Hur man skapar en ”kritikerstorm”

I Resumé står det att en etikett för fruktjuice  ”fått stor spridning på sociala medier”. Så här skriver de om etiketten. ”I sociala medier gör det flesta kopplingen mellan -Unike Jimmie we love all fruit- [sic!] och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.” Vilket självklart är hela poängen, att ge SD och Åkesson ett litet tjyvnyp. Hur stor spridning har då denna etikett, som bara finns i ett enda exemplar, fått i de sociala medierna? Ja, på twitter fanns det fyra tweets om denna etikett, varav en av dessa innehöll en tråd. Är det vad Resumé kallar ”stor spridning”?

Det här vara bara ett litet exempel av alla de ”stormar” som media basunerar ut. Ett annat lite mer komplext fall var när Stefan Löfvén skrev på sin Facebook-sida om Mellanösternkonflikten. I kommentarerna efteråt fanns det faktiskt många som var kritiska till uppdateringen. Inlägget uppfattades som ett försvar av Israel, fast det enda konkreta Löfvén sade var att Israel har rätt att försvara sig, vilket faktiskt alla länder och folk har.  Det är bara att vända på påståendet för att se det självklara i Löfvéns påstående, ”Israel har inte rätt att försvara sig” eller ”Palestinierna har inte rätt att försvara sig”. Låter det absurt? 

Det var faktiskt en mängd kritiska kommentarer efter Löfvéns uppdatering, men det var ännu fler ”likes”. Varför rönte inte detta någon uppmärksamhet? Varför lyftes bara de kritiska kommentarerna fram, och betecknades som en ”kritikerstorm” av t.ex. SVT? Kan man ana att journalisterna speglade sina egna högst personliga åsikter genom att uppmärksamma en ”kritikerstorm”? 

Efter att ha följt rapporteringen av diverse ”stormar” på de sociala medierna märker man att en orimligt stor del av stormarna hyser samma uppfattning som den politiskt korrekta diskursen, och således ”stormar” mot det politiskt inkorrekta. Alla ”stormar” åt motsatt håll, mot den politiskt korrekta paradigmen, verkar förbigås med tystnad. Sjävklart spelar det roll vilka personer man råkar ha i sitt aktuella flöde av sociala kontakter, men tendensen är så stark så att det duger inte som enda förklaring. Dessutom är det lika stor chans att journalisterna har ett selektivt flöde som någon annan. 

I boken ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” skriver journalistutbildaren Anders R Olsson så här.

Åren kring 1990 vidgades också journalisternas funktion i samhällsdebatten genom att de själva började få tycka alltmer öppet.

Nu finns det ändå gränser för hur skamlöst journalister kan deklarera sina egna åsikter på nyhetsplats innan många läsare börjar reagera. SVT kan inte skriva ”Löfvén är en sopa, som påstår att Israel har rätt att försvara sig” eller ”Ha, ha, titta vilken kul etikett, där fick han allt Jimmie”. I stället uppmärksammar man väl valda episoder ur de sociala medierna. Detta samtidigt som man noga undviker andra strömningar på nätet. Det är därför ingen etablerad media kommer att uppmärksamma den relativt kraftiga reaktion mot att den unga Jonna Sima, som rimligen själv har högst begränsad erfarenhet av både fackföreningar såväl som fast löneanställning, tycker det är självklart att SD skall uteslutas ur LO-fack. Detta trots att en del mycket kända krönikörer denna gång stämt in i den kraftfulla kritiken. En annan reflexion är att just personer från vänsterkanten som ofta anser att snart sagt allting skall betecknas som "mänsklig rättighet", just när det gäller SD vill snäva in vad som skall gå under detta begrepp. 

Journalistikens förfall

Inlägg av Robert Stenkvist.

Vänstervåldet försvaras av media

Inlägg av Robert Stenkvist.

Voltaire roterar i sin grav

Inlägg av Robert Stenkvist.

Svar på artikel SvD Mauricio Rojas

Inlägg av Robert Stenkvist.

Reflektioner politikerveckan I Visby - och min keps

Ja hög tid för lite lätta reflektioner från Politikerveckan I Visby, inkluderat debaclet om min rutiga och kanske lite gubbiga keps.

Om vi klarar av detta med kepsen en gång för alla, så var det inte konstigare än att jag såg en länk på twitter om herrkläder, något som vanligtvis intresserar mig föga. Jag tyckte dock att jag inte bör använda Nike-kepsar till min vardagskostym. Jag ville ha något lite mer respektabelt. Jag klickade på länken, kom till Nordic Wear. Där såg jag en rutig keps som såg acceptabel ut. Någon gång under resans gång blev jag medveten om att Nordic Wear förmodligen är återförsäljare åt Thor Steinar, ett klädmärke som högerradikala ofta använder sig av. Märket på kepsen med runor är en smula ovanligt och jag blev förmodligen varse Thor Steinar redan när jag såg märket med två runor, ett T och ett S, representerat då Thor Steinar.

Att högerradikala använde sig av märket hade jag hört talas om, men jag har ingen koll på vilka märken I övrigt de använder sig av, eller att det skulle vara kontroversiellt, speciellt inte när företaget ägs av ett moderföretag i Saudiarabien. Speciellt inte när ingen media eller journalist någonsin jagat någon för att använda sig av märket Hugo Boss, LÄNK. Hugo Boss designade uniformerna åt SS, på riktigt. Alltså här talar vi om riktiga nazister som mördade miljontals människor. Varför detta oerhörda och plötsliga intresse för min keps då? Kan det, möjligtvis, äga politiska orsaker? Jag bara spekulerar lite.

Märket är utan någon som helst tvekan I världen ett T och ett S I runor. Vem som helst kan kontrollera detta, t.ex. På Wikipedia LÄNK, för att vederlägga diverse både sjuka och långsökta teorier som förts fram I några oseriösa medier. Att jag skulle gå I kläder med något som ens liknar ett nazimärke är föga troligt. Ungdomar hade I våras målat en svastika utanför ledamotshuset, där det arbetar hundratals personer. Trots mängden människor som måste ha noterat klottret var det jag som tog kontakt med våningsservice för att få bort klottret. Låter det troligt att jag skulle befatta mig med något som ens på tusen ljusår påminner om ett solkors? Nog om denna keps nu.

Jag hade under denna Politikerveckan andra åtaganden än att gå på seminarier och mingla, bland annat ett styrelsemöte i en styrelse där jag är suppleant. Vad seminarierna anbelangar är de fler än någonsin, men också, enligt mig, ointressantare än någonsin. Färre och färre seminarier äger ordentligt intresse. Många av seminarierna är också av karaktären lobby-tillfällen.

Jag bevistade en debatt där Fridolin, Baylan, Björklund och Tomas Tobé diskuterade skolan, och främst då huvudmannaskapet. Fördelen med debatten var att det framfördes det jag sagt hela tiden, att huvudmannaskapet alltid varit delat mellan stat och kommun. Frågan är hur man skall vikta detta delade huvudmannaskap. I övrigt briljerade Björklund rätt rejält och enligt mig, sopade han banan med Baylan. Fridolin upprepade mest att vi bör inrätta ännu en skolkommission. Upprepningarna var av den ihärdigheten att nerverna på publiken sattes på hårda prov. Det var i alla fall en rätt givande debatt sammanfattningsvis.

En övergripande reflexion är annars att den politiska adeln, tillsammans med medie och föreningsetablissemanget varje år firar julafton efter ett slitsamt år i Visby. Detta intryck blir starkare för varje Politikervecka. Tillställningar där ”mångfald”, ”öppenhet” och ”tolerans” var ledord kunde räknas i tusental. Överallt kunde man läsa och höra om mångfaldens välsignelse. De som talade om ”allas lika värde” och flyktingsströmmar lyftes upp till skyarna av Opinions och PR-byråer, LÄNK. Man hade nog tänkt att ge SD en riktig känga inför det stundande valet. Men mot vem riktade man sig? Det fanns ju bara redan troende i Visby. Det är inte åsiktsmånglarna i Visby som fäller avgörandet i hösten val. Det är bland annat förortens folk som kommer visa vad de tycker om utvecklingen.

Vad tycker förortens folk om en utveckling där det viktigaste verkar vara att införa genuspedagoger på förskolorna, i stället för att arbeta för en trygg och stabil skola. En utveckling där det tjatas om ”allas lika värde” in absurdum, i stället för att arbeta för en rättvis och fungerande sjukvård och en trygg tillvaro genom ett fungerande polis och rättsväsende. En utveckling där man tjatar om den oundvikliga globaliseringen i stället för att arbeta för att ungdomar för arbete, på riktigt. En utveckling där man lyfter fram mångkultur i tid och otid, i stället för att tala om för det uppväxande släktet och dess föräldrar vad som är rätt och fel och för att sätta en tydlig gräns att i svenska skolor blir ingen kallad vare sig ”svennehora” eller ”blatte”. En utveckling där man tjatar om kränkningar och diskrimineringar på de mest underliga grunder, i stället för att i praktiken ge alla chans till att bli vad de vill och göra de klassresor de har förmåga och motivation till. Jag vet inte vad förortens folk säger om denna utveckling, men jag pekar åt ett annat håll än vad hipsterkonsulterna i Visby pekar.

Jimmie Åkessons tal var det bästa han någonsin hållit enligt nästan alla sympatisörer jag pratat med. Det verkar som att man måste befinna sig i någon slags utanförskap för att få den rätta glöden och verklighetsförankringen. Jonas Sjöstedt höll ett tamare tal som nästan verkar vara anpassat till den politiskt vulgära stämningen i Visby. Symtomatiskt nog nämnde Sjöstedt vare sig arbetare eller klass under sitt tal. Det skulle sannolikt få rosévinet att smaka lite surare. Inte heller är V längre ett parti för förortens folk, om vi skall dra en elak slutsats.

Något kom emellan Löfvéns tal så jag missade tyvärr det, men jag har läst deras ”Framtidskontrakt” LÄNK. De grupper som specifikt nämns där är kvinnor, funktionshindrade och utländsk arbetskraft. Inget fel i att satsa på de grupperna, men varför är det just dessa som nämns i ett framtidskontrakt framtaget av deras kongress? Inte heller S verkar vara förortens folk.

I stället för att behandla verkliga och allvarliga problem inför framtiden, är det småchica populistiska budskap som äger det offentliga rummet i Visby under Politikerveckan. Som exempel, flaggor med ”nej till kärnkraft” syntes tydligt, och tycktes smälta in förträffligt i miljön. Medan riktigt allvarliga frågeställningar om vårt framtida energibehov lyste med sin frånvaro (vad jag kunde se). Man kan göra så mycket mer av denna Politikervecka, vad gäller belysning av allvarliga samhälls- och framtidsproblem. I stället fokuserar man på mångfald och märket på min hastigt inköpta keps.