Antisemitismen ett till stor del importerat problem

I SvD står det i en artikel att antisemitismen är fortsatt stark i vårt land. Man har tydligen gjort en undersökning bland gymnasieungdomar som visar på att en betydande del av vårt uppväxande släkte hyser odefinierad motvilja mot den judiska befolkningsgruppen i vårt land. Frapperande nog visar samma undersökning att motviljan mot romer och muslimer är betydligt större än motviljan mot den judiska befolkningsgruppen, ett faktum som inte vidare kommenteras av redaktionen. Så här står det i artikeln.

Toleransen mot homosexuella är den högsta av de mätta grupperna, och toleransen har också ökat sedan den senaste undersökningen genomfördes 2003. Attityderna mot romer och muslimer har inte ändrats och runt 40 procent har en negativ uppfattning av romer respektive muslimer och runt 10 procent av alla svarande har en mycket negativ uppfattning av de båda minoriteterna. Däremot går det att säkerställa att attityden mot judar har försämrats och att antisemitismen har ökat: drygt 25 procent av alla svarande har en negativ uppfattning av judar och cirka fem procent en mycket negativ uppfattning.

Undersökningen visar att det finns en betydande motvilja mot den judiska befolkningen i vårt land (även om man måste ta dessa undersökningar med en stor nypa salt). Det står dock inte i vilka skolor denna undersökning genomförts, vilket skulle vara intressant att få veta. När jag växte upp i detta land så var ”antisemitism” ett ord utan innehåll i princip. Antisemitism fanns förmodligen på vissa håll, men var en mycket marginell företeelse. Ingen av alla de klasskamrater eller vuxna jag växte upp med uttalade någonsin något som kan klassificeras som antisemitism. En viss skepsis mot Israel och därmed mot den judiska befolkningsgruppen mötte jag efter avslutad gymnasieskola, då kom denna kritik främst från vänsterhåll. 


Vi har sett otaliga rapporter från Malmö, den kanske mest muslimska av alla våra städer, att trakasserierna och hoten mot den judiska befolkningen kommer från grupper av människor som immigrerat till vårt land. En stor del av den antisemitism vi ser i dagens Sverige är importerad (dock inte all naturligtvis). 


Det parti som oftast pekat på detta förhållande och tagit kraftigast avstånd från judeförföljelserna i Malmö är SD. Det är glasklart var partiet står i denna fråga, ingen normalintelligent människa kan tveka om detta. Ändå skriver Willy Silberstein på Newsmill hur SD:s möjligtvis kan ha spelat en roll i dessa förföljelser. Detta är inget annat än vända på verkligheten fullständigt, det är Reepalu och socialdemokraterna som försökt mörkat förhållandena för judarna i Malmö, inte SD.   


Vi står inför det underliga förhållandet att en del samhällsdebattörer med judisk börd (alt. tro) hätskt debatterar mot SD, samtidigt som detta parti är det som främst kritiserat och belyst förföljelserna av den judiska folkgruppen i Malmö. Det parti som mest och på störst allvar tagit sig ann förföljelserna av judar i Malmö är samtidigt det parti som indirekt och implicit beskylls för att utgöra grogrunden för denna förföljelse av debattörer som Rosenberg, Klein, Silberstein och Aschberg. Dessa samhällsdebattörer blandar ihop korten på ett sätt som borde få alla att reagera. 


SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson som är änkeman efter en judinna och som nästintill är en fanatisk anhängare av Israel och den judiska folkgruppens intresse har på sin blogg uttryckt stor besvikelse över att namnkunniga journalister och samhällsdebattörer intagit en sådan märklig och ologisk inställning. Paradoxen blir när dessa samhällsdebattörer av judisk börd skall vara politiskt korrekta samtidigt som de skall tillvarata sin folkgrupps intressen. De slår nästan knut på både verkligheten och sig själva för att få pusselbitarna att passa. Det är kanske dags att de som verkligen blir utsatta för denna diskriminering i Malmö tar bladet från munnen och bibringar lite verklighet och sanning i debatten.

Länk SvD

Länk Newsmill

Länk Tommy Hanssons blogg