Nationaldagen – ur ett gräsrotsperspektiv

Man kan fråga sig varför vår riksdag, som gör allt för att tona ned alla nationella känslor, gjorde svenska flaggans dag till helgdag och nationaldag. Förmodligen blev kontrasterna mot Norges ”syttande mai” lite för penibel. Datumet 6 juni valdes Gustav Vasa till Sveriges konung 1523 (då sattes dessutom definitivt punkt för Kalmarunionen). Vasa kan sägas vara den som någotsånär skapade ett enhetligt svenskt rike.

Själklart skall på denna nationens högtidsdag en massa debattörer lägga sina perspektiv på nationen och nationaldagen. Andreas Heinö skriver i en Expressen-artikel om en svenskhet som utmärkt väl går att anpassa till mångkulturen. Detta är väl något som alla tagit för givet, sedan de flesta med tvåsiffrigt IQ upptäckt att olika kulturer inte smälter samman till en alldeles ny kultur, inte under överskådlig tid i alla fall, (om ens någonsin). När och om det händer är det dessutom slut med mångkulturen, eftersom vi då har en ny kultur med rötter i olika kulturer.

Vi tror oss också kunna gissa att denna nya kultur, med inslag från områden som är hyggligt auktoritära, kommer att bli betydligt mindre liberal och ”inkluderande” än vad dagens politiskt korrekta maktelit någonsin kan tänka sig. Vill man spetsa till det lite, kan man med fog påstå att liberalerna själva avskaffar liberalismen med deras liberala immigrations - och kulturpolitik.

Många debattörer lite längre högerut, som Heinö har lämnat det mest vansinniga vänsterflummet på betryggande avstånd och ser på nationaldagen ur ett ängsligt intellektuellt perspektiv. Man vill ändå hålla de mest vansinniga globaliseringsförespråkarna och nationsförnekarna på behörigt avstånd. Detta av tre orsaker. Först och främst kanske man faktiskt upptäckt hur vansinnigt de resonerar. För det andra har man upptäckt att dessa faktiskt inte längre är politiskt korrekta, då hela den samhälleliga diskursen förskjutits åt det konservativa hållet. För det tredje har man med ett minimum av intellektuell förmåga insett hur oerhört svagt folkligt stöd nationsförnekarna besitter.

Om nu det svenska folket med dess gräsrötter i grunden älskar sitt fosterland och den svenska kulturen, varför firar vi inte vår nationaldag lika rejält som norrmännen? Svaret är så självklart att vi aldrig skulle behövt ställa frågan, just för att vi är svenskar. Själv skulle jag aldrig drömma om att springa ut på Drottninggatan, hoppa omkring med en flagga samt skrika och vråla. Det ligger inte i min natur, det är inte så jag är socialiserad. Det man håller kärt vårdar man utan stora åthävor och braskande manifestationer. Man vårdar det i det lilla, i vardagen. 

En svensk manifesterar sina känslor för det svenska lite mer påtagligt när Sverige vinner VM i ishockey eller brons i fotbolls-VM. Vi manifesterar det genom att tyst muttra när vi läser DN på morgonen och svär avsluta vår prenumeration. Vi manifesterar det genom att hålla på våra traditioner. Vi manifesterar det genom att ihärdigt hålla fast vid det typiskt svenska sättet att vara och umgås, med ett oändligt antal formella och informella regler för hur man agerar mot sina medmänniskor. Vi manifesterar det genom att hålla fast vid våra dryckesvanor och vår syn på djur & natur. Vi manifesterar det genom vår unika syn på jämställdhet och demokrati inom familjen, en syn som förövrigt har sina rötter under vikingatiden och inte är något som dagens feminister kommit på.