Den intoleranta toleransen

På något sätt kan vår samhällsdebatt ha genomgått någon slags metamorfos på senare år. Nu finns åtminstone två läger där det ena lägret kan tycka att man skall få uttrycka konservativa tankar och idéer, ja kanske t.o.m. framföra synpunkter om vår immigrationspolitik. Det andra lägret borde dissekeras på ett institut där män går snabbt i korridorerna med flaxande långa vita rockar. Detta läger uttrycker med emfas som ofta övergår i oresonlig ilska och hat att toleransen är hotat av det motstående lägret. Ibland utspelar sig publikfriande catfights mellan debattörer på två olika tidningar, som när Karin Olsson och Åsa Linderborg rök ihop. Ibland utspelas ordkampen t.o.m. inom samma tidning.    

Mera sällan utspelar sig det skådespel där toleransens självutnämnde översteapostel Helle Klein från sin stridsbunker Seglora attackerade för henne misshagliga personer, detta med ett iskallt oresonligt hat som t.o.m. generalmajor Tjujkov (Stalingrads försvarare 2a världskriget) skulle ha avundats. Att en kyrkans företrädare så oförblommat ägnar sig åt avancerad mobbning och uppvisar ett så oresonligt hat är sällsynt. Att samma person dessutom hyllar tolerans som högsta dygd blir nästan en psykotisk upplevelse. Det skulle vara roligt att höra Klein predika guds ord om förlåtelse och omtanke om sin nästa från predikstolen. Skrattsalvorna måtte aldrig ta slut. Hela fenomenet med den inverterade Esmeralda och hennes Quasimodo är så skruvad att de inte längre kan sägas tillhöra den politiska scenen, utan får hänvisas till institutioner för arbetsmiljöfrågor och andra sådana lämpliga institutioner. Vi lämnar dem således för gott här.

Till de mera upplyftande inläggen i debatten måste Dabrowskis artikel om yttrandefrihet anses vara (Talets gåva). Dabrowski menar att alla åsikter, även de som inte är godkända av vår tids sanningsministerium, måste få vädras i vår samhällsdebatt. Hon dristar sig också att peka på det uppenbara faktum att en stor del av vår PK-elits argumentation bygger på rena halmdockor, alltså de tillskriver sina motståndare argument de aldrig har framfört. Så här skriver hon i sin artikel.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp. 

Att undvika de logiska felgrepp som Dabrowski tar upp är något man borde få lära sig redan i grundskolans mellanstadium. Nu kan man ju vilja missförstå sin motståndare för allt i världen. Det tog inte många timmar förrän en ängslig Marteus i en artikel måste vakta portarna till de förbjudna områdena. Så här replikerar hon Dabrowski när hon förklarar att detta med yttrandefrihet var så mycket enklare förr när det bara var en massa vita män som bestämde allting och att vi nu lever i ett annat samhälle.

I dag är allt mycket mer komplicerat. Som vit man måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr. Inte bara undvika att säga rasistiska eller sexistiska eller homofoba eller främlingsfientliga saker – utan dessutom försöka sätta sig in i hur representanter för olika subgrupper uppfattar verkligheten, olika argument och uttryck.Det är skitjobbigt. ”Gud så skönt det skulle vara om man slapp tänka på allt sånt där och bara fick – häva ur sig! Utan att nån annan börjar tolka in en massa skumma saker och missförstå en!”

Som ”vit” måste man tänka på vad man säger på ett helt annat sätt än förr? Gäller inte samma principer alla folkgrupper då? Är det ok med ”svennehora” i landets gymnasier t.ex.? Här anser jag nog att Marteus avslöjade sig lite grand. Jag behöver inte ”undvika” det Marteus räknar upp, jag har aldrig ägnat mig åt sådant språk. Hoppas att Dabrowski och samhällseliten lyckas avhålla sig från övertramp. 

Jag behöver inte sätta mig in i hur olika subgrupper uppfattar verkligheten, om jag inte tar arbete som socialsekreterare. När blev det påbjudet med ett sådant synsätt? Jag respekterar självklart mina medmänniskor och använder mig av hövlighet och hyfs, men jag känner inget tvång att sätta mig in i deras verklighetsuppfattning. Inte heller behöver andra sätta sig in i ”subgruppen” Sverigedemokraters verklighetsuppfattning (men det vore verkligen välgörande).

Om någon tolkar in en massa saker så är det deras problem. Just Marteus tillhör ju en grupp som har en överdriven förmåga att tolka in saker som aldrig yppats, men det är faktiskt hennes problem och inte mitt. Till sist så tar vi med detta av Marteus.

I dag lever vi i ett samhälle där tolerans är ett absolut honnörsord. Tack och lov. Priset för det är att man måste tänka på vad man säger och att det finns en ständig kamp om orden och argumenten och om hur man ska kategorisera människor – och därmed verkligheten. Det är skitjobbigt.

Tolerans är absolut inget ”absolut honnörsord” även om det är en mycket god egenskap. Demokrati och likhet inför lagen är absoluta honnörsord. Vi kan inte byta ut detta mot andra godtyckliga saker. Vad skulle det sluta? Att vi accepterar toleranta diktaturer? Att vi börjar bränna homofober på bål, i toleransens namn? Precis som Dabrowski skriver, så visar just de som predikar tolerans ofta upp påfallande intoleranta attityder så fort någon anmäler avvikande uppfattning. Det gör att man får en ännu sämre smak i munnen Marteus resonemang.