Utanförskapets karta blev bortglömd

Folkpartiet gjorde innan de själva hamnade i regeringsställning politik av att antalet utanförskapsområden ökade i Sverige [länk DN 2006]. Folkpartiet hade förvisso rätt. År 1990 hade Sverige 3 (tre) utanförskapsområden med de kriterier Folkpartiet tillsammans med SCB satte upp som kriterier på ett sådant område. Kriterierna var och är att färre än 60 procent av de i arbetsför ålder hade ett arbete, samt att andelen av grundskolans elever som lämnade skolan med fullständiga betyg låg under 70 och/eller att färre än 70 procent inte röstade i det senaste kommunalvalet.

 

Från 1990 till 2006 ökade antalet sådana områden från 3 till 156 stycken. Detta är ju en högst oroande utveckling och Folkpartiet med de övriga Allianspartierna gjorde stor sak av att den socialdemokratiska politiken hade misslyckats med utvecklingen i dessa områden [länk DN 2005]. Folkpartiet menade att med en liberal politik skulle man komma tillrätta med problemet.

 

Tyvärr så slutade Folkpartiet av outgrundliga orsaker att uppdatera utanförskapets karta när de själva blev ansvariga för den förda politiken. Kartan har alltså inte uppdaterats sedan 2006, inte av Folkpartiet i alla fall. Däremot har Tino Sanandaji fått i uppdrag att uppdatera kartan av stiftelsen Den Nya Välfärden, samt att då använda exakt samma kriterier som Folkpartiet och SCB en gång gjorde. Uppdraget innebar att Sanandaji uppdaterade utanförskapets karta från 2006 till 2012, också med hjälp av SCB.

 

Vad visar då resultaten av Sanandajis undersökning, lyckades Folkpartiet vända trenden med sin liberala politik? Det här visar den nya rapporten:

 

Slutsatsen är att utanförskapet, enligt Folkpartiets definition, fortsatte att expandera mellan 2006 och 2012. År 2006 klassades alltså 156 av Sveriges omkring 4 800 bostadsområden som utanförskapsområden. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186 stycken.

 

Av Sveriges befolkning levde 5,4 procent i utanförskapsområden år 2006. Andelen hade ökat till 5,9 procent år 2012. I absoluta tal handlade det om omkring 488 000 personer år 2006 och omkring 566 000 personer år 2012.

 

Förvärvsfrekvensen i utanförskapsområdena för personer i arbetsför ålder var 50,7 procent år 2006. Motsvarande siffra för andra bostadsområden i Sverige var 78,3 procent. Mellan år 2006 och 2012 ökade förvärvsfrekvensen för boende utanför utanförskapsområdena med 0,5 procentenheter. I utanförskapsområdena, däremot, sjönk förvärvsfrekvensen under samma period med 0,6 procentenheter.

 

Tyvärr lyckades inte folkpartiet med övriga Allianspartier vända trenden de heller. Antalet utanförskapsområden har ökat. Förvärvsfrekvensen har minskat i utanförskapsområden, medan den ökat utanför dessa. Samma sak med skolresultaten som visar på en liknande utveckling. I utanförskapsområdena ökade andelen elever utan kompletta slutbetyg från årskurs 9, medan den minskade utanför dessa områden. Inte heller Alliansens liberala politik har alltså inte rått på den trista utvecklingen i vårt land gällande utanförskapsområden.

 

Ordförande för Den Nya Välfärden, Patrik Engellau drar i introduktionen till undersökningen denna slutsats.

Partiet [FP, min anm.] var uppenbarligen övermodigt när det ”garanterade” att vända trenden. Det finns ingen anledning att tro att Folkpartiet inte haft goda ambitioner. Det borde mana inte bara Folkpartiet, utan även andra partier, till eftertanke. Dagens invandringspolitik verkar inte fungera hur kompetenta och välvilliga de politiker än må vara som hanterar den.

Vi anar att Engellau är något på spåren i sina avslutande ord. Om nu befintliga och kommande makthavare inte vill lyssna på ett visst riksdagsparti, kanske de kan lyssna på Engellau och Den Nya Välfärden. Dagens politik har i alla fall bevisligen misslyckats.