Antidemokratiska tendenser hemma och borta

Paula Neuding har skrivit en del bra ledarartiklar, nu skriver hon även en som innehåller flera frågetecken, i alla fall om vi vill höja debattnivån i vårt land som tenderar att hamna på en rudimentär nivå allt oftare. Neuding tar upp Putins förslag att stoppa utländska lärare i Ryssland för att hindra att extrema läror sprids vid landets lärosäten. Så här skriver Neuding i sin artikel.

Däremot skulle det ha kunnat låta så i rysk radio i veckan eftersom premiärminister Vladimir Putin lagt fram ett lagförslag som innebär just detta – att med nationalistiska argument hindra utländska lärare från att verka vid universiteten i Ryssland. Ytterligare ett grepp som förstärker bilden av ett Ryssland som är på helt fel väg.

Är det dags att isolera Ryssland?

För det första skulle det vara en helt otrolig åtgärd att isolera Ryssland för en inrikespolitisk åtgärd som vi fullständigt saknar bakgrund till. Vi har ingen aning om varför Ryssland vill införa denna åtgärd och vilka problem de upplever. Återigen så kan vi konstatera att nationalism ses i Sverige som något fult och nästan äckligt, vi måste dock komma ihåg att Sverige är närmast ensam på denna jord om en sådan inställning till nationalism. Skall vi reagera lika våldsamt på utslag av nationalism från USA Neuding? Om det nu överhuvudtaget är ett utslag av nationalism från Putins sida, och inte en åtgärd baserad på säkerhetsmässiga grunder. Ett annat perspektiv är att vi i vårt eget land kan ha problem med muslimska friskolor som indoktrinerar sina små elever. Vi kanske borde ta tag i det problemet innan vi kommer med pekpinnar till andra nationer. Vidare skriver Neuding så här.

Men omvärlden får inte glömma att resultatet av toppmötet är ett litet ljus i ett annars tämligen mörkt töcken av antidemokratiska tendenser.

Säkert finns det ”antidemokratiska” tendenser i Ryssland i dag. Men lagförslaget från Putin behöver inte vara antidemokratiskt. Globalisering har definitivt inget med demokrati att göra, slå upp ordet ”demokrati” i vilken ordbok ni vill. Det finns en tendens att använda ordet ”demokrati” som man själv vill och enbart för sina egna syften i dagens debattklimat. Om Putin har stöd av befolkningen är det inte ett problem för demokratin. Skulle Putin (Ryska regeringen) däremot införa en sådan lag mot en förmodad folkmajoritet så är det ett demokratiskt problem. På samma sätt är det ett demokratiskt problem om t.ex. svenska regeringen vill införa kvotering av lärare med utländsk härkomst utan att ha folkligt stöd för detta. Vidare skriver Neuding så här i sin artikel.

Att verka som oppositionell journalist i Dimitrij Medvedevs och Putins Ryssland har tidigare visat sig förenat med en klar risk att bli tystad – för ett tag eller för evigt. I förra veckan mördades ytterligare en människorättsaktivist – Natalja Estemirova.

Det må vara naivt att hoppas på en trovärdig och rättssäker rättegång, men om Medvedev vill bättra på Rysslands anseende är det i denna ände han ska börja.

Det är förfärligt detta som händer ryska journalister och det sänker Rysslands anseende utan tvivel. Jag tvivlar dock inte på att straffen blir hårda om man får fast de som gjort sig skyldiga till det senaste mordet på Estemirova. Vad Neuding menar med trovärdig rättegång har jag lite svårt att förstå. Apropå trovärdiga rättegångar så kommer domen i morgon mot de tre kvinnor som brutalt misshandlade Martin Kinnunen och hans flickvän av politiska skäl. Vi har alltså ett brutal politiskt överfall i vårt eget land som man skulle önska att våra journalister vore lite mer intresserade av. Just journalisten Paula Neuding har jag själv informerat via telefon angående rättegången mot dem som så brutalt misshandlade Kinnunen. Vi får se om försvaret av demokratin står lika högt i kurs när det gäller vårt eget land.

Länk SvD

Claesson om konservatism

Apropå Görans Hägglunds tal i Almedalen så skriver Elise Claesson om den ”nykonservativa” våg som lär ha uppstått i vårt land efter talet av Hägglund. Att Hägglunds tal fått beteckningen ”konservativt” beror enligt Claesson på att han talade om ”vanligt folk”. Nu skall ju detta enligt alla de många definitioner av konservatism som finns, inte innebära att Hägglunds tal var konservativt per automatik. Däremot så är det så att ”vanligt folk”, alltså människor som inte sysslar med politik till vardags, befinner sig i vanliga inkomstklasser och kanske inte bor nära Stureplan, alltid varit betydligt konservativare än den politiska och mediala eliten i vårt land. Detta är en illa dold politisk hemlighet faktiskt.

Den socialdemokratiske bloggaren Enn Kokk skrev en mycket träffande artikel för ganska länge sedan där han beskrev det stora avstånd mellan vad politiker i allmänhet står för gentemot vad folk i allmänhet står för. Stora delar av befolkningen är betydligt konservativare värderingsmässigt än vad vår riksdag är, avståndet är såpass stort att det faktiskt är ett demokratiskt problem, om man väljer att se det så. De flesta politiker och valstrateger ser det ur ett annat perspektiv, hur kan vi fånga dessa väljare? Det är mot bakgrund av det Folkpartiet gjorde upp med sin ”snällism”. Politiska ideologer vill i stället gärna påverka människor mot det liberala hållet (faktiskt både från vänster och höger) det är mot den bakgrunden bland annat, som vi skall se den omfattande politiska korrekthet i vårt land. Den politiska korrektheten är, i alla fall till stor del, inget annat än ett försök att ”tvinga” stora delar av befolkningen från dess alltför konservativa hållning till en mer liberal hållning. Det är en taktik som till viss del lyckats dessutom, i alla fall fram till nu.

Även ett parti som KD, vars historiska grund till stor del bygger på konservatism, har tvingats att gå mot en liberalare hållning. Det är inte risken för att tappa väljare som fått KD att gå mot det liberalare hållet, tvärtom det är snarare alliansbröderna och det mediala trycket som tvingat KD åt det liberalare hållet. KD som parti har snarast tappat väljare på kursändringen. Alf Svensson uppfattades som konservativ i alla fall, han lyckades dessutom med konststycket att verka konservativare än vad han egentligen var. Det är inte märkligt att Svensson var den stora röstmagneten för KD.

Många påstår att Moderaterna gått från en delvis konservativ hållning till en rent liberal hållning. Det stämmer faktiskt inte helt, enligt populära definitioner av konservatism, så kan faktiskt Moderaterna sägas ha plockat upp konservativa värderingar i sin strävan att bevara vissa av de socialdemokratiska institutionerna. De vill inte riva ned delar av det samhälle socialdemokratin har byggt upp och som många svenskar lärt sig förknippa med vårt goda samhälle.

En konservativ våg har under en tid dragit genom Europa, den kommer med största säkerhet att också slå igenom i vårt land. För några decennier sedan så slog den liberala vågen som drog genom Europa igenom även i vårt land med full kraft, så kommer sannolikt även den konservativa vågen att göra.

Länk SvD

Min artikel om Kokk och Marsdal om konservatism - måste läsas!

Kokks högintressanta artikel!

I vilken verklighet lever våra journalister?

Journalisten Kerstin Ekberg har forskat om var journalister som är medlemmar i Journalistförbundet bor i vårt land. Hon har skrivit en utförlig rapport om i vilka bostadsområden journalister föredrar att bo i dessutom. Hela den omfattande rapporten kan laddas ned här.

Inte så förvånande så kommer Ekberg fram till att mycket få journalister bor i våra enklaviserade förorter, inte heller bor de på landet eller i det inre av Norrland. De bor inte heller i våra riktiga överklassområden som Danderyd, Östermalm eller Vellinge. Sakine Madon har i Expressen skrivit en artikel om Ekbergs artikel, så här skriver hon.

Högalid på Södermalm i Stockholm toppar i popularitet; där bor hela 371 journalister som kan morsa på varandra i matbutiken och föreslå nästa brunch eller lattefika. Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister - på en yta där tre procent av svenska folket bor.
1 259 journalister trängs på Södermalm, medan det i Rosengård bor sju och i Angered tio. Så mycket som det skrivs, debatteras och görs reportage om ställen som Rosengård, och ändå så få journalister som bor och lever där.
Den som tror att det inte skapar ett glapp mellan mediebild och verklighet, eller mellan journalister och människor i "journalistfria zoner", kan ju räcka upp en hand.

Mycket få människor lär räcka upp en hand på Madons fråga. Vi har redan anat att det förhåller sig på detta vis, men nu har vi det alltså svart på vitt. Många frågor som ter sig viktiga i tidningsvärlden ter sig inte alls lika viktiga för gemene man. Frågor som är viktiga för förortens människor, som t.ex. trygghet, lag och ordning, ses ur ett annat perspektiv för innerstadsjournalister. De ser i stället brister i vår rättssäkerhet och belyser gärna om någon brottsling blivit orättvist behandlad av någon enskild polis. Förortens människor ser problem med hur samhällets institutioner förfaller såsom skola, vårdcentraler och polisverksamhet, medan innerstadsjournalister gärna belyser om någon enskild lärare i desperation tagit i för hårt mot en elev eller om någon enskild polis på sin fritid räckt långfingret till ett av förortens tuffa glidargäng. De människor som bor och sett verkligheten i de enklaviserade förorterna vi har, kan omöjligt fästa samma vikt vid att en enskild polisman ger långfingret åt ett ungdomsgäng, vars medlemmar i princip räckt långfingret åt alla sedan de var sex år gamla. Till slut skriver Madon så här.

Missförstå mig rätt. Jag är trött på påståenden som "journalister bara skriver dåligt om förorten", inte sällan representerad av någon projektsnubbe eller tjej i hiphopbyxor och Palestinasjal som tycker att journalister ska skriva om för allmänheten totalt ointressanta saker.

Dessa ”projektsnubbar” och ”tjejer i hiphopbyxor med palestinasjal” ger snarast de etablerade journalisterna vatten på sin kvarn och ytterligare ett argument för att fortsätta rapportera från sitt vanliga perspektiv. Det finns ju ett annat samhälle som varken representeras av innerstadsjournalisterna eller dessa ”flummare”. Klart är att många av de problem förortens folk ser, inte uppmärksammas av innerstadsjournalisterna.

Kan klottrarna kopplas till Revolutionär Front?

En man blev knivhuggen när han påtalade det olämpliga i att klottra för två personer utanför Alviks tunnelbanestation. Polisen hittade lägenheten dit gärningsmännen flydde, i denna lägenhet befann sig två andra personer. En av dessa personer är en av kvinnorna som stått åtalade för den grova misshandeln av Martin Kinnunen och hans flickvän.

I lägenheten dit gärningsmännen flydde och som också den åtalade kvinnan befann sig i, hittade polisen knivar och skjutjärn. Det är inget långtgående antagande att samtliga inblandade personer har kopplingar till RF. Det innebär att denna grupp även har skjutvapen i sin vapenarsenal. Debattörer från vänsterkanten har hela tiden framhävt skillnaden mellan de högerextrema grupperna och vänstergrupperna, skillnaden skall enligt dessa debattörer vara att de autonoma grupperna inte har skjutvapen i sin arsenal. Detta är alltså något som inte längre gäller.

Om nu en av dessa autonoma grupper även har skjutvapen i sin vapenarsenal, är det verkligen dags att politikerna som styr detta land tar dessa grupper och det politiska våld de utför på allvar och vidtar kraftåtgärder . Vi har inte märkt att någon etablerad politiker, möjligen Sabuni undantagen, har ställt sig upp och markerat mot detta våld. Inte heller har någon av regeringens medlemmar aviserat några krafttag mot detta hot mot vår demokrati.

Länk DN

Vår märkliga immigrationspolitik

I en artikel i SvD skriver ledarredaktionen om vår immigrationspolitik i samband med det s.k. ”Stockholmsprogrammet”. Ledaren tar upp det färska fallet med Uppsalamannen som svängt sig med tre olika identiteter och uppenbarligen fått uppehållstillstånd i vårt land utan att ha redogjort för sin identitet på ett riktigt sätt. Jag själv skrev ju tidigare att detta är ett orimligt förfarande, att ge en person med oklar identitet uppehållstillstånd. I artikeln står det så här.

I skrivande stund kan alltså Uppsalamannen vara i princip vem som helst. Han kan vara en brottsling på flykt undan straff i något annat europeiskt land. Eller en lycksökare i Sverige för att mjölka socialförsäkringssystemet. Eller, förstås, så kan han vara en skyddsbehövande på flykt undan det våldsamma förtrycket i den islamiska republiken Iran.

Att mannen skulle vara en skyddsbehövande som flyr undan förtrycket har vi lite svårt att tro på. Vad skulle mannen vara då? Skulle han vara en liberal fritänkare i det konservativt muslimska Iran? På något sätt har vi lite svårt att tro detta, speciellt med tanke på hur han behandlat sin egen familj. Antagligen är det bara Sverige bland våra västerländska nationer som har ett så otroligt slappt förfarande vid asylansökan så den sökande inte ens behöver fastställa sin identitet för att få uppehållstillstånd. Vidare står det i artikeln så här.

För att understryka den svåra situation som beslutsfattarna på migrationsverket har att hantera kan nämnas att enbart fyra procent av dem som sökte asyl i Sverige under 2008 uppvisade giltig passhandling vid ansökningstillfället. Under behandlingen av de 30447 asylärendena valde blott 21 procent att uppvisa någon form av identitetshandling före avgörandet.

På 80-talet hade de allra flesta giltiga pass när de sökte asyl. Någon gång på 90-talet behövde de sökande inte visa upp pass eller andra giltiga handlingar längre, då sjönk genast andelen som hade giltiga handlingar som en sten. Det här är ju fullständigt orimligt. Jag har själv pratat med flyktingar som har både giltiga flyktingskäl och haft giltiga handlingar när de sökt asyl. Dessa flyktingar ser saker ibland bättre än vi svenskar, de har uttryckt åsikter som att det svenska systemet är ”sjukt”. Ytterst är det våra politiker som har misslyckats med att skapa ett säkert och rimligt system för asylsökande. Detta viktiga område för vår nation har vår regering och våra riksdagspolitiker fullständigt ignorerat, det har varit viktigare att framstå som ”human” och inte riskera kritik i våra medier.

I slutet av artikeln tas återigen detta med arbetskraftsinvandring upp som något positivt. Vi har redan sedan många år haft arbetskraftsinvandring på de områden där det behövs. De ändrade reglerna skall möjliggöra arbetskraftsinvandring även inom de områden där det går utmärkt att anlita inhemsk arbetskraft. Vi har nu över 400,000 öppet arbetslösa, vi har etniska enklaver där mer än varannan arbetsför människa går arbetslös. Om bara regeringen kunde svara på varför den inte sätter alla dessa människor i arbete innan man hämtar arbetskraft utifrån. Den ”bufflige” Göran Persson sade inför surrande TV-kameror att innan vi inför utökad arbetskraftsinvandring så skall vi sätta alla de som nu är arbetslösa i arbete. Han må ha varit bufflig Persson, men ett mått av sunt förnuft hade han tydligen, ett mått av förnuft den nuvarande regeringen saknar, på detta område i alla fall.

Länk SvD

Regeringen skjuter upp utlämningen till Rwanda

Regeringen beslutade innan att den man som är misstänkt för folkmord i Rwanda skall överlämnas till Rwanda. Nu har den anklagades advokat vänt sig till Europadomstolen som begär att utlämningen skjuts upp. Europadomstolen skall först besluta om man skall ta upp fallet till prövning.

Samtidigt säger överåklagare Nils Rekke till TT att det i princip är omöjligt att utreda anklagelserna i Sverige eller något annat västland. Så här står det i SvD.

Vi har mycket små möjligheter att genomföra den typ av utredning det skulle innebära om mannen åtalades här i Sverige, säger Rekke.

Man måste dra slutsatsen att överlämnas inte mannen till Rwanda så blir det ingen utredning eller rättegång överhuvudtaget. Mannen som är misstänkt för mord på 25 människor kommer då aldrig att utredas eller ställas inför rätta. I DN står det så här.

Mannens advokat Hans Bredberg är glad över beslutet och väntar nu på regeringens reaktion.

– Det är mycket glädjande när juridiken segrar över politiken. Nu ligger bollen hos regeringen.

Vi kan omöjligt veta om den anklagade mannen är skyldig eller inte. Att mannen själv säger att han är oskyldig väger inte så tungt. Få av dem som deltog i det bestialiska mördandet i Rwanda 1993 lär erkänna det nu. Att mannen advokat är glad kan man förstå. Dock är nog mannen själv och hans advokat de enda som är glada åt allt detta. Folkmordet i Rwanda var ett av de mest fruktansvärda och bestialiska folkmord som skett på vår jord i modern tid. Att en möjlig massmördare inte ens blir ordentligt utredd är inget som normalt fungerande människor jublar över vanligtvis. Att juridiken segrar över politiken som advokaten säger stämmer naturligtvis inte. Allt är sannolikt politik i sådana här fall. Det är en politisk bedömning att bedöma Rwandas rättssystem t.ex. Utlämnas inte den anklagade mannen så går han med största sannolikhet helt fri utan att ens bli utredd.

Länk DN

Länk SvD