Skammens vecka - slutrapport om upploppen

Då var det dags för en avrundning och slutrapport om de upplopp som skakat en del förorter tillhörande Stockholm. Det vi kan konstatera är att samhället och den omhuldade mångkulturella visionen lider av allvarliga problem och att dessa problem inte kan åtgärdas genom enkla åtgärder likt de främst vänstern förespråkar. Artiklar om öppna förskolor och fler fritidsgårdar har publicerats. I de sociala medierna har det talats om ökande klassklyftor som orsak till upploppen. Alliansen har talat om satsningar på skolan och lägre skatt för att anställa människor från förorten. Märk väl, detta är i mångt och mycket satsningar de redan gjort och som inte visat sig fungera.

Att öppna förskolor och fler fritidsgårdar på något sätt skulle lösa de problem som upploppen är ett symtom på är så naivt och dumt att vi inte vidare bemöter dessa argument. Vänsterns tal om ökande klassklyftor och att det delvis spelat in för uppkomsten av upploppen kan inte lika enkelt avfärdas. Att samma vänster sedan väljer att plocka politiska poäng genom att skylla alla problem på Alliansen kan vi lämna därhän. Samma naivitet uppvisar vänstern när den sedan påstår att de skall lösa problemen med mer bidrag och fler fritidsgårdar. Det är absolut ingen lösning på några problem och kan som mest mildra symtomen en liten stund. Det har också framförts synpunkter på att människorna från förorten har ”osynliggjorts”. Upploppen är ett sätt att synas. Vi kan enkelt konstateras att människorna från förorten, redan innan upploppen, fått betydligt mer uppmärksamhet än de som bor i Sveg och Robertsfors. En journalist bevisade t.o.m. detta genom att räkna antalet sökträffar på Google.

Det kanske värsta och mest improduktiva är när media och vissa politiker (ganska få denna gång) delvis skyller problemen på att polisen tar i för hårt. Exakt vad skulle alternativet vara? Att polisen villigt lät sig bombarderas med stenar? Att överhuvudtaget inte åka på dessa uppdrag? I själva verket kan en del av ungdomarna drivas av en längtan efter att se vad gränsen går, speciellt de med föräldrar som har svårt med gränssättning. Att låta polisen backa i sådana lägen är inget annat än förödande, för alla inblandade parter.

Vi ser också en allvarlig relativisering av de brott som många ungdomar gjort sig skyldig till. Om jag i dag går ned på Sergels torg och plötsligt kastar en tre kilos sten på en polis. Hur allvarligt kommer detta brott att betraktas som och vilket straff kan jag tänkas få? Exakt varför blir detta brott mildare om jag gör det nattetid i grupp med en fond av brinnande bilar i bakgrunden? Samma sak gäller mordbrand. I den rättvisaste av världar borde ju varje antänd bil rendera samma påföljd som om jag just nu går ner på parkeringen och tänder eld på grannens bil. Brott blir inte mindre allvarliga för att man gör dem i grupp till glada tjut och hurrarop.

När vänstern talar om klassklyftor, segregation och utanförskap så är det en konsekvens av vår slappa immigrationspolitik. Något de självklart aktar sig noga för att nämna, men som Jomshof och Åkesson var inne på i en artikel SvD. Vad trodde vänstern egentligen? Att alla skulle skaffa sig arbeten, lära sig svenska och smälta in i folkhemmet utan problem? Då med det bästa av sina respektive kulturer så att samhället liknad en basar med ett outtömligt utbud från världens alla hörn, där vi alla bara kunde plocka vad vi vill ha? Att kurvan över antalet lediga arbeten och bostäder snabbt skulle anpassas till strömmen av immigranter?

Här avslöjas en naivitet som måste ses som besvärande och som man nu skriver om i utländska medier. Att Maria Ferm (MP) i riksdagens plenisal med fuktig blick säger att hon i princip vill ha fri invandring och att all världens människor har rätt till vår välfärd är så verklighetsfrämmande att begreppet ”polsk riksdag” nu överträffas av begreppet ”svensk riksdag”. Man skäms, man skäms över att en naivitet som kanske passar en fyraåring förekommer på fullt allvar i Sveriges riksdag. Man skäms över att känslor vilka vanligtvis uttrycks av flickor i lägre tonåren tillåts blir verklig politik i vårt land. Man skäms över alla gånger man använt uttrycket ”polsk riksdag”. Vecka 21 var en skammens vecka, inte för alla brinnande bilar och alla stenar som kastades på brandmän, utan för den fruktansvärda samhällsfarliga naivitet som uppvisades i Sveriges riksdag. Det är denna naivitet hos människor vars enda intresse verkar vara att framstå som Florence Nightingale, som lagt grunden för de stenar som kastats mot poliser och brandmän. Käre vänsterpartister och miljöpartister, att förvalta en nation är inte samma sak som att medierna lyckas framställa en själv med snällhetens lysande gloria över huvudet i diverse artiklar. I själva verket kanske ett ansvarsfullt förvaltande innebär det rakt motsatta.