När demokratin blir obekväm vill en del urholka den

Stig-Björn Ljunggren är en frejdig personlighet som ofta tar ut svängarna på ett något uppseendeväckande sätt. Detta gör han nu i senaste numret av ”Dagens samhälle” [nr 24 2013]. Att han också titulerar sig ”statsvetare” känns i sammanhanget bara naturligt, med tanke på vad denna yrkesgrupp producerar nuförtiden i form av åsikter och partipolitiska ställningstagande. Att Ljunggren t.o.m. ifrågasätter grundvalarna för vår demokrati, självklart på ett frejdigt och byggbodsaktigt sätt, skulle i sig själv inte rendera en artikel. Det som däremot är allvarligt är att betydligt mindre frejdliga personer än Ljunggren i olika varianter hakat på trenden att ifrågasätta själva fundamentet får vår demokrati, nämligen folkstyret.

Ljunggren är självklart så smart att han tar det folkliga upproret i Turkiet som utgångspunkt. Upproret har med rätta ju väckt en hel del sympati i väst. Han ställer frågan, har en majoritet alltid rätt mot en minoritet? Och har minoriteten ”rätt att upphäva samhällskontraktet och göra det legitimt att inte foga sig”. Vi förstår att Ljunggren tycker att så är fallet, om majoriteten fattar beslut som går ut över ”den personliga livsstilen”. Vilka skulle dessa beslut kunna tänkas vara då? Jo dessa enligt Ljunggren dessa.

Vi ser att många av de okränkbara ”personliga friheterna” är rena åsikter som Ljunggren tydligen tycker är bra. Skulle ett förbud mot alkoholreklam inskränka friheten för människor så våldsamt så att det skulle upphäva samhällskontraktet? Vilka människors frihet? De som har svårt att välja vin till maten? Vårt systembolag har varit stängt på lördagar under mycket långa perioder, något jag själv tycker är helidiotiskt. Men tanken att detta skulle upphäva samhällskontraktet? Skulle ett förstatligande av skolorna upphäva samhällskontraktet och motivera ett inbördeskrig? Snarare var det väl kommunaliseringen som var kuppartad och på gränsen till odemokratisk. I dagsläget är det tre riksdagspartier som vill förstatliga skolorna, en åtgärd som enligt Ljunggren skulle upphäva samhällskontraktet, t.o.m. på ett legitimt sätt. 

Många av förslagen Ljunggren ger är fullständigt orealistiska och inget parti skulle få inflytande med en sådan politik. Vilket är demokratins självsanerande funktion och det vi måste luta oss på. Detta är något som statsvetaren Ljunggren missat. Ljunggren nämner också beslut att enbart tillåta arbetskraftsinvandring som orsak till att upphäva samhällskontraktet. Nu ligger det väl närmare till hands att samhällskontraktet håller på att luckras upp genom massimmigration. 

Pudelns kärna är att olika personer kan föra fram just sina ”personliga friheter” och då finns det i princip alltid en orsak att upphäva samhällskontraktet för ett stort antal människor. Pudelns kärna är att just de människor som anser sig kränkta i sin personliga frihet alltid kommer att anse att just de har ”legitima” skäl att säga upp samhällskontraktet. Detta är dessutom ett horribelt och felaktig sätt att använda termen ”legitim”. Vi ser redan i Ljunggrens uppräkning innefattande alkoholreklam att de personiga friheterna kan utsträckas till i princip vad som helst, även sådant som svårligen kan kopplas till någon personlig frihet. När, Ljunggren,… när, blev reklam från storföretag en ”personlig frihet”?   

Det finns en risk att minoriteter förtrycks i demokratier av en majoritet. Men i ett upplyst samhälle med yttrande- och pressfrihet är chansen liten att det skall gå för långt. Ofta är det dessutom rena intressekonflikter. Rökarna ansåg sig förtryckta när det blev förbjudet att röka på krogen. Ickerökarna däremot ansåg sig förtryckta av rökarna när det var tillåtet. Vågar vi överlåta åt Stig-Björn Ljunggren och andra att avgöra när det är ”legitimt” att riva upp fundamenten i vår demokrati för nya trendiga begrepp som ”den personliga friheten” och ”allas lika värde”?