Efter Uppdrag gransknings program där ett TV-team avslöjat att imamer och olika moskéer inte direkt slaviskt följer svensk lagstiftning utan i stället accepterar en viss fysisk tillrättavisning av fruar samt månggifte, är reaktionerna från landets media helt förväntade. Ledarredaktioner som t.ex. DN:s tar avstånd från helt uppenbara lagbrott. Knappast ett varken förvånande eller vågat ställningstagande. Hur skulle de annars sätta ned foten? Värt att notera dock är att SvD i sin nätupplaga inte skriver något alls om gårdagens Uppdrag granskning. Ett mönster framträder där DN och SvD alternerar i sina ställningstaganden med en precision som är nästan kuslig.
Själva programmet bjöd för den systemkritiska delen av publiken inte på några överraskningar. Möjligen blev vi ändå överraskade av att en imam, inhyst i en sunkig källarmoské, utan att darra det minsta på stämman rekommenderade en kvinna att polisanmäla våld från hennes man. Just variationen av budskap från olika imamer var påfallande. Denna variation sträckte sig dock inte så långt som till månggifte, där rådde en nästan rörande konsensus bland imamerna. Vi väntar nu spänt på en initierad kommentar av feminismens främsta och stoltaste fanbärare, allas vår Gudrun Schyman.
I en tid när ingen vågade eller ville lyfta frågan om skamproblematik eller kvinnoförtryck i religionens namn så tog systemkritiska grupper och SD upp frågan. SD och andra immigrationskritiska grupper tog sitt moraliska ansvar när alla andra hukade i den politiskt korrekta snålblåsten. Den tiden är förbi. Nu börjar andra grupper alltmer ifrågasätta kvinnoförtryck i religionens namn och kulturellt betingad skamproblematik. Det rör sig främst om vissa liberala schatteringar samt kvinnor som själv levt under religiöst förtryck såsom Bahareh Andersson och Sara Mohammad. Även konservativa människor som annars står för en generös immigrationspolitik börjar så sakteliga vakna i frågan. Vi måste nu själva ställa oss två frågor. För det första, vem äger frågan om det religiösa/kulturella förtrycket och vem är trovärdigast att föra fram berättigad kritik? Lyssnar riksdagen mer på en representant för SD eller lyssnar de mer på Sara Mohammad?
Det är ju inte frågan om att SD eller några andra systemkritiska grupper skall ändra uppfattning om skamproblematik eller vägra svara på direkta frågor. Frågan är vem som skall gå i täten för dessa frågor. Det kan tyvärr vara så att systemkritiska gruppers tätposition i frågan om skamproblematik och kvinnoförtryck dämpar andra gruppers engagemang, eller gör den mindre verkningsfull. Bahareh Andersson skrev en gång i en artikel att hon inte ville bli sammankopplad med SD i frågan om skamförtryck -"ty de vill ju inte ens ha oss här". Andersson har egentligen helt rätt. Jag anser att vårt asylsystem skall reserveras för de som är allvarligt politiskt förföljda, så som det en gång faktiskt var tänkt. Är det någon som tror att alla de muslimer vi såg i gårdagens program hade fullvärdiga asylskäl? Exakt vem har de flytt ifrån? Är de förfölja av kristna minoriteter?
Efter gårdagens program, och framförallt innan programmet sändes så kunde man på Twitter och Facebook läsa en massa inlägg om hur muslimska grupper bryter mot lagen i sitt förtryck av kvinnor. Själv såg jag ingen kommentar om att vår (urvattnade) asyllagstiftning förmodligen missbrukats på det mest uppseendeväckande sätt för samma grupper. Dessutom är vår asyllagstiftning alltför generöst skriven. Utlänningslagens 4e kapitel paragraf 2a bör skrivas om eller tas bort helt så att Sverige kan ta ett rimligt globalt ansvar.
Självklart skall människor som redan fått uppehållstillstånd och anpassat sig till västerländska värderingar inte sparkas ut från vårt land. Detta är mest en orealistisk nidbild som politisk korrekta grupper försöker svartmåla sina politiska motståndare med. Att utvisa människor som är djupt rotade i både vår produktionsapparat och vårt samhälle låter sig helt enkelt inte göras. Dessutom är barnen till dessa immigranter helt eller delvis anpassade till vårt sätt att leva. Många gånger känner de sig helt främmande till ett liv på andra sidan jordklotet. Den skamproblematik vi ibland uppmärksammar är just ett tecken på detta.
Däremot är det dags att följa det informella avtal den politiska nomenklaturan hade med det svenska folket, om att ge asyl till de som var politiskt förföljda (någon folkomröstning eller ens en debatt har ju som bekant aldrig förekommit i frågan). Detta avtal gällde inte asyl av ekonomiska migranter eller en massa andra skäl som t.ex. naturkatastrof, sexuell läggning mm. Vi måste börja fundera hur vi kan hjälpa flest människor med de begränsade resurser vi ändå har i vårt land. Det är fullkomligt orimligt att lösa problem som inbördeskrig, svält eller allmän underutveckling genom att flytta hela befolkningar.
Länk DN
Länk SVT