Problempartiet - media sviker demokratin

Thoralf Alfsson har läst boken "Problempartiet" av Björn Häger, som handlar om medias inställning och behandling av Sverigedemokraterna. Alfsson har också skrivit en artikel om boken i sin blogg. Frågan boken ställer är om SD blir behandlad som övriga partier. Eller annorlunda uttryckt, blir SD behandlad enligt demokratiska principer? Svaret vet redan många SD-medlemmar alltför väl. Det intressanta är att en journalist, som inte den mest paranoide antirasist kan misstänka hysa några sympatier för SD, gör en undersökning angående detta. 


Alfsson skriver på sin blogg hur han inför kyrkovalet 2005 inte fick in något i tidningarna. Undertecknad har egna bittra erfarenheter av exakt samma sak. Det mest slående exemplet är en artikel 2009 som jag tillsammans med Tommy Hansson skrev om politiskt våld, detta i samband med den grova misshandeln av Martin Kinnunen och hans flickvän på Gullmarsplan 2009. Artikeln var välskriven och varje stavelse hade vägts på guldvåg. Vi hade säkert tillsammans lagt ned tre arbetsdagar på formuleringarna. Ingenting i artikeln var på något sätt propagandistiskt för SD, utan andemeningen var att belysa frågan om politiskt våld ur ett demokratiskt och mänskligt perspektiv. Det var en viktig artikel som behandlade ett viktigt och grundläggande ämne.


Vi fick inte in artikeln någonstans, trots att det rådde medial sommartorka där tidningarna publicerade en massa skräp om fettsugning och festande kändisar. Ändå var det ett klockrent exempel på rent politisk grovt våld. Hade samma sak hänt politiska motståndare till Putin i Ryssland hade det stått om det i DN och SvD. I ett sista förtvivlat försök att få in artikeln i SvD ringde jag en ung flicka som då var chef för SvD-opinion. Trots att jag anlade min allra ödmjukaste och underdånigaste ton svarade den unga flickan att "här är det faktiskt jag som bestämmer". Jag har efter det samtalet haft lite svårt för journalister (av ytterligare en orsak) jag har heller inte haft lättare för yrkeskåren om dess representanter bestått av unga kvinnor, något som annars borde vara en naturlig fördel. När jag ringer SvD och forskar i vem som kan ha varit personen jag så nesligt blev tilltufsad av, så verkar det troligaste namnet vara Lena Karvik. Läser man hennes SvD-blogg så kritiserar hon att männen under Politikerveckan talar och talar (på kvinnors bekostnad antar vi). Nåja, hon har ju själv effektivt varit med och tystat en grupp oliktänkande i samhället. 


Exemplet ovan ter sig futtigt, i alla fall ur ett demokratiskt nationellt perspektiv (min sårade självkänsla får jag leva med) men hundra tusentals sådana exempel bildar ett mönster som är ytterst besvärande för vår demokrati, eller i alla fall borde vara det. Så här skriver Alfsson på sin blogg.

I boken finns mängder av citat från journalister, från tidningar, radio och TV. Det ena är inte värre än det andra men det är det stora antalet och samstämmigheten  som förskräcker.

Och detta bekräftar bilden av ett mönster som går igen i hela vårt mediala landskap. Vidare så skriver Alfsson så här.

Det är så skrämmande att läsa att all rapportering om SD i valen 2006 och 2010 utgår ifrån om det kommer att gynna SD. Oavsett om det handlar om artiklar, insändare, debattartiklar, politiska utspel, torgmöten, demonstrationer eller våld mot sverigedemokrater eller skadegörelse av sverigedemokraters egendom. Alltid görs det överväganden på redaktionerna om det kan gynna SD vid en publicering

Och det var väl övervägande om vår artikel angående politiskt våld skulle gynna SD som gjorde att Lena Karvik bestämde att den inte skulle publiceras, ety undertecknarna var ju SD-medlemmar. Hade vår artikel varit sämre och illa skriven gissar jag på att chanserna för publicering hade ökat något. Alfsson publicerar också direktciteringar från boken, här ett smakprov.

"SD levererar ofta förenklade lösningar på komplicerade problem och söker gärna etniska svar på olika frågor. Låt dem inte göra det utan vidare. Skriv aldrig om SD:s pressmeddelande, motioner eller andra utspel utan kritiska frågor. Ifrågasätt siffror, fakta och påståenden. Ta reda på vad som gäller innan intervjun. Läs på! Quick response och Expo hjälper gärna till… 

Förslag på riktlinjer Helsingborgs Dagblad. 

Att Expo gärna hjälper till vet vi redan. Deras iver att skola svenska folket i "antirasism" ter sig nästan skrattretande. Egentligen är ovanstående (förutom Expo då) riktlinjer som skulle gälla för bevakningen av samtliga partier, nu gäller det tydligen bara ett parti, i alla fall enligt Helsingsborgs Dagblad. Ännu ett smakprov kommer här.

Fortfarande är det ju så att redaktionerna håller tillbaka publiceringar om Sverigedemokraterna. Det är väldigt svårt varje gång man skall skriva om dem. Varje text läses av tio personer, istället för en person, innan den går i tryck.” 

Tobias Brandel, reporter på Svenska Dagbladet.

Om den alls går i tryck ja. Känns nästan trösterikt att Hanssons och min artikel åtminstone lästes av tio personer på SvD. Till sist tar vi med detta direktcitat från Alfsson.

De har ju en del påståenden om invandrargrupper, brottslighet, i Malmö framförallt, där de går ut med påståenden som vi vet är sanna. Vi kan kontrollera dem, vi känner till dem, men vi publicerar dem inte ändå utan vidare därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen. ” 

Jan A Johansson, chefredaktör Skånska Dagbladet

Vi visste redan vad Johansson säger här, men nu fick vi det också från hästens mun. Det tackar vi för. Sedan har Johansson och undertecknad olika uppfattningar om vad som ställer till med "sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen". Kan det månne vara så att just mörkandet av verkligheten ställer till med samhällsskada? Om så är fallet vilar ett mycket, mycket tungt ansvar på vårt lands journalistkår. 


Egentligen är det som kommer fram i Hägers bok inga braskande nyheter, ens för den breda allmänheten. Åke Ortmark diskuterade tillsammans med Susanna Popova och Tomas Gür Lilla Saltsjöbadsavtalet som var ett möte inom media hur man skulle bemöta kritik mot immigrationspolitiken. En nästan enig journalistkår bestämde att vissa saker skulle tystas ned och mörkas. Klippet med diskussionen låg länge på Youtube, men är nu av outgrundliga skäl borttaget. Kvar finns ett annat klipp, som jag för säkerhets skull sparat på Skydrive. 





Att en enig (nästan) journalistkår gemensamt bestämt sig för att tysta ned en del av verkligheten strider mot grundläggande demokratiska principer och är oerhört allvarligt. Att Sverige inte rönt mer internationell kritik för detta är märkligt. Det är ingen skillnad om journalister i Ryssland mörkar vissa saker eller om samma yrkeskår gör det i Sverige. När man t.o.m. tystar ned grovt politiskt våld är det riktigt allvarligt och allmänheten förstår tyvärr inte hur allvarligt detta är. Tänk är att läkarkåren beslutar sig för att bortse från en del av läkaretiken, och sedan håller tyst om detta. Otänkbart tänker vi allesammans. Sådant händer inte i ett land som Sverige, möjligtvis i Colombia. Men det är exakt vad som hänt inom journalistkåren, och det har tyvärr hänt i vårt land.      




Länk Thoralf


Länk "Problempartiet"


Länk Björn Häger


Länk SvD Karvik


Länk Ortmark

Smått, gott & ont från Politikerveckan

Religionsfrihetens gränser

Varje politiskt bevandrad åskare till alla de arrangemang som anordnas under Politikerveckan i Visby måste slås av det faktum att all verklig debatt, all verklig skillnad i åsikter verkar suddas ut i alla de debatter och paneler som ordnas i mängd under veckan. Ingen vågar sticka ut hackan och råder meningsskiljaktigheter så viker ofta den svagare ned sig så att debatten uteblir. Konsensuskulturen firar oöverträffade triumfer under Politikerveckan, undantaget endast de gånger någon från SD tillåts medverka i någon debatt. Desto friskare var det att bevista debatten mellan Göran Rosenberg och Bengt Westerberg, en debatt som handlade om religionsfrihetens gränser och det sekulära samhället.

Debatten mellan Westerberg och Rosenberg kom efter några inledande trevande utspel handla om omskärelse av bebisar. Tonen blev hård och understundom hätsk mellan debattanterna. Rosenberg menade att Westerberg uppmuntrade främlingsfientliga krafter med Humanisternas ställningstagande till omskärelse. Westerberg kontrade med en icke namngiven artikel på Newsmill där en förespråkare för omskärelse skrivit att ett motiv till omskärelse är att barn skall lida. Som part i målet är det vanskligt att utpeka en vinnare i en debatt av detta slag, men av publikreaktionerna att döma så var Westerberg utsedd till solklar vinnare med de sakligare argumenten. Detta sagt utan vetskap om hur många av publiken som tillhörde Humanisterna.

Populism

Ett seminarium som handlade om populism avhålls under torsdag eftermiddag i Visby. Arrangörer var Timbro, Forex och Global Utmaning, representerade av Tove Lifvendahl, Lisa Pelling och Markus Uvell. Det tog inte lång stund av det försenade seminariet innan deltagarna kom in på partiet Sverigedemokraterna. Det vore synd använda ordet ”osökt” när SD kom i fokus för debatten om populism. Lisa Pelling formligen sprack av entusiasm för att utmåla SD som ett lysande exempel på billig och falsk populism. Pelling började med att beskriva ett scenario där SD låtsades ta parti för folket, mot den politiska och mediala eliten, detta utan att veta vad folket egentligen tycker. Nu torde det vara så att folket röstar på det parti som de tycker representerar sina egna åsikter. Vid de allmänna val vi har så kommer kvittot obarmhärtigt, så inget parti behöver låtsas ta parti för någon, inte i längden i alla fall. Dessutom har flera politiska observatörer konstaterat att det verkligen råder en spricka i vilka åsikter som representeras av våra riksdagspolitiker och den enklare befolkningen. Behöver vi ännu en gång nämna EMU-omröstningen?

Uvell talade om att den farliga populismen är när politiska partier ger en förenklad världsbild och när samma politiker utser syndabockar. Uvell nämnde händelsevis SD i sammanhanget. Att SD skulle ha en enklare världsbild än övriga partier i riksdagen stämmer inte på något sätt om vi läser partiprogram, budgetar och motioner, inte heller ser vi det i de tal olika partirepresentanter håller. Detta med en förenklad världsbild är helt enkelt ett sidospår som Uvell och andra hittat på. Som exempel nämnde Uvell att SD gett den misslyckade immigrationspolitiken skuld för alla problem sedan sextiotalet. Egentligen menade Uvell att det inte ens var immigrationspolitiken som SD skuldbelade, utan invandrarna själva, vilket ju i sammanhanget vore rent befängt. Uvell menade också att SD ägnade sig åt någon slags bitter missnöjesnationalism och att deltagarna i seminariet egentligen tyckte bättre om Sverige än de bittra SD-medlemmarna. Hur Uvell kunde veta vad deltagarna tycker om Sverige lade han inte fram, liksom hur han kunde veta vad SD-medlemmarna känner för sitt fosterland. Uvell lät rätt bitter själv, när han motvilligt tvingades erkänna att SD ändå rönt "vissa framgångar".

Tove Lifvendahl var lite försiktigare i sin framtoning av de ”främlingsfientliga krafterna” men framhöll vikten av att inte låta ett perspektiv bli alltför dominerande och att inte ställa grupp mot grupp. När Lifvendahl ändå bröt något av den sköna konsensusstämning som församlingen var inbäddad i och påstod att vissa vardagliga problem kanske sopats under mattan av rädsla för att bli förknippad med SD eller av rädsla att utsättas för universalverktyget ”rasistkortet” så blev Pelling röd i sitt annars så bleka anlete och frågade vad det var som sopats under mattan, - vi diskuterar ju integration hela tiden! Lifvendahl såg då ingen annan utväg än att erkänna att hon själv deltagit i förföljelse av de som kritiserat det minsta problem vad gäller etablering av människor med främmande härkomst i vårt land. Detta fick till slut Pelling att tystna, då det ju av naturliga orsaker var svårt att dementera denna ärliga (får man ändå säga) självbekännelse.

Vad hade då debattörerna för svar på den tilltagande ”populismen”? Uvell menade att politiker måste erkänna de vardagsproblem som befolkningen ändå upplever. Som exempel menade Uvell att politiker inte skall förneka att det t.ex. råder stor kriminalitet i ett kvarter med många invandrare (om det nu gör det). I stället skall politikern förklara att det är er upplevelse, och att den kan i värsta fall stämma. Däremot måste samma politiker förklara att problemet inte beror på det folk gärna tror att det beror på, invandrarna själva, utan något annat. Där slutade tyvärr Uvell sin intressanta förklaring, just när den var som mest spännande.

Pelling menade å sin sida att de ekonomiska skillnaderna mellan blocken måste bli tydligare. Klyftan i ekonomisk politik måste synliggöras och konsensus mellan blocken är farligt, ety då kan den röstberättigade massan börja fundera på värderingsfrågor. När denna folkliga massa gör det kan väldigt många upptäcka att de står för konservativa värderingar och då växer partier som SD. Det skall sägas att detta inte är någon ny teori. Den har bl.a. framförts av Socialdemokraten Enn Kokk. Det ligger med största säkerhet något i teorin också, men ingen av de som framfört teorin har reflekterat över det demokratiska problem som uppstår när människors enda alternativ är att rösta på politiska block som tycker exakt likadant. Det är knappast demokratisk patos som drivit bärarna av denna teori med andra ord. Det är inte heller SD som drivit ”gammelpartierna” mot mitten. Det har de klarat av själva, i sin ständiga jakt på röstmaximering.

Att triangulering, som det så vacker heter, också innebär att nya partier dyker upp och växer sig starka måste partistrateger vetat om väldigt länge, i alla fall om de äger ett minimum av intelligens. Det finns alltså partistrateger som sannolikt kallt räknat med SD:s framgångar när de skisserat på att sina respektive partiers resa mot "mitten" i sin jakt på större väljargrupper. Lika sannolikt måste samma strateger ha funderat på hur de skall bekämpa partier som SD, för att inte tappa för många väljare på den flank de frivilligt lämnat. Sannolikt är det samma strateger som konstruerat begrepp som "allas lika värde" och "ställa grupp mot grupp". Nu är stora delar av en ungdomsgeneration indoktrinerade i begrepp som från början tagits fram av partistrateger som hela tiden vetat att partiernas promenad mot den politiska mitten skulle göra att jordmånen för SD blir allt bättre. När M lämnar sitt motstånd mot den generösa immigrationspolitiken gör nästa parti ståndpunkten till sin egen. Samma förhållande gäller S, som historiskt varit lika restriktiv som M.

Som avslutning kan sägas att SD eller Åkesson nämndes i negativa ordalag inte mindre 14 gånger under seminariet. Vänsterpartiet nämndes i negativa ordalag tre gånger under seminariet (främst beroende på Lifvendahl). FPÖ nämndes också i negativa ordalag en gång under seminariet. Miljöpartiet nämndes en gång i väldigt positiva ordalag. Kan vi kanske skönja ett mönster här?

Fryshuset

Många människor besökte Sverigedemokraternas tält under politikerveckan. Många människor höll inte med om Sverigedemokraternas politik, men använde ändå en sansad ton och ett respektfullt bemötande. Diskussionerna var ibland livliga och intressanta men aldrig hätska eller hotfulla, med ett undantag. De enda som utmärkte sig för skrik och otrevligt beteende var ungdomar från Fryshuset. Då skall vi även nämna att ungdomar från KRIS var där och diskuterade en del, de uppträdde dock utan anmärkning. Återigen utmärker sig Fryshuset och det är nog dags att de ansvariga för verksamheten funderar över hur de påverkar sina ungdomar. Att Fryshusets ungdomar utmärker sig har blivit till ett tydligt mönster och vi undrar var det är för jordmån och tankegods som Fryshuset egentligen förmedlar till sina ungdomar.  

Stöld är inte det stora samhällsproblemet

När det så smått närmar sig riksdagsval 2014 så släpper Beatrice Ask funderingar på att skärpa straffen för både stöld och snatteri. I stället för att släppa dessa åtgärder i form av skarpa propositioner som inom en rimlig tid kan bli lag, så väljer Ask att i stället torgföra dessa tankar som funderingar till media. Detta är lite av ett mönster när det gäller "hårdare tag" mot brottslighet. Vad som i praktiken kommer som skarpa förslag av dessa offentliga funderingar har vi ingen aning om. Det är väl ingen högoddsare att om dessa funderingar faller väl ut i media, tar de form av skarpa förslag lagom till valet. Vi noterar att media återigen får spela en orimligt stor roll i våra demokratiska processer.

Självklart har Ask rätt i sak. Stöld drabbar de målsägande hårt och många gånger står inte brottets allvar i proportion till de straff som döms ut, även om lagen är så pass flexibel att kännbara straff verkligen skulle kunna dömas ut. Här har vi ett av dagens stora problem. Lagen ger redan i dag utrymme för rimliga straff, men straffpraxis och ungdomsrabatten gör att straffen ändå blir orimligt låga. Det är alltså inte bara lagen som behöver skrivas om (om den behöver det överhuvudtaget), det är förändringar av straffpraxis samt en förändring av ungdomsrabatten som är de verkliga problemen. Vi konstaterar att Beatrice Ask inte har nämnt något av dessa stora problem.

Ett bevis på att det är straffpraxis och inte lagtexten i sig som är problemet, utgör alla de utsagor av Sverigedemokratiska nämndemän som efter riksdagsinträdet fått tjänstgöra vid landets domstolar. Chockade har de bevittnat hur lägsta möjliga straff utdöms för grova brott där brottsoffren lidit mycket stor skada. Ofta är det de professionella juristerna som ivrigast propagerat för de horribelt lindriga straffen. Här kan vi se de utspel som jurister genom media gjort, där de helst vill slippa outbildade nämndemän, i ett lite mer problematiskt ljus. Misstanken gror att de blivit aningen obekvämare att tillämpa en straffpraxis som nog aldrig varit lagstiftarnas avsikt med nuvarande lagtexter. 
    
En annan aspekt av Asks utspel är det förvånande faktum att hon fokuserar just på stölder. Varför inte fokusera på våldsbrott som ändå framstår som det allvarligaste problemet i dag? Har justitiedepartementet varit utsatt för lobbning från landets butiksägare eller kan det leda in på farliga spår om regeringen i stället skulle belysa våldsbrotten? Både Ask och en ledare i DN tar upp det lidande ett bostadsinbrott kan orsaka. Jag håller med både Ask och ledarredaktionen, men vilket lidande kan inte en oprovocerad misshandel eller ett meningslöst personrån ställa till med? När det gäller misshandel så framstår problemen med ungdomsrabatten och straffpraxis som närmast samhällsavgörande problem i dagens mångkulturella samhälle. Vår lagstiftning och straffpraxis har helt enkelt inte hängt med i svängarna. Orsaken till detta kan vara att ansvariga politiker av ideologisk-politiska orsaker valt att lägga dessa problem åt sidan.

Justitieminister Ask och regeringen har i stället valt att fokusera på snatterier, samtidigt som vi läser i tidningarna om upplopp i Tensta där ungdomsgäng på det mest flagranta sätt nonchalerat det samhälleliga kontraktet, som i viss mån även gamla gråtjuvar ställde upp på. Dessa upplopp är inte samhällsfarliga i sig (som vissa politiker gärna kommer att påpeka i media) utan det riktigt allvarliga är vad beteendet från dessa ligistgäng är ett symtom på. Ungdomsgängets beteende visar att de ställt sig utanför samhällets normer och att respekten för våra samhälleliga värderingar är lika med noll. De vill inte delta i samhällsbygget och de känner inte minsta sympati för samhällets verkställande organ. Annorlunda uttryckt, - Svea rikes lag gäller inte inom vissa områden av svenskt territorium. Nog är detta allvarligare än snatterier Beatrice Ask?

Att vi samtidigt läser om hur två familjer drabbat samman inte mindre än två gånger på Sahlgrenska sjukhuset gör inte bilden av ett samhälle i moraliskt förfall mindre skarp och förfärande. På ett av våra större sjukhus drabbar alltså två släkter samman med fullt slagsmål som följd. Enligt uppgifter användes tillhyggen friskt, samt ett handeldvapen. Nej, vi drömmer oss inte tillbaka till Bullerbyn. Jag minns dock med sorg och saknad när familjebråk var lika med att mamma blev arg på Karin i porten bredvid och de vägrade tala med varandra på minst en vecka. Det är den typen av familjebråk jag växte upp med. Nu lever vi i ett annat samhälle och vi måste anpassa både lagstiftning, ungdomsrabatt och straffpraxis till detta samhälle, som våra politiker i sin outgrundliga visdom valt att skapa (nåja, i brist på alternativ har vi ju faktiskt röstat fram dem). Vi får också kallt räkna med att allas vårt outtalade samhällskontrakt medborgare emellan är svagare än fordom. Likaså är den känsla av gemenskap och att vi alla deltar i samma samhällsbygge eroderad.

Länk DN ledare

Länk DN Tensta

Länk SvD Tensta

Länk DN Sahlgrenska

Länk SvD Sahlgrenska

Vems ärenden springer Byggnads under Politikerveckan?

Under politikerveckan i Visby skall Expo och Byggnads ha ett seminarium där de skall torgföra hur Byggnads arbetat mot rasism på arbetsplatserna. Det är förvånande att Byggnads haft sådana problem på sina arbetsplatser, det är annars inget som varken facket eller arbetsgivarna gett några signaler om. Om det verkligen förhåller sig så att rasism härskar på landets byggarbetsplatser är initiativet lovvärt och även arbetsgivarna runt om i landet borde engageras i arbetet. Detta torde i sådana fall inte enbart vara en fråga för facket och den politiska organisationen Expo.

När vi läser texten till den inbjudan som finns på hemsidan ”Almedalsveckan” så blir vi tveksamma till vad syftet egentligen är med denna ”debatt” (som absolut inte verkar vara något som liknar verklig debatt). Så här står det på den allmänna inbjudan.

Hur bekämpar vi rasism och intolerans på arbetsplatserna? Byggnads är det LO-förbund som gått i täten när det gäller att aktivt arbeta med frågor som rör rasism och främlingsfientlighet. För att förtydliga den hållningen gav Byggnads Stiftelsen Expo i uppdrag att skriva en antirasistisk policy. I en tid när en ledande sverigedemokrat ifrågasätter att det verkligen var Sverige som vann Eurovision Song Contest, ensamkommande flyktingbarn pekas ut som ett hot mot vår välfärd och hög arbetslöshet riskerar att skyllas på invandring krävs det tydliga och målmedvetna strategier för att mota rasismen.

På normal svenska så är Byggnads det förbund som gått i täten för att förhindra att medlemmarna att rösta på SD, eftersom LO är starkt förknippad med det Socialdemokratiska partiet. En policy mot rasism i ett fackförbund vore helt meningslös om det inte finns ett manifest problem hos medlemmarna angående rasism, något vi aldrig hört talas om. Att Byggnads redan i inbjudan nämner att Söder hade åsikter om Melodifestivalen är en indikation på vad hela seminariet handlar om. Vad jag vet så var det enda Söder skrev ”Sverige?”. När det gäller att tolka korta twitter-kommentarer vet fantasin och kreativiteten inga gränser.

Ensamkommande flyktingbarn kostar självklart pengar liksom allt annat här i världen. Att just denna form av immigration skulle hota vår välfärd är väl en överdrift. Det huvudsakliga argumentet mot denna immigrationsform är att barn skall vara hos sin familj i sitt hemland. Sverige kan mycket väl hjälpa till med olika former av hjälpinsatser på plats för dem som har det svårt, men att flytta människor löser inga problem i grunden. De som emigrerar i form av ”ensamkommande barn” har det sannolikt inte svårare än alla de övriga ungdomarna i respektive länder (de kanske t.o.m. ligger en bit över genomsnittet, då flyktingsmuggling också kostar). Om man drar logiken i den nuvarande politiken till sin spets skulle det enda logiska då bli att flytta hela befolkningar. En politik som dels liknar etnisk rensning och dels är fullkomligt vansinnig.

Om vi har en arbetslöshet på en viss nivå, och dessutom får ett flöde av ytterligare arbetskraft så ökar rent matematiskt arbetslösheten. Denna enkla logik kan nog varken Expo eller Byggnads göra något åt. Antalet arbetstillfällen kan öka en del om det extra flödet av arbetskraft gör att lönenivån sänks, och priset på arbetskraft blir billigare. I sådana fall kan ju fler presumtiva arbetsgivare tänka sig att anställa några fler. Men vi kunde ju aldrig tro att Byggnads uppgift var att försvara ett system där lönenivåerna pressas nedåt.

Överhuvudtaget måste man fundera över vad Byggnads egentliga intresse och uppdrag består i. Är det i medlemmarnas intresse att genom den fria rörligheten av både vit och svart arbetskraft, öka utbudet och sänka lönerna för byggarbetarkollektivet? Att konkurrensen om arbetstillfällen blir hårdare och arbetslösheten högre med ett ökat utbud av arbetskraft måste vara uppenbart för alla. Så vems ärenden springer egentligen Byggnads?

Länk Almedalsveckan 

Några klassiska uttalanden av våra högsta politiker

Så här sade några av våra politiker inför EMU-omröstningen. 


Carl Bildt: Det är logiskt, det är en succé i större delen av Europa, varför skall Sverige stå utanför detta? 


Göran Persson: Jag känner mig tryggare med EMU, än utanför. 


Bo Lundgren: Det handlar i grunden om att det blir enklare att leva …och att det blir lättare att jämföra priser ...och då kommer vi att pressa priserna i Sverige. 




Nu är det få människor som håller med Bildt om att euron är en succé i större delen av Europa. Göran Perssons uttalanden om att vi skulle vara tryggare med euron framstår som ett skämt. Det är osannolikt att grekerna tycker det är enklare att leva med euron. I vilket fall så har det blivit oerhört dyrt för Tyskland och andra nationer, som skall stå för den grekiska fest-notan.

I grunden är det ohållbart att Tyskland och andra nationer skall överföra resurser till nationer som egentligen, enligt EU:s egna regler, skulle ha bötfällts. Vi överför rikedomar från de som sparat och arbetet till dem som inte gjort det. Inrikespolitiskt skulle ett sådant här förfarande vara politiskt omöjligt. Samma personer som propagerar för arbetslinjen i vårt eget land propagerar ivrigt för stödpaket till de som uppenbarligen levt över, eller på andras tillgångar.

Olle Svenning skriver i sin bok "Göran Persson och hans värld" att Persson var djupt skeptisk till euron från början. Plötsligt vände Persson och blev positiv till införandet av euron, varför? Vad var det för signaler som fick honom att ändra sig?

Även Anna Kindberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) ville 2010 ha en ny folkomröstning angående ett medlemskap i EMU. Så här skrev de då.

Tre av fyra allianspartier kräver: Utred euron under nästa mandatperiod! Mycket har förändrats sedan folkomröstningen om euron. Vi är överens om att det under nästa mandatperiod är dags för en ny debatt där vi analyserar erfarenheterna av EMU-sam­arbetet, EU:s hantering av den finansiella krisen samt för- och nackdelar för Sverige med en anslutning. Vi vill och vågar ta tag i eurofrågan, skriver företrädare för M, C och KD.

Vi måste hålla med om att mycket har förändrats, men kanske inte riktigt så som undertecknarna har tänkt sig. Visst, det är nog läge att utreda vilka som skall tvingas att lämna euron, om det nu är detta författarna menar i sin artikel. Om nu författarna är så modiga att de både vill och vågar ta tag i eurofrågan, så väntar vi med spänning på ett utspel snart.

Länk DN 2010

Folket hade rätt - politikerna fel, jättefel!

Alla vet hur hela EMU-projektet knakat i fogarna på sista tiden. Först ut var Grekland som uppenbarligen levt över sina tillgångar. Därefter kom nyheten om de finansiella problemen i Spanien, en långt större ekonomi än Grekland. Vissa varningssignaler har också observerats från länder som Italien och Irland. Enorma räddningspaket har sjösatts där länder med en betydligt stramare hushållning fått betala notan för Grekland och Spanien. Liberala debattörer (som t.ex. Wolodarski DN) i vårt land har ivrigt applåderat stödåtgärderna och de enorma mellanstatliga transfereringarna. Man slås av att debattörer som annars är rätt njugga till transfereringar mellan samhällsgrupper inom Sverige, plötsligt är ivrigt positiva till transfereringar mellan nationer. Man behöver inte platsa in i den exklusiva klubben MENSA för att upptäcka en viss inkonsekvens i de liberala debattörernas ställningstagande. Tydligen är EU viktigare för dessa debattörer än mindre bemedlade grupper inom vårt eget land.  


Allt tal om ett "socialt kontrakt" mellan medborgarna i vårt land har bestämt tillbakavisats som nys. Vi är några som påtalat att det föreligger ett sådant kontrakt för att samhället skall kunna hålla ihop och att människor skall vara motiverade att betala skatt. Dessa tankegångar har inte vunnit gehör hos bredare politiska och journalistiska kretsar. Nu påtalar dock en ekonom från SEB att det samhälleliga kontraktet i Grekland är på väg att upplösas (DN). Förtroendet för välfärdsstaten är i botten och ligger långt under en nation som t.ex. Sverige. LÄNK.


EU:s nuvarande politik med enorma stödpaket till krisande nationer kritiseras skarpt av Mats Persson, professor i internationell ekonomi. Persson vänder sig emot den nuvarande politiken främst med argumenten att det på sikt bara förvärrar problemen samt att stödpaketen faktiskt strider mot Maastricht-fördraget på det mest flagranta sätt. Om undertecknad minns rätt skulle böter utfärdas till länder som slarvade med sina ekonomier, de skulle inte få mer pengar i form av gigantiska stödpaket. LÄNK.


SvD näringsliv har dragit paralleller mellan den ekonomiska krisen i Grekland och fotbollsmatchen i morgon kväll där Tyskland och Grekland spelar mot varandra om en semifinalplats. Vi får se hur stämningen är på planen mellan spelarna. Klart är dock att EU:s förbrödrande effekt numera kan ifrågasättas. Grekland känner sig styrda av ett Tyskland som benhårt sätter upp förhållningsregler för miljardrullningen från tyska skattebetalare. Man kan tycka att Merkels krav är motiverade med tanke på de pengar som skall skyfflas över en nation som uppenbarligen misskött sina finanser. Ingenting hindrar dessutom Grekland från att säga nej till de tyska pengarna (där även Sverige är med och betalar genom IMF faktiskt). LÄNK.


Johan Hakelius, Aftonbladet berömmer sig för att ha varit en ivrig motståndare till Sveriges medverkan i EMU. Ödmjukheten är dessutom något begränsad i denna "vad var det jag sade" artikel. Så här skriver han. LÄNK.    
     

Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga. Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!

Hakelius brister något i ödmjuk finkänslighet men visst hade både han och undertecknad helt rätt. Jag tycker dock att Hakelius missar det väsentligaste. Svenska folket hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT! Ty de röstade faktiskt "nej" till medlemskap i valutaunionen.  


Våra högt ärade politiker gjorde sitt bästa för att övertyga oss stackars väljare om valutaunionens förträfflighet. De hade ett koppel namnkunniga ekonomer vid sin sida. Det gick så långt att när valresultatet skrek ut sitt bistra resultat från skärmarna blev liberalen Leijonborg så frustrerad att han inför rullande kameror påstod att svenska folket måste utbildas i kunskap om EU. Men både Leijonborg, ekonomerna och den övriga politiska nomenklaturan hade fel. Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!


GLAD MIDSOMMAR ALLA!