Kultur och vänsteretablissemanget rusar till undsättning

Janne Josefsson visade i Uppdrag Granskning onsdagen den 7e maj upp det vänsterextrema våldet. Programmet visade upp alla misstag grupperna gör sig skyldiga till och med vilken feghet de ofta uppvisar i samband med sina dåd. Bristande research är bara förnamnet när de planerar sina aktioner. Likaså blev det i programmet uppenbart att medlemmarna i dessa autonoma grupper har mycket svaga föreställningar om demokratibegreppet, om de ens bryr sig. De någorlunda normala människor som råkade se programmet, politiker som andra medborgare, har mycket svårt att hysa någon sympati för grupperna och deras aktioner.

Just att programmet framställde de vänsterextrema grupperna så naket och i en realistisk dager gör naturligtvis att den grupp journalister och kulturpersonligheter som ibland öppet, ibland lite i skymundan, sympatiserat med dem tvunget måste släta över det som framkom i Josefssons program. Detta överslätande kan göras på olika sätt, som t.ex. att programmet inte var tillräckligt grävande, eller så fokuserade det på en oskyldig artist eller så är ju det högerextrema våldet ändå så mycket värre (vilket inte stöds av polisens eller SÄPO:s statistik). En annan metod som varenda journalist med självaktning behärskar är att man slår ned på verifierbara sakfel, och gör det till huvudnummer. Detta fast det i grunden inte ändrar själva huvudpoängen en millimeter.

Malin Ullgren skriver så här på DN kultur (var annars) om Uppdrag Granskning och inslaget med Sebbe Staxx.

Premissen verkar vara: Han delar Revolutionära frontens tanke att vi lever i en skendemokrati, som utövar våld mot underklassen. Premissen verkar vara: Sebbe Staxx gör sig skyldig till våldsromantik. Många människor gillar Sebbe Staxx musik. Många av dem är säkert vänster. Jag vet inte riktigt vad vi ska kalla den sortens journalistik, men definitivt inte ”grävande”, troligen inte heller ”viktig”.

Nej, premissen framkom ganska tydligt i programmet. Staxx romantiserade Revolutionära Fronten och har gjort reklam för dem, samt både uttalat sig och burit T-tröjor som indikerar ett liknande ställningstagande som RF. Som känd artist är det då inte orimligt att man blir ifrågasatt av ett TV-team.

Kajsa Ekis Ekman skriver för ETC och sågar Josefssons program för att hon påstår att Josefsson demoniserar vänsterextremisterna. Det är alltså inte t.ex. sverigedemokrater som regelbundet demoniseras av media, utan de autonoma grupperna som demoniseras av Josefsson i hans program. Dessutom efterlyser Ekman en jämförelse och belysning av det högerextrema våldet. Nu var det en hel vecka innan senaste programmet Josefsson gjorde ett program om högerextremismen och dess våld. Svårt för Ekman att minnas kanske.

Martin Aagård skyndade också till undsättning efter Josefssons program, kanske med den minst lyckade artikeln av alla. Aagårds artikel är svårbegriplig och underlig, plötsligt läser vi om fotbollsklubbar och fotbollsvåld. Det är också ett allvarligt problem, självklart, men knappast ämnet för Josefssons program den aktuella kvällen. Så här skriver Aagård.

Men när det är dags för ställa någon mot väggen skippar Josefsson fotbollsklubbarna och väljer istället att förhöra popartisten Sebbe Staxx. Revolutionära fronten har nämligen figurerat i hans videos. Han talar överraskande väl för sin sak.

 

Jasså Josefsson skippar fotbollsklubbarna? Hur kom fotbollsklubbarna in i detta resonemang överhuvudtaget? Var det någon annan som saknade fotbollsklubbar under Josefssons program? Aagård avrundar resonemanget genom påståendet att Staxx talade överraskande väl för sin sak. Jag får nog anmäla en avvikande åsikt därvidlag.

Det här var några exempel på hur det skrivande vänsteretablissemanget rusade till undsättning när de förstod att Josefssons program nog var väl magstarkt för de flesta normalfuntade människor. Någonstans förstod det att metoderna, urvalet av offer och hela konceptet, som det visades upp i TV, äger nära noll i stöd bland svenska folket.

Frågan varför det mer vänsterorienterade kultur och journalistetablissemanget stöder rena våldsgrupperingar är intressant och kanske inte helt entydig. Roland Poirier Martinsson på SvD är väl en del av förklaringen på spåren i denna artikel, där han skriver.

Till benknäckeriet har de adderat en romantisk aspekt. Bakom de magra revbenen bultar ett hjärta som svultits så hårt att det blivit konstnärligt känsligt. Härifrån leder ett spår till svensk hiphop, seriekonst, kulturjournalistik och dikt.[…]

Det är väl ena skälet till att delar av den radikala kulturvänstern skänker sina terrorister stöd: att det finns en familjelikhet mellan den etablerade, radikala kulturvänstern och gatstenskastarna. De kan ha roligt på samma efterfester.

Vi får också inte glömma det uppenbara skälet att våldsvänstern faktiskt, rent konkret, fungerar som redskap mot dem som tycker annorlunda och som man avskyr så mycket. Vänstern framställer sig gärna som ”de goda”, detta rent intellektuellt, men avsky och hat handlar om känslor. Det är en ganska lätt procedur att rationalisera bort paradoxen att ”de goda” stödjer våld på ibland helt oskyldiga människor. Hur många invaderande krigshärar, som mördat och plundrat, har inte sett sig själva som godhetens apostlar?