Glädje och besvikelser – årets Politikervecka

Det sista jag upplevde under årets Politikervecka i Visby i var en fullständigt oplanerat händelse. Jag vandrade omkring och släpade på min resväska för att fördriva tiden fram till att jag skulle resa hem. Jag vandrade in i Almedalsparken och där på scenen satt Richard Jomshof och Maria Ferm. Jag hörde knappt vad de sade men snappade upp att Ferm uttalade ”allas lika värde”. Efteråt så hörde jag att de diskuterade vård till illegala utlänningar. Ferm pratar om att ge allt åt alla, även de som fått avslag på sin asylansökan i världens generösaste asylsystem. Detta samtidigt när jag näsan dagligen hör om medborgare som betalat skatt hela sitt liv och som inte får rätt vård på ålders höst, medborgare som mitt i arbetslivet fått slarvig vård så att de inte kan fortsätta sitt arbete, medborgare som inte själva har råd att laga sina tänder. Ferm och MP lever i en farlig drömvärld. 

Det första jag upplevde på väg till Visby var att en av våra någorlunda politiskt inkorrekta liberalkonservativa debattörer satt och sov i sin fåtölj. Ansiktsdragen verkade spända även i sömnen och det är en av de politiska samhällsdebattörer som trots ett deklarerande från Sverigedemokraternas immigrationspolitik jagats och hetsats av en politiskt korrekt åsiktsmobb. En åsiktsmobb som inte drar sig för att använda de mest smutsiga skrämselmetoder för att frysa ut och stigmatisera den som ger SD ett halvt rätt i någon enda fråga. Att samma mobb säger sig kämpa för humansim och ”allas lika värde” är en ironi som är så grov att Sovjetunionens paroller om demokrati bleknar. Vi noterar att den tysta majoriteten (den som inte får vara tyst) ändå är fullständigt knäpptyst inför mobbningsmetoderna. Hur länge skall denna odemokratiska mobb få hetsa med sin gälla röst och sitt långa, knotiga, anklagande pekfinger? 

Min andra upplevelse var när jag för första gången lade mig ner att vila på mitt rum. Telefonen ringer och David Baas ringer. Han frågar vad jag anser om en tråd jag startat på ett internt SD-forum, ett forum vi trodde var exklusivt för SD-medlemmar. Jag förklarar lugnt och behärskat att det självklart finns offentlig information och det finns intern information. Det handlar inte om någon ”dubbel politisk agenda” utan det kan vara allt från valstrategier till rena personärenden. Att detta skulle vara offentligt information är ju rent barockt, det förstår precis alla. 

Självklart måste vi stoppa läckor som skadar partiet och säljer information som kanske skadar anonyma medlemmar. Jag frågade Baas om han kunde logga in på forumet, varpå han svarade ”anklagar du mig…” varpå jag svarade, jag frågar dig om du kan logga in, får i så fall är det olagligt. Varpå Baas svarade, anklagar du mig… Varpå jag svarade, ”nej, jag FRÅGAR dig om du kan logga in… Baas, ”jag vägrar svara på frågor som rör mina källor. Jag, ”men du röjer ingen källa genom att svara på min fråga”. Etc. etc. Samtalet ledde inte någonstans, så vi beslutade gemensamt att avsluta samtalet. Till sist i denna fråga skall vi väl säga att det är troligt att Baas verkligen inte kan logga in, utan att en f.d. medlem som jag aldrig gjort något ont (mig veterligen) kopierat och gett trådarna till Baas. 

En mindre rolig erfarenhet är att SD inte blir bjudna att medverka på alla de seminarier och debatter som övriga partier blir. En del SD-ledamöter uttrycker tydlig frustration härför. Ett försvarsseminarium ordnat av SD:s försvarsseminarium blev inställt för att alltför många av deltagarna som inte var SD-märkta hoppade av. Ingen tror något annat än att det var av rädsla för stigmatisering som de anmälda deltagarna hoppade av. Återigen har den inhumana mobben styrt med rädsla och hot. Hur länge skall vi tillåta det? När ingen längre blir rädd faller hela deras terrorvälde som ett korthus. Ta det som ett tips.

Positivt är att Jomshof blivit inbjuden till en debatt ordnad av Lärarnas Riksförbund. Det känns faktiskt riktigt, riktigt bra. Den skall äga rum i dag torsdag. Bra initiativ av Lärarnas Riksförbund.   

Jag tittade som hastigast in i det säkerhetspolitiska tältet. Just då pratade Cecilia Malmström om de nya EU-reglerna. Jag hann bara lyssna en liten stund men det lät som att hela Europa skall ta emot jättemånga immigranter och asylsökande, vilket var jättebra. Tyvärr har en del länder motsatt sig Malmströms och Sveriges generösa politik, ganska många länder dessutom. Detta trots att de skrivit under exakt samma deklarationer som Sverige.  

Låt oss konstatera att fram till i dag, torsdag, så har samtliga partiledare presterat bättre tal retoriskt (om än inte alltid innehållsmässigt) än de två föregående åren efter valet 2010. Man misstänker att valet 2014 börjar brännas och att man lagt ned mer arbete på talen detta år. Låt oss snabbt konstatera att när det gäller Reinfeldts retorik mot SD så drar alltfler den slutsats jag själv gjorde för ganska länge sedan, att Reinfeldt hyser ett rent personligt hat mot SD. Enda gången Reinfeldt tappar sin mask av statsmannen är när SD kommer på tal. Det börjar bli mycket tydligt nu och jag säger det, det är pinsamt… det är pinsamt! 

Åkessons tal var som vanligt mycket bra och i år var tyngdpunkten de offentliganställda kvinnorna. Ett nytt begrepp myntades också, ”Sverigevänner i hjärtat”. Går vi efter publikreaktionerna bland medlemmar och sympatisörerna var nog Åkessons tal i topp, även om bedömningsmetoden kan tyckas en smula subjektiv. De ”objektiva” bedömningarna med SVT:s expertpanel kan helt enkelt inte stämma. Enligt den skulle de övriga partiledarnas tal vara mer än dubbelt så bra som Åkessons. Nu är det ändå vad folk ute i stugorna tycker som spelar roll, samma människor som skall rösta 2014. En retorikexpert jag pratade med dömde ut Åkessons tal för att retoriken borde vara lite mer subtilt gentemot målgruppen kvinnor. Själv tycker jag det är skönt att slippa svamlet om könsmaktsordning och den nämnda målgruppen kanske också tycker löften om heltidsarbete är bättre än Schymans eviga retorik om männens inneboende ondska.  

En märklig anekdot jag inte kan låta bli att undslippa mig är att Expo påstod att SVP stod och delade ut flygblad under Åkessons tal. Eftersom jag redan vet hur Åkesson ser ut tittade jag ut mot publiken 90 procent av tiden, medan jag lyssnade på talet. Jag visste exakt vad SVP och andra huligangrupper av olika kulör stod. Jag såg inte ett enda flygblad som delades ut under hela talet. Det kan ju ha skett perifert naturligtvis och rent logiskt kan ju SVP ha delat ut flygblad i Kneipbyn under Åkessons tal. 

Publiken under Åkessons tal uppskattas till 3300 vilket måste vara publikrekord. Fridolin drog utan tvivel fler åskådare under sitt tal. Dock hörde jag på flera platser i Visby och även på planet hem att ”jag går inte på Åkessons tal för att inte fylla ut publiken”. Jag förstod av sammanhanget att detta är personer som normalt går på alla partiledartalen. Eftersom jag hörde ungefär samma mening på vitt skilda platser av vitt skilda personer så verkar det vara en planerad och systematiserad strategi som spritts i omfattande kretsar. Det är självklart helt frivilligt att gå på partiledartalen men vi måste ta en planerad strategi med i beräkningen när vi bedömer storleken av publiken.  

Ett misstag vi ibland själva gör oss skyldiga till är att när det väl dyker upp människor hemmahörande i andra partier, så börjar vi debattera med dem och skall tvunget vinna diskussionen genom att genast dra alla argumenten. Detta stöter bara bort människor vi annars skulle kunna få intresserade av vår politik. Det är bättre att uppträda vänlig och artigt. Lyssna i stället för att själv prata är en regel som alltid går hem. Du har som regel en (1) replik på dig att fånga intresset, inte 100 inövade argument.   

En annan snabb reflexion är det förhållandevis enormt stora medieutrymme Schyman erhåller. Hon representerar faktiskt 0,4 procent av väljarkåren men medialt kunde man tro att det rör sig om det 20 dubbla. Det är stora artiklar i Almedalstidningar och TV. Dessutom säger hon absolut inget nytt (hon själv erkände det under ett tal på Donners plats) vilket gör det mediala utrymmet ändå märkligare. 

Jag reste ändå från Gotland med en varm känsla i hjärtat. Orsaken till det är alla trevliga möten med partikamrater från hela landet. Är du SD-medlem är du kamrat med SD-medlemmar från hela landet ögonblickligen. Det är en kamratanda som nog inget annat parti äger och som inga andra organisationer över huvudtaget är i närheten av. Det är en kamratanda de övriga partierna kan se på med avundsjuka och som inte kan kompenseras med ett bättre förhållande till media. Som exempel kan jag nämna att jag sista natten stod utan bostad. Jag packade ihop mina pinaler från det hyrda rummet, gick 150 meter och stötte på ett gäng unga göteborgare. Vips så hade jag ett nytt eget rum den sista natten. Denna kamratanda borde vi se som ledstjärna i partiet och den betyder mycket mer än utfrysning från seminarier och märkliga bedömningar från ”objektiva” experter. Därför åkte jag från Gotland med ett mycket lätt hjärta.