Kritik av liberal kritik

Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. När jag ser hur europeiska städer har utvecklats, ser jag enbart problem framför oss. Och, du vet, det vi såg i Stockholms förorter nyligen är bara ett mycket begränsat exempel på den typ av problem vi kommer att få se i större städer framöver. Tänk bara på Paris.

Detta säger Niall Ferguson (gift med Ayaan Hirsi Ali) i en intervju med Paulina Neuding, publicerad i Neo. Neuding som nu verkar har repat lite mod efter att ha trampat PK-eliten lite väl hårt på tårna. gör en bra intervju med Ferguson, som utvecklar sina farhågor angående den utveckling Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet är inne på. Nåväl denna artikel initierar SvD:s chefredaktör Tove Lifvendahl att bemöta de hemska framtidsvisionerna Ferguson målar upp i en egen artikel på SvD. Detta självklart för att lugna alla nyliberala medelklassare som redan är indoktrinerade i den gällande paradigmen. 

Lifvendahl målar tvärt emot Ferguson upp den gängse bilden av det mångkulturella paradiset. Vi skall alla samlas kring basarerna på Hötorget och riktigt känna oss som en stor familj där alla vill varandra väl, arbetar och betalar skatt samt hyllar den svenska feminismen. Så här skriver Lifvendahl.

Ferguson pekar på något väsentligt; de skandinaviska välfärdssystemen har byggt på en socialt homogen arbetskraft, och för att systemen ska fungera som tänkt måste avvikande element hållas ute. När heterogeniteten tilltar, rämnar designen. 

Avvikande element måste självklart inte alls hållas ute om de klarar av arbetsuppgifterna och det finns lediga arbeten. Det visade om inte annat arbetsinvandringen under 60-talet. En chefredaktör skall hålla sig för god för slikt svammel. Vidare i texten.

System som är statiska och bygger på att alla startar från samma utgångsläge och har ungefär samma ambitioner och förutsättningar, är dömda att förtvina i den allt mer dynamiska tillvaro som både tekniska landvinningar och migrationen bidrar till. 

Det Lifvendahl menar här är att vi skall acceptera en låglönemarknad där immigranter som inte kan språket och i övrigt har mycket bristfällig utbildning kan få arbete. Alltså ett nyliberalt samhälle där vi kan glömma alla avtal på arbetsmarknaden. Man får gärna var för ett sådant samhälle och rösta för det, bara man är öppen med premisserna. Jag är starkt emot det och fruktar att det blir enorma slumområden med hög kriminalitet. Jag fruktar också att vi skapar ett samhälle med gated communities där kaos och bedrövelse råder utanför murarna. Allt annat än det humana paradis som målas upp alltså. Vidare i texten.

”Vi vill inte ha något B-lag i vårt land!” säger den homogena eliten och fördömer människosmugglarna. Men vad de inte berättar är att den förment omsorgsfulla inställningen också innebär att Medelhavet kommer fortsätta att skörda liv.

Det är svårt att bena upp vad Lifvendahl menar här. Jag trodde i min enfald att alla fördömde människosmugglarna. De bryter mot lagen och stämplar till brott mot utlänningslagen. När exakt blev det ok att bryta mot lagen? Ofta hör vi historier att dessa smugglare häver sina passagerare överbord om något går snett. Det är svårt att inte fördöma dem. Sedan är det snarast Lifvendahl som har en ”förment” inställning. Under 60 och 70talet dog i princip inga på Medelhavet, alla visste att de ändå inte skulle få asyl. Det går självklart att vrida utvecklingen dit igen, om man vill. Vidare i texten.

Trots allt finns hopp. Människan har en unik funktion i hjärnan som medger en flexibel förmåga att vidga uppfattningen om vi:et.[…]

Svammel, svammel.

Samarbetet och omtanken om nästan har inte varit gulliga accessoarer i människosläktets persona, utan haft en direkt evolutionär betydelse.

Man undrar vem Lifvendahl argumenterar emot. Ingen är väl emot samarbete och omtanke. Underligt nog har vi betydligt mindre samarbete och omtanke om våra grannar nu än när jag växte upp i detta land. Säg hur kan det komma sig? Går inte utvecklingen någonstans åt fel håll? Svamlet i artikeln blir understundom påfrestande, men vi dissekerar en sista sats av Lifvendahl. 

Vi:et med människorna i vattnet utanför Lampedusa är kanske ännu inte lika starkt som vi:et med dem i Norge. Men vad Rojas underströk och Ferguson missar i intervjun är att vi:et är under förändring, och den processen är irreversibel.

Det Lifvendahl kallar ”vi:et” kan mycket väl vara under förändring, både i positiv och/eller negativ bemärkelse. Vi kan mycket väl utvidga ”vi:et” i denna internet-ålder. Det Lifvendahl missar är att det inte har ett dugg med det sönderfall Ferguson tecknar, har inget med en misslyckad immigrationspolitik att göra. Dessutom visade sig "vi-känslan"   i forna Jugoslavien vara tämligen reversibel. 

Många svenskar vill avveckla en vansinnig immigrationspolitik för att den uppenbarligen inte fungerar och snarare skapar avstånd och sönderfall än den ”vikänsla” Lifvendahl talar om. En dysfunktionell immigrationspolitik bidrar till stora problem som faktiskt drabbar människor på sikt, människor av kött och blod. Politikernas uppgift är att förvalta landet så att problemen blir så små som möjligt, inte tvärt om. Att man sedan döljer en misslyckad politik med irrelevanta känsloargument gör inte saken varken bättre eller finare. Lifvendahl kanske skulle utsträcka ”vi:et” till alla flyktingar i och utanför Syrien som just nu saknar mat och medicin, och inte bara utsträcka den till de relativt förmögna människor som har råd att betala en flyktingsmugglare. För att nu föreslå en konkret övning i ”vi-känsla”.