Kristdemokraternas irrvandring fortsätter

Vi har precis bevittnat hur Mats Odell misslyckades med att ta över partiledarposten från Göran Hägglund. Kritiken har pyrt en längre tid i de kristdemokratiska gräsrötterna mot en alltför utslätat politik. Med vikande opinionssiffror växte kritiken och till slut tog Odell chansen att utmana Hägglund för en något skarpare profil. Det ryktas i våra dagstidningar om utrensningar i de kristdemokratiska leden av Odellanhängare. Vi får se hur mycket substans det är i spekulationerna. Våra dagstidningar försöker som bekant slå mynt och lösnummer av varje eventuell konflikt. Att många i KD gått vilse ideologiskt ser vi när Patric Rylander på Facebook yppat funderingar på "underklassafaris" där socialbidragstagare och skrikande ungdomar skall skådas från den bekväma bussen. Ett tips till Rylander är väl att köra en extremsafari till Rosengård, fast då är väl risken för stor att deltagarna går över till SD.  


Att KD har politiska och ideologiska problem står klart när vi läser Newsmillsartikeln av Aron Modig, där han med glimten i ögat säger att SDU:s kärlek till KDU tyvärr är obesvarad. Nu har väl SDU inte flörtat så mycket med KDU. Det handlar väl mest om att erbjuda uppvaknande KDU:are en hygglig reträttväg, speciellt de som mer står för Odells linje. Dessutom är inte KDU:s kärlek till väljarna heller besvarad. Modig försöker sedan visa på hur mycket finare KDU är än SDU. Så här skriver Modig i artikeln.

Kristdemokratins mest grundläggande fundament är principen om det lika, unika och okränkbara människovärdet... 

Vi utgår i denna vår grundsyn från naturrätten och det arv som förvaltas av den västerländska humanismen och den kristna etiken.

Verkligen? Låt oss då studera lite vad Patrik Rylander, verksamhetschef hos KD föreslagit. Rylander vill anordna underklassafaris där lite finare människor kan skåda "socialbidragstagare" och "vanartiga skrikande ungdomar". Dessutom utlovas slitna miljonprogramsområden, med mycket klotter och utarmad samhällsservice.  LÄNK!


Även om Rylander har kandidatexamen i journalistik så kanske han skrev det med en smula ironi för alla hans 889 vänner på Facebook. Även om det inte skrevs på allvar så visar det på att även KD är medvetna om våra etniska enklaver där t.o.m. samhällsservicen är utarmad. Nu har ju KD aldrig kommit med några förslag för att åtgärda problemen i våra utanförskapsområden. Ja partiet eller Hägglund har inte ens nämnt dessa områden och de manifesta problemen, utom då när Rylander gör sig lustig över dessa förfallna problemområden. 


I övrigt rapar Modig upp det som alla partier och alla partier lär sig rabbla på sitt första partimöte. Att de aldrig tröttnar. Vad exakt innebär det i praktiken att man är för "unika och okränkbara människovärdet"? Förutom då att man är för massinvandring för att pressa lönenivåerna i samhället. Vilket parti är inte för den västerländska humanismen? Den enda kraft som på allvar vill utmana principen om vår västerländska humanism är en konkurrerande politisk religion, som KD aktar sig mycket noga för att kritisera. Modig visar sitt politiska mod genom att inte stöta sig med någon, förutom de som det är påbjudet att man skall stöta sig med, vilket oerhört mod du visar upp Modig.

Länk SvD Odell

Länk DN Rydell

Länk Newsmill Modig

UPPDATERING:

SDU:s Gustav Kasselstrand har tydligen redan hunnit replikera Modig på Newsmill. Kasselstrand har dessutom fräckheten ;-) att även replikera på själva Modigs artikeltitel. Kärlek börjar alltid med bråk:  LÄNK

KD och konservatismen

DN:s ledarredaktion analyserar partiledarstriden inom KD där Mats Odell tagit upp kampen mot Göran Hägglund. Redaktionen för fram två, som de säger, "sanningar". Den ena sanningen är att opinionssiffrorna under Hägglunds tid dykt ned under riksdagsspärren. Det går inte att argumentera mot siffror, svart på vitt. Den andra sanningen är att Hägglund har en allomvittnad popularitet. Det stämmer säkert också. Jag skulle med största säkerhet ha mycket roligt och trivas alldeles utmärkt under en middag i sällskap med Hägglund. Saken är den att middagen inte skulle påverkat mig hur jag sedan skulle röstat på valdagen. Visst tappade Göran Persson röster för att media så ivrigt påtalade hans bufflighet. Att vrida detta åt andra hållet, genom påståendet att Hägglunds allmänna hygglighet skulle dra några röster, låter sig inte göras på samma enkla sätt.


Ledarredaktionen för sedan fram diverse resonemang i sin artikel om ledarstriden mellan Odell och Hägglund. Det är ganska oviktiga och för allmänheten ointressanta aspekter som lyfts fram i texten. DN:s redaktion tycks inte förstå att allt faktiskt inte handlar om personen som för fram budskapet, utan att det är själva budskapet som avgör eventuell framgång. Så här står det till sist i artikeln.

Vad Odell har för ambitioner när det gäller politikens innehåll vet vi inte. Men om han vann partiledarstriden skulle den segern i sig förändra Kristdemokraterna. De kristet konservativa skulle flytta fram sina positioner och partiet framstå som mer tillbakablickande.  

Jag tror redaktionen slarvat lite med avslutningen av sin artikel. Vi vet faktiskt att KD skulle bli mer, som Odell själv säger, värdekonservativt vid ett partiledarbyte. Vi vet faktiskt ganska väl var Odell står i många frågor. Vad är det redaktionen inte vet? Att partiet skulle framstå som mer tillbakablickande är verkligen en sanning med modifikation. Framstår partiet som framåtblickande nu? Framstår C med sin ultraliberalism som framåtblickande? Ja det gör de faktiskt, det är bara det att deras framtidsvision ger allmänheten skrämselhicka. Ledarredaktionen är snarare liberal än konservativ, därför ger de all konservatism epitet som tillbakablickande. Om det nu är viktigt att lära sig av historiska sekvenser som introduktionen till andra världskriget, kanske man också kan lära sig av andra bitar ur historien. Det är lite märkligt att en kort bit ur historien, som utspelade sig i Tyskland på 30-talet lyfts fram med alla tillbuds stående medel, medan all annan historia ses som fullständigt oviktig och snarast liknas som ett tecken på demens.   


En intressantare artikel om den ideologiska kampen inom KD är den intervjuartikel med Odell som publicerades den 18e i förra månaden i DN. Här ger Odell sin syn på hur han blivit behandlad i regeringen och av sin egen partiledning. Det framstår som troligt att regeringen ser Hägglund som en oerhört mycket bekvämare samarbetspartner än Odell. Därigenom får ju självklart Hägglund den övriga regeringens stöd i maktkampen. Detta är ju dock inte riktigt samma sak som att Hägglund skulle vara det optimala för KD. Så här säger Hägglund om värdekonservatism och risken att SD skall ta väljare från KD.

De har tagit vår partiblomma, de brukar kopiera våra motioner i riksdagen och bara lätt ändra dessa. De försöker ta över traditionella värderingsfrågor. Vi behöver bli tydligare i klassiska kristdemokratiska frågor som de försöker annektera, som abortfrågan, kristna högtider och traditioner med skolavslutning i kyrkan.

Men snälla Odell, ni har ju övergivit de frågor SD tar över. Om ni slänger viktiga frågor på sophögen kan ni inte bli arga för att någon annan plockar upp dessa. När det gäller motioner så slirar Odell lite på sanningen här. Jag har plockat upp en (1) bra motion från KD. Jag skrev om den helt och hållet, med egna formuleringar, därefter lämnade jag in den till min riksdagsledamot. Men visst, motionen var från början en enskild motion från KD. Den var bra, den skulle gjort Sverige till ett bättre land om den mot all förmodan skulle gått igenom. Politikers ansvar borde rikta sig mer mot folket och landet än det egna partiet, vilket Odells reaktion belyser här. 


SD försöker självklart inte ta traditionella värderingsfrågor från KD som Odell påstår. Sanningen är ju att KD övergivit dessa och att det numera bara är SD som förfäktar dessa. Om KD fortfarande stod för dessa frågor så skulle ju inte Odell ha startat sin kamp om partiledarposten (och SD skulle sannolikt haft några färre röster vid det senaste valet). Därefter säger dock Odell något som borde stå självklart för alla tänkande människor och som jag framfört ett otal gånger. Så här står det i artikeln. 

Han tycker att det är fel att konkurrera i politikens social-liberala mittfåra där 40 till 50 procent av väljarna finns. 

– Om vi däremot skulle verkligen sikta in oss på de cirka 10 till 15 procent som tycker att familjen är en oerhört viktig byggsten och att det är viktigt för ungdomar att få med sig en etisk kompass i livet. Då tror jag det finns goda förutsättningar. 

Vi har kanske en väljarandel på 60 procent som i grunden inte är socialliberala. Många väljare röstar också på det alternativ de tycker är minst dåligt bland alternativen i svensk politik, utan att etikettera sig som socialliberala. Odells beräkning på antalet presumtiva väljare som skulle kunna tänka sig ett konservativt alternativ, med olika prefix, är oerhört lågt. Jag är säker på att siffran skulle kunna räknas mycket högre, speciellt i samband med en ekonomisk politik som inte ligger alltför långt till höger. Riksdagen är väsentligt liberalare än det folk som valt denna riksdag.  

Länk DN ledare

Länk DN Odell  

Klyftan mellan riksdagen och verkligheten

Jag satt och funderade på en artikel i SvD där Magnus Jacobsson KD går till angrepp mot partikamraten Annelie Enochson. Det är ofta tecken på en ganska djup kris för ett parti när två partikamrater går ut i media och bekämpar varandra inför öppen ridå. Att frågan gäller Pridefestivalen denna gång gör det lite extra pikant. Enochson har ju gått ut och kritiserat KD Stockholms beslut att deltaga i Pride, något som varit ett obligatorium för alla partier utom just för KD och SD. Nu går alltså Jocobsson ut offentligt och ger en partikamrat en avhyvling för att hon demonstrerar ett klart avståndstagande mot deltagande i Pridefestivalen. Så här skriver Jocobsson i sin artikel.

Nu senast angriper hon partiets Stockholmsdistrikts deltagande i Pride med argumentet att ”jag tycker att vi ska vara rädda om våra kärnväljare och de deltar inte på Pride”. Vilka dessa kärnväljare är eller vad hon har för belägg för att våra väljare inte deltar på Pride framgår inte.

Här visar sig den klyfta som finns mellan riksdagens ledamöter och verklighetens folk. Det kanske är en stor nyhet för Jacobsson men de allra flesta vuxna människor deltar inte i Pridefestivalen och skulle aldrig kunna tänka sig att med sin fru och barn stolt tåga med uppmålade transfestiter, som inte gör något alls för att dölja sina intimare kroppsdelar. Att just tänka sig KD:s kärväljare tåga med dessa nästan nakna HBT-personer är nästan en lite lustig tanke. Kanske är det svårt att få belägg för att de flesta som röstar på KD inte deltar i Pride, men det torde vara lika svårt att få belägg för motsatsen. Enda möjligheten för att få något belägg alls är att göra en undersökning men jag tror inte jacobsson är intresserad av en sådan. Vidare i Jacobssons artikel.

Men med tanke på hur Annelie brukar definera våra kärnväljare så får vi anta att det är kristet troende väljare hon hänvisar till. Problemet med detta resonemang är att det är fler som röstar på socialdemokraterna än på oss i denna väljargrupp och socialdemokratin har alltid varit med på Pride.

Aha! Är det så partistrategerna tänker. Jag har alltid undrat hur vissa partistrateger och "spinndoctors" funderar när de gör sitt bästa för att få sina partier under 4 procentsspärren. Jacobsson har i sin outgrundliga visdom funderat ut att gruppen kristna väljare är större hos S än hos KD, dessutom deltar S i Pride. Så Jacobsson tar för givet att just denna ganska stora grupp röstar på S för att de går med i Pride, vilken slutledningsförmåga. Det kan ju inte bero på vad S har för politik i fördelningsfrågor eller andra frågor. 


Eftersom i princip alla partier deltar i Pridefestivalen och att rätt många människor dragit den slutsatsen att dessa partier deltar mer eller mindre av politiskt tvång, så kanske man överhuvudtaget inte kan dra några slutsatser av deltagande i pride. Jo en slutsats skulle man kunna dra, det parti som vågar säga "nej" till Pride kan dra till sig några väljare. Till slut levererar Jacobsson denna salva mot sin partikamrat.

Kristdemokraterna är ett värdeorienterat idéparti och på vår hemsida slår vi fast att ”människolivet är okränkbart och alla människor har ett lika värde”. Som riksdagsledamot kan man inte välja att enbart jobba för det första ledet och sen strunta i det andra ledet. ALLA människor har ett lika värde och vi skall möta alla människor på alla arenor där det är möjligt. Om Annelie Enochson inte kan acceptera att hon måste jobba för hela vårt partiprogram är det dags att hon tackar för sig

Här levererar Jacobsson också KS.s svanesång, vad är ett "värdeorienterat idéparti"? Alla partier har sannolikt någon värdering i grunden (som den möjligtvis svikit) samtidigt får vi hoppas att alla partier har någon form av idé med sin politik, fast ibland kan man undra. Det är precis sådant här ordbajseri som gjort att KD nu hamnar under 4 procent i opinionsundersökningarna och som sannolikt gör att partiet åker ur riksdagen vid nästa val.

Och så kommer det då, "alla människor har ett lika värde", vad exakt har det med att delta i Pridefestivalen att göra? Om jag är emot att snabbköpen har pornografiska tidningar i sina tidningsställ, är jag emot allas lika värde då? Prostituerade och nymfomaner har ju också "lika värde". Begreppet "allas lika värde" används nu så uppenbart infantilt så att man tycker att t.o.m. riksdagsmännen själva skulle börja rodna en smula. Det uttalas t.o.m. infantilt, det borde väl heta "alla människor är lika mycket värda". 


Grundproblemet är att vårt demokratiska system gör att heltidspolitiker som i många fall är politikerbroilers avskärmar sig från verkligheten och den vanliga väljaren. Till slut tror riksdagsmännen att alla människor tänker och tycker som den lila exklusiva skara människor som befolkar plenissalen. Och låt oss vara ärliga, ganska få av dessa politiker tror på fullt allvar att de som städar i riksadgens korridorer har riktigt samma värde som de själva. Maud Olofsson t.ex. är en partiledare som dragit många politiska poäng med satsen "allas lika värde". 


Tyvärr känner jag en kvinna som arbetat i riksdagen under många år (numera pensionerad så jag vågar skriva om det). Kvinnan jag kände, förfasade sig över Olofssons nedlåtande attityd mot dem som hon ansåg stå lite för långt ned på skalan. Andra politiker fick betydligt högre betyg måste vi väl påpeka i rättvisans namn. Den utmålade buffeln Göran Persson var enligt min källa väldigt trevlig mot personalen, Reinfeldt likaså. Som alla vet så förpliktar det inte till så mycket att deklarera sin fina människosyn i en talarstol, inte heller att tillgjort dansa med i ett obskyrt Pride-tåg.

Länk SvD

KD vägrade till sist greppa det halmstrå som erbjöds

I SvD:s ledarspalt skriver Anders Linder om KD:s dilemma med att profilera en egen politik som kan attrahera större väljargrupper, samtidigt som partiet frenetiskt försöker visa upp ett så snällt ansikte som möjligt. Bakgrunden till KD:s ångest inför en lite skarpare och tydligare profil är den propaganda som drivits från främst socialdemokratiskt men även från liberalt håll. Denna propaganda (som en gång i forntiden t.o.m. kunde innehålla ett korn av sanning) går ut på att KD är ett strängt religiöst och förstockat parti som vill att alla människor skal hållas i strängast möjliga tukt och förmaning. 


Linder påpekar att fortsatt snällism förmodligen blir KD:s död, det finns helt enkelt inget politiskt utrymme för ett KD som ytterligare ett snällt och allmänliberalt parti. SD har erhållit många väljare och t.o.m. medlemmar från KD, när dessa i förtvivlan och frustration till slut vänt partiet ryggen. I många frågor sympatiserar (eller sympatiserade) rätt många SD-väljare med KD, i alla fall som "parti nummer två". Nu har KD:s ständiga backande i sina profilfrågor samt den vansinniga inställningen till immigrationspolitiken gjort KD till ett omöjligt val för många människor. Så här skriver Linder i sin artikel.

KD:s framtid och överlevnad är en angelägenhet främst för medlemmarna, men under snällismen och abstraktionerna i partiets retorik förvaltar man ett tankegods som kan och bör spela större roll. I den gångna veckans diskussioner har det sammanfattats på ett sökande sätt genom begrepp som ”egenmakt” (KDU:s Charlie Weimers) och ”livskvalitet” (biskop Lennart Koskinen).

Jag håller med om att KD:s framtid främst är en fråga för deras egna medlemmar, men det kan vara nyttigt att botanisera över partiets fundamentala taktiska och strategiska misstag. Frågor som egenmakt och livskvalitet är inga frågor ett parti kan överleva på. Dessa frågor skall avspegla sig i övrig politik, då gärna i bitter kamp mot andra partier. Vilket svenskt parti är per se emot "livskvalitet"? Förmodligen inget alls. Ett politiskt parti måste våga gå emot andra partier, samt föra en politisk kamp som riskerar att bli bitter och hård. Det är just så man motiverar sin fortsatta existens. 


I en fråga hade KD:s partiledare, Hägglund chans att föra upp en politisk fråga med potens och sprängkraft, nämligen den om "verklighetens folk". Det står utom allt tvivel att Hägglund inte vågade löpa linan ut, möjligen för att han själv och hans partikamrater själva stod för långt ifrån "verklighetens folk", alternativt lämnade de walk over av ren feghet. Så här skriver Linder om detta.

”Verklighetens folk” och ”politikens gränser” var tuffa trumvirvlar som fick människor att stanna upp och spetsa öronen, men efter dem blev det tyst eller konventionellt. Det var som om partiledningen blev rädd för sin egen skugga. Var det snällt nog med politisk gränspolis? 

Möjligen kunde en fortsatt debatt och politisk fokus på "verklighetens folk" blivit farligt för KD och de andra Allianspartierna. Skulle debatten fortsatt kunde nämligen hela den politiska diskussionen sluta med att ett nyblivet riksdagsparti tjänat på hela debatten, och därigenom blivit ännu större. Priset KD och Hägglund betalade för att inte riskera att ett parti utanför Alliansen tog hem politiska poäng var dock mycket högt. 

Länk SvD