Mediernas politiska opartiskhet och balans

I Åke Ortmarks bok ”Makten och Lögnen” tar han upp och beskriver en lång rad problem med dagens journalistik och även den effekt journalistiken och dagens media har på politiker. Ortmark kommer t.ex. under ett fasansfullt ögonblick i boken underfund med att han aldrig intervjuat en enda politiker under ett 50-årigt yrkesliv som varit ärlig under en intervju. Det är självklart inte samma sak som att alla politiker är lögnare, snarare ett symtom på att dagens politiker med den media vi har måste ikläda sig en roll och spela rollen fullt ut, om inte karriären skall vara över. Ortmark skriver även om journalistikens förfall. Det som verkar uppröra Ortmark mest i hela boken är att Adaktusson inför en ”seriös” programserie skulle pådyvlas en ”punktjej med rött hår” av SVT:s Eva Hamilton. Även om man verkligen kan undra vad som rör sig i huvudet på Hamilton kan jag tänka mig ännu värre tecken på det journalistiska förfallet. 

Mediernas ekonomiska resurser

Ortmarks recept på att förbättra journalistiken är mer resurser och högre löner för journalister. En problematisk ståndpunkt i sig då lönerna i de fria medieföretagen sätts enligt marknadsmässiga principer. Ett tillförande av resurser kan endast ske till Public Service. Dessutom är det tveksamt om en undermålig, okritisk och tendentiös journalistik blir bättre kvalitetsmässigt bara för att mer resurser tillförs. Först måste en uppstramning ske av hela det journalistiska verksamhetsfältet. Låt mig ta ett fortfarande i någon mån hypotetiskt exempel. Det har ryktats ganska ihärdigt om att åtminstone en av våra stora två stora media/tidningskoncerner betalar ut 9 siffriga belopp för information eller datafiler från ett av riksdagens partier (gissa vilket). Oavsett om ryktena går att bekräfta eller inte, hur skulle ett tillförande av resurser som Ortmark föreslår påverka denna typ av journalistik? Skulle journalisterna få högre löner eller skulle mutpengarna bli 6-siffriga i stället? Dessutom verkar det redan finnas pengar inom koncernerna, det är bara det att de inte går till löner utan mutor. 

Som alla förstår så kan man också fråga sig om detta är förenligt med god journalistisk etik. Förmodligen kan det vara det, om lagen följs till punkt och pricka (vilket innebär att en tidning aldrig kan köpa material som tillhör ett parti t.ex.) och om alla partier behandlas och utsätts för detta på exakt samma sätt. Vi väntar med spänning på när en av våra tidningsdrakar köper en film om Miljöpartiets interna julfest.                  

Ortmark vill dock inte bara förbättra journalistiken (det vill vi alla), han vill att journalistkåren och medierna skall få större makt, även politisk sådan. Så här skriver han på sidan 720 i makten och Lögnen.

Somliga anser att journalister redan nu har för mycket att säga till om och att vi spelar en alltför dominerande roll i samhället. Det är inte bara makthavare utan också statsvetare och kommunikationsforskare som är bekymrade. Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, har kritiserat användningen av politiska kommentatorer i nyhetsprogrammen. Han hävdar att utrymmet för tolkningar där journalister intervjuar andra journalister, har blivit mycket större. Kommentatorerna har blivit ”både domare och åklagare”. De har ”en orimligt stor makt”. De har inte makten att bestämma i sakfrågor ”men får paketera och gestalta frågorna”.[…] 

[Ortmark drömmer om, min anm.] Att en handfull begåvade och välskräddade journalister ska nå så långt, högt och djupt att forskare och makthavare lyssnar på dem med växande respekt.

Den första invändningen här är att politikerna redan nu lyssnar på journalisterna med rädsla om inte med respekt. De lyssnar inte för att journalisterna besitter överlägsna kunskaper (snarare tvärtom) utan av rädsla för mediala drev som i värsta fall kan få dem avsatta. Antingen det gäller Billströms tal om ”volymer” eller det omtalade REVA- projektet så har media med all önskvärd tydlighet visat sin makt genom den kraft de kan sätta i rullning genom gemensamma drev. Journalistkåren och media har visat att de inte är uppgiften mogen att kritiskt och sakligt granska faktiska förhållanden, lagar, konsekvenser och rimligheten i alla dessa storheter. Ta bara det faktum att alla stora tidningar och TV-kanaler ger uttryck för exakt samma sak när t.ex. Billström talar om ”volymer”. Redan här borde en varningsklocka ringa hos den normalbegåvade. Vad har vi för garantier att inte mer resurser till medieföretagen bara gör att de t.ex. startar ännu fler onyanserade drev? 

En annan sak som Ortmark missar i sin analys är att han bara rör sig mellan storheterna media – makthavare. Det fattas liksom en storhet i maktpyramiden, nämligen folket, väljarna. Det är inte folket som skall lyssna på de välskräddade journalisterna enligt Ortmark, det är forskare och andra makthavare som skall stå där med gapande munnar och förundras över journalisternas intellektuella briljans. Nu har vi folkstyre i vårt land och den slutgiltiga makten skall ligga i väljarnas händer, oavsett var journalisterna köper sina kostymer.

Mindre beskrivande och mer tolkande journalistik

Det finns beskrivande journalistik och det finns tolkande journalistik. Jag håller med Nord om att den tolkande journalistiken tagit över allt mer och dessutom blivit allt mer tendentiös. T.o.m. den journalistik som skall vara beskrivande, börjar färgas av journalisternas egna tolkningar. Det finns många tecken och tendenser på journalismens politiska partiskhet men ganska få konkreta påvisbara händelser, förutom när det gäller SD då. Det är känt att oproportionerligt står andel av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet (och i viss mån med V). MP har en immigrationspolitik som i det närmaste liknar fri invandring. Samtidigt finns det förslag på medborgarlön och sänkt arbetstid. När skall våra ekonomiska och politiska journalister granska konsekvenserna av Miljöpartiets politik, konsekvenserna för sjuka, gamla, skolan och för statskassan?