Kokk om Linderborg om Marsdal

Alternativt: Hur undvika en recension av en recension av en recension

Det bästa för att undvika ett evigt recenserande i flera led är att strunta i det hela och helt enkelt anse att det skrivits tillräckligt om materialet. Jag har försökt att göra detta men texten är så pass bra av Marsdal så jag förmår inte att låta bli att nämna denna text. Man kan också gå till ursprungstexten eller gå till första recensionen men Marsdal skriver på norska och Linderborgs artikel på Aftonbladet går inte att hitta längre, den finns sannolikt inte längre på Internet. Alltså återstår att försöka koncentrera sig på Marsdals text framtagen genom flera lager av recensioner. Kokk lägger ut Linderborgs översättning av Marsdals text oförfalskat så jag lägger ut Linderborgs översättning med kommentarer av Linderborg i sin helhet för att på så sätt gå förbi Kokk och komma närmare källan. Jag kommenterar Marsdal efter texten och ger Linderborgs översättning en grön färgton.

Åsa Linderborg om Marsdal

Marsdal gav sig ut på en resa i landet, statistiken och sociologin för att knäcka frp:s gåta. Han borrar sig ner i den norska myllan för att snart gildflyga över landet med en registrerande falkblick. Frp:s framgångar, konstaterar han, handlar om elitens klassförakt och arbetarrörelsens klassförräderi.

Marsdal konstaterar att det är den utbildade medelklassen - så kallade ‘spännande människor‘, såna som tycker att ‘personlig utveckling är viktigare än materiella ting‘ - som skapar världsbilden. Och enligt den finns det inte längre några arbetare.

- Vad menar du egentligen med arbetarklass? Frågar de anklagande.

Ja, till exempel människor som bryter malm två kilometer under jord, hanterar dina sopor, städar din arbetsplats, tar hand om dina gamla föräldrar, plockar ihop mobiltelefonen du pratar i, hänger upp plaggen du handlar i affärerna och kör dig hem från krogen.

Samma människor som förnekar arbetarnas existens spyr ut sitt förakt för dem som inte är som de själva. Med avsmak noterar de att hela landet är fullt med folk som lyssnar på dansbandsmusik och inreder sina hem med rosa löpare, plyschsoffor och hötorgskonst! De har porslinskatter i bokhyllan, äter för mycket ketchup och döper sina ungar till Kevin och Robin!

Och de har rösträtt!

Mellan skål och vägg drömmer dessa ‘smakriddare‘ om det upplysta enväldet. Vanligt folk - ospännande människor - anses vulgära, ointelligenta, okultiverade, nostalgiska och reaktionära.

Denna ‘intelligensrasism‘ känner arbetarklassen in i märgen, vilket frp utnyttjar. De vädjar framgångsrikt till en underdogidentitet: ‘Ta avstånd från dem som tar avstånd från hur folk är mest‘. När eliten talar i termer av ‘de upplysta mot de oupplysta‘ (kom ihåg hur det lät i Sverige när väljarna röstade nej till EMU), plockar frp upp vänsterns gamla motsatspar ‘folket mot eliten‘. Men när frp:s nya ordförande Siv Jensen talar är eliten inte överklassen, utan de intellektuella, byråkraterna, politikerna, Socialdemokraterna.

De frp-väljare Marsdal träffat anser att socialdemokratin var bra förr, när den hade ledare ur folkdjupet. I dag är partiet ett korrupt gäng ‘armanidemokrater‘ som tar arbetarnas röster för givna.” - - -

“Den här högerpopulistiska retoriken skulle aldrig gå hem om den inte innehöll ett visst mått av sanning. Men viktigare än arbetarledarnas bakgrund är att de för en politik som inneburit växande klassklyftor. Det var de som gjorde Norge till ett skatteparadis för de rika, som privatiserade oljan, elmarknaden, televerket och trygghetssystemet, och som släppte in marknadskrafterna i den offentliga sektorn. Tvärtemot alla löften genomdrev de en pensionsreform som gör folk fattiga på riktigt.”

Som Åsa Linderborg skriver: “Man kan nästan tro att det är Sverige Marsdal beskriver.” Hon fortsätter: [Enn Kokk]

“Väljarna ser inte längre skillnad på partierna och orsaken är att demokratin abdikerat för marknadskrafterna, vilket föder en känsla av vanmakt hos dem som har det sämst. Handlingskraft får man visa i frågor som bistånd, abort, kriminalitet, bensinpris, skolungar som inte kan sitta still och ‘de som inte gör rätt för sig‘ - invandrarna. I brist på en alternativ ekonomisk politik tar väljarna fasta på andra frågor än de ekonomiska.

Arbetarklassen ligger långt till höger om vänstern i värdefrågor; man har föga förståelse för bögar, feminism, miljöpolitik och invandrare (man inte känner). Däremot ligger arbetarna långt till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor; man vill ha progressiv fördelningspolitik, arbetsplatsdemokrati, ökat gemensamt ägande och skattefinansierad välfärd. (Samma åsiktsmönster finns i Sverige, som bland andra sociologen Stefan Svallfors visat.)”

Man kan inte låta bli att direkt tänka på den amerikanske sociologen och forskaren Christopher Lasch, han beskriver exakt samma tendens i det amerikanska samhället. Både Marsdal och Lasch beskriver att en elit bildats i samhället som fjärmat sig från den vanlige medborgaren. Tendensen är klar att denna elit går till höger i ekonomisk politik och till vänster i värdefrågor, den stora massan av vanliga medborgare går i motsatt riktning. De flesta vanliga löntagare är konservativa i sina värderingar, de är emot aborter för homosexuella, fri invandring och generös flyktingpolitik (som de ju själva får betala notan för) att visa porr i landets kyrkor och att ge löjligt låga straff till unga våldsbrottslingar. Samtidigt är de flesta vanliga löntagare mot den nya våg av nyliberalism som svept över västvärlden och som anammats av de Socialdemokratiska partierna. Det är mycket lätt att förstå den framgång ett parti röner som lyckas fånga upp denna tendens av vanliga löntagare och nutidens arbetarklass. Det är också lätt att förstå den kraftiga reaktion som de etablerade partierna ger uttryck för när dessa framgångar kommer, de spräcker ju hela den politiska agendan och "förstör" det invanda politiska landskapet som varit så bekvämt och invant för de etablerade yrkespolitiker, som ju också har sin födkrok inom politiken att tänka på.

ᚴᛁᛘᛋᛚᚢᚾᚴᚦᛁᛦ