nationella medier, agerar högljudd åsiktspolis där de genom hot och rädsla skall samla alla fåren i samma korrekta fålla. Sverigedemokraterna är ju inget att göra åt, men ve den från den övriga politiska sfären som tar ett steg i fel riktning. Aldrig har det varit tydligare än i fallet Billström, som själv borde ha avgått samtidigt som han vidhöll sina åsikter. Låt oss, med fallet Billström i färskt minne, också konstatera att man använder sig av rädsla, hot, stigmatisering och straff. I flera tidningar kunde man läsa alster från journalister (alternativt proffstyckare) där de skrev som om de bestämde Billströms framtid, in i minsta detalj.

Det här är ju som alla förstår, demokratiskt oacceptabelt. Några hundra maniska twittrare med deras kompisar på TV och några tidningar representerar ju inte folket. De är inte valda, de är anställda och i vissa fall inte ens det. Tyvärr så ger ”offren” efter och rättar in sig i ledet, vilket gör att twitterpöbelns makt och självförtroende blir ännu större. Det finns bara en väg att gå för att komma tillrätta med denna anomalitet. Om twitterpöbelns offer inte gjort avsevärda misstag (vilket tyvärr händer ibland) skall man inte backa för vrålen och fradgan. Dessutom måste man belysa hela detta system som en liten klick högljudda människor använder sig av.   

UPPDATERING:
Kan inte låta bli att lägga ut Rorschachtestet för politiskt korrekta antirasister.