KD vägrade till sist greppa det halmstrå som erbjöds

I SvD:s ledarspalt skriver Anders Linder om KD:s dilemma med att profilera en egen politik som kan attrahera större väljargrupper, samtidigt som partiet frenetiskt försöker visa upp ett så snällt ansikte som möjligt. Bakgrunden till KD:s ångest inför en lite skarpare och tydligare profil är den propaganda som drivits från främst socialdemokratiskt men även från liberalt håll. Denna propaganda (som en gång i forntiden t.o.m. kunde innehålla ett korn av sanning) går ut på att KD är ett strängt religiöst och förstockat parti som vill att alla människor skal hållas i strängast möjliga tukt och förmaning. 


Linder påpekar att fortsatt snällism förmodligen blir KD:s död, det finns helt enkelt inget politiskt utrymme för ett KD som ytterligare ett snällt och allmänliberalt parti. SD har erhållit många väljare och t.o.m. medlemmar från KD, när dessa i förtvivlan och frustration till slut vänt partiet ryggen. I många frågor sympatiserar (eller sympatiserade) rätt många SD-väljare med KD, i alla fall som "parti nummer två". Nu har KD:s ständiga backande i sina profilfrågor samt den vansinniga inställningen till immigrationspolitiken gjort KD till ett omöjligt val för många människor. Så här skriver Linder i sin artikel.

KD:s framtid och överlevnad är en angelägenhet främst för medlemmarna, men under snällismen och abstraktionerna i partiets retorik förvaltar man ett tankegods som kan och bör spela större roll. I den gångna veckans diskussioner har det sammanfattats på ett sökande sätt genom begrepp som ”egenmakt” (KDU:s Charlie Weimers) och ”livskvalitet” (biskop Lennart Koskinen).

Jag håller med om att KD:s framtid främst är en fråga för deras egna medlemmar, men det kan vara nyttigt att botanisera över partiets fundamentala taktiska och strategiska misstag. Frågor som egenmakt och livskvalitet är inga frågor ett parti kan överleva på. Dessa frågor skall avspegla sig i övrig politik, då gärna i bitter kamp mot andra partier. Vilket svenskt parti är per se emot "livskvalitet"? Förmodligen inget alls. Ett politiskt parti måste våga gå emot andra partier, samt föra en politisk kamp som riskerar att bli bitter och hård. Det är just så man motiverar sin fortsatta existens. 


I en fråga hade KD:s partiledare, Hägglund chans att föra upp en politisk fråga med potens och sprängkraft, nämligen den om "verklighetens folk". Det står utom allt tvivel att Hägglund inte vågade löpa linan ut, möjligen för att han själv och hans partikamrater själva stod för långt ifrån "verklighetens folk", alternativt lämnade de walk over av ren feghet. Så här skriver Linder om detta.

”Verklighetens folk” och ”politikens gränser” var tuffa trumvirvlar som fick människor att stanna upp och spetsa öronen, men efter dem blev det tyst eller konventionellt. Det var som om partiledningen blev rädd för sin egen skugga. Var det snällt nog med politisk gränspolis? 

Möjligen kunde en fortsatt debatt och politisk fokus på "verklighetens folk" blivit farligt för KD och de andra Allianspartierna. Skulle debatten fortsatt kunde nämligen hela den politiska diskussionen sluta med att ett nyblivet riksdagsparti tjänat på hela debatten, och därigenom blivit ännu större. Priset KD och Hägglund betalade för att inte riskera att ett parti utanför Alliansen tog hem politiska poäng var dock mycket högt. 

Länk SvD