Några rättelser till Expos ”Positiv antirasism”

Daniel Poohl och Alexander Bengtsson har gjort ett berömvärt försök att formulera en, som de säger, ”positiv antirasism”. Med det menas en antirasism med en vision som vill vara för något, inte bara emot. Slutsatsen är att de vill ha ett samhälle på lika villkor för alla samhällets individer. Nu skulle ju t.o.m. undertecknad kunna skriva under på det, märkvärdigare än så är det inte. Vi får hoppas att detta inte på något sätt slår undan benen för våra ambitiösa författare. Dock innehåller skriften några missförstånd och sakfel som jag skall vara vänlig nog att rätta till. Det kan ju dessutom bli fråga om ett nytryck av boken och då tar jag för givet att rättelserna hörsammas i vederbörlig ordning.

Först noterar vi att Sverigedemokraterna är nämnda inte mindre än 62 gånger på 69 sidor. Man undrar om boken handlar om en ”positiv antirasistisk vision” eller om man som vanligt argumenterar emot SD. De starka intressen som förser Expo och liknande organisationer med pengar kanske är mest intresserad av pengar, mandat och makt, inte av aldrig så fina visioner. Nåväl på sidan 12 står det.

Den svenska antirasismen har sina rötter i 1930-talets motstånd mot nazismen.

Denna utsaga stämmer nog inte (vad det nu spelar för roll). Det var allt ifrån den svenska vänstern till fascistsympatisörer som Torgny Segerstedt som arbetade aktivt mot nazityskland. Vad dagens Expo har med dessa aktörer att göra förstår inte jag i alla fall. Snarare har dagens ”antirasism” att göra med Frankfurtskolan, 68-rörelsen och en vänster som tappade fotfästet och var tvungen att hitta ett nytt fotfäste. Arbetarklassen fick det lite för bra för vänsterns välmående. Delar av denna vänster anammade den ursprungligt liberala visionen om det multikulturella samhället. Där har ni era rötter Expo, och inget ont om dem. Ni behöver inte skämmas för det.

På sidan 23 bl.a. delar Expo in befolkningen i ”toleranta”, ”ambivalenta” och ”intoleranta”(skriver Expo i stället för Poohl och Bengtsson framledes). Jag finner till min förskräckelse tillhöra den intoleranta skaran. Uppdelningen är som jag förstår gjord på vilken syn man har angående immigrationspolitiken. De som vill ha en restriktiv sådan är intoleranta. Frågan är hur tolerant en sådan uppdelning är. Det är fullt legitimt att i en demokrati ha åsikter om immigrationspolitiken (den kanske viktigaste frågan av alla). Själva synsättet som ligger bakom uppdelningen torde andas en viss intolerans.

Det tjatas på många sidor i boken att Sverigedemokraterna ”vill tvinga in människor i sin gemenskap”. Här skall jag inte rätta författarna, de har rätt. Emigrerar du till ett annat land är det förenat med krav, vi sticker inte under stol med det. Du skall följa lagstiftningen, bidra med din egen försörjning i mån av möjligheter, avsäga dig eventuella utslag av hederskultur, definitivt om de bryter mot svensk lagstiftning. Jag är för sådana krav och författarna får ha en annan åsikt om de så behagar. Se där, ett utslag av åsiktstolerans.

På sidan 32 skriver Expo att Sverigedemokraterna anser att ”öppet rasistiska, våldsbejakande och intoleranta sajter” är en seger för yttrandefriheten. Jag kan inte påminna mig att SD uttalat sig om sådana sajter alls, eller har med dessa att göra överhuvudtaget. De enda sajter SD-företrädare av rang uttalat sig om är Avpixlat och Fria Tider. Skall inte dessa sajter få finnas i den åsiktsflora vi skall ha i landet? Är dessa sajter våldsbejakande och rasistiska? Jag har i alla fall inte sett det, med tillägget att jag inte slaviskt följer dessa sajter själv. Sedan tar Expo upp alla tillmälen som de menar att sympatisörer till SD vräker över sina meningsmotståndare, och att de därigenom förhindrar ett fritt åsiktsbyte (OBS paradox med sajterna ovan). Just i dagarna har vi sett att dessa toleransens apostlar är de som vräker otidligheter och oacceptabla epitet över just systemkritiska sympatisörer. Detta gäller allt ifrån professorer som skall spotta oliktänkande i ansiktet till ”världsföräldrar” från UNICEF som rutinmässigt kallar SD för ”svin”.      

På sidan 41 skriver Expo följande om vad SD står för.

Rasism finns inte, så länge den inte drabbar svenskar.    

Exakt vem har sagt det? Det är så dumt så det förtjänar inte att vidare kommenteras. Ta bara bort det till nästa upplaga tack. Återigen i samband med SD skriver författarna så här på sid 42.

Samtidigt anklagas det politiska etablissemanget för att i den politiska korrekthetens namn blunda för intoleransen.

Vi får väl hålla artikeln kort, och bara påpeka att styrelseledamoten i Expo, Mona Sahlin själv erkänt detta, i samband med mordet på Fadime. Jag satt framför TV:n och både hörde och såg det. Tyvärr är mitt långtidsminne bättre än mitt korttidsminne, tyvärr också för Expo.

Andra som nämns i mindre fördelaktig dager är Johan Lundberg, Dick Erixon och Paulina Neuding (som jag blivit utskälld av i en e-post för över 10 år sedan när jag påpekade hennes PKism).

På sidorna 54-55 påstår Expo att Sverige alltid varit mångkulturellt. Det pekas på allt ifrån tyskar i Stockholm (som medförde stora problem understundom, se t.ex. Käpplingemorden) till vallonerna. Som alla vet går detta inte att jämföra. Ett litet antal kom/togs hit för att arbeta eller bidra med kunskaper. Den dagen de blev arbetslösa åkte de hem igen. Vi hade varken sociala myndigheter eller integrationsguider. Det var inte tal om att t.ex. anpassa svenska lagar eller annat. Självklart tog vi emot den kunskap i järnhantering vallonerna bidrog med. Tack för det.

På sidan 60 pratas det om den svenska gemenskapen, som enligt Sverigedemokraterna håller ihop nationen. Denna gemenskap misstänkliggörs av Expo självklart. Utan att dra upp en massa logiska argument (vi struntar i det denna gång) kan vi säga att laglydighet och viljan att betala skatt i grunden bygger på denna gemenskap. Också viljan att hålla naturen ren, att vårda vårt kulturarv. Det är så tydligt att i vissa utanförskapsområden så är denna vilja sämre, för att de just inte känner denna gemenskap. Vi missbrukar inte gärna vårt bidragssystem trots att vi kan det med minimal risk för att åka fast, just för denna känsla. Vad skulle det annars vara? Det innebär självklart inte att vi går omkring och kramar om folk på bussen, tvärtom, det är i sanning osvenskt.

Till sist tar vi upp vad författarna skriver på sidan 32. Det är ett utmärkt exempel på hur bakvänt allt kan vridas för bevisa de egna teserna. Expo skriver att Sverigedemokraterna drivit frågan att Lars Vilks skall få ställa ut i riksdagshuset, för att demonstrera Vilks rätt att avbilda profeten. Samtidigt skriver författarna, att SD protesterat mot Elisabeth Ohlsson Wallins utställning (där hon i bilder framställde Jesus naken med erektion i kyrkan. [Min anm.]). Detta menar Expo, är höjden av inkonsekvens.

Ja, det är i högsta grad inkonsekvent, men precis tvärt emot vad Expo påstår. Först ägde Wallins utställning rum i Uppsala domkyrka (bl.a.). Ärkebiskop K.G. Hammar höjde utställningen till skyarna, tillsammans med delar av Svenska Kyrkan och det politiska etablissemanget. Därefter kom debaclet med Vilks teckningar. När Vilks blev hotat till livet så var både K.G. Hammar, Svenska Kyrkan och vissa delar av det politiska och kulturella etablissemanget helt tysta eller så kritiserade de Vilks för hädelse. Samma personer som höjt Wallins utställning till skyarna, var alltså kritiska mot Vilks. Detta, mina damer och herrar, är höjden av inkonsekvens och politisk korrekthet. Det är falskt och fegt. Det är ovärdigt och nedrigt. Och det är ett utmärk exempel på hur Expo vrider till verkligheten så den passar deras agenda. Är författarna smarta, vilket jag ibland fått för mig att Poohl kan vara, så tar ni bara bort detta ur kommande tryckningar.