Invandring och godhet

Vårt behöv av att bli älskade är omättligt. Hur många har inte drömt om att bli en firad idrottsstjärna, artist eller bli uppmärksammad som en hjälte i en krissituation? Självklart beror dessa drömmar på att vi vill bli uppmärksammade och uppskattade av vår omgivning. Vi har också ett behov av att framstå som goda och ridderliga, det är ett av de ideal samhället socialt sett premierar. Få politiska områden bjuder på så uppenbara tillfällen för en politiker att framstå som god som immigrationspolitiken. Detta område har i princip blivit sinnebilden av godhet för dem som ställer sig på rätt sida, i bjärt kontrast mot den rena ondskan. Exemplen på detta är så talrika och ständigt återkommande att enskilda källhänvisningar torde vara överflödiga.  

Det är självklart inte fel att vara god och göra gott, tvärtom så är det i högsta grad berömvärt. Motsatsen att vara ond är lika självklart destruktivt, i en fallande skala från folkmord till att reta sin lillasyster. Tyvärr är människans natur komplicerad och det är inte riktigt samma sak att framstå som god, just för att påverka omgivningens respons, och att verkligen vara god och göra gott. I själva verket är det själva definitionen på psykopati att just vara en mästare i att manipulera sin omgivning när det gäller att ge intryck av godhet, medan man samtidigt enbart tänker på sig själv [psykoanalytikern Karen Horney har ingående beskrivit detta, för den intresserade].

K Horney

Hur förhåller det sig då med äktheten hos alla politiker som vill skylta med sin ”humana” immigrationspolitik och samtidigt peka ut de onda blåsipporna? Det är omöjligt att avgöra i varje enskilt fall och vi skall akta oss för att peka ut enskilda människors egenskaper, speciellt när vi inte känner dem personligen. Det finns sannolikt människor som på ett äkta sätt verkligen vill hjälpa utsatta grupper i andra världsdelar. Vi kan dock konstatera att många ömmar för hemlösa flyktingar på andra sidan jordklotet och pekar ut de vilka inte genast vill erbjuda uppehållstillstånd som ondskans inkarnation. Samtidigt kanske samma person inte ägnar en tanke åt uteliggarna i sin egen hemkommun. Om man ändå ägnar en tanke åt uteliggarna och vill föreslå en post i kommunbudgeten för att hjälpa denna grupp, så pekas ändå inte det protesterande moderata kommunalrådet ut som ondskans inkarnation, vilket är fallet i det globala exemplet. Likaså är den ond som vill hjälpa flyktingarna med resurser i stället för att erbjuda en fristad i vårt eget land, detta trots att man kanske kan hjälpa 100 gånger fler att överleva med hjälp på plats.

Hjälp att överleva med ekonomiska och personella resurser räknas inte på något sätt. Det är just lösningen med uppehållstillstånd som är den magiska nyckeln till godheten. Man undrar om det ens skulle hjälpa om vi kunde svinga ett magiskt trollspö som genast skulle förvandla förhållandet i det aktuella landet till välstånd, fred och frihet, eller skulle det också vara ett uttryck för avgrundsdjup ondska? Allt detta pekar på att det föreligger en icke försumbar diskrepans mellan verklig godhet och att synas vara god inför omgivningen.

Vi verkar också ha glömt bort att politikernas ansvar är att stifta lagar, förvalta skattebetalarnas pengar och skydda landets befolkning på bästa sätt. Ansvaret för folkvalda är inte att populistiskt framstå som en riksdagens Florence Nightingale, samtidigt som man raserar inhemska strukturer. Det är just för att förvalta samhället på bästa sätt som från början var politikernas kall, till medborgarnas fromma. Det var deras explicita ansvar. Att det politiska livet med tiden understundom nästan blivit variant av en Robinson-tävling där det gäller att samla godhetspoäng för att inte bli utröstad av det egna partiet eller media var aldrig meningen med vårt parlamentariska system. Utvecklingen måste betraktas som en avart av demokratisk parlamentarism. Också medierna och journalistkårens makt över partipolitiken i allmänhet och immigrationspolitiken i synnerhet måste betraktas som en demokratisk avart. En förhållandevis liten klick journalister får en helt orimlig makt över landets politik. Detta eftersom de flesta politiker i grunden är rädda för journalisternas semantiska vrede. Samfällt kan journalistkåren både avsätta och förnedra den politiker som får för sig att ändra på immigrationspolitiken (se Billströms senast).    

Självklart innehåller inte godhetsargumentet någon sakpolitik. Mellan raderna säger man i princip att ”jag är god medan du är ond”. Det är ingen sakpolitik utan man spelar på känslor av moralisk överlägsenhet och demoralisering av motståndaren. Devisen ”allas lika värde” blir ett sätt att inte ens behöva diskutera om vi skall hjälpa 10 000 människor på plats så att de överlever men får stanna i sitt hemland med en lägre levnadsstandard, eller om vi i stället skall ge asyl till 100 människor med en högre levnadsstandard. Eftersom ingen varken har ifrågasatt ”allas lika värde” eller givit någon förklaring på vad det egentligen betyder så måste ”allas lika värde” betyda att man ger uppehållstillstånd åt hundra personer och låter de andra 9 900 andra klara sig bäst de kan. Detta i stället för att ge hjälp åt alla 10 000 på plats. Rent logiskt skulle man nästan kunna tro att ”allas lika värde” betydde det rakt motsatta.  

I stället för att diskutera sakpolitik värnar man det moraliska prerogativet och satsar alla resurser på att demonisera sin politiske motståndare. Innan SD blev ett parti av betydelse var alla bedömare i Sverige överens om att just detta med att demonisera sin politiske motståndare var det absolut sämsta med amerikans politik, nu är vi alltså där själva. Hur detta med demonisering går ihop med det upphöjda godhetsidealet har heller aldrig fått något godtagbart svar. 

UPPDATERING:
Och så här funkar då godheten i praktiken, från Ekot

"På grund av ökat tryck på Sverige då det gäller flyktingtillströmning och bostadspolitik har kommuner i större utsträckning än tidigara sagt nej till att ta emot både asylsökande och kvotflyktingar. De senaste åren har man inte kunnat leva upp till sitt åtagande, kvotflyktingar är de speciellt utsatta flyktingar som utses av UNHCR, FN:s flyktingorgan. Förklaringen till varför de sedan inte får komma till Sverige beror på att man ej fått klart från någon kommun om placering."

UNHCR är kritiska till att kvotflyktingar får vänta på resan till Sverige då det är de mest utsatta och drabbade. Karolina Lindholm-Billing är chefsjurist på UNHCR.– Flyktingar som har varit utsatta för tortyr, våldtäkt som har skador från krig och förföljelse och därför är i stort behov av medicinsk vård psykosocialt stöd, det kan vara barn som har förlorat hela sina familjer i det krig som de har flytt från, säger Karolina Lindholm-Billing.