Öppet eller stängt Europa

På SvD opinion skriver en rad undertecknare en artikel där de propagerar för att vi alla skall rösta för ett ”öppet Europa” när vi den 25e maj går och röstar i EU-valet. Vad att rösta för ett öppet Europa innebär står inte närmare beskrivet. Sannolikt innebär det en röst på något av de partier i riksdagen som driver en utpräglad EU-vänlig politik, alltså samtliga partier i riksdagen förutom V och SD. 

Undertecknarna beskriver hur beroende vår välfärd är av vår export, vilket är helt sant och ingen har heller förnekat detta faktum. Inget parti har föreslagit några restriktioner vad gäller handel med varken EU eller något annat land. Vad handeln och exporten har med EU-debatten att göra är egentligen en gåta. Vi exporterade lika mycket redan innan vi gick med i EU. Länder som Norge och Schweiz har en omfattande handel med EU och omvärlden, de är inte med i EU. Visst, genom att harmonisera regelverk och annat kan man öka handeln och export ännu mer. Detta kan dock ske genom mellanstatliga avtal i stället för överstatliga sådana. I ett mellanstatligt samarbete väljer medlemsländerna själva vilka avtal man vill skriva på. Det kan beskrivas med det ibland populära uttrycket ”valfrihet”.   

När det gäller fri rörlighet av människor är frågan en helt annan. EU:s billigaste arbetskraft blir med tiden normgivande och pressar ned lönerna i länder som t.ex. Sverige. Dessutom har vi en ström av människor som i sina hemländer lever på så låg nivå att de här arbetar under usla arbetsförhållanden och bryter mot alla regler och avtal som inhemska arbetare lever under. Det pressar ju ned lönerna ännu mer och tjänar som en allmän lönepressare. Tar vi lastbilsbranschen så har svenska åkare med svensk arbetsstyrka ingen chans att konkurrera med utländska chaufförer. Åkeriföretag slås ut och chaufförer hamnar kanske i arbetslöshetsstatistiken. 

Självklart tjänar många företag på denna fria rörlighet och prispress (men långtifrån alla). Ta och titta igenom vilka som undertecknat denna artikel en gång till. Går det upp ett ljus? Så här står det i artikeln.

För att få Europa på fötter behöver öppenheten stärkas och arbetet fördjupas med att motverka nationalism och protektionism samt riva handelshinder. 

Frågan om ”öppenhet” är mer komplicerad än så. Vi har tidigare tittat på ERT, en lobbygrupp bestående av de största industriledarna i Europa som i bakgrunden styrt EU för att gynna just dem själva, inte Europas folk. All lobbyverksamhet sköts självklart med största diskretion och finess. Dokumentären ”The Brussel business” är mycket avslöjande vad gäller den omhuldade öppenheten inom EU. I övrigt finns det 2600 lobbyorganisationer med 15 000 lobbyister som påverkar EU på alla möjliga och omöjliga sätt. Öppenheten är inget annat än den fria rörligheten för billig arbetskraft, när vi skalar av allt den inte kan handla om. Jag reste själv genom Västeuropa som ung utan att knappt behöva öppna passet. Öppnare än så kan det inte bli för turister och affärsmän. Detta var långt innan vi blev medlemmar i EU. Författarna skriver också så här.

Allt detta hotas om Europaparlamentet fylls av ledamöter som anser att de Europeiska länderna klarar sig bättre på egen hand och att utbyten mellan länder endast är ett nollsummespel där det antingen finns vinnare eller förlorare.       

Ingen påstår att Europas olika nationer skall ”klara sig på egen hand”. Handel, normala förbindelser och andra kontakter skall naturligtvis vara minst lika bra, helst ännu bättre än innan vi gick med i EU. Ingen har påstått något annat. Självklart är handel inget nollsummespel utan en verksamhet alla vinner på, det är därför länder handlar med varandra. Detta är ju inget annat än infantil skrämselpropaganda. Skulle Norge och Schweiz vara isolerade stater som inte handlade med Europa och omvärlden? Men att alla nationer tjänar på handel och normala förbindelser med andra nationer innebär inte att alla stater tjänar på EU-medlemskapet. Det är två vitt skilda storheter och medlemskapet innebär så mycket mer i form av överstatlighet och dryga avgifter, som i många fall går till en tung administration och ibland ren korruption.

Som slutkläm hotar författarna med förlorat välstånd och isolation om vissa partier får för stort inflytande i Europaparlamentet. Exakt samma argument användes inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 och euroomröstningen 2003. Första gången gick det hem, andra gången gick det inte hem. Nu kan vi ju fråga Grekland hur välståndet utvecklats. Europas ekonomi har gått i stå, trots alla harmoniseringar, EU-bidrag, öppna gränser och fria rörlighet. Förmodligen skulle ekonomin i många länder inte vara bättre med ett rent mellanstatligt samarbete, men heller inte sämre. Däremot skulle det vara ett mer demokratisk Europa.