Ett annat perspektiv på besöket Tumba brandstation

Partiledare Jimmie Åkesson besökte brandstationen i Tumba för ett ganska snabbt studiebesök. Anledningen till besöket var att förkovra sig lite i arbetsförhållandena för brandmännen och situationen i största allmänhet vad gäller utbildning och rekrytering. Räddningstjänstens olika delar är ju en vital del av samhällets viktigare funktioner. Det som blev det bestående intrycket efteråt är hur vissa journalister och tidningar beter sig. Att journalisterna skulle frågat något om Botkyrka eller om vad arbetsplatsbesöket skulle tänkas kunna ge, är väl för mycket begärt. Pressuppbådet fick väl cirka 20 minuter på sig att ställa vilka frågor de ville. Det enda de frågade om var vad en viss medarbetare hade sagt om en annan medarbetare. Det hade varit betydligt bättre med ett mindre pressuppbåd som i stället ställt relevanta frågor, Länk DN.

Efter att i 20 minuter svarat på frågor om en viss medarbetares samtal med en annan medarbetare (eller snarare försökt svarat på dessa frågor, då Jimmie inte kunde veta så mycket om just detta) så kom då turen till ETC:s reporter, Mariela Quintana Melin. Hon började direkt med att prata om rasism och SD, varpå en trött Jimmie förklarade att han också var emot rasism. Melin fortsatte att prata om SD:s rötter och en ännu tröttare Jimmie valde då att i stället börja studiebesöket för att svara på frågor utan minsta samband med själva besöket eller Botkyrka. Jag stod bredvid vid tillfället och Melins frågor uppfattade inte jag som frågor utan anklagelser och påståenden. Jag hade gjort exakt likadant som Jimmie vid det tillfället.

Under rundturen sade vi och ledningen för brandstationen att fotografer kunde få följa med, men inte reportrar. Säpo fick förmodligen samma information de också. Att SÄPO eller någon från SD skulle ha givit en order om att speciellt Mariela Quintana Melin inte skulle få följa med är ytterst osannolikt. Vilket hon nu påstått i inte mindre än fyra (4) artiklar i ETC. Varför skriver man fyra artiklar om en ganska perifer händelse? Bara det är ännu en märklighet i vissa tidningars beteende. Jag lovar att detta blir min enda artikel i ämnet.
 
Vidare påstår både Södra Sidan och Melin att brandmän på stationen känt ångest inför besöket av Åkesson och att en del funderat på att sjukskriva sig. Vi vet självklart inte vad som är sant angående detta, men självklart finns det säkert brandmän som starkt ogillar SD:s politik (om de nu ens vet vad den innebär). Men SD är ett riksdagsparti och det hör till den demokratiska ordningen att riksdagspartier besöker både arbetsplatser och t.ex. olika vårdinrättningar. Det är en ordning för att partierna skall kunna bilda sig en uppfattning om verkliga problem och ges tillfälle att lyssna in medborgarna. Kort sagt en viktig del i hela vår demokrati. Hade jag arbetat som brandman hade jag inte gillat besök av Vänsterpartiet eller Centern, men jag hade accepterat det och gjort mitt bästa, utan att hänga ut banderoller (om det nu ens var brandmän som gjorde detta). Är man partiledare för ett riksdagsparti får man t.ex. finna sig i att bli intervjuad av reportrar som Mariela Quintana Melin, det svider, men man får stå ut för demokratins skull. 

Nu gjorde även brandmännen på Tumba brandstation sitt bästa under vårt besök måste vi säga, men det låter från vissa tidningar som om halva arbetsstyrkan låst in sig på toaletterna där de vred sina händer i ångestgråt. Om så var fallet var det inget vi besökare märkte något av. Alla brandmän uppträdde korrekt utan överdriven hjärtlighet eller motsatsen.

En annan reflexion är att både motdemonstranterna i Tumba, motdemonstranter på andra håll, kritiska reportrar och ”antirasister” i allmänhet verkar vara överrepresenterade av relativt unga flickor. De verkar brinna av iver att känna sig humana och vilja vara goda världsmedborgare. Inget fel i det. Deras frustration och ilska tar de ut på partier som SD. Att denna ilska mot SD står i bjärt kontrast till den annars så humana och toleranta sidan verkar inte störa självbilden nämnvärt. Det är kanske inte att vänta heller. Däremot borde vuxenvärldens lite mer krassa syn på att våra välfärdsresurser har en begränsning och att svenska politikers ansvar i första hand gäller pensionärer, sjuka och barn tränga igenom det allmänna bruset. Människor lider också av bristande resurser men det inhumana i detta blir på något sätt inte lika synligt. Att den långsiktigt och mest rationella hjälpen att få människor att överleva är att ge hjälp i närområdena, ger heller inte så många godhetspoäng. För det är ju poängen man räknar, inte hur många man i praktiken hjälper att överleva. Det handlar om självbilden, om att framstå som god. 
   
En brandman sade att Tumba brandstation ”sticker ut”, detta p.g.a. en vilja att ta in kvinnor och medarbetare med utländsk härkomst i arbetsstyrkan. Vi i SD vet hur det känns, vi är ett parti som sticker ut en smula från den övriga grå massan av riksdagspartier. Tack för besöket i alla fall, det var trots allt både trevligt och lärorikt.