I DN skriver ledarredaktionen om KD:s problem med svikande väljarunderlag samt om den nödvändiga nyorientering som väntar för partiet, om det vill leva vidare i riksdagen. Att KD får det svårt med denna nyorientering är klart eftersom det politiska landskapet ser ut som det gör och sätter kraftiga begränsningar åt olika håll. Men ledarredaktionen får dock in en träffsäker analys i sin artikel, som också hade en finurlig rubrik. Så här skriver de.
De som attraheras av antielitismen i parollen verklighetens folk tenderar att vara argare på etablerade politiker än på kulturradikala konstnärer. Sverigedemokraterna tycks dessutom ha ett ganska effektivt monopol på just denna marknad.
Möjligen är folk lika arga på både konstnärerna som etablerade politiker, men de flesta människor förstår att det politiska skiktet spelar en större roll för vårt land än vilsegångna konstnärer med eventuella psykiska problem. Att SD tagit monopol på denna lukrativa marknad är inte så konstigt när KD fegar ur debatten innan den ens har börjat. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor, och partiledare som viker ned sig för lite magsur kritik från en illa omtyckt kulturmobb vinner inga större väljarskaror. Skall det vara så svårt att förstå det enkla faktum att kulturknuttarna som har fri tillgång till medialt utrymme ändå inte har mer än en röst var på valdagen?
PS.
En eloge till redaktionen för rubriken "Verklighetens smolk", jag skrattade faktiskt åt den.
DS.
Länk DN
2 kommentarer:
Fast det är ju kultursidorna som leder den ideologiska debatten. Det är de som importerar amerikanska vänstertänkares åsikter som så småningom sprider sig till andra kretsar. Men som du säger KD fegar ur i debatten. Tyvärr så är inte SD ett självklart alternativ heller eftersom de profilerat sig så ensidigt i invandringsfrågan.
Många kommer att bli rädda den dag de inser att Reinfeldt saknar en ideologi utöver "Arbetslinjen".
Det är nog denna ängslan som DN ger uttryck för utan att våga säga det högt.
Skicka en kommentar