Måste vi locka fler internationella studenter?

Inte mindre än två artiklar i DN (1, 2) tar upp frågan om att locka fler internationella studenter till Sverige. Bakgrunden är att regeringen avskaffade det unikt svenska regelverket som gav studenter från världens alla hörn gratis utbildning i vårt land [prop 2009/10:65]. Orsaken till regeringens reform var att systemet inte fungerade, vilket också Riksrevisionen konstaterade i sin rapport [RiR 2008:22]. Nästan hälften av alla ansökningar var förfalskningar, vilket överbelastade myndigheten som skulle kontrollera ansökningarna. Resultaten var klena för stora grupper av utländska studenter och de lärde sig många gånger inte ett ord svenska. Många fullföljde inte sin utbildning men tog upp platser för andra studenter. Dessutom har vi haft problem med att få studentbostäderna att räcka till för våra inhemska studerande [regeringens propp 2013/14:59 sid 8 ”på 9 av landets främsta studieorter får inte alla studenter bostad under första höstterminen”]. Enligt budgetpropositionen 2012 (område 16, 4.3.6. sid. 70) så var läsåret 2008/2009 en fjärdedel av alla nybörjare utländska studenter, det var en orimlig och absurd hög siffra. Allt detta kostade självklart skattebetalarna en massa pengar.

Den första artikeln om tredjelandsstudenter är publicerad på DN-debatt (var annars?) och är undertecknad av ett stort antal intressenter, dels från högskolevärlden och dels från näringslivet. I artikeln tar undertecknarna upp det faktum att högskolorna tappat en stor del av studenterna som tidigare kom utanför EU-området (korrekt terminologi är här tredjeland d.v.s. ej medborgare i EES eller Schweiz) vilket var själva idén med reformen. Vi skulle ju konkurrera med kvalité var regeringens målsättning, inte vara ett mål för studenter enbart för att vi som enda nation erbjöd gratis utbildning. Det lustiga med artikeln på DN-debatt är att de själva bekräftar bilden av studenter som enbart väljer utbildningsland där det kostar minst. Detta gör de när visar upp statistik som är menad att stärka deras tes. Man kan befara att de studenter som enbart är ute efter gratis utbildning är mindre målmedvetna och motiverade att fullfölja en svår och krävande utbildning. Artikelförfattarna anser att stipendierna för att locka hit studenter bör öka. Så här skriver de i sin artikel.

Som representanter för näringslivet och den högre utbildningen anser vi att det minskade antalet utomeuropeiska studenter ger helt fel bild av Sverige som internationell aktör. Nu måste vi göra något. Att regeringen utlovat ytterligare 100 miljoner kronor för stipendier riktade till biståndsländer är självklart positivt. Men Sverige behöver också kunna konkurrera om studenter från andra länder. Det som behövs för att få dem att komma hit är fler stipendier. För att locka dem att stanna kvar behövs förnyade visumregler och en klar målinriktning från universitet och näringsliv.

Under 2013 satsade regeringen 160 miljoner kronor sammanlagt på stipendier. Denna satsning skall öka enligt regeringens budget 2014, med minst 50 miljoner till 2015 (område 15/16 sid 84). Om nu näringslivsrepresentanterna tycker det är så viktigt med stipendier varför satsar de inte själva pengar på detta? Sverige bör ha ett stipendiesystem för tredjelandsmedborgare. Det är en form av hjälp till utvecklingsländer. Men om vi med alla medel lockar dem att stanna i Sverige, blir det självklart ingen hjälp för dessa länder. I Sverige råder det ingen brist på utbildad arbetskraft, vilket det gör i många tredjeländer. Det vi saknar är avancerad spetskompetens. Ytterst få av dessa studenter kommer att utgöra denna saknade spetskompetens. Speciellt med tanke på att forskarutbildning fortfarande är avgiftsfri i vårt land.

Självklart har vi behov av t.ex. läkare, efter att regeringen på 90 talet skar ned antalet utbildningsplatser. Men läkare måste kunna språket och som Riksrevisionen konstaterade, många internationella studenter lär sig ju inte svenska språket. Dessutom är läkare något som tredjeländer är i skriande behov av.

Att visumreglerna skall luckras upp ytterligare för att utländska studenter från tredjeland skall söka arbete är inte heller rimligt, som både debattartikel-författarna och krönikören Susanna Birgersson föreslår. Vi har redan mycket (alltför) generösa regler för arbetskraftsinvandring och de studenter som är eftertraktade på svensk arbetsmarknad kan lätt få en anställning innan examen, då får de stanna i Sverige. I själva verket har de som går för arbetslivet relevanta utbildningar, redan arbete vid examen i mycket hög utsträckning i vårt land. Riksrevisionen påpekar i sin rapport RiR 2008:22 att många utländska studenter bara försvinner efter avslutade studier, utan kontroll från någon myndighet. Att då ytterligare luckra upp regelverket är inte vettigt. Dessutom så har ju representanter från näringslivet skrivit under artikeln. De kan väl själva se till att erbjuda arbete innan examen, om de nu anser att det finns en sådan kompetensreserv att hämta.

Artiklarna i DN bär prägel av partsinlagor och utslag av särintressen. Näringslivet vill ha en överetablering på arbetsmarknaden, om inte annat för att få ned lönenivåerna. Detta utan omsorg om resten av samhället och skattebetalarna. Högskolorna får ersättning per student. Klarare än så kan ett särintresse knappast definieras. Politikernas uppgift är att se till hela samhället och alla medborgares väl.