Sekt och särintressen blir allt viktigare i vår demokrati

Flera erfarna och högt uppsatta politiker fick inte plats i Socialdemokraternas partistyrelse när denne skulle tillsättas i samband med partikongressen. Ett populärt sätt att beskriva detta bland socialdemokrater var att ”pusslet föll inte ut på det sättet”. Att t.ex. Ylva Johansson i princip petades från styrelsen har självklart högst konkreta orsaker, ingen tror något annat. Som vi alla vet kom Omar Mustafa in i samma styrelse, för att lika snabbt tvingas lämna styrelsen efter några dagar av intensivt mediedrev.

Hur kunde Mustafa ens bli invald undrar många som nu tagit del av en del mycket märkliga uttalanden och tweets. Visste Stockholms arbetarkommun och partiledningen ingenting om Mustfas radikala ställningstagande? De visste sannolikt inte allt som efterhand kommit fram, men en del måste de helt enkelt ha känt till. Ändå valde de in Mustafa och dessutom försvarade de honom i sex dagar trots en allt intensivare mediestorm. Självklart så finns det en skämmighetsfaktor inblandad. Har man valt in någon i en styrelse så kan man inte dagen efter gå ut och sparka honom. Det ser märkligt och amatörmässigt ut.

Affären Mustafa är egentligen en intern socialdemokratisk affär, vilket många inte verkar reflektera över. Blir socialdemokraterna alltför homofobisk eller antisemitiskt (en minimal risk, vilket alla egentligen vet om) så kan väljarna byta parti. Det är så det är tänkt att fungera. Den stora frågan för vår demokrati, som inte många reflekterar över, är i stället det sätt partierna flörtar med särintressen för att erövra väljare. Så här skriver Peter Weiderud som är ordförande i Tro och solidaritet i SvD.

 – Vi har i dag ett större förtroende bland muslimerna än i någon annan grupp. 70–75 procent av Sveriges muslimer röstar socialdemokratiskt. Ur det perspektivet är det självklart oerhört viktigt att vi åtminstone har en muslim som sitter i partistyrelsen. Det hade vi fram till i går (lördag).Weiderud säger att stödet för S bland muslimerna är större än bland metallare och andra LO-förbund.

Här har vi svaret varför Mustafa blev invald framför sådana tungviktare som Y. Johansson. Det är röster som skall värvas, och i förlängningen ger detta pengar och makt till partiet. Weiderud har också arbetat hårt för att Tro och solidaritet (f.d. Broderskapsrörelsen) skall anpassas maximalt för främmande religioner. Flörtandet med andra religioner och kulturer har nästan varit generande oblygt. Det finns inget i socialdemokraternas politik som objektivt skulle appellera till just muslimerna. Snarare skulle KD ligga närmare deras politik och frågan är om inte rentav SD i vissa värdegrundsfrågor ligger långt närmare många muslimer än SAP. Dock är ju SD alltför rak i sin kritik mot vissa företeelser inom islam för att komma ifråga som ett alternativ. Möjligen är immigrationspolitiken också ett hinder för att bli ett tänkbart val.  

  

Den partipolitiskt starkt färgade Ulf Bjereld skriver så här också i SvD.

–      Socialdemokraterna har varit deras trygga borg. Efter det här måste socialdemokraterna snabbt öppna nya plattformar som gör att de kan mobilisera muslimer som har socialdemokratiska värderingar.

Återigen är det tydligt att det handlar om röster, och i förlängningen pengar och makt. Varför har socialdemokraterna varit muslimernas trygga borg? För deras jämställdhetspolitik? För deras HBTQ-profil? Religionsfrihet står samtliga svenska partier för, så där rådet det ingen skillnad och kan således inte utgöra något svar på frågan varför just S skall utgöra en ”trygg borg”. 

Vi läser på Södra Sidan hur en företrädare för ett borgerligt parti i Botkyrka förvånat konstaterar att han förlorade makten i en styrelse och att hela 18 stycken av de som röstade emot honom hade samma efternamn. Det är också ett tecken på att särintressen och rena klanintressen gör allt större insteg i vår demokrati (utan att ta ställning till någon sak eller personfråga självklart). Inför valet 2010 kunde vi läsa om hur Göran Hägglund, mitt under brinnande valrörelse, träffade vissa ”åldermän” för grupper av människor. Det var ett uppenbart försök att värva en hel klan. Nu var det inte riktigt så vår demokrati var tänkt att fungera.

Vi har haft vissa varianter på klanröstande tidigare i vårt land. En storbonde förväntade sig att drängarna röstade på angivet sätt t.ex. Nu är vi på väg tillbaka och möjligen förbi det stadiet i vår demokratiska utveckling. Är det verkligen så här vi vill att det skall fungera? Är detta månne den mångkulturella varianten på demokrati? I vilket fall anser jag det vara en rent odemokratisk tendens.